Så klok du är, ska läsa det här inlägget flera gånger för det var så mycket bra i det. Och ja, jag skulle ju aldrig tycka att någon annan inte förtjänade mat och vila, det är ju en självklarhet att alla ska få det. Och det var en intressant liknelse med tortyr, det är ju faktiskt en sorts tortyr att tvinga någon till svält, så har jag inte tänkt på det.Det är klart att du kommer att vilja försvara sjukdomen när folk anklagar den - du har levt så länge och så intensivt med anorexin att du bortsett från sjuk också har blivit medberoende. Det ligger ju i själva sjukdomen och som du säger, i stunden ger det dig en känsla av kontroll. Men den där kontrollen är ju bara ett substitut. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att den inte är på riktigt, för genom att kontrollera din mat och din vikt skapar du ny ångest. Häromdagen mådde du jättedåligt över att ha ätit en liten bit paprika. Det är ingenting som någon behöver skämmas eller ha ångest över. Det handlade bara om en liten bit mat som inte alls behövde vara så viktig.
Så ja, när du blir frisk kommer du att ha ångest. Det har nästan alla ibland, och vissa har det mer än andra. Så du kommer att ha ångest. Men du kommer att hitta verktyg för att hantera ångesten. Konstruktiva sätt, som inte ger dig mer ångest i slutänden. En uppåtgående spiral istället för en nedåtgående spiral.
Du tycker att du är värdelös och inte förtjänar att äta. Jag håller inte med. Jag tycker nämligen inte att man kan se människor på det sättet, att vissa "förtjänar" mat och andra inte förtjänar mat. Tänk om vi hade haft ett samhälle som byggde på att man var tvungen att vara på ett visst sätt för att få äta, dricka, leva? Säg att kriminella i fängelset hade lämnats att svälta ihjäl, för att de begått brott och alltså straffat ut sig själva? Eller om alla missbrukare skulle låsas in och få höra att dig tänker vi inte hjälpa, för dig gillar vi inte? Du Qelina är alltid lika uppmuntrande och snäll mot alla andra, jag har svårt att tänka mig att du skulle stå bakom ett sådant system om det gällde andra än dig själv. Du förtjänar mat, vila och att må precis lika mycket som alla andra, oavsett hur du ser ut och om du (enligt dig själv) är dålig. Alla människor förtjänar det. Att förneka någon mat och vila är tortyrmetoder.
Och promenader med hunden kommer du att fortsätta gå. Både med den här hunden och andra hundar, om det nu är så. Det är förstås inget fel på att gå promenader. Men hade det inte varit härligare om promenaden bara kunde handla om dig och hunden, och det inte behövde finnas med ett moment av "måste gå tillräckligt för annars blir jag tjock"? Om det bara handlade om er två och ert sätt att umgås, istället för sjukdomen? Du har ju varit ute och tränat/tävlat lite nu, blir du frisk så kommer du kunna göra mycket mer sådant. Jag kan (som tidigare nämnt) knappt ens flaska om hundar, men här på forumet har jag ju sett att man kan leva praktiskt taget hela sitt liv med, om och kring hund. På ett friskt sätt.
Att du ibland inte vill leva är inte heller konstigt, just i och med att du är sjuk. Men att inte vilja leva är också ett sjukdomstecken. Människan har en oerhört stark överlevnadsinstinkt. Du har det också. Varje gång du sitter här och i text konfronterar din sjukdom, konfronterar dina egna val och till och med konfronterar de som inte tycker som dig, då visar du på din överlevnadsinstinkt. För då kämpar du emot. Det är inte alltid konstruktivt, men det är ett bevis på den styrka du bär inom dig. Du är så mycket starkare än vad du vågar tro.
Angående ångesten har jag haft problem med den sen jag var 7-8 år, det finns skrivet i mina journaler hos vårdcentralen jag gick på då. Jag hade en massa fysiska symtom så dom skickade runt mig till en massa barnspecialister men dom kom fram till att det var ångest som gjorde mig sjuk. Men dom sa inget till mina föräldrar och ingen remiss till BUP så jag fick inte veta att sjukvården vetat om mina problem så länge förrän långt senare. Och min första riktigt djupa depression som jag kommer ihåg kom när jag var 10-11 år. Så ja, jag är en "skör" person, jag har mått dåligt i princip hela mitt liv med kortare pauser eller enstaka dagar eller veckor som varit bättre. Sorgligt men sant. Det är därför anorexin nästlat sig in så hårt i mitt liv, den har liksom behövts för att hantera allt. Men jag måste hitta bättre sätt att hantera livet på.