- Svar: 95
- Visningar: 7 716
Utredningen av missförhållandena hos en ridklubb i Stockholms län fortsätter. Nu stoppar Svenska Ridsportförbundet barn från att arbeta i stallet i utbyte mot ridlektioner. Samtidigt vill klubben slänga ut privatryttarna.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Som sagt - vi har helt olika uppfattning om detta.Det är ju som du säger mycket runtomkring, och det är just där det är mycket värt att ha en vuxen som hjälper, snarare än en t ex tolvåring. Även om tolvåriga ridskoleelever kanske tycker att de är mästare i stallet, så kan de ju egentligen väldigt lite. Och ännu mindre om hur man lär ut på ett pedagogiskt sätt.
Jag tänker att det finns många andra tillfällen där barn kan hjälpa barn, och barn kan öva självständighet, än att just hästarna ska behöva ställa upp på det. De har det väl tufft nog ändå, ridskolehästarna, utan att dessutom behöva vara verktyg för att barn ska få öva på sin pedagogiska förmåga.
Som förälder kan man ju också påverka själv. Om man tycker det är väldigt viktigt att barnet utför sitt intresse helt själv utan att föräldrarna finns i närheten, så finns det ju massor med andra aktiviteter att välja på. Aktiviteter dit barnet kan ta sig själv dessutom, och få öva på att göra allt själv - komma ihåg tiden, packa rätt saker, gå dit, genomföra träningen, och gå hem igen. Jag har inte alls upplevt att det finns brist på aktiviteter som ger barnet möjlighet att öva självständighet, så att hästarna måste ställa upp på det.
Dessutom har ju många ridande barn ridande föräldrar, och de som inte har det, så skadar det ju inte om föräldrarna också lär sig lite om hästar så att de kan vara delaktiga.
Håller helt med dig, och det är det du skriver i andra stycket som jag (med varierande framgång!) försöker få fram. Att det är utvecklande för skötaren/ledaren att delge sin kunskap och att det blir bättre resultat av det än av (ovana) föräldrar som försöker. Även om det finns hästvana/ridande föräldrar också, så känner jag att det finns ett värde i att någon annan än föräldern instruerar barnet/nybörjaren.Här är min upplevelse precis tvärt om. Mycket mer hästvänligt att en hästvan person hjälper barnen att göra iordning hästen. Många föräldrar kan inte alls läsa häst och är onödigt klumpiga vid t.ex. sadling och tränsning. Även om 14-åriga Lisa som hängt i stallet halva livet är långt ifrån fullärd så kan hon mycket mer än en förälder som fått 1-2 introduktionslektioner.
Även när det gäller den rent pedagogiska biten har jag rakt motsatt erfarenhet. Skötarna tycker om och är stolta över att lära ut hästhantering och övriga kringsysslor, stöttar och peppar de yngre till att våga försöka själva, förklarar varför man gör på ett visst sätt, och kan tolka och förklara hästens kroppsspråk. Ovana föräldrar brukar inte riktigt greppa sådant, de vill ha upp sina avkommor i sadeln fortast möjligt och ser allt runtomkring mer som ett nödvändigt ont än ett pedagogiskt lärtillfälle.
Skötare som hänger l stallet sju dagar i veckan från tidig ålder har jag faktiskt bara läst om på Buke. I de stall jag har sett så är barnen där när de ska rida, inte annars. Och det är ju inte sagt att det är just favoritponnyns ryttare som behöver hjälp heller, det kan lika gärna eller troligare vara barnet med BuffelBerit som behöver hjälp, vilket inte blir så bra eftersom tolvåringen själv också är rädd för BuffelBerit men inte vågar erkänna det, och kompenserar med att vara onödigt bestämd.Här är min upplevelse precis tvärt om. Mycket mer hästvänligt att en hästvan person hjälper barnen att göra iordning hästen. Många föräldrar kan inte alls läsa häst och är onödigt klumpiga vid t.ex. sadling och tränsning. Även om 14-åriga Lisa som hängt i stallet halva livet är långt ifrån fullärd så kan hon mycket mer än en förälder som fått 1-2 introduktionslektioner.
Även när det gäller den rent pedagogiska biten har jag rakt motsatt erfarenhet. Skötarna tycker om och är stolta över att lära ut hästhantering och övriga kringsysslor, stöttar och peppar de yngre till att våga försöka själva, förklarar varför man gör på ett visst sätt, och kan tolka och förklara hästens kroppsspråk. Ovana föräldrar brukar inte riktigt greppa sådant, de vill ha upp sina avkommor i sadeln fortast möjligt och ser allt runtomkring mer som ett nödvändigt ont än ett pedagogiskt lärtillfälle.
Skötare som hänger l stallet sju dagar i veckan från tidig ålder har jag faktiskt bara läst om på Buke. I de stall jag har sett så är barnen där när de ska rida, inte annars. Och det är ju inte sagt att det är just favoritponnyns ryttare som behöver hjälp heller, det kan lika gärna eller troligare vara barnet med BuffelBerit som behöver hjälp, vilket inte blir så bra eftersom tolvåringen själv också är rädd för BuffelBerit men inte vågar erkänna det, och kompenserar med att vara onödigt bestämd.
Men absolut, har man ett stall där varje ponny har en personlig, kunnig skötare som står redo att hjälpa till med den ponnyn så snart den ska gå lektion, så håller jag med om att det låter som en jättebra lösning.
Skötare som hänger l stallet sju dagar i veckan från tidig ålder har jag faktiskt bara läst om på Buke. I de stall jag har sett så är barnen där när de ska rida, inte annars. Och det är ju inte sagt att det är just favoritponnyns ryttare som behöver hjälp heller, det kan lika gärna eller troligare vara barnet med BuffelBerit som behöver hjälp, vilket inte blir så bra eftersom tolvåringen själv också är rädd för BuffelBerit men inte vågar erkänna det, och kompenserar med att vara onödigt bestämd.
Men absolut, har man ett stall där varje ponny har en personlig, kunnig skötare som står redo att hjälpa till med den ponnyn så snart den ska gå lektion, så håller jag med om att det låter som en jättebra lösning.
Ja, BuffelBerit brukar få smällar av 12-åringarna för det är så dom lärt upp varandra att handskas med de knepigare hästarna.Skötare som hänger l stallet sju dagar i veckan från tidig ålder har jag faktiskt bara läst om på Buke. I de stall jag har sett så är barnen där när de ska rida, inte annars. Och det är ju inte sagt att det är just favoritponnyns ryttare som behöver hjälp heller, det kan lika gärna eller troligare vara barnet med BuffelBerit som behöver hjälp, vilket inte blir så bra eftersom tolvåringen själv också är rädd för BuffelBerit men inte vågar erkänna det, och kompenserar med att vara onödigt bestämd.
Men absolut, har man ett stall där varje ponny har en personlig, kunnig skötare som står redo att hjälpa till med den ponnyn så snart den ska gå lektion, så håller jag med om att det låter som en jättebra lösning.
Ja då är det många barn som aldrig får en chans att rida eftersom föräldrarna är rädda för hästar. Jag hade varit ett av dem.Det är ju ett krav man ställer på föräldrarna, givetvis. Om barnet ska rida måste föräldrarna vara med och leda, annars kan barnet inte rida. Det framgår redan när man anmäler sig. Om man som förälder vet med sig att man absolut inte vill göra det, så får man antingen hitta någon annan (själv anställa en stalltjej som hjälper barnet, t ex), eller så får barnet välja en annan aktivitet. Det är lite som kravet på skor med klack, det är en förutsättning helt enkelt.
När det gäller vilda småsyskon som var omkring och skrämmer hästarna, så är det väl lite samma där? Man får ha regler för vad man får göra, t ex att det ska vara tyst och lugnt på läktaren, och så får ridläraren i så fall be de som inte klarar det att gå ut.
Är förutsättningarna klara, så tror jag det är mindre risk att ensamma hästrädda mamman med 3 vilda småsyskon kommer till stallet och förväntar sig att stallet ordnat ledare till hennes barn, medan småsyskonen skrämmer hästar.
Alltså, så omöjligt är det uppenbart inte, eftersom jag vet flera ridskolor som just låter föräldrarna leda. Kostar inget, och man slipper problemet med minderåriga svartjobbare.
Sju dagar i veckan vet jag inte, men när jag var skötare hängde de flesta skötarna i stallet åtminstone 2-3 dagar i veckan. Och ridläraren hade ju lite koll och såg till att 12-åringen som precis börjat vara skötare och var lite osäker fick leda någon av de genomsnälla, och att BuffelBerit leddes av någon 15-20-åring som kunde hantera henne.Skötare som hänger l stallet sju dagar i veckan från tidig ålder har jag faktiskt bara läst om på Buke. I de stall jag har sett så är barnen där när de ska rida, inte annars. Och det är ju inte sagt att det är just favoritponnyns ryttare som behöver hjälp heller, det kan lika gärna eller troligare vara barnet med BuffelBerit som behöver hjälp, vilket inte blir så bra eftersom tolvåringen själv också är rädd för BuffelBerit men inte vågar erkänna det, och kompenserar med att vara onödigt bestämd.
Men absolut, har man ett stall där varje ponny har en personlig, kunnig skötare som står redo att hjälpa till med den ponnyn så snart den ska gå lektion, så håller jag med om att det låter som en jättebra lösning.
Det var LÅNG kö till sköthästar på alla ridskolor. Jag blev skötare nr 6 av en häst då jag var 11. Hade jag tur fick jag mocka, annars var det mest att fixa kvällsmaten, boka spolspilta och med lite tur rykta. Förstaskötaren fick tom rida, andraskötsren kanske fick rida bara ibland osv. Alla som inte var skötare hängde omkring och väntade på en chans att då mocka eller putsa ett träns. Ju högre upp i hierarkin man kom, desto mer fick man göra. Det fanns liksom ALLTID en lång kö med barn som gjorde vad som helst.Skötare som hänger l stallet sju dagar i veckan från tidig ålder har jag faktiskt bara läst om på Buke. I de stall jag har sett så är barnen där när de ska rida, inte annars. Och det är ju inte sagt att det är just favoritponnyns ryttare som behöver hjälp heller, det kan lika gärna eller troligare vara barnet med BuffelBerit som behöver hjälp, vilket inte blir så bra eftersom tolvåringen själv också är rädd för BuffelBerit men inte vågar erkänna det, och kompenserar med att vara onödigt bestämd.
Men absolut, har man ett stall där varje ponny har en personlig, kunnig skötare som står redo att hjälpa till med den ponnyn så snart den ska gå lektion, så håller jag med om att det låter som en jättebra lösning.
Det blir ju gärna lite ”four yorkshiremen” över såna här historier, men så såg det inte ut när jag var liten, och så ser det inte ut nu. De flesta barn är ju dessutom beroende av att föräldrarna skjutsar till stallet, och har flera olika aktiviteter. De bor inte i stallet.Det var LÅNG kö till sköthästar på alla ridskolor. Jag blev skötare nr 6 av en häst då jag var 11. Hade jag tur fick jag mocka, annars var det mest att fixa kvällsmaten, boka spolspilta och med lite tur rykta. Förstaskötaren fick tom rida, andraskötsren kanske fick rida bara ibland osv. Alla som inte var skötare hängde omkring och väntade på en chans att då mocka eller putsa ett träns. Ju högre upp i hierarkin man kom, desto mer fick man göra. Det fanns liksom ALLTID en lång kö med barn som gjorde vad som helst.
Jag vet inte hur det ser ut idag. Jag har inte varit på en ridskola på jättelänge. Det här var på nittiotalet. Det kanske beror på hur hästtätt man bor också. Tillgång och efterfrågan liksom.Det blir ju gärna lite ”four yorkshiremen” över såna här historier, men så såg det inte ut när jag var liten, och så ser det inte ut nu. De flesta barn är ju dessutom beroende av att föräldrarna skjutsar till stallet, och har flera olika aktiviteter. De bor inte i stallet.
Jag har aldrig varit i ett stall där det alltid finns en lång kö med barn som gör vadsomhelst. Jag tror iofs att det kunde finnas en del arbetsmiljöproblem och risker med att ha det så också. Är det en massa barn i stallet som gör vadsomhelst, så är ju ridskolan ansvarig för att ingen skadar sig eller någon häst.
Jag blev som 12-åring skötare på en häst som ingen annan ville sköta. Den var stor och sur så många var rädda men den gjorde mig aldrig illa, förutom att trampa på mina tår men det var nog mer pga mitt slarv.Det var LÅNG kö till sköthästar på alla ridskolor. Jag blev skötare nr 6 av en häst då jag var 11. Hade jag tur fick jag mocka, annars var det mest att fixa kvällsmaten, boka spolspilta och med lite tur rykta. Förstaskötaren fick tom rida, andraskötsren kanske fick rida bara ibland osv. Alla som inte var skötare hängde omkring och väntade på en chans att då mocka eller putsa ett träns. Ju högre upp i hierarkin man kom, desto mer fick man göra. Det fanns liksom ALLTID en lång kö med barn som gjorde vad som helst.