Bara lite tråkigt "nu-känns-det-lite-extra-tungt"-gnäll...

Jag har alltid trott att livet aldrig står stilla, att det alltid rör på sig varesig man vill det eller ej.
Men nu verkar mitt liv ha kört fast totalt i nån kladdig sörja…
Jag kommer inte vidare, och jag vet inte hur jag ska göra för att lösa situationen.

Varje minut jag är på mitt jobb så gör det ont i själen på mig av vantrivsel. Jag räknar minutrar varje dag och mår verkligen uruselt. Ibland snörps bröstkorgen ihop på mig så att jag får svårt att andas. Ibland fylls ögonen med tårar bara helt sådär, och jag försöker snabbt vända mig bort så att det inte ska synas. Jag försöker hela tiden leta efter sätt att uthärda ytterligare några minutrar, och några till, och några till, så att klockan ska slå hemgångsdags. Då RUSAR jag ut genom dörren! Till…

...ett hem där jag vantrivs, på grund av ett långt och mångårigt förhållande som gått totalt i baklås. Närheten är borta, kommunikationen funkar inte alls och respekten har sinat. Det är mest sura kommentarer, tjafs och kritik, och jag mår så dåligt. I över två år har jag vantrivts hemma, men grubblat och funderat över vad det beror på och om det möjligtvis skulle kunna gå att rädda förhållandet. När jag väl kom fram till att jag inte ser nån annan utväg än att separera började jobbproblemen, då mitt dåvarande älskade jobb lades ner.

Jag sköt separationen på framtiden och försökte ordna till jobbsituationen. Efter ett halvårs jobbstrul orkade jag dock inte vantrivas mer hemma, tog mod till mig och sa att jag vill separera, men min man vill inte. Och jag har - knäckt av vantrivseln på jobbet och sliten i bitar av samvetskval över att lämna min gamla knackiga hund - inte orkat driva frågan vidare. Istället tänker jag att jag måste fokusera på att hitta ett nytt jobb först, för jobbvantrivseln känns mer akut. Samtidigt som surhetstrampminorna fortsätter att brisera kring mig hemma och sänker mig mer och mer...

Jag har i den senaste vändan sökt nytt jobb i ca 4 månader nu. Har däremot inte hittat så många jobb att söka som jag skulle vilja - har väl hittills bara fått iväg ett 20-tal ansökningar totalt. För en månad sen bestämde jag mig för att även söka jobb i andra städer, åtminstone såna som låg max 2 tim bort. Då fick jag komma på en intervju, men gick tyvärr inte vidare. De berättade däremot att de hade fått ca 300 sökande till tjänsten. Sist jag var ute i jobbsökarsvängen i våras så låg det på ca 200 sökande till varje tjänst. Vilket innebär att jag nu måste få iväg MÅNGA fler ansökningar för att rent statistiskt sett ha nån chans…

Jag funderar på hur jag ska göra. Hittills har jag bara valt att söka jobb som jag verkligen vill ha. Och till en början bara i det område där jag bor, men sedan alltså även utökat till städer max 2 tim bort. Och så har jag sänkt min lön med flera tusen i mina anspråk. Jag funderar på om det finns några fler parametrar jag skulle kunna skruva på... Sänka lönen mer känns vanskligt, då jag behöver kunna få mitt liv att gå runt även som ensamstående. Söka jobb jag inte vill ha känns vanskligt, då jag redan sitter på ett jobb jag inte vill ha (även om man såklart aldrig kan veta i förväg hur det blir)... Söka jobb i fler städer längre bort känns inte så lockande, då jag med max 2 tim resväg fortfarande har en sportslig chans att hålla kontakten med mina vänner, vilket är enormt värdefullt för mig i min nuvarande sits. Söka kortare vikariat känns också vanskligt, då jag behöver ha någorlunda stabilitet i jobbet för att kunna bygga mitt nya liv.

Egentligen borde jag väl börja jobba på att hitta nåt annat yrke, nåt som det är lite lättare att få jobb inom. Men där har jag noll inspiration och har ingen aning om hur man gör. Började förut att googla efter var man skulle kunna vända sig för att få stöd i en sån process, men hittade inget och gav upp. Känner mig inte riktigt i läge att börja rådda med det NU….

Jag vet inte längre hur jag ska angripa situationen. Jag har verkligen försökt göra så gott jag har kunnat och som man “ska” göra, både när det gäller jobbsituationen och hemsituationen. Men jag sitter fortfarande fast i fullständig vantrivsel. Och jag vet inte hur länge till jag orkar må såhär dåligt. Jag vet - jag har sagt det ett tag nu, men jag känner mig närmare och närmare nån slags gräns för vad jag orkar med. Och på andra sidan den gränsen ligger desperata åtgärder, som kanske skulle straffa ut mig totalt från samhället. Jag vill inte dit. Men den situation jag sitter fast i nu klarar jag inte av att leva i.

Det är så konstigt. På mitt gamla jobb som jag trivdes på så kände jag mig så himla bra och värdefull - nästan oövervinnerlig. Nu känner jag mig mest bara dum och inkompetent och som hundskit under någons skosula.
...Det skiljer ändå bara ett år...

Det är jobbigt nog att “bara” vantrivas på ett jobb. Det är jobbigt nog att vara ute i jobbsökarsvängen och försöka skaffa nytt jobb och vara ny på ett jobb. Och det är jobbigt nog att “bara” leva i ett förhållande som slutat att fungera, att separera och skiljas efter två decennier tillsammans, särskilt när den ena inte vill. Det är jobbigt nog att “bara” bekymra sig över ett älskat husdjur som är till åren och håller på att bli knackig. Och det är jobbigt nog att “bara” flytta hela sitt hem och skaffa ny bostad, kanske till och med i en ny stad (när man inte bott nån annanstans än i stan där man växte upp).

När allting måste hända samtidigt så… Ja jag vet inte hur jag ska orka. Jag har fortfarande alla förändringar framför mig, och jag vet att det kommer att bli ett helvete att ta mig igenom allt i stort sett samtidigt. Men jag klarar inte längre att ha det som jag har det. Jag vill bara att förändringshelvetet ska sätta igång så att jag kan få ta mig igenom allt och komma ut på andra sidan.
Och då lyckas jag inte ens få helvetet att starta...

Min plan var att se till att få ett nytt jobb så att jag vet var jag hamnar och vet vilken ekonomi jag kan räkna med, därefter skaffa nytt boende och flytta, och sedan driva igenom skilsmässa och husförsäljning. Lyckas jag nu inte få nått nytt jobb så stannar allt upp, och jag är fastlåst i en situation som jag mår megaskit av.

Jag var fullständigt och totalt övertygad om att jag skulle vara borta från mitt nuvarande jobb före jul och innan provanställningen övergick till en tillsvidareanställning. Jag har hela tiden sett framför mig och laddat upp inför att få säga att jag avbryter provanställningen. Men nu verkar det inte bli så, och jag är helt förkrossad av besvikelse och sönderslagna drömmar.

Jag tycker att det är fascinerande varje dag jag står på benen. Jag är djupt fascinerad över att kroppen fortsätter att fungera och hjärtat fortsätter att slå. Jag försöker att tänka positivt och ha rätt inställning och tillämpa mindfulness och dag efter dag bara koncentrera mig på hur mina sittben känns mot stolssitsen och inte fokusera på det som känns jobbigt. Men den här situationen känns som att den är överkurs att hantera för mig. Jag funderar jättemycket på om jag måste försöka komma på nya grepp för att lösa min situation, för de jag har testat hittills funkar uppenbarligen inte - det händer ju inget!

 

[Urigurien]

Nu kanske jag är heeeelt ute och cyklar, känner inte till så mycket om din situation, men.

När jag till slut lyckades skilja mig från en man som VERKLIGEN inte ville, så tog det all min kraft och typ 80% av min hjärnkapacitet. Jag var tvungen att berätta för min chef så han skulle förstå varför jag var så borta i huv'et på jobbet. I den situationen skulle det kunna ha varit en fördel (!) att ha ett tråkigt jobb utan arbetsuppgifter, för då hade jag hunnit ägna mig åt att på betald tid tänka och älta och kanske ordna lite praktisk administration kring min flytt. Att ha ett nytt jobb som jag ville visa framfötterna i hade inte funkat.

Så - min tanke är att du kanske kan använda din jobbsituation som plattform, på så sätt att du kan sitta av tiden där medan din hjärna håller på med separationen. SEN när det är klart säker du nya jobb med ny energi.

Som sagt, kanske inte är applicerbart på din situation.

 

[Shaggy]

Som jag ser det har du två problem. Ett av dem har du 100% kontroll över det andra är det även andra som kontrollerar.
Du säger att du vill separera, det kan du göra precis när du vill, så mitt tips är att börja där. Jag förstår om du ser jobbproblemet som större men rent krasst blir det enklare att få ett nytt jobb om du mår bra hemma.

 

[ii-ssa]

Kram fina du! ❤

 

[cassiopeja]

Tack för era reflektioner! Jag har funderat några varv till över min prioriteringsordning och vänt och vridit på det för att se om jag skulle kunna tänka annorlunda, men jag landar nog ändå i att jag försöker skaffa ett nytt jobb först. Det grundar sig på energiplanering - att jag behöver hitta nånstans där jag inte ständigt dräneras på energi - för att överhuvudtaget kunna orka göra något.

Jag mår så himla dåligt på mitt nuvarande jobb att jag inte orkar göra nånting på kvällarna eller helgerna längre, för all tid går åt till att försöka ligga still och återhämta kraft för att orka gå till jobbet igen... Det är tyvärr inte så att jag bara sitter och inte har nåt att göra på jobbet, utan jag har börjat få en del arbetsuppgifter som jag inte har nån chans att lösa på ett bra sätt, sen får jag skit för att jag inte löste dem på ett bra sätt... Så mina arbetsdagar går mest åt till att vara hyperstressad över att antingen behöva ta kritik eller vänta på att jag kanske kommer att få kritik när som helst... Jag som tar väldigt illa av mig av kritik och alltid vill försöka jobba på att förbättra mig om jag kritiseras för något. Men här har jag ingen möjlighet att förbättra mig, då förutsättningarna för att lyckas med mina arbetsuppgifter ligger utanför min kontroll och jag får inte ha några åsikter. Jag får en arbetsuppgift som jag redan från början ser är omöjlig att göra bra, men om jag säger något om att jag behöver andra förutsättningar så får jag skit för det och ses som arbetsovillig, och när jag sedan gör arbetsuppgiften ändå och det blir dåligt så får jag skit för det också. Det tar knäcken på mig. Jag är inte tillräckligt hårdhudad för att jobba där.

Jag började på mitt nuvarande jobb strax före sommaren och hade tänkt att påbörja separationen när jag hade landat lite på jobbet, men så dåligt som jag mår av det så finns det ingen möjlighet för mig att göra något annat än att bara försöka överleva tillräckligt mycket för att orka ta mig därifrån.

Tänker jag utifrån mående och energi så är det lättare för mig att orka leva kvar i mitt förhållande än orka leva kvar med det jobb jag har. Dvs även om förhållandet är dåligt så dränerar jobbet mig på mycket mer energi. Jag är också fler timmar på jobbet än hemma, så jobbet får även tidsmässigt större impact på mitt mående och mina energinivåer.

Sen har jag dåligt samvete över att lämna min gamla hund, och jag lovade mig själv vid något tillfälle att jag skulle leva kvar i mitt förhållande tills han inte längre fanns. Nu vet jag dock inte om jag orkar hålla det löftet, men att koncentrera mig på att fixa jobbet först ger åtminstone lite respit i den frågan.

Plus att jag helst inte vill behöva flytta två gånger. Om jag börjar med att separera måste jag kanske flytta en gång till när jag väl har hittat ett nytt jobb. Och om jag skulle få ett jobb i en annan stad NU så skulle jag kunna börja med att leva som särbo ett tag, vilket - kanske - skulle kunna ge mig lite andrum och energipåfyllning och bättre förutsättningar inför en "riktig" separation...

Fast det är inte lätt. Jag har ingen aning om ifall jag gör rätt eller fel. Det kanske inte ens finns några rätt eller fel. Jag vet bara att jag mår så jävla dåligt av alltihop att det känns som att snart spelar ingenting längre någon roll för mig.

 

[Magiana]

@cassiopeja Skulle du kunna vända dig till företagshälsovården? Du blir ju sjuk av ditt jobb och det håller inte.

 

[cassiopeja]

@cassiopeja Skulle du kunna vända dig till företagshälsovården? Du blir ju sjuk av ditt jobb och det håller inte.

Jag är tveksam till att det skulle leda till något bra. Det finns ganska stora problem rent generellt på arbetsplatsen, det verkar finnas flera som är kritiska men ingen vågar förstås säga nånting öppet, för då får man skit. Min chef har noll förståelse för andras åsikter. Han snackar skit om andra (namngivna) medarbetare framför mig - kallar dem lata, korkade, jobbiga och arbetsovilliga - medans jag vet att medarbetarna gör så gott de kan och gör som de gör för att de mår dåligt och är pressade. Min chef är rent allmänt ganska bra på att tycka illa om folk verkar det som. Som exempel var det en person som sökte chefen och ringde till mig och bad om telefonnumret till chefen. Jag råkade då säga till chefen att "NN sökte dig i något viktigt ärende och kommer försöka ringa dig snart", varpå chefen brister ut i nån harang om hur illa han tycker om den som sökte och tackar för att jag "varnade" så att han minsann inte kommer att svara i telefonen den närmsta tiden. Jag såg själv hur han tittade på telefonen, flinade och lät bli att svara när det sedan ringde.

Andra medarbetare som har försökt att framföra synpunkter på att de har en ohållbar arbetssituation eller saknar förutsättningar får bara skit tillbaks och blir stämplade som "bråkiga". En person mår så dåligt över arbetssituationen att hen är sjukskriven titt som tätt, men jag har hört flera prata med förakt om den personen. Alla som dukar under eller säger ifrån blir föraktade och illa behandlade.

Enligt min erfarenhet av liknande situationer så är det bättre att bara hålla tyst och försöka ta sig därifrån så fort som möjligt.

 

[Bison]

Fy vad tufft det låter
Hoppas du hittar ett nytt jobb snart som du kommer trivas med så du orkar ta dig igenom separationen efter det.
Livet är för kort för dåliga relationer!

 

[Magiana]

Jag är tveksam till att det skulle leda till något bra. Det finns ganska stora problem rent generellt på arbetsplatsen, det verkar finnas flera som är kritiska men ingen vågar förstås säga nånting öppet, för då får man skit. Min chef har noll förståelse för andras åsikter. Han snackar skit om andra (namngivna) medarbetare framför mig - kallar dem lata, korkade, jobbiga och arbetsovilliga - medans jag vet att medarbetarna gör så gott de kan och gör som de gör för att de mår dåligt och är pressade. Min chef är rent allmänt ganska bra på att tycka illa om folk verkar det som. Som exempel var det en person som sökte chefen och ringde till mig och bad om telefonnumret till chefen. Jag råkade då säga till chefen att "NN sökte dig i något viktigt ärende och kommer försöka ringa dig snart", varpå chefen brister ut i nån harang om hur illa han tycker om den som sökte och tackar för att jag "varnade" så att han minsann inte kommer att svara i telefonen den närmsta tiden. Jag såg själv hur han tittade på telefonen, flinade och lät bli att svara när det sedan ringde.

Andra medarbetare som har försökt att framföra synpunkter på att de har en ohållbar arbetssituation eller saknar förutsättningar får bara skit tillbaks och blir stämplade som "bråkiga". En person mår så dåligt över arbetssituationen att hen är sjukskriven titt som tätt, men jag har hört flera prata med förakt om den personen. Alla som dukar under eller säger ifrån blir föraktade och illa behandlade.

Enligt min erfarenhet av liknande situationer så är det bättre att bara hålla tyst och försöka ta sig därifrån så fort som möjligt.

Det låter som en helt vidrig arbetsplats. Undrar om facket kan göra något?

Skulle du bli uppsagd vore det en vinst. Då kunde du söka nytt jobb i lugn och ro.

 

[cassiopeja]

Skulle du bli uppsagd vore det en vinst. Då kunde du söka nytt jobb i lugn och ro.

Det är ju i och för sig sant. Men det sitter så hårt i ryggmärgen på mig att jag ska försöka vara arbetsgivaren till lags att jag inte har vågat säga nånting kritiskt om jobbet, just för att jag är provanställd och kan bli utslängd närsomhelst. Arbetskulturen är sån - alla provanställda pratar med rädsla om att inte få vara kvar om man gör något misstag... Jag vill inte skapa någon konflikt. Jag är rädd att det är jag som kommer åka på mest stryk om jag skulle säga något kritiskt.

En sak som faktiskt gjorde mig riktigt arg och som jag har svårt att släppa är när min chef snackade skit om en som är på väg tillbaks från en utbrändhetssjukskrivning, och sa att den personen "är bara lat och har alltid varit lat". En annan grej som jag studsade till lite över är när en kollega gick in på chefens rum och sa "Ursäkta, stör jag? Jag skulle behöva fråga dig om..." och chefen läxade upp personen om hur denne hade uttryckt sig: "Be för fan inte om ursäkt - det är jätteirriterande och du låter bara löjlig när du säger sådär!". Kollegan, som är ung, jätteambitiös och mån att göra rätt för sig, fick lova att det inte skulle upprepas...

Jag tycker inte att det är sunt. Jag tycker inte att det är en sund arbetsmiljö. Jag känner mig inte bekväm där, och jag gillar inte den person jag blir när jag är där.

 

[Magiana]

Det är ju i och för sig sant. Men det sitter så hårt i ryggmärgen på mig att jag ska försöka vara arbetsgivaren till lags att jag inte har vågat säga nånting kritiskt om jobbet, just för att jag är provanställd och kan bli utslängd närsomhelst. Arbetskulturen är sån - alla provanställda pratar med rädsla om att inte få vara kvar om man gör något misstag... Jag vill inte skapa någon konflikt. Jag är rädd att det är jag som kommer åka på mest stryk om jag skulle säga något kritiskt.

En sak som faktiskt gjorde mig riktigt arg och som jag har svårt att släppa är när min chef snackade skit om en som är på väg tillbaks från en utbrändhetssjukskrivning, och sa att den personen "är bara lat och har alltid varit lat". En annan grej som jag studsade till lite över är när en kollega gick in på chefens rum och sa "Ursäkta, stör jag? Jag skulle behöva fråga dig om..." och chefen läxade upp personen om hur denne hade uttryckt sig: "Be för fan inte om ursäkt - det är jätteirriterande och du låter bara löjlig när du säger sådär!". Kollegan, som är ung, jätteambitiös och mån att göra rätt för sig, fick lova att det inte skulle upprepas...

Jag tycker inte att det är sunt. Jag tycker inte att det är en sund arbetsmiljö. Jag känner mig inte bekväm där, och jag gillar inte den person jag blir när jag är där.

Du har väl inget att förlora på att vara obekväm. Vad är det värsta som kan hända? Att du får sparken?

 

[cassiopeja]

Du har väl inget att förlora på att vara obekväm. Vad är det värsta som kan hända? Att du får sparken?

Dels är det inte bra för CVt att ha fått sparken, men det som jag ser som mycket värre är att de kan göra livet till ett riktigt helvete för mig först. Den personen som är sjukskriven titt som tätt känner sig grovt trakasserad av flera personer på arbetsplatsen, och jag skulle nog slicka ganska många rövar för att slippa bli trakasserad tyvärr...... Även om det är emot mina principer.

 

[cassiopeja]

Lillgrådis skrev i ett av mina tidigare inlägg om mitt jobb om det möjligtvis var Kafka AB som jag jobbade på. Och det är det ju verkligen. Jag brukar tänka på det när jag går runt på jobbet om dagarna och fnissa lite för mig själv, typ "Här går jag omkring på Kafka AB", för det är ett sånt absurt ställe... Jag tänker ibland att det borde vara en bra merit att ha överlevt. Eller i värsta fall så kanske det bara visar på att jag har rövslickartalanger...

 

[miumiu]

Fick panik bara av att läsa detta inlägget. Fy vilken vidrig situation du lever i! Men ge inte upp. Min kloka far har alltid sagt att livet det går upp och ner. När det känns som att man inte kan ta mer skit kommer det ännu mera skit, men så plötsligt vänder det. Fortsätt söka jobb! I din situation hade jag nästan övervägt att byta stad, förutsatt att du inte har barn med din man. Du har ju inget att förlora och allt att vinna på en förändring i livet just nu känns det som.