Barn med adhd

[surprice1985]

Har suttit ikväll och läst lite om olika symptom på adhd på barn.
Någon här som har erfarenhet om detta?
Det är vår son på 5år som gjort att vi börjat fundera...
Men bara att tänka tanken att han kanske har något problem av nåt slag gör att jag får fruktansvärt dåligt samvete och blir tårögd över att jag bara kan tänka så om vår pojk
Det som gjorde att jag idag, igen..., började undra va att han kan få utbrott där det inte går att få kontakt med honom...
Idag va vi hos en vänn och fikade, hon satte på en film åt honom o vi satt i tv-rummet allihop tillsammans.
Han blir jätte aktiv, hoppar runt i soffan, klättrat på soffryggen o försöker klänga upp i en hylla en bit upp, springer fram o tillbaka mellan rummen o skriker högt m.m
Jag märkte att det höll på att spåra ut så tackade för oss och åkte hem innan det gick för långt...

Han har haft sånna tillfällen förr, en gång hos en kompis han lekt med. När jag skulle hämta honom tramsade han (som alla barn kan göra) o ville inte hem.
När jag väl fått ner honom på nedervåningen får han spel på riktigt, gick inte få kontakt med honom...
Flickan han lekt med försökte hjälpa till att klä på honom.
Mig slog han efter o så fort jag tappade taget om honom försökte han sticka iväg.
Hennes föräldrar försökte säga till honom, vi både försökte busa med honom för att han skulle klä på sig och bli arga på honom men inget hjälpte!
Han skrattade bara o fortsatte.
Tillsist fick jag ta honom under armen o bära ut honom!
Jag va helt genom svett o skämdes dom bara den

En annan gång så va vi hos en som vi skulle låna häst av.
Han började springa i hagen, vet att man inte får göra det, o tramsa. Tillsist fick jag ta honom i handen o försöka hålla honom hos mig för att skydda honom från hästarna men han slängde sig på marken o vred o vände på sig tills han kom loss.
När vi va vid bilen fick han samma spel/utbrott som hos sin kompis, Tillsist fick jag bära in honom i bilen men han fäktade o slog o krängde o gjorde allt för att jag inte skulle kunna få på honom bältet! Sen innan jag hann sätta mig i bilen satt han o slängde allt han kom åt framåt i bilen!

Man hittar ju alltid ursäkter och förklaringar till varför han gör som han gör.
Tex hos sin vänn va han en fredag o han hade varit på dagis hela veckan, va dock ledig denna dagen. Så han va säkert jätte trött, får inte leka på fredagar mer utan då tar vi det lugnt hemma istället.
Nu har han fått en lillebror som han är jätte rädd om o glad över så det är såklart inte lätt för honom just nu men detta började innan jag ens va gravid.. Har däremot blivit lite värre men det var jag tolkat som behov av uppmärksamhet..

Här hemma klättrar han på möbler, kan inte sitta stilla o äta lugnt utan far runt överallt. Jätte aktiv o vill ha något att göra hela tiden.
Får arga utbrott om något inte går som han vill, kan vara en jätte liten sak som att tex att han tyckte att han ritade lite fel på teckningen...
Smäller i dörrar o blir vansinnig om vi bråkar om att han tex ska plocka upp efter sig.
Just att han blir så arg över minsta lilla små ska är jätte jobbigt...
Jag har fått börja välja mina strider nu när vi går hemma tillsammans så mycket, går 15h/veckan på dagis nu.
Jag känner mig verkligen så himla otillräcklig nu sen bebis kom.
Storebror plockar på uppmärksamhet o tycker att jag bara är med lillebror medans lillebror vill äta o bli buren på hela tiden.
Samtidigt har sambon precis startat eget o jobbar sena dagar, försöker vara hemma till sju på kvällarna iallafall. Men detta innebär ju att jag är själv med barnen hela dagarna o kvällarna.
När sambon kommer hem tar han liten o så försöker jag hitta på båt med storebror o sen tar sambon o läser saga o myser lite innandet är läggdax.
Helgerna försöker vi oxå hitta på nåt bara för storebror.

En sak till han gör är att han kan börja storgråta för ingenting...
En gång va vi på födelsedagskalas och alla barnen skulle klappa på fåren.
Han kom lite efter de flesta av barnen och bröt ihop o började stor gråta!
Sen går det över lika snabbt igen!

Vet inte vad jag vill med denna tråden egentligen...
Få lite råd från andra med barn i samma ålder kanske..
Få läsa själv vad jag skrivit i kanske för att se det från en annan vinkel...
Är vårt första barn så vet ju inte hur barn i den åldern "ska vara"...
Kanske är det vi som gjort massa fel, han är bortskämd, får för lite uppmärksamhet, olydig, trottsig...???

 

[via]

Sv: Barn med adhd

Om adhd vet jag mycket lite, så det kan jag inte uttala mig om. Men en femåring har jag haft, och har snart igen.
När äldsta dottern var fem hade hon enorma känsloutbrott, kunde inte alls reda ut och hantera sina starka känslor. När hon fyllde sex gick det mer eller mindre över av sig självt. Överaktiv var hon inte, men perioden mellan fyra och sju år var betydligt mer aktiv än vad hon var innan fyraårsåldern. Då var hon å andra sidan mycket lugn från början.

 

[Coop]

Sv: Barn med adhd

Japp har två!
Alla barn är olika, har en pojke och en flicka och deras symtom, om man ska kalla det för det, är olika. Det de har gemensamt är alla små myror i brallorna.

Pojken har även en utvecklingsstörning så därmed är det lite knepigare att hitta rätt.
Idag är båda barnen medicinerade och det fungerar skapligt här hemma men resan har varit tung och lång. Vi har varit nere på botten och vänt några gånger.

Om ni har har funderingar kring ert barns beteende så vänd er till BVC och kräv att få träffa en psykolog. Den vägen gick vi med båda barnen. BVC kan ibland ha andra åsikter men gå på magkänslan.

Fråga gärna om du undrar över nått, antingen i tråden eller skicka ett PM.

Coop

 

[mino]

Sv: Barn med adhd

Att börja med att gissa på adhd är nog att ta problemet ett steg för långt i nuläget om det inte är "mer" än utbrotten. Börja med att prata med experter om vad ni kan göra med den typen av utbrott. Det finns en bok som jag vet att flera har haft hjälp av som har barn som reagerar som du beskriver, den heter Explosiva barn och är skriven av Ross Greene.

 

[mino]

Sv: Barn med adhd

Finns också en DN-artikel om Greenes tankar här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/straff-hjalper-inte-brakiga-barn

 

[qrumelur]

Sv: Barn med adhd

Jag tror inte att det är något (fysiskt) fel på ditt barn. ADHD handlar om så mycket mer än "bara" överaktiv och utagerande ... Men jag kan naturligtvis ha fel - och har ditt barn ett handikapp så blir det en enorm lättnad för ALLA om ni får en diagnos och hjälp. Men jag tror inte att det är något fel.

Lösryckta citat ur din text:

"o skämdes dom bara den"

"Jag känner mig verkligen så himla otillräcklig nu sen bebis kom."

"Samtidigt har sambon precis startat eget o jobbar sena dagar, "

Du skriver att du skäms över hur han beter sig, du känner dig otillräcklig, din sambo finns inte med i bilden på lika villkor som du, och nu har ni två barn. Fullt normala reaktioner - som ditt barn känner och reagerar på - TROR jag.

Sen är det två saker till som jag vill citera:

"vet att man inte får göra det,"

"får inte leka på fredagar mer utan då tar vi det lugnt hemma istället."

Han är fem år. Barn testar gränser - därför gör han sånt man vet att man inte får, tänker jag. Också tänker jag så här: ta det lugnt hemma kanske inte passar honom? Han kanske är en sån aktiv individ som vill ha mycket hjärngympa och arbeta med kroppen? Hur mycket orkar du aktivera honom när du har en bebis?
jag har EN bebis och jag är helt slut mellan varven.

Förlåt. Jag menar inte att du gör något fel. Tvärtom. Men du kanske inte orkar så mycket som ditt barn behöver att du orkar?

 

[maiagull]

Sv: Barn med adhd

Jag har en femårig flicka som är världen ängel så länge som hon får som hon vill. Men så fort nåt går mot henne så får hon enorma utbrott. Bråkar, skriker, slår i dörrar, you name it. Det känns som om att vi har en tonåring i huset mellan varven. Det är jättejobbigt. Det jag vill säga är att det kan vara en helt normal utvecklingsfas också. Men om du känner dig osäker så kanske du ska prata med någon om det.

 

[cirkus]

Sv: Barn med adhd

Väldigt bra analys !

 

[surprice1985]

Sv: Barn med adhd

Tack för alla bra svar!
Det kan mycket väl vara så att han bara är en helt vanlig femåring som har mycket spring i benen o mycket egen vilja.
Ang. att det är mycket nu med bebis o eget företag m.m så började problemen med storebror långt innan något av det var påtänkt så det började ju inte med det men gör ju såklart inte saken bättre...
Man försöker väl helt enkelt bara hitta en anledning till att han är som han är nu för att det inte ska kännas så tungt.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barn med adhd

Tack för alla bra svar!
Det kan mycket väl vara så att han bara är en helt vanlig femåring som har mycket spring i benen o mycket egen vilja.
Ang. att det är mycket nu med bebis o eget företag m.m så började problemen med storebror långt innan något av det var påtänkt så det började ju inte med det men gör ju såklart inte saken bättre...
Man försöker väl helt enkelt bara hitta en anledning till att han är som han är nu för att det inte ska kännas så tungt.

Men bättre är att strunta i anledningen och istället försöka lära sig hantera utbrotten. Säg att du hittar anledningen? Han är ändå samma pojke och situationen behöver hanteras.

Jag tipsar också om "Explosiva barn", vilken är bra läsning för alla föräldrar. Förr eller senare stöter man på situationer där barnet blir argt och situationen inte bara reder sig.

Min egen erfarenhet av barn med ADHD är ganska begränsad, men jag har i min närhet personer som har drag av det du beskriver. Det som är lättast att göra i stressade lägen är att bli lite som man är runt stressade hästar.

Lugn, lugn, lugn, bestämd, bestämd och varm och vänlig i rösten. Ju mer du stressar upp dig, ju mer "smittar" du barnet och ju mer "smittar" barnet dig. Att försöka låta bli att hota "om du inte... så" och istället säga "nu gör vi så här, jo jag bestämmer det, vi kan prata mer sedan, nu gör vi så här" och liksom bara enträget hålla i och hålla ut i situationen (även om man svettas mängder) kan vara en hjälp.

Ett annat tips är att tala om innan hur man tänk sig besöket i stallet. "Först går vi in i stallet och sedan går vi och du skall vara med mamma/pappa och sedan så kommer jag berätta vad vi gör sedan."

Barn som blir uppjagade och svåra att få kontakt med mår bäst av precis samma rutiner varje dag. Försök att undvika "åh, bara idag gör vi detta", för sedan kommer tjatet; "igår sade du ju... och varför inte nu, dumma mamma/Pappa!!"

Jag tror inte det är fler barn med adhd idag än för tex 20-30 år sedan, men jag tror att dagens samhälle gör det svårare för barn med dessa tendenser. Mycket stimulans och aktivitet är ett måste och barngrupperna är från tidig ålder stora.

Så - lycka till och det är inget fel på dig som förälder. Det är väl så att man får sina barn för att man skall lära känna sina egna gränser?

/Priffe självkritisk

 

[qrumelur]

Sv: Barn med adhd

Det är klart att de exempel du tar är det som hänt nu nyligt. Du vet ju själv mer än det du skrivit här (vilket känns ganska "snabbt" ihopraffsat- har jag fel?)

Om du på riktigt är orolig för din son tycker jag att du ska vända dig till BVC och ta upp det där och K R Ä V A att få utredning/hjälp. Ju tidigare desto bättre - för ÄR det ADHD så behöver ni hjälp och stöttning hela familjen, men framförallt din son.
Är det inte ADHD så kan du vara lycklig över att du har en frisk och hel unge, och kanske lyckas klura ut vad som orsakar problemen och lösa de på något sätt.

Vilket fall som helst så önskar jag dig lycka till.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barn med adhd

Det är klart att de exempel du tar är det som hänt nu nyligt. Du vet ju själv mer än det du skrivit här (vilket känns ganska "snabbt" ihopraffsat- har jag fel?)

Om du på riktigt är orolig för din son tycker jag att du ska vända dig till BVC och ta upp det där och K R Ä V A att få utredning/hjälp. Ju tidigare desto bättre - för ÄR det ADHD så behöver ni hjälp och stöttning hela familjen, men framförallt din son.
Är det inte ADHD så kan du vara lycklig över att du har en frisk och hel unge, och kanske lyckas klura ut vad som orsakar problemen och lösa de på något sätt.

Vilket fall som helst så önskar jag dig lycka till.

Jag tycker inte att man skall kräva utredning. Jag tycker att det är bättre att lyssna till råd, läsa tillförlitlig litteratur och först klura på hur man kan skapa en miljö/förhållningssätt som passar just det barnet.

Så snart ett barn diagnostiserats så hamnar ofta (inte alltid) fokus på barnet som den felande länken och det i sin tur skapar ofta osäkerhet och negativ förväntan.

Se istället till barnets alla fantastiska styrkor och se om man kan få stöd och hjälp att hantera de utmanande situationerna.

Först när man testat "allt" och det ändå inte hjälper tycker jag att man skall söka mer hjälp.

De böcker som är skrivna om hur man bäst bemöter barn med neuropsykiatriska diagnoser är ofta god litteratur även för föräldrar med "vanliga barn". Tydlighet, värme, respekt och förutsägbarhet brukar de flesta barn gilla.

Eftersom jag arbetar inom skolan och vet att alla barn har rätt till stöd om man ser att barnet inte kommer till sin rätt, så ser inte jag behovet av att ge barnet en diagnos.

Ofta borde omgivningen diagnostiseras som mer eller mindre lämplig för barnet. Alla barn kan inte leka vilt en hel dag utan att bli hyperaktiva, alla barn klarar inte flera överraskningar (även om de är aldrig så roliga), alla barn behöver inte ta det "lugnt".

Vi som hänger här kan ju en massa om hästar. Inte har alla hästar samma behov eller klarar stress och press lika bra. Inte får de adhd, utan man anpassar miljön så gott man kan efter behovet.

 

[Petruska]

Sv: Barn med adhd

Jag håller med dig.

Dels tycker jag att hela idén med att söka upp sjukvård (bvc i det här fallet) och KRÄVA än den ena än den andra undersökningen är feltänkt.

Dels är jag övertygad om att själva utredningen är så påfrestande för barnet, på så vis att den verkligen riktar ljuset mot barnet och barnets personlighet, att det inte bör göras om det inte verkligen finns grund för det.

Jag tror som du att det samhälle vi lever i just nu gör vissa sorters personliga egenskaper problematiska (för omgivningen), å andra sidan tror jag ju också att tidigare samhällen har gjort att andra sorters egenskaper har varit problematiska. Dvs, den här vågen av diagnosticerade barn handlar inte alls bara om barnen, utan om något som vi av något skäl pekar ut som personliga problem hos barnen.

För mig låter TS barn inte särskilt extremt eller ovanligt, och min erfarenhet är att barn som lätt går i taket ofta blir lugnade av att man själv lyckas bibehålla lugnet (vilket inte alltid är det lättaste, men då är det kanske man själv som är problemet, inte barnet), dels att göra livet förutsägbart. Står man inte ut med fyrkantigt samma rutiner varje dag, kan man i alla fall förklara och berätta för barnet vad som ska ske nu och vad som sker sen.

Jag gillar din liknelse med nervösa hästar! Precis så är det, jag tänker att jag gör mina egna rörelser lite tyngre än annars, bukandas, vilar på hela foten då jag står och går, undviker att "följa med" i barnets känsla. Det är enklare när man är utvilad, och det är enklare en gång i veckan än sju gånger om dagen.

Min privata erfarenhet av dels barn, dels av att vara barn, handlar nästan uteslutande om just de där som går i taket i tid och otid. När jag någon gång träffar barn som inte är sådana, kan jag rentav tycka att de är lite "tråkiga". Lite som shetlandsponnyer när man är van vid (och gillar) fullblod.

 

[qrumelur]

Sv: Barn med adhd

Jag vill belysa alvaret.
Om barnet har ADHD, dvs. ett handikapp, så finns det hjälp att få och som också behövs. ADHD är ett handikapp - precis som te.x asperger, autism ... Det finns hjälp att få - och då tänker jag inte medusin utan snarare metod/bemötande/planering/hjälpmedel.

Men jag tror i 9 falla v 10 när man skriker/tänker ADHD?! att det är m i l j ö n som är problemet.

I det här fallet, precis som jag analyserade ovanför här, så är jag ganska säker på att barnet reagerar på något ... som föräldrarna inte sett, eller vill se, eller kan se just nu.

 

[Mabuse]

Sv: Barn med adhd

Jag håller med om att hästar och barn är väldigt lika på många sätt. Båda verkar gilla en vänlig tydlighet, och ta åt sig bättre av positiv än negativ förstärkning.

För mig låter TS barn rätt normalt, ungefär sådär är vårt barn också. Är det inte så barn är? Detta med självkontroll och att lära sig svälja besvikelser och motgångar är ju rätt svårt, det är ju inte alltid man är så bra på det ens som vuxen, trots 20+ års träning. Så jag tänker att det inte är trots eller liknande när barn reagerar starkt (med ilska eller ledsenhet) på motgångar, för dem är det precis så hemskt just då. Och de visar precis vad de känner, medan vi vuxna har lärt oss att kontrollera våra känsloyttringar lite mer. Det är ju självklart skit om man vill vara kvar och leka nånstans, och så kommer det nån och tvingar en att gå fast man inte alls vill, klart man blir arg! Särskilt om man inte själv ser någon vettig anledning till varför man inte skulle kunna vara kvar, då är det ju världens sämsta idé att klä på sig och gå.

Det finns säkert många olika strategier att hantera, men det som funkar bäst för min del är att se det helt enkelt som att barnet uttrycker sin frustration och ledsenhet över att det inte blev som h*n hade velat eller tänkt, och att det såklart måste vara ok att bli arg och ledsen då. Även om man som vuxen ändå måste tvinga igenom saker ibland (som t ex att ta på sig ytterkläderna). Men det är ju oftast inte en själv barnet är arg på egentligen, utan sakers tillstånd, och det är inte så lätt för någon, allra minst nån som är liten, att lära sig att hantera motgångar.

 

[surprice1985]

Sv: Barn med adhd

Återigen tack för svaren!
Det är nyttigt i bra att höra andras tankar, funderingar och erfarenheter.

Söka vård för det är väldigt långt borta.
Det inte ett SÅ stort problem så jag vill utsätta varken sonen eller oss själva för en utredning.
Han är ju så stor så att han skulle förstå att vi skulle tro att det är något "fel" på honom och det är verkligen inget jag vill utsätta honom för om det inte skulle vara absolut nödvändigt, att han skulle kunna få hjälp med det för att må bättre.

Givetvis skulle det inte ändra någonting om vi visst att han hade någon form av problem, vi skulle fortfarande älska vår pojk precis lika mycket! Skillnade skulle kanske vara att man vet varför han beter sig på ett visst sätt.

Det enda vi vill är ju att han ska må bra och att vi/han ska slippa de gånger han får såna spel att det inte går att få kontakt med honom, resten klarar vi men just de utbrotten är väldigt påfrestande, säkert för honom med.

Ang. om att det kanske inte är bättre för honom att ta det lugnt hemma än att leka med kompisar
så visar han väldigt tydligt när han är trött genom att bli stökigare, känsligar m.m och då går det helt enkelt inte. Han är helt slut efter en dag på dagis.
Så det vill jag inte utsätta honom för att köra iväg honom till vänner när jag vet att han är så trött, då har vi det mysigare hemma.
Detta är han knappast ensam om, de gånger kompisar följt med hem efter dagis så är det bråkigt o tjaffsigt från de andra barnen med så jag tycker det är bättre att de leker när de är lediga istället.

 

[surprice1985]

Sv: Barn med adhd

Återigen tack för svaren!
Det är nyttigt i bra att höra andras tankar, funderingar och erfarenheter.

Söka vård för det är väldigt långt borta.
Det inte ett SÅ stort problem så jag vill utsätta varken sonen eller oss själva för en utredning.
Han är ju så stor så att han skulle förstå att vi skulle tro att det är något "fel" på honom och det är verkligen inget jag vill utsätta honom för om det inte skulle vara absolut nödvändigt, att han skulle kunna få hjälp med det för att må bättre.

Givetvis skulle det inte ändra någonting om vi visst att han hade någon form av problem, vi skulle fortfarande älska vår pojk precis lika mycket! Skillnade skulle kanske vara att man vet varför han beter sig på ett visst sätt.

Det enda vi vill är ju att han ska må bra och att vi/han ska slippa de gånger han får såna spel att det inte går att få kontakt med honom, resten klarar vi men just de utbrotten är väldigt påfrestande, säkert för honom med.

Ang. om att det kanske inte är bättre för honom att ta det lugnt hemma än att leka med kompisar
så visar han väldigt tydligt när han är trött genom att bli stökigare, känsligar m.m och då går det helt enkelt inte. Han är helt slut efter en dag på dagis.
Så det vill jag inte utsätta honom för att köra iväg honom till vänner när jag vet att han är så trött, då har vi det mysigare hemma.
Detta är han knappast ensam om, de gånger kompisar följt med hem efter dagis så är det bråkigt o tjaffsigt från de andra barnen med så jag tycker det är bättre att de leker när de är lediga istället.

 

[Mirre]

Sv: Barn med adhd

Här är en bra sida som kan ge lite tips kanske
Den har hjälpt mig alla fall
Psykologiguiden

 

[Mirre]

Sv: Barn med adhd

Min (snart 4 åring) är likadan, speciellt om han är trött.
Efter en dag på dagis med allt surr, stim och stoj är hans ljudnivå jättehög, han är trött och det går antagligen runt i skallen på honom. När vi då kommer hem, det är tyst och lugnt och inga andra barn så blir det ibland smått kaos. Antar att det är en reaktion på allt stoj och stim under dagen. Det kan då visa sig i sura miner, gråt och skrik osv. En stund.

Gå hem från kompis, dagis, mormor osv när man är mitt i lek och spel är inte alltid så populärt heller. Så vi brukar visa på klockan att när den är si och så ska vi gå, sedan alltid förklara varför vi måste gå just då.
Oftast går det utan trassel, men visst händer det att vi får protester på hög nivå

Men mabuse inlägg var väldigt bra tycker jag.
Våra små ska ju lära sig allt som vi ser som självklart. För oss är det inget konstigt att avbryta sitt roliga för att äta, gå hem osv. Men för ett litet barn så är det (just då) det värsta som kan hända.

Visst ska ni kolla upp erat barn om ni är oroliga.
Men av det du skrev så tror jag att han är som de andra i hans ålder.

 

[mino]

Sv: Barn med adhd

*kl*
Ang detta med utåtagerande barn och hästhantering så är min (begränsade) erfarenhet från bekantskapskretsen att de barn som är riktigt utåtagerande exploderar bara och kan i värsta fall hålla på en timme och knappt vara kontaktbara. Att agera proaktivt och försöka hitta mönster i när de reagerar och undanröja de situationerna så gott det går hjälper. Det är bra att vara lugn men det är en stor beteendeskillnad mellan "normal" 3-årstrots och dessa explosiva barn, det är viktigt att påpeka det så att man inte tror att det på nåt sätt är föräldrarnas eventuella stissighet som det står och faller med.

De jag känner som har såna barn har dock fått mycket mindre problem med detta ju äldre barnen blivit, det tycks ha varit en mognadsgrej att kunna stå ut med känsliga situationer. Uppåt skolåldern har problemen varit betydligt mindre.