- Svar: 13
- Visningar: 2 610
Jag har alltid trott att livet aldrig står stilla, att det alltid rör på sig varesig man vill det eller ej.
Men nu verkar mitt liv ha kört fast totalt i nån kladdig sörja…
Jag kommer inte vidare, och jag vet inte hur jag ska göra för att lösa situationen.
Varje minut jag är på mitt jobb så gör det ont i själen på mig av vantrivsel. Jag räknar minutrar varje dag och mår verkligen uruselt. Ibland snörps bröstkorgen ihop på mig så att jag får svårt att andas. Ibland fylls ögonen med tårar bara helt sådär, och jag försöker snabbt vända mig bort så att det inte ska synas. Jag försöker hela tiden leta efter sätt att uthärda ytterligare några minutrar, och några till, och några till, så att klockan ska slå hemgångsdags. Då RUSAR jag ut genom dörren! Till…
...ett hem där jag vantrivs, på grund av ett långt och mångårigt förhållande som gått totalt i baklås. Närheten är borta, kommunikationen funkar inte alls och respekten har sinat. Det är mest sura kommentarer, tjafs och kritik, och jag mår så dåligt. I över två år har jag vantrivts hemma, men grubblat och funderat över vad det beror på och om det möjligtvis skulle kunna gå att rädda förhållandet. När jag väl kom fram till att jag inte ser nån annan utväg än att separera började jobbproblemen, då mitt dåvarande älskade jobb lades ner.
Jag sköt separationen på framtiden och försökte ordna till jobbsituationen. Efter ett halvårs jobbstrul orkade jag dock inte vantrivas mer hemma, tog mod till mig och sa att jag vill separera, men min man vill inte. Och jag har - knäckt av vantrivseln på jobbet och sliten i bitar av samvetskval över att lämna min gamla knackiga hund - inte orkat driva frågan vidare. Istället tänker jag att jag måste fokusera på att hitta ett nytt jobb först, för jobbvantrivseln känns mer akut. Samtidigt som surhetstrampminorna fortsätter att brisera kring mig hemma och sänker mig mer och mer...
Jag har i den senaste vändan sökt nytt jobb i ca 4 månader nu. Har däremot inte hittat så många jobb att söka som jag skulle vilja - har väl hittills bara fått iväg ett 20-tal ansökningar totalt. För en månad sen bestämde jag mig för att även söka jobb i andra städer, åtminstone såna som låg max 2 tim bort. Då fick jag komma på en intervju, men gick tyvärr inte vidare. De berättade däremot att de hade fått ca 300 sökande till tjänsten. Sist jag var ute i jobbsökarsvängen i våras så låg det på ca 200 sökande till varje tjänst. Vilket innebär att jag nu måste få iväg MÅNGA fler ansökningar för att rent statistiskt sett ha nån chans…
Jag funderar på hur jag ska göra. Hittills har jag bara valt att söka jobb som jag verkligen vill ha. Och till en början bara i det område där jag bor, men sedan alltså även utökat till städer max 2 tim bort. Och så har jag sänkt min lön med flera tusen i mina anspråk. Jag funderar på om det finns några fler parametrar jag skulle kunna skruva på... Sänka lönen mer känns vanskligt, då jag behöver kunna få mitt liv att gå runt även som ensamstående. Söka jobb jag inte vill ha känns vanskligt, då jag redan sitter på ett jobb jag inte vill ha (även om man såklart aldrig kan veta i förväg hur det blir)... Söka jobb i fler städer längre bort känns inte så lockande, då jag med max 2 tim resväg fortfarande har en sportslig chans att hålla kontakten med mina vänner, vilket är enormt värdefullt för mig i min nuvarande sits. Söka kortare vikariat känns också vanskligt, då jag behöver ha någorlunda stabilitet i jobbet för att kunna bygga mitt nya liv.
Egentligen borde jag väl börja jobba på att hitta nåt annat yrke, nåt som det är lite lättare att få jobb inom. Men där har jag noll inspiration och har ingen aning om hur man gör. Började förut att googla efter var man skulle kunna vända sig för att få stöd i en sån process, men hittade inget och gav upp. Känner mig inte riktigt i läge att börja rådda med det NU….
Jag vet inte längre hur jag ska angripa situationen. Jag har verkligen försökt göra så gott jag har kunnat och som man “ska” göra, både när det gäller jobbsituationen och hemsituationen. Men jag sitter fortfarande fast i fullständig vantrivsel. Och jag vet inte hur länge till jag orkar må såhär dåligt. Jag vet - jag har sagt det ett tag nu, men jag känner mig närmare och närmare nån slags gräns för vad jag orkar med. Och på andra sidan den gränsen ligger desperata åtgärder, som kanske skulle straffa ut mig totalt från samhället. Jag vill inte dit. Men den situation jag sitter fast i nu klarar jag inte av att leva i.
Det är så konstigt. På mitt gamla jobb som jag trivdes på så kände jag mig så himla bra och värdefull - nästan oövervinnerlig. Nu känner jag mig mest bara dum och inkompetent och som hundskit under någons skosula.
...Det skiljer ändå bara ett år...
Det är jobbigt nog att “bara” vantrivas på ett jobb. Det är jobbigt nog att vara ute i jobbsökarsvängen och försöka skaffa nytt jobb och vara ny på ett jobb. Och det är jobbigt nog att “bara” leva i ett förhållande som slutat att fungera, att separera och skiljas efter två decennier tillsammans, särskilt när den ena inte vill. Det är jobbigt nog att “bara” bekymra sig över ett älskat husdjur som är till åren och håller på att bli knackig. Och det är jobbigt nog att “bara” flytta hela sitt hem och skaffa ny bostad, kanske till och med i en ny stad (när man inte bott nån annanstans än i stan där man växte upp).
När allting måste hända samtidigt så… Ja jag vet inte hur jag ska orka. Jag har fortfarande alla förändringar framför mig, och jag vet att det kommer att bli ett helvete att ta mig igenom allt i stort sett samtidigt. Men jag klarar inte längre att ha det som jag har det. Jag vill bara att förändringshelvetet ska sätta igång så att jag kan få ta mig igenom allt och komma ut på andra sidan.
Och då lyckas jag inte ens få helvetet att starta...
Min plan var att se till att få ett nytt jobb så att jag vet var jag hamnar och vet vilken ekonomi jag kan räkna med, därefter skaffa nytt boende och flytta, och sedan driva igenom skilsmässa och husförsäljning. Lyckas jag nu inte få nått nytt jobb så stannar allt upp, och jag är fastlåst i en situation som jag mår megaskit av.
Jag var fullständigt och totalt övertygad om att jag skulle vara borta från mitt nuvarande jobb före jul och innan provanställningen övergick till en tillsvidareanställning. Jag har hela tiden sett framför mig och laddat upp inför att få säga att jag avbryter provanställningen. Men nu verkar det inte bli så, och jag är helt förkrossad av besvikelse och sönderslagna drömmar.
Jag tycker att det är fascinerande varje dag jag står på benen. Jag är djupt fascinerad över att kroppen fortsätter att fungera och hjärtat fortsätter att slå. Jag försöker att tänka positivt och ha rätt inställning och tillämpa mindfulness och dag efter dag bara koncentrera mig på hur mina sittben känns mot stolssitsen och inte fokusera på det som känns jobbigt. Men den här situationen känns som att den är överkurs att hantera för mig. Jag funderar jättemycket på om jag måste försöka komma på nya grepp för att lösa min situation, för de jag har testat hittills funkar uppenbarligen inte - det händer ju inget!
Men nu verkar mitt liv ha kört fast totalt i nån kladdig sörja…
Jag kommer inte vidare, och jag vet inte hur jag ska göra för att lösa situationen.
Varje minut jag är på mitt jobb så gör det ont i själen på mig av vantrivsel. Jag räknar minutrar varje dag och mår verkligen uruselt. Ibland snörps bröstkorgen ihop på mig så att jag får svårt att andas. Ibland fylls ögonen med tårar bara helt sådär, och jag försöker snabbt vända mig bort så att det inte ska synas. Jag försöker hela tiden leta efter sätt att uthärda ytterligare några minutrar, och några till, och några till, så att klockan ska slå hemgångsdags. Då RUSAR jag ut genom dörren! Till…
...ett hem där jag vantrivs, på grund av ett långt och mångårigt förhållande som gått totalt i baklås. Närheten är borta, kommunikationen funkar inte alls och respekten har sinat. Det är mest sura kommentarer, tjafs och kritik, och jag mår så dåligt. I över två år har jag vantrivts hemma, men grubblat och funderat över vad det beror på och om det möjligtvis skulle kunna gå att rädda förhållandet. När jag väl kom fram till att jag inte ser nån annan utväg än att separera började jobbproblemen, då mitt dåvarande älskade jobb lades ner.
Jag sköt separationen på framtiden och försökte ordna till jobbsituationen. Efter ett halvårs jobbstrul orkade jag dock inte vantrivas mer hemma, tog mod till mig och sa att jag vill separera, men min man vill inte. Och jag har - knäckt av vantrivseln på jobbet och sliten i bitar av samvetskval över att lämna min gamla knackiga hund - inte orkat driva frågan vidare. Istället tänker jag att jag måste fokusera på att hitta ett nytt jobb först, för jobbvantrivseln känns mer akut. Samtidigt som surhetstrampminorna fortsätter att brisera kring mig hemma och sänker mig mer och mer...
Jag har i den senaste vändan sökt nytt jobb i ca 4 månader nu. Har däremot inte hittat så många jobb att söka som jag skulle vilja - har väl hittills bara fått iväg ett 20-tal ansökningar totalt. För en månad sen bestämde jag mig för att även söka jobb i andra städer, åtminstone såna som låg max 2 tim bort. Då fick jag komma på en intervju, men gick tyvärr inte vidare. De berättade däremot att de hade fått ca 300 sökande till tjänsten. Sist jag var ute i jobbsökarsvängen i våras så låg det på ca 200 sökande till varje tjänst. Vilket innebär att jag nu måste få iväg MÅNGA fler ansökningar för att rent statistiskt sett ha nån chans…
Jag funderar på hur jag ska göra. Hittills har jag bara valt att söka jobb som jag verkligen vill ha. Och till en början bara i det område där jag bor, men sedan alltså även utökat till städer max 2 tim bort. Och så har jag sänkt min lön med flera tusen i mina anspråk. Jag funderar på om det finns några fler parametrar jag skulle kunna skruva på... Sänka lönen mer känns vanskligt, då jag behöver kunna få mitt liv att gå runt även som ensamstående. Söka jobb jag inte vill ha känns vanskligt, då jag redan sitter på ett jobb jag inte vill ha (även om man såklart aldrig kan veta i förväg hur det blir)... Söka jobb i fler städer längre bort känns inte så lockande, då jag med max 2 tim resväg fortfarande har en sportslig chans att hålla kontakten med mina vänner, vilket är enormt värdefullt för mig i min nuvarande sits. Söka kortare vikariat känns också vanskligt, då jag behöver ha någorlunda stabilitet i jobbet för att kunna bygga mitt nya liv.
Egentligen borde jag väl börja jobba på att hitta nåt annat yrke, nåt som det är lite lättare att få jobb inom. Men där har jag noll inspiration och har ingen aning om hur man gör. Började förut att googla efter var man skulle kunna vända sig för att få stöd i en sån process, men hittade inget och gav upp. Känner mig inte riktigt i läge att börja rådda med det NU….
Jag vet inte längre hur jag ska angripa situationen. Jag har verkligen försökt göra så gott jag har kunnat och som man “ska” göra, både när det gäller jobbsituationen och hemsituationen. Men jag sitter fortfarande fast i fullständig vantrivsel. Och jag vet inte hur länge till jag orkar må såhär dåligt. Jag vet - jag har sagt det ett tag nu, men jag känner mig närmare och närmare nån slags gräns för vad jag orkar med. Och på andra sidan den gränsen ligger desperata åtgärder, som kanske skulle straffa ut mig totalt från samhället. Jag vill inte dit. Men den situation jag sitter fast i nu klarar jag inte av att leva i.
Det är så konstigt. På mitt gamla jobb som jag trivdes på så kände jag mig så himla bra och värdefull - nästan oövervinnerlig. Nu känner jag mig mest bara dum och inkompetent och som hundskit under någons skosula.
...Det skiljer ändå bara ett år...
Det är jobbigt nog att “bara” vantrivas på ett jobb. Det är jobbigt nog att vara ute i jobbsökarsvängen och försöka skaffa nytt jobb och vara ny på ett jobb. Och det är jobbigt nog att “bara” leva i ett förhållande som slutat att fungera, att separera och skiljas efter två decennier tillsammans, särskilt när den ena inte vill. Det är jobbigt nog att “bara” bekymra sig över ett älskat husdjur som är till åren och håller på att bli knackig. Och det är jobbigt nog att “bara” flytta hela sitt hem och skaffa ny bostad, kanske till och med i en ny stad (när man inte bott nån annanstans än i stan där man växte upp).
När allting måste hända samtidigt så… Ja jag vet inte hur jag ska orka. Jag har fortfarande alla förändringar framför mig, och jag vet att det kommer att bli ett helvete att ta mig igenom allt i stort sett samtidigt. Men jag klarar inte längre att ha det som jag har det. Jag vill bara att förändringshelvetet ska sätta igång så att jag kan få ta mig igenom allt och komma ut på andra sidan.
Och då lyckas jag inte ens få helvetet att starta...
Min plan var att se till att få ett nytt jobb så att jag vet var jag hamnar och vet vilken ekonomi jag kan räkna med, därefter skaffa nytt boende och flytta, och sedan driva igenom skilsmässa och husförsäljning. Lyckas jag nu inte få nått nytt jobb så stannar allt upp, och jag är fastlåst i en situation som jag mår megaskit av.
Jag var fullständigt och totalt övertygad om att jag skulle vara borta från mitt nuvarande jobb före jul och innan provanställningen övergick till en tillsvidareanställning. Jag har hela tiden sett framför mig och laddat upp inför att få säga att jag avbryter provanställningen. Men nu verkar det inte bli så, och jag är helt förkrossad av besvikelse och sönderslagna drömmar.
Jag tycker att det är fascinerande varje dag jag står på benen. Jag är djupt fascinerad över att kroppen fortsätter att fungera och hjärtat fortsätter att slå. Jag försöker att tänka positivt och ha rätt inställning och tillämpa mindfulness och dag efter dag bara koncentrera mig på hur mina sittben känns mot stolssitsen och inte fokusera på det som känns jobbigt. Men den här situationen känns som att den är överkurs att hantera för mig. Jag funderar jättemycket på om jag måste försöka komma på nya grepp för att lösa min situation, för de jag har testat hittills funkar uppenbarligen inte - det händer ju inget!
