Barn , moderskänslor och sånt..

[Fnurra]

Ni som har barn , har ni alltid gillat(och velat ha) barn eller är det nåt som växt fram med åren?
Blir alla så där mesiga ( ) efter att ha fött barn , dvs blir helt uppslukade av bebisen och dess framsteg? (Ett mkt vanligt fenomen som jag observerat hos otaliga mammor) Är det nåt hormonellt eller?

 

[jackets]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Ja det där är ett fenomen som jag också funderat på.Många mammor blir nog lite nojiga men sen finns de som stannar kvar i samma jag.En grej som jag har haft en kompis som bara för hon fick sin lille pojke skulle sälja sin häst,det hade hon ju aldrig tid till Jag själv satsar också helhjärtat på min familj men man måste tänka lite på sig själv också.Jag har 5 barn sköter hem,4 hästar och en underbar man som tycker att man ska hålla igång.(jag rider eller kör jag minst 4 ggr i veckan.)Och hormonellt det har nog mycket med personen ifråga och omständigheterna.

 

[Snurrfian]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag har nog alltid velat ha barn, fast kanske inte så där rosa små drömmar om hur gulligt det skulle vara utan snarare en känsla av att det bara ska vara så att man har barn. Sen älskar jag min dotter över allt annat det är inte tu talat om det men jag var väldigt tidigt inställd på att det var jobbigt med småbarn. Och det är inget som min mamma har tutat i mig, att jag skulle skaffa barn alltså, hon skrek nästan rakt ut när jag berättade att jag var gravid... Men nu är hon glad ändå! Min lillasyster som är drygt 20 hävdar bestämt att hon minsan aldrig ska skaffa barn men det tror jag inte så mycket på...

Särskilt uppslukad var jag inte, men jag märkte att alla andra räknade med att jag ville prata om bebisen och det var svårt att styra in samtalet på andra saker... Men visst jag tycker om att prata barn det ska jag inte sticka under stolen med!

Jag har nog tagit med ganska så mycket tid för mig själv, men inte haft tillgång till häst på de premisserna... Men vi har hund som jag har tränat med och dessutom är jag aktiv inom Sv kyrkan så en hel del söndagar är jag borta och dessutom ganska så ofta möten på kvällarna.
Men ibland kan det kännas som om jag inte tillåter mig själv att göra tillräckligt mycket men jag har blivit väldigt myckte bättre på att ställa krav på egen tid. Men det har inte så mycket med att vi har fått barn utan snarare på min egen person.

 

[Roheryn]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

För mig (som har ett barn på 4 år) har det aldrig varit självklart att jag skulle få barn, eller vilja ha barn - för mig var det ett beslut (att försöka få barn, alltså) som fattades under rätt stor vånda (maken ville väldigt gärna), och det hade lika gärna kunnat sluta med att jag bestämt mig för att inte...

Jag var aldrig helt uppslukad av min bebis - tyckte egentligen att de första 2-3 månaderna var rätt tråkiga, samtidigt som jag kunde vara rätt nojigt rädd för att något skulle hända henne (DET tolkar jag som hormoner!)... Från 3 månader och framåt har det varit roligt (och ibland förstås mindre roligt!), men aldrig så att jag känt att jag velat ge upp mitt eget liv för att "bara vara mamma". För mig kändes det snarast livsviktigt att få behålla mitt liv med häst och hund (köpte för övrigt min nuvarande häst när dottern var fyra månader), och hittills har det gått bra :-)

 

[seaflower]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag har velat fram och tillbaka mellan om jag vill ha barn eller inte. Dels är det ju så att man "ska" skaffa barn, dels verkar det jobbigt, dels kanske man ångrar sig om man inte gör det, dels fick jag lust att inte skaffa barn p.g.a. alla kommentarer från omgivningen. Men eftersom jag aldrig förnyade p-pillerreceptet i tid, så blev det mer "okej, vi testar, det kan ju ta tid eller inte bli något". Men hoppsan, jag blev visst gravid direkt, och då fanns det inga tvivel längre. Men jag var ändå ganska oförberedd på känslostormen när sonen föddes och på hur underbart det skulle kännas. Sonen är nu snart två månader och jag tänker på att jag skulle vilja ha en bebis till (Lika bra att satsa på barn nu, så skaffar jag häst om några år - dvs. lagom tills jag sparat ihop till häst, fått uthuset ombyggt till stall osv. )

Och jo, jag pratar mycket om barn och går helt upp i det nu. Nja, nästan, behöver också komma ifrån lite och då är agilityträningarna med vovven perfekta. Ska också börja rida igen snart, eventuellt bli medryttare. Men för mig känns det skönt att gå upp i babyn nu, det känns underbart att få lite omväxling till jobbet helt enkelt. (Fast jag har redan börjat fundera på hur vi ska göra med dagis )

 

[tgd]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag har verkligen inte gillat barn tidigare och aldrig sett och tänkt på småbarn med något rosa-skimmer inte. Hade heller ingen absolut önskan efter barn heller men mannen ville väldigt gärna och pratade om det en par år innan jag gav med mig.

De första månaderna hemma var hur tråkiga som helst, bebisen bara åt och sov ju. Nu däremot, när sonen är 3 år, skulle det vara hur kul som helst att vara hemma med honom.

Jag har blivit mera bebis-sugen av mig! Jag tror att det har att göra med att jag nu vet hur jag skall hantera de små samt att jag kan hantera de små. Och att det inte alls var så hemskt med småbarn som jag trott.

Jag har haft häst och ett liv hela tiden. Men i ärlighetens namn hade jag nog fått sälja hästen om det inte varit för min syster. Hade inte fixxat ihop det hela rent praktiskt annars alla dagar i och med att mannen inte var tillräckligt mycket att stöda sig på visade det sig.

 

[Smulan75]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag var inte heller så barnkär från början. När jag var yngre/tonåring tyckte jag mest att småbebisar var fula och skrikiga, småbarn var jobbiga och stökiga, lite äldre barn odrägliga

Men när jag blev lite äldre 25 eller så Så började jag väl inse att det började bli dags att överväga ifall man ska ha barn eller inte. Kom fram till att jag trots allt vill ha egna barn (ett eller två) och när jag hittat den rätta var det bara att sätta igång. Men jag hade ingen aning om den otroliga kärlek jag skulle få till min dotter. När hon väl var född var hon den mest perfekta varelsen på jorden! Jag är fortfarande inte så förtjust i andras "ungar", men jag har absolut lättare att fatta tycke för andras barn nu när jag har ett eget barn än när jag var barnlös.

 

[samtson]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag har aldrig gillat barn. Dom är bråkiga, svårhanterade, konstiga och dessutom luktar dom illa. Sedan är dom alltid smutsiga.

Sedan blev jag med barn. Fick panik ångest (trots att det var halvplanerat) och stora skälvan.

Efter nio månader var jag lugn och förberedd och det lilla krypet som jag och maken konstruerat med vår kärlek är det mest fantastiska jag varit med om. Nu ska hon få ett syskon och jag älskar att vara hennes mamma. Jag har hästarna kvar och rider en 4-5 dagar i veckan, maken har sin hockeybockey och alla är nöjda. Det är viktigt med egen tid - men visst går jag upp i dottern ibland och helt klart är det kul att prata barn...

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag har inte barn än men det kommer att bli bebis framöver. Jag har inte alltid velat ha barn. Själv är jag livrädd för att bli som en del av mina bekanta för de genomgick en stor förvandling den dagen de fick barn.

De blev så läskigt förstående och var helt plötsligt bäst i världen. Helt plötsligt så tjatades om att sambon och jag skulle skaffa barn och sedan hörde man att man inte var tillräckligt mogen för barn. Som om en del av mina bekanta var det när de fick sina barn Jag vill inte bli sån! Det är det och förlossningen som skrämmer mig mest.

Tänk om jag Fraggel skulle bli värsta moralmamman...*Hemska tanke*

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Jag har inte barn än men det kommer att bli bebis framöver. Jag har inte alltid velat ha barn. Själv är jag livrädd för att bli som en del av mina bekanta för de genomgick en stor förvandling den dagen de fick barn.

De blev så läskigt förstående och var helt plötsligt bäst i världen. Helt plötsligt så tjatades om att sambon och jag skulle skaffa barn och sedan hörde man att man inte var tillräckligt mogen för barn. Som om en del av mina bekanta var det när de fick sina barn Jag vill inte bli sån! Det är det och förlossningen som skrämmer mig mest.

Tänk om jag Fraggel skulle bli värsta moralmamman...*Hemska tanke*

Äsch, inte blir du sådan inte! Jag har aldrig varit sådär intresserad av små barn, men tyckt att de som är runt 10 år och över varit intressanta - alltså mer i min egen ålder! När det gäller att veta bäst - för jag har barn, så jag vet , handlar nog mest om dåligt självförtroende, tror jag. Är du säker på vad du vill och inte rädd för att ta råd, så tror jag inte att risken är så stor att du blir "sån".

Jag fick barn när jag var 25 - lite för ungt för mig - jag kunde gott ha väntat en sisådär fem år till. Det hade sina sidor att inse att livet faktiskt förändras även om jag inte ville inse det. Jag ville då göra allt som jag gjorde innan jag fick barn och jag skulle absolut inte bli en av de där "mammiga" (läs urbota korkade fjantiga)mammorna. Jag skulle visa alla (eller vem, egentligen? ) att man kan få barn och vara sig själv. Jag intresserade mig för barn med barnet, men lade barnsnack på hyllan bland mina hästkompisar.

Lite för mycket aktiviteter tog jag nog på mig under de första åren, men jag har mognat sent. Numera ser jag ingen prestige i att "köra på" som vanligt, utan jag tycker att man skall anpassa sig efter hur barnen är. Vissa barn kan man släpa runt överallt, andra mår inte så bra av det och det gäller att kunna se det. det kan bli patetiskt när man skall "bevisa" något...

Det jag var bra på från början var dock rutiner (man har väl haft häst? ) och gör man samma saker, lägger barnet ung. samma tider osv. - då är det lättare att vara mamma och kunna planera sina andra "viktiga grejer". Jag tror att de som "fastnar" i att bara vara mamma lätt hamnar i en ond cirkel där barnet blir klängigt och mammigt därför att man inte har tydliga rutiner från början.

Så, nu måste jag erkänna att jag både blivit ganska "bra" på barn och allmänt ganska barnkär. Barn är kul när man förstår dem!

Måste för övrigt instämma med Smulan75, jag kunde aldrig föreställa mig att kärleken till barnet var/är så oändligt, ofattbart och hisnande STOR!

 

[Smulan75]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Glömde att säga att JA jag blev totaltmesig, totalt uppslukad av dottern. Det gick knappt att föra samtal med mig när jag hade med dottern. Hela min uppmärksamhet var på hennes minsta rörelse. Jag skyller på hormoner, tur att de finns Var skulle man annar få all tålamod som behövs för att inte bli helgalen av en bebis som ständigt pockar på uppmärksamhet. Men jag har väl frigjort mig lite nu när jag börjat jobba

 

[Fnurra]

Sv: Barn , moderskänslor och sånt..

Ja! Fler som inte har tyckt om barn !
Nu är jag 14 och gillar inte barn. Dock känns det som det vore helt självklart att skaffa barn även om jag inte tycker om dem.
Misstänker att jag kommer bli sådär "bebisnojig" runt 25, bli gravid och leva ett vanligt förortsliv
Äh , vad fan , moderskänslorna kommer säkert och jag blir väl lycklig jag med. Inget att bekymra sig över nu iaf