Beach 2015, del 4

[Ninnurur]

Egentligen vet jag att promenaden gjorde en massa bra men jag blir så trött på att det ska vara så svårt att säga nej till att ta en öl med kompisarna. Jag har fortfarande lite lätt träningsvärk i låren efter promenaden

Dåså! Och man ska aldrig ångra val man gjort, det tar bara energi. Ändra dem till det bättre i framtiden istället

 

[Qelina]

Jag fattar inte att du inte blir inlagd. Hur tänker du själv att du ska klara av att vända det här hemma? Kan dina föräldrar hjälpa till med att leta fodervärd till hästen?

Mamma och pappa frågade på psyk hur dom skulle få mig inlagd mot min vilja eftersom jag vägrar och då fick dom svaret att antingen måste min vikt eller mina prover nå en viss gräns och där är jag inte än även om jag är på väg åt det hållet, det är faktiskt ganska extrema krav de har för att lägga in folk på LPT för anorexi, det krävs mycket dåliga värden eller extremt låg vikt. Eller om jag skulle bli inlagd för depressionen så sa sjuksköterskan att jag måste vara psykotisk eller våldsam för att de ska kunna sätta LPT på mig. Så det är som att alla bara väntar på att jag hamnar där så de kan LPTa mig eller tjata på mig så jag ger upp och skriver in mig själv. Vilket inte kommer hända förrän de ger mig alternativet LPT eller frivilligt, innan dess ger jag inte upp.

Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska vända det hela, vet inte vad jag vill heller och vet inte om jag bryr mig så mycket om jag lever eller dör för att jag är så deprimerad. Och bara tanken på att äta mer ger mig panik, jag överväger ju snarare att dra ner på maten för att det känns som att jag äter för mycket. Vet inte hur jag ska acceptera mer mat och en viktuppgång, jag ser det som att jag behöver gå ner i alla fall 2,5 kg för att vara lite mer nöjd och minska på ångesten. Men nu tror jag inte jag kommer gå ner mer på det jag äter, tror jag nått en gräns där jag måste äta mindre för att gå ner och en liten del i mig vill ju leva och ta hand om min hund och rida och inte såra min familj och mina vänner genom att dö och då fattar jag ju att jag måste äta det jag äter nu minst och att dra ner på maten är dåligt. Medan den andra sidan säger att det är livsviktigt att äta mindre.

Så jag lever i ett vakuum nu, ständigt övervakad av mina föräldrar, psyk flera gånger i veckan, kontroller, blodprov, medicindelning och inte mycket plats för ett vanligt liv. Självs sjukdomarna i sig skapar ju ett värdelöst liv som gör en ännu mer deprimerad och ger ännu fler negativa konsekvenser och så blir det en ond cirkel.

 

[Qelina]

@Qelina Nä, du måste inte tävla, vara social och sådant. Jag förstår om du vill, men du måste inte. Det du måste är att ta hand om dig. Du måste äta. Oavsett hur det får dig att må. Varje extra tugga är en seger. Och du kan.

Kanske finns det någon bukefalist i dina (eller hästens) trakter som kan hjälpa till med att leta fodervärd?

Vi hejar på dig, Qelina!

Nej, man kanske inte måste men det känns så, att man ska orka vara den där vanliga personen också, inte bara den sjuka. Och jag tror att det till viss del är bra att göra saker för att inte fastna i det deppiga. Men det måste vara en balans.

 

[Kiwifrukt]

Bra jobbat @cili!

 

[Niyama]

Eller om jag skulle bli inlagd för depressionen så sa sjuksköterskan att jag måste vara psykotisk eller våldsam för att de ska kunna sätta LPT på mig. Så det är som att alla bara väntar på att jag hamnar där så de kan LPTa mig eller tjata på mig så jag ger upp och skriver in mig själv. Vilket inte kommer hända förrän de ger mig alternativet LPT eller frivilligt, innan dess ger jag inte upp.

Nja, det räcker med att du är en fara för dig själv. Och det säger du ju att du är när du tar överdoser i det skick du är i.

Varför vill du vänta tills du hamnar där du inte har något val? Det kommer inte bli lättare då! Om du blir inlagd är det inte att ge upp, det är att ge livet en chans.

Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska vända det hela, vet inte vad jag vill heller och vet inte om jag bryr mig så mycket om jag lever eller dör för att jag är så deprimerad. Och bara tanken på att äta mer ger mig panik, jag överväger ju snarare att dra ner på maten för att det känns som att jag äter för mycket. Vet inte hur jag ska acceptera mer mat och en viktuppgång, jag ser det som att jag behöver gå ner i alla fall 2,5 kg för att vara lite mer nöjd och minska på ångesten.

Om 2,5 kg kommer du inte vara nöjd. Bryter du inte det här kommer du bara gå ned mer och mer, och antingen dör du eller så blir du inlagd.

Så jag lever i ett vakuum nu, ständigt övervakad av mina föräldrar, psyk flera gånger i veckan, kontroller, blodprov, medicindelning och inte mycket plats för ett vanligt liv. Självs sjukdomarna i sig skapar ju ett värdelöst liv som gör en ännu mer deprimerad och ger ännu fler negativa konsekvenser och så blir det en ond cirkel.

Kan inte dina föräldrar hjälpa dig med maten? Min vän hade anhöriga som "passade" henne, såg till att hon åt det hon skulle, för att hon skulle slippa vara inlagd.

För att ta dig ur den onda cirkeln så måste du ÄTA.

 

[Niyama]

Tillägg Qelina, jag fattar verkligen hur det är att inte vilja leva. Har precis haft en jättekrasch. Och jag vill fortfarande inte leva. Men det verkar ganska plågsamt att svälta sig till döds, tycker jag. Och om du äter så orkar du ju göra saker som du mår bättre av, i alla fall.

 

[Kiwifrukt]

@Qelina, för det första, du är inte äcklig för att du inte duschar. För mig har det varit ungefär den första grejen som rykt när jag varit rejält nere, och då är jag ändå en person med sjuklig bakterieskräck, som tvättade sönder mina händer som barn så att de fortfarande inte har blivit som de var förut och nästan kan börja gråta för att jag behöver ta i något äckligt.

För det andra, dina föräldrar gör så här för att de är rejält oroliga för dig, inte för att vara jobbiga mot dig. Jag hamnade i en rejäl svacka våren 2011, jag tänker inte gå in på vad som var anledningen här men en kort och inte så innehållsrik beskrivning kan vara att det var fel på alla kanaler och hade gått snett på i princip alla områden det kan gå snett på de närmsta åren. Jag nästan hatade mina föräldrar för att de inte lät mig vara ifred, för att jag inte ens fick sova ifred och för att de bevakade mig hela tiden, till och med i stallet. Nu är jag evigt tacksam för att de fanns där då, det var de och min ponny som drog upp mig ur det nattsvarta hålet.

Hade jag bott närmare dig och haft möjlighet till en häst till hade jag gärna tagit din häst på foder bara för att underlätta för dig, och jag hoppas verkligen du kan hitta någon som kan ta emot hästen.

 

[Kiwifrukt]

Månaden inleddes inte på världens mest hälsosamma vis med extremt mycket fikabröd som var över från mors dags-firandet igår (jag har ingen karaktär helt enkelt ), men har i alla fall varit ute och ridit ungefär 45 minuter i skritt nu ikväll för att hästen skulle få röra på sig lite efter tävlingen, så helt försoffad har jag i alla fall inte varit.

 

[cili]

Nu har jag stoppat in gps-klockan i datorn så nu kan jag bidra med massa siffror från loppet.
Snabbaste tiden på en kilometer blev 5:50, vilket är en sekund bättre än mitt tidigare rekord . Då är jag alltså på samma nivå som jag var då, vilket känns himla bra!
På 12 minuter hann jag 1.92 km. En förbättring med 90 meter sedan tidigare rekord, och 120 m mer än vad jag sprungit i år.
3 km tar jag äntligen på under 20 minuter (19:31), har varit några sekunder ifrån förut så det var skönt att få till
5 km: 32:17! 34:43 var förra rekordet, från ett lopp den 25 april i år. Mellan det loppet och nu har jag sprungit en gång (dvs Vårruset på 35:55, hade säkert fått nån minut bättre om det inte varit fullt med promenerande folk längst fram i joggingstartgruppen...) samt cyklat några mil, så jag skulle säga att all förbättring beror på att jag numera kan andas bättre när jag springer. Denna banan var mer kuperad än de två andra loppen, och höftböjaren jävlades inte med mig den 25te april (men kändes av på Vårruset), så förbättringen är egentligen ännu bättre än den ser ut

Helt plötsligt känns det inte ett dugg omöjligt att komma under 30 minuter på 5 km, kanske redan i år. Nu ska jag fokusera mer på styrketräning av muskler kring höfter och knän, cykla mer för att få upp konditionen på ett skonsamt sätt och sen börja löpträna på riktigt igen när styrketräningen börjat ge lite resultat (vill inte råka ut för några fler skador så jag ska inte ut och springa nu med detsamma, höften säger klart och tydligt att det inte är någon bra idé).

Jag är galet nöjd!
Tiderna som sådana kanske inte är något att komma och visa upp bland folk som ägnar sig åt löpning, men vet man om bakgrunden med opererade knän, trasig menisk och allt annat som jävlats längs vägen så tror jag nog att man kan ana hur fantastiskt det känns

Nu när jag kommit hem och firat prestationen med kycklinggratäng (tack gode gud för matlådor) och stoppat ner benen i backontrackskydd ska jag försöka sova.

 

[Mineur]

Snyggt jobbat @cili, åh vad du är bra! Sugen på kycklinggratäng blev jag nu också, tack för den inspirationen!

 

[Mineur]

Jag har börjat hämta mig lite grann efter de senaste intensiva veckorna och besökte gymmet för första gången på 6 dagar idag. Det var ganska ont om vilja och motivation tyvärr, men jag vet med mig att det brukar vara lite segstartat när jag vilat en längre period. Jag försökte fokusera på att tänka mindre och göra mer helt enkelt, och den mentaliteten ämnar jag behålla resten av veckan också. Vill få in minst 7 gympass innan min resa och jag åker om 9 dagar, så nu jäklar ska "jag vill inte"-delen av hjärnan stängas av och "gud vad det här är bra för mig"-delen av hjärnan sättas på!

 

[Wega]

Bra jobbat @cili

Nu har du redan fått kloka råd av de andra, men @Qelina, du MÅSTE börja äta! Du kommer aldrig orka med stall, hund och vänner annars, faktum är att börjar du inte äta snart så kommer du att dö. Och du är så ung, du har hela livet framför dig, så sparka bort den där dumma sjukdomen nu och sluta låt den förstöra ditt liv!

 

[cili]

Snyggt jobbat @cili, åh vad du är bra! Sugen på kycklinggratäng blev jag nu också, tack för den inspirationen!

Superenkelt recept på oerhört god kycklinggratäng: https://idakck.wordpress.com/2015/05/31/kycklinggratang/

 

[Wega]

Nu är det väl dags att samla ihop sig själv efter en helt galen helg, bestående av för mycket mat, alkohol och på tok för lite träning.

Slutar jobbet 08:30 vilket är helt perfekt! Hem och äta frukost nummer två, cykla till stallet, rida två hästar och sedan cykla hem igen. Ska ta med någon form av nyttigt mellanmål, sen blir det kyckling och grönsaker framåt kvällen när jag är hemma igen. Kan bli en mycket bra dag, om det inte börjar blåsa mera, för blåst gör mig så arg.

 

[Emtherlia]

Igår var vilodag så jag slappade bara, inget beachigt alls

Idag blir det Core och efter det ska vi sola lite, måste ha lite färg till lördag då jag ska på bröllop. Med detta skitvädret får man ta till fejk ibland

 

[Kiwifrukt]

Hur gör ni för att hålla igång träningen och inte tappa maten fullständigt under sommaren? Jag har alltid massor av ambitioner i början (typ nu, men i år är ju vädret helt bananas så det känns inte direkt som sommar), men sen blir det inte särskilt mycket med det. Om man dessutom sommarjobbar, ska hinna med häst och kanske även lyckas vara lite social någon gång ibland känns det nästan omöjligt. Har ni några bra knep för att hålla igång, och har ni några träningsrelaterade mål inför sommaren? (Ge mig inspiration, typ. )

 

[cili]

Hur gör ni för att hålla igång träningen och inte tappa maten fullständigt under sommaren? Jag har alltid massor av ambitioner i början (typ nu, men i år är ju vädret helt bananas så det känns inte direkt som sommar), men sen blir det inte särskilt mycket med det. Om man dessutom sommarjobbar, ska hinna med häst och kanske även lyckas vara lite social någon gång ibland känns det nästan omöjligt. Har ni några bra knep för att hålla igång, och har ni några träningsrelaterade mål inför sommaren? (Ge mig inspiration, typ. )

Sommaren är bästa årstiden för min kosthållning. Så gott som allt godisbegär försvinner och ersätts med jordgubbsbegär
Även träningen triggas av att det är varmt att vara ute så jag slipper träna inomhus. Och så tanken på att man går i betydligt mindre kläder = måste hålla igång träningen för att fortsätta se bra ut

 

[zassoo]

@cili Kanonbra sprunget på loppet! Tiden är ju jättebra, du kan säkert komma under 30 min ganska snart. Jag sprang på ca 32-33 min ett tag innan jag bestämde mig för att testa att köra på lite snabbare och det gick. Men skynda långsamt (precis som du säger), fortsätt bygga upp muskler (löpmuskler och andra) under sommaren så att kroppen håller.

Jag blir också jätteglad av att läsa att du har gjort matlådor så att du kunde äta ordentligt efter loppet och fylla på med energi. Känns verkligen som att du är på gång nu, på många plan!

 

[villagegirl]

@cili grymt jobbat på loppet! Att komma tillbaka/fortsätta kämpa på det sättet trots skador ÄR en stor bedrift, och det tror jag även att erfarna löpare tycker.

@Qelina det är så som alla andra här redan sagt; du måste verkligen äta! Din kropp håller nu på att brytas ner och den kommer att lägga av ifall du inte ändrar något, enda frågan är när det händer för du är på väg dit. Maten är som medicin, den innehåller massa näringsämnen som vill in och laga din kropp, allt från att göra skelettet och musklerna starkare så att du orkar gå i trappor och träna med hunden utan att bli trött, till att ge näring till hjärnan så att du blir gladare.

 

[zassoo]

Hej svejs lingonfejs Här har dagen inletts med promenad och yoga, ska ut och pumpa däcken på cykeln sen så att jag kan cykla bort till tandläkaren i eftermiddag. Är hoppfull nu att vi kan få en lösning på det här och är glad att sommarlovet i stort sett är här! Håll tummarna att det här är sista tandläkarbesöket på ett tag