Barn som mobbar

[Wysiwyg]

En av mina facebookvänner hade gillat detta inlägg på Facebook och det fick mig att börja fundera lite. Det känns det inte så konstigt att det barnet mobbar i skolan när han blir behandlad på det sättet av sin pappa..

Vad tycker ni om den hanteringen av det hela? Min spontana tanke var att pappan bara kränker och plågar sin son. Sömndeprivation, fysisk träning samt straffarbete kommer ju inte åt grundproblemet; att få sonen att sluta ta ut sitt eget mindervärdeskomplex på andra. Men jag vet inte riktigt själv hur jag hade gjort förutom att jag aldrig i hela mitt liv förödmjukat mitt barn på det sättet.

Hur hade ni hanterat situationen om era barn varit mobbare? Den i ett gäng som var på ett våldsamt och strukturerat sätt hade lett en plågningskampanj mot en skolkamrat? Hur hade ni tänkt, vad hade ni gjort, vad hade ni sagt?

 

[Inte_Ung]

Jag antar att det där är en Amerikansk pappa?
Amerikaner ser litet annorlunda på det där med straff än vad vi gör.

Be om ursäkt är ju jättebra.
Köras upp tidigt kan ju motverka sena kvällar med möjlighet till att ställa till trassel.
Och fysisk aktivitet är ju absolut verksamt.

Bra är ju att sonen får uppmärksamhet.
En verklig uppgift som att sköta om en trädgård kan ju ge ett en personlig stolthet och en känsla av att vara värd något.

Men jag hade inte gjort så förutom den delen med att be om ursäkt.
Det som jag hade gjort är att umgås med barnet över en gemensam aktivitet och sedan prata om hur mobbing påverkar både offer och utövare.
Den som mobbar tar skada av det både känslomässigt och genom att förstöra både sitt sociala liv och yrkesliv.

Men det är kanske vad den pappan gör samtidigt?
Och det är tidigt på morgonen som han har tid?

Frågan är ju hur det hela hanteras runt omkring tycker jag.
Om pappan t.ex. är med och tränar på morgonen så är det helt olika mot om han inte är det.

 

[Bambi]

En av mina facebookvänner hade gillat detta inlägg på Facebook och det fick mig att börja fundera lite. Det känns det inte så konstigt att det barnet mobbar i skolan när han blir behandlad på det sättet av sin pappa..

Vad tycker ni om den hanteringen av det hela? Min spontana tanke var att pappan bara kränker och plågar sin son. Sömndeprivation, fysisk träning samt straffarbete kommer ju inte åt grundproblemet; att få sonen att sluta ta ut sitt eget mindervärdeskomplex på andra. Men jag vet inte riktigt själv hur jag hade gjort förutom att jag aldrig i hela mitt liv förödmjukat mitt barn på det sättet.

Hur hade ni hanterat situationen om era barn varit mobbare? Den i ett gäng som var på ett våldsamt och strukturerat sätt hade lett en plågningskampanj mot en skolkamrat? Hur hade ni tänkt, vad hade ni gjort, vad hade ni sagt?

Förskräckligt. Mobbing ska verkligen tas på allvar, men pappans behandling av sonen låter inte konstruktiv alls, mer som gjord för att skapa ett barn som mår ännu sämre...

 

[purity_666]

Det känns som två extremer. Om man tittar på videoklippet nedanför med pappan vars dotter blev mobbad och pappan tog kontakt med mobbarnas pappa, får man se andra extremen. Den pappan försvarade sina söner och hade liknande åsikter. Så det finns ju föräldrar som lär sina barn vara mobbare och sen föräldrar som överreagerar.
Visst är det bra att han tar det på allvar, men är straffet nödvändigt? Borde han inte bara be om ursäkt, prata om mobbing. Kanske gå mer i något projekt eller liknande? Här känns det mest som han lär sig att mobbing är dumt om pappa får reda på det.

 

[Wysiwyg]

Jag antar att det där är en Amerikansk pappa?
Amerikaner ser litet annorlunda på det där med straff än vad vi gör.

Be om ursäkt är ju jättebra.
Köras upp tidigt kan ju motverka sena kvällar med möjlighet till att ställa till trassel.
Och fysisk aktivitet är ju absolut verksamt.

Bra är ju att sonen får uppmärksamhet.
En verklig uppgift som att sköta om en trädgård kan ju ge ett en personlig stolthet och en känsla av att vara värd något.

Absolut, en ursäkt är självklar.

Men resten. Alltså, fysisk aktivitet är ju bra i sig självt men som bestraffning? Viljan att ta ut sig fysiskt tänker jag måste komma inifrån och inte som en bestraffning för något dåligt man gjort. Tänker att barnet antingen kommer undvika motion i framtiden eftersom det är kopplat till negativitet eller också använda motion som bestraffning mot sig själv. Inget av dem ser jag som bra lösningar.

Det som jag hade gjort är att umgås med barnet över en gemensam aktivitet och sedan prata om hur mobbing påverkar både offer och utövare.
Den som mobbar tar skada av det både känslomässigt och genom att förstöra både sitt sociala liv och yrkesliv.

Men det är kanske vad den pappan gör samtidigt?
Och det är tidigt på morgonen som han har tid?

Frågan är ju hur det hela hanteras runt omkring tycker jag.
Om pappan t.ex. är med och tränar på morgonen så är det helt olika mot om han inte är det.

Jag har inte full information om fallet men om pappan umgås med barnet och diskuterar så är det ju bra men.. jag ser det inte som sannolikt tyvärr. Har man (i mina ögon) så dåligt omdöme att man lägger ut sin barnuppfostran på Facebook tror jag inte man tänker så..

..

Men det är ju just för att jag blivit helt förstörd om mitt barn mobbade som jag tar upp saken. Hade blivit helt förskräckt över att jag inte lyckats förmedla bättre värderingar och självkänsla till mitt barn. Definitivt hade jag funderat över vad jag gjort för att forma en individ som känner ett sådant behov av att trycka ner och plåga andra. Och vara så ledsen över att ett annat barn lidit så fruktansvärt på grund av mitt barn..

Skulle BUP vara en väg att gå?

 

[Mabuse]

En av mina facebookvänner hade gillat detta inlägg på Facebook och det fick mig att börja fundera lite. Det känns det inte så konstigt att det barnet mobbar i skolan när han blir behandlad på det sättet av sin pappa..

Vad tycker ni om den hanteringen av det hela? Min spontana tanke var att pappan bara kränker och plågar sin son. Sömndeprivation, fysisk träning samt straffarbete kommer ju inte åt grundproblemet; att få sonen att sluta ta ut sitt eget mindervärdeskomplex på andra. Men jag vet inte riktigt själv hur jag hade gjort förutom att jag aldrig i hela mitt liv förödmjukat mitt barn på det sättet.

Hur hade ni hanterat situationen om era barn varit mobbare? Den i ett gäng som var på ett våldsamt och strukturerat sätt hade lett en plågningskampanj mot en skolkamrat? Hur hade ni tänkt, vad hade ni gjort, vad hade ni sagt?

Idén att bestraffa sina barn låter helt knäpp i mina öron, det skulle jag inte vilja göra. Däremot, beroende på vad barnet gjort, men om det handlat om riktig mobbing, så skulle jag absolut tycka att barnet borde be om ursäkt till den mobbade, och sen skulle vi ha många långa samtal jag och barnet tills barnet förstod varför det är elakt och väldigt fel att mobba andra.

Men jag tror nog mer på att förklara, övertyga, och få barnet att själv dela åsikten att mobbning är fel, och därför inte göra det mer, än att straffa barnet så att det blir avskräckt från att fortsätta. Inre motivation istället för yttre, om man ska prata psykologi.

 

[Badger]

Svårt. Det är ju oändligt mycket bättre att föräldern reagerar negativt istället för att tex som vissa föräldrar tycker det är bra att barnet i alla fall står högst på hackordningen eller hävdar att deras barn aldrig skulle göra ngt sådant. Pappan försöker ju tydligen få till ett omedelbart stopp på mobbingen, som i ett precis nu på sekunden och inte om en vecka. Det är ju lovvärt och kanske empatiskt (eller så är det bara pappans stolthet som fått sig en törn.) med den mobbade som nog inte klarar flera dagar.

Sedan verkar pappan förfärlig och om det där är ett stickprov på hans övriga uppfostran så verkar det som att barnet onekligen har en hemsk hemmiljö. Hemmobbing av förälder. (låter som rena militärlägret med ngt slags macho syndrom). (att sedan skryta med sina bestraffningsmetoder på internet är ju ännu mer knäppt, eller fanns det ett shaming syfte dessutom. Det är riktigt elakt.)

Men låt säga att pappan är världens gulligaste och alltid lagar maten hemma och uppfostrar med oändliga mängder kramar och ömhet, pappan och barnet tränar ofta tillsammans och barnet har rejält god kondition och så upptäcker pappan till sin chock det här. Han lägger på det dubbla på deras vanliga träningsprogram och skäller ut barnet. Uhm då är det ju kanske en markering. Ursäkten var ju bra om inte annat. (det verkar inte så himla troligt att det är så minst sagt).

Däremot skulle jag tycka det kändes rejält otillräckligt att säga, jaha, har du mobbat lille Petter i 3 år nu och lille Petter funderar över att ta livet av sig. Vi tar och diskuterar det här ett par gånger och ser om du plötsligt skulle drabbas av en empatisk insikt. I övrigt får det vara. Det känns lite kritiskt att själva mobbingen upphör nära omedelbums. Men har ingen aning om hur man får till det (ta barnet ur skolan en vecka? så den mobbade får lite andrum i alla fall?). Bup känns som att dumpa problemet på någon annan och att det är ok att vänta ett halvår i landstingets kö på vägen. (iofs ingen aning om Bup förutom vad folk skriver här på forumet)

 

[Tora]

Tycker det är som att hänga ut någon vid en skampåle.
Ja det sonen gjorde att mobba någon är hemskt men att hänga ut sin egen son så på internet? Nej det tycker jag inte är okej.

 

[Brandgul]

En av mina facebookvänner hade gillat detta inlägg på Facebook och det fick mig att börja fundera lite. Det känns det inte så konstigt att det barnet mobbar i skolan när han blir behandlad på det sättet av sin pappa..

Vad tycker ni om den hanteringen av det hela? Min spontana tanke var att pappan bara kränker och plågar sin son. Sömndeprivation, fysisk träning samt straffarbete kommer ju inte åt grundproblemet; att få sonen att sluta ta ut sitt eget mindervärdeskomplex på andra. Men jag vet inte riktigt själv hur jag hade gjort förutom att jag aldrig i hela mitt liv förödmjukat mitt barn på det sättet.

Hur hade ni hanterat situationen om era barn varit mobbare? Den i ett gäng som var på ett våldsamt och strukturerat sätt hade lett en plågningskampanj mot en skolkamrat? Hur hade ni tänkt, vad hade ni gjort, vad hade ni sagt?

Vår son började prata väldigt nedsättande (rasistiskt) om en i förskolan.

Så vi pratade, pratade och pratade. Pratade även med förskolan och de gjorde sitt.

Vart han fick orden och idéerna ifrån vet jag inte. Inte hemifrån. Förmodligen från något annat barn på fsk :-( Vårt arbete gav dock resultat!

 

[Amha]

Jag har svårt för bestraffningar öht. Jag blev så ledsen när jag hörde en förälder som berättade för sitt barn om ett straff denne skulle kunna få om det gjorde en viss sak och barnet säger "vad är straff?". Svaret var att det skulle hen inte veta för det fanns så många straff i hens vardag ändå.

Nej. Sådär skulle jag inte vilja behandla mitt barn. Jag hade nog kört på prat, prat, prat med mitt barn och prat med motpartens föräldrar, dvs den mobbade individens föräldrar och självklart sett till att barnet förstått vad det gjort och förhoppningsvis hade ursäkten kommit automatiskt. Beroende på hur barnet mobbat kanske jag hade sökt hjälp av någon som är van att hantera detta i sitt yrke. Välmående barn bör inte mobba och då är det kanske på sin plats att barnet får en chans att skapa kontakter med en barnpsykolog/kurator.

Såhär tror och hoppas jag att jag skulle hantera situationen. Att bestraffa tror jag är fel väg att få barnet att förstå vad handlingen innebär.

 

[Inte_Ung]

Barn gör alltid en del skit under sin uppväxt, det hör liksom till att testa gränser.
Testa hur mycket man kan påverka omgivningen och hur mycket makt man kan skaffa sig.
Bäst hanteras det ju genom att man som förälder fångar varje litet tjuvnyp och nedlåtande kommentar omedelbart när de kommer.
Så att beteendet inte får växa sig stort nog för att bli mobbing.

Men man kan oftast hitta föräldrar med nedlåtande attityder mot omgivningen bakom de mobbande barnen.
De har då lärt sig hemifrån att vissa andra människor är mindre värda och tillåtna att ge sig på.
I det läget så blir det svårt.

 

[TinyWiny]

Fy vilken hemsk pappa! Jag får vibbar ifrån forna tiders skampålar och stupstockar fast egentligen är det här ännu värre för det här kan hela världen se. Vad hjälper det den mobbade att hens mobbare får gå upp tidigt, tvingas göra armhävningar och springa någon km? Mår mobbningsoffret bättre av det? Läker mobbningsoffret utav att mobbaren får göra armhävningar? Menar de att mobbningsoffret ska sitta och flina och tänka ha! Där fick du! Eller vad är de ute efter? Jag tror knappast att en människa som är nedbruten av mobbning tänker så utan vad hen vill ha (vad jag ville ha iallafall när jag blev mobbad) var att mobbningen skulle upphöra, att mobbaren inser vad hen faktiskt gör och att få en ursäkt som kommer ifrån hjärtat. Den här mobbaren lär sig bara att det finns alltid någon som är större och starkare och som kan trycka ner henom också.

Om mitt barn hade mobbat/varit elak mot någon annan så hade jag pratat med barnet. Jag skulle fråga förutsättningslöst vad som låg bakom och varför hen gjorde som hen gjorde. Jag skulle inte tvinga barnet att be om ursäkt då jag anser att en sådan ursäkt är värdelös men jag hade uppmuntrat barnet att fundera på vad hen ska göra för att försöka ställa till rätta det hen har ställt till med. Att säga förlåt och sen springa vidare utan närmare eftertanke gör inte att barnet tänker efter före nästa gång. En ursäkt som är värd något kommer alltid ifrån hjärtat och ett barn som inte är alldeles förstört inser vad hen har gjort och vill då be om ursäkt och ställa allt tillrätta igen.

 

[Tora]

Fast det där med mobbning är svårt. Jag var själv utsatt på högstadiet.

Det pratades och pratades och pratades och pratades.......

Jag var kräkfärdig på allt pratande. Det gjorde ju ingen som helst nytta.

Till slut ballade jag ur totalt en dag och skrek att jag skulle mörda hennes (ledarens) kanin och en massa andra hemska saker. Jag var helt rabiat och måste ha sett totalt galen ut (tur att det inte fanns mobilkameror på den tiden ).

Efter det så lät dom mig vara ifred.

Sen försökte dom ge sig på min kompis en gång efter det men det satte jag snabbt stopp för.

Tyvärr är min erfarenhet att mobbning är svårt att få stopp på. Även när de mobbande barnens föräldrar är med och verkligen försöker få sina barn att sluta mobba.

Prat i all ära men grupptryck och att visa sig stark och tuff för gruppen slår många gånger prat med hästlängder.

Ibland måste man sätta hårt mot hårt.

Skolan slog sig dock för bröstet och sa till alla "Se vad bra vi är på att få stopp på mobbning"

I ett uppföljningssamtal försökte jag en gång påpeka vad som egentligen hade fått stopp på mobbningen av mig. Men det var ingen som var intresserad av att lyssna. Det var mest en klapp på huvudet och "Så ja lilla vännen. Se vad bra vi vuxna löste det. Allt blir bra om man bara förståååår varandra".

Ja eller hur . Det enda dom där översittarna fattade var när jag satte hårt mot hårt.

Det som störde mig mest var att jag skulle visa förståelse för mobbarna. Det var ju inte lätt för dom eftersom deras föräldrar skiljt sig för ett år sedan. Det var faktiskt synd om dom. (det var det kortet som spelades ut på alla dessa möten som hölls för att få stopp på mobbningen)

Det finns säkert tillfällen när det hjälper att prata men inte alltid. Däremot tycker jag inte det är okej av pappan att hänga ut sin son på nätet. Så gör man inte. Då är man en mobbare själv.

 

[Amha]

Barn gör alltid en del skit under sin uppväxt, det hör liksom till att testa gränser.
Testa hur mycket man kan påverka omgivningen och hur mycket makt man kan skaffa sig.
Bäst hanteras det ju genom att man som förälder fångar varje litet tjuvnyp och nedlåtande kommentar omedelbart när de kommer.
Så att beteendet inte får växa sig stort nog för att bli mobbing.

Men man kan oftast hitta föräldrar med nedlåtande attityder mot omgivningen bakom de mobbande barnen.
De har då lärt sig hemifrån att vissa andra människor är mindre värda och tillåtna att ge sig på.
I det läget så blir det svårt.

Absolut är det så. Barn ska testa gränser och allt sånt men om det har blivit ett enormt tryck på mobbningen, säg att det för länge sedan har passerat tjuvnypen utan att någon reagerat eller att det blev stort på en gång, så är det kanske så att mobbaren själv har det tufft med. Den personen som var absolut värst mot mig i skolan var den som själv blev mobbad av andra. Jag kan tänka mig att hon själv mådde rätt kass. Hon hade även bra stöd hemifrån. Det var inte alls där problemet fanns. Föräldrarna var vettiga också.

 

[Mirre]

En av mina facebookvänner hade gillat detta inlägg på Facebook och det fick mig att börja fundera lite. Det känns det inte så konstigt att det barnet mobbar i skolan när han blir behandlad på det sättet av sin pappa..

Vad tycker ni om den hanteringen av det hela? Min spontana tanke var att pappan bara kränker och plågar sin son. Sömndeprivation, fysisk träning samt straffarbete kommer ju inte åt grundproblemet; att få sonen att sluta ta ut sitt eget mindervärdeskomplex på andra. Men jag vet inte riktigt själv hur jag hade gjort förutom att jag aldrig i hela mitt liv förödmjukat mitt barn på det sättet.

Hur hade ni hanterat situationen om era barn varit mobbare? Den i ett gäng som var på ett våldsamt och strukturerat sätt hade lett en plågningskampanj mot en skolkamrat? Hur hade ni tänkt, vad hade ni gjort, vad hade ni sagt?

Läste också det och tyckte det var gräsligt.
Inget (förutom ursäkten då) i pappans bestraffning hade ju någonting med mobbningen och göra. Det var bara en fruktansvärd kränkning av barnet.

Nu hoppas jag såklart att mina barn aldrig någonsin kommer mobba någon, men om det skulle hända så skulle de aldrig behandlas så. Däremot skulle de absolut få knata raka spåret hem till barnet de mobbat och ge en ordentlig ursäkt.
Sedan skulle man ju prata igenom vad mobbning verkligen är och hur det påverkar folk som blir utsatta.

 

[Badger]

Absolut är det så. Barn ska testa gränser och allt sånt men om det har blivit ett enormt tryck på mobbningen, säg att det för länge sedan har passerat tjuvnypen utan att någon reagerat eller att det blev stort på en gång, så är det kanske så att mobbaren själv har det tufft med. Den personen som var absolut värst mot mig i skolan var den som själv blev mobbad av andra. Jag kan tänka mig att hon själv mådde rätt kass. Hon hade även bra stöd hemifrån. Det var inte alls där problemet fanns. Föräldrarna var vettiga också.

Jag är ju lite osäker på om alla mobbare har det väldigt tufft. Även om säkert en god andel har det. Av någon orsak läste jag ett par artiklar om mobbning, amerikanska, för något år sedan. De verkade inte alls anse att alla mobbare mådde dåligt, det finns olika bakgrunder. De verkade dels identifiera barn som hade det svårt socialt och var dels illa behandlade av klasskamrater och dels gav sig på andra klasskamrater. Men de nämnde också en typ av mobbare som mådde toppen, var trygg socialt, glad, nöjd, högrankad i klassen, bra betyg, omtyckt av lärare osv. Men som hade riktigt kass empatiförmåga (vilket iofs kunde härledas till hemmet). Men de barnen mådde definitivt inte dåligt alls. Vet inte men om alla lösningar utgår från att mobbaren mår dåligt och hen inte gör det så kanske de inte fungerar på alla.

 

[TinyWiny]

Läste också det och tyckte det var gräsligt.
Inget (förutom ursäkten då) i pappans bestraffning hade ju någonting med mobbningen och göra. Det var bara en fruktansvärd kränkning av barnet.

Nu hoppas jag såklart att mina barn aldrig någonsin kommer mobba någon, men om det skulle hända så skulle de aldrig behandlas så. Däremot skulle de absolut få knata raka spåret hem till barnet de mobbat och ge en ordentlig ursäkt.
Sedan skulle man ju prata igenom vad mobbning verkligen är och hur det påverkar folk som blir utsatta.

Varför skulle dina barn få gå raka vägen hem till den de har mobbat och be om ursäkt? Den ursäkten är ju inte värd något alls. En ursäkt ska komma ifrån hjärtat och den som har gjort fel ska verkligen ångra sig om den ska vara något värd. En ursäkt som någon annan tvingar fram är verkligen inte äkta och därför är den heller inte värd något.

Eller ser du det som något slags straff att barnet får be om ursäkt? Att ursäkten i sig, alltså att säga att man har gjort fel är ett straff? Det låter nästan så. För mig är det viktigt att den som ber om ursäkt verkligen har tänkt över de hen har gjort och att ursäkten är äkta. Varför ska man annars be om förlåtelse om man ändå inte ångrar sig? Jag verkligen avskyr den här trenden att man tvingar barn att be om ursäkt till höger och vänster och sen är de vuxna nöjda fast barnen sjuder av ilska och frustration och kommer att hämnas på den de har bett om ursäkt till vid första bästa tillfälle för att hen var tvungen att förödmjuka sig så. När man använder ursäkten så som du gör så förlorar den helt sitt värde.

 

[Amha]

Jag är ju lite osäker på om alla mobbare har det väldigt tufft. Även om säkert en god andel har det. Av någon orsak läste jag ett par artiklar om mobbning, amerikanska, för något år sedan. De verkade inte alls anse att alla mobbare mådde dåligt, det finns olika bakgrunder. De verkade dels identifiera barn som hade det svårt socialt och var dels illa behandlade av klasskamrater och dels gav sig på andra klasskamrater. Men de nämnde också en typ av mobbare som mådde toppen, var trygg socialt, glad, nöjd, högrankad i klassen, bra betyg, omtyckt av lärare osv. Men som hade riktigt kass empatiförmåga (vilket iofs kunde härledas till hemmet). Men de barnen mådde definitivt inte dåligt alls. Vet inte men om alla lösningar utgår från att mobbaren mår dåligt och hen inte gör det så kanske de inte fungerar på alla.

Det pekar tillbaka på att jag, om det var mitt barn och om mobbningen var mer än "tjuvnyp" och gränstestning hade velat skapa en kontakt med exempelvis skolkurator för att barnet skulle få en chans att veta var det kan vända sig om det är så att det grundas i dåligt mående och vill prata med en utomstående.

 

[pajaztar]

Jag har inte barn, så vet inte hur jag hade reagerat om mitt barn varit mobbare. Däremot har jag själv både varit mobbad och mobbat. I mitt fall blev jag mobbare för att jag totalt saknade konflikthanteringsverktyg, inte hade någon självkänsla, noll förtroende för vuxna och var mitt i puberteten (12-13 år när jag mobbade). Såhär i retrospekt kan jag se att det jag hade behövt var att bli sedd av någon stabil vuxen, för jag var inte förmögen att själv be om hjälp. Jag trodde att det var "äta eller ätas" som gällde och var rädd att min plats i hierarkin skulle tappas om jag inte tryckte ner någon annan. Jag hade behövt ha någon jag kunde anförtro mig åt, som jag litade på, som kunde hantera även "fula" tankar. Min familj var under min uppväxt väldigt undvikande och tillät inte att negativa känslor fick finnas, alltså visste jag inte hur jag skulle handskas med dem och det gick ut över någon som råkade finnas i närheten och var "jobbig".

 

[Girasol]

Usch. Min ena son var ganska taskig mot en klasskamrat när de gick i första klass, så fort jag fick reda på det (samma dag turligt nog) så satte jag mig ned med gossen och pratade, sedan ringde jag upp familjen och sa att jag hört att min son gjort ditt och datt och att han nu ville prata med deras barn och så fick han be om ursäkt. Jag pratade även med fröken i skolan så jag fick rapport om hur det hela fortlöpte och i vårt fall så gjorde han inte om det och mig veterligen har det fortsatt att vara lugnt. Han tyckte det var väldigt pinsamt och därtill jobbigt att stå för sina handlingar så här blev det efterfrågad effekt.