Det var länge sen jag rent objektivt sett behövde eller kunde gå ner i vikt utan att det var någon fara eller risk att göra mig underviktig eller sjuk. Innan anorexin vägde jag ganska mycket i en del perioder (gick upp och ner en del), jag var på gränsen till överviktig eller ja kanske att jag till och med var uppe på den delen av bmi intervallet. Då i början när jag gick ner i vikt så mycket fick jag ju bara beröm för att jag blev så fin enligt andra. Och jag var ju också nöjd men det var ju bara det att sättet jag gick ner i vikt på inte var direkt hälsosamt. Jag hade ju en ätstörning som doldes av att jag behövde gå ner i vikt eller i alla fall inte skadades av det och att jag såg så vältränad ut eftersom jag tränade hela tiden.
Att jag nu efter 12 år med anorexi har hamnat här där jag är nu, med att jag en period faktiskt ätit för mycket och gått upp i vikt är jätte konstigt och precis det jag var rädd för när jag var sjuk. Men jag vet att det beror på att det här med hunger och mättnad helt varit satt ur spel och jag har inte haft något att gå på för jag har inte vetat vilka signaler jag ska lyssna på och vilka jag ska ignorera. Och att när jag släppte på kontrollen var det som att jag ville äta igen 12 år av svält. Nu låter det som jag hetsätit men så är det inte, men jag åt mer än jag skulle och över det kaloriintaget jag behöver.
Jag har gjort en matplanering och jag tycker det är jätte skönt att slippa fundera på vad jag ska äta. Viss variation förekommer men det är till största delen samma mat varje dag men kommer lägga in en del variationer men det gör mig inget att äta samma saker varje dag, jag trivs nästan bäst med det. Ja jag har asperger
När det kommer till motion är det bara promenader för mig, ingen träning även om jag vill men alla lägger sig i och stoppar mig. Tänker att det får bli nästa steg om jag under hösten känner att det går bra med maten och allt. Jag är jätte rädd att falla tillbaka i anorexin även om det är en bra bit dit, men det kan gå snabbt för mig. Jag ser vissa varningssignaler i hur jag tänker så jag är sträng mot mig själv att följa min matplanering. Jag promenerar ungefär 3,5-4 timmar varje dag så jag har ju fysisk aktivitet i alla fall. Så skönt att orka gå igen utan att det känns som att man ska falla ihop eller att synen försvinner och allt bara brakar ihop. Underbar känsla nu