Jag blir så frusterad av att diskutera barnvakter med våra bekanta. När jag säger att vi har svårt att få tag på barnvakt så menar jag verkligen vi har svårt att få tag på barnvakt. Vi har väldigt gott om folk vi kan be om det skulle vara kris och katastrof, men någon att fråga för att vi vill gå ut och äta själva någon gång. Eller om jag behöver hjälp när karln arbetar är helt kört...
Och vännerna suckar instämmande att de förstår precis, för att sedan i nästa andetag glatt berätta att de "slapp" ungarna hela förra helgen för då kom mamma och pappa och hämtade dem på lördag fm och lämnade dem strax före kvällsmaten på söndag. Och ja det är klart att man inte tar med ungarna när man handlar, då ber man bara mamma/syrran/brosan osv att ta hand om dem ett par timmar. Eller oxå åker man på en veckas semester själv utan barn, för det verkar så jobbigt att flyga med barn...
Så nej de har inte en susning om vad vi pratar om... Hur har ni andra det? Om ni har det bra, förstår ni det och är tacksamma för det, eller anser ni att det är självklart?
Jag kan ärligt säga att jag är mest sur på svägerskan med familj, de har tre ungar, den yngsta är 11 år, dvs rätt så självgående... Vi har ställt upp och hämta och skjutsat deras barn till och från skolan, vid bussar och vi har även varit barnvakter innan de blev så stora att de inte behövde, men nu när vi behöver hjälp så finns det varken tid eller ork... Jag har erbjudit de två äldsta tjejerna, 16 och 14 år 150 kr var för att sitta med barnen i två timmar, men de tyckte att det var för dåligt betalt...
Och vännerna suckar instämmande att de förstår precis, för att sedan i nästa andetag glatt berätta att de "slapp" ungarna hela förra helgen för då kom mamma och pappa och hämtade dem på lördag fm och lämnade dem strax före kvällsmaten på söndag. Och ja det är klart att man inte tar med ungarna när man handlar, då ber man bara mamma/syrran/brosan osv att ta hand om dem ett par timmar. Eller oxå åker man på en veckas semester själv utan barn, för det verkar så jobbigt att flyga med barn...
Så nej de har inte en susning om vad vi pratar om... Hur har ni andra det? Om ni har det bra, förstår ni det och är tacksamma för det, eller anser ni att det är självklart?
Jag kan ärligt säga att jag är mest sur på svägerskan med familj, de har tre ungar, den yngsta är 11 år, dvs rätt så självgående... Vi har ställt upp och hämta och skjutsat deras barn till och från skolan, vid bussar och vi har även varit barnvakter innan de blev så stora att de inte behövde, men nu när vi behöver hjälp så finns det varken tid eller ork... Jag har erbjudit de två äldsta tjejerna, 16 och 14 år 150 kr var för att sitta med barnen i två timmar, men de tyckte att det var för dåligt betalt...