Bara att stanna hemma för evigt?

[alfagamma]

I helgen var jag iväg på en liten "semester". Jag är 32 år, och när jag räknade efter nu och exkluderar "hälsa på familjen"- så har jag aldrig varit på "semester".

Det är delvis självvalt och delvis otur som orsakat att det ser ut så.

Helgens tilldragelse var skräddarsydd efter mig så att jag kunde vara med. (Från början var det tänkt som en veckas utlandavistelse). Jag var dock inte huvudperson på något sätt- ingift släkting - men alla skulle vara med så de pusslade ihop ett alternativ som kunde passa.

Sista året har jag varit svårt sjuk- jag har haft kraftiga skov av bipolär sjukdom som jag inte visste om innan. Nu får jag behandling och har svängningarna hyffsat under kontroll.

I efterdyningarna av det här har man fastslagit att jag också har asperger syndrom och adhd. Vilket troligen orsakat att jag blivit sjuk.

Helgen kan väl benämnas som
någon form av katastrof. Första dagen när vi anlände så blev jag så trött så jag somnade på rummet. Jag missade tre rätters lyxmiddagen.

Av olika skäl missar jag sen frukost, och lunch. Jag far in till samhället och får i mig lite nyttig skräpmat (förstå känslan att äta en svettig mcD burgare när man kunde ha ätit en superlyxig rikskänt bra mat till lunch? Så sorgligt).

Då var det dags för själva galamidsagen då. Min man gick före, jag gick in på toaletten, och när han kom tillbaka en "stund" senare låg jag fortfarande på golvet på toa. Han blev lite förtvivlad; det var två (!!!) timmar sen han lämnade rummet.

Sen på kvällen när det var dags att sova fick jag nåt "psykbryt" som gjorde min man ledsen (förståss) - jag somnade till slut flera timmar efter min senaste läggtid. (Vilket känns idag, jag får svägningar mani/depp)

Vad ska jag göra med den här
kunskapen om hur det här
gick till? ska jag stanna hemma jämt?

Egentligen är jag inte ett dugg sugen på att åka på resor men det är
väl sånt som man ska göra och det är väl kul? Alla i vårt sällskap hade jättekul. Folk pratar ju jämt om
sina resor, min man tex pratar ju om
sina resor.

Vi har barn också- nu är de små-
men barn vill väl också åka på semester? det är väl rentav nyttigt? Alla runtom oss åker hit och dit med sina barn flera gånger om året?

Alla i sällskapet i helgen har rest mycket. De pratar och pratar om
sina resor. Vad ska jag säga? Att jag snart får nervsammanbrott på skatan som inte lyssnar på mig (vi för krig, skatan och jag). Jag tycker det är fascinerande men jämfört
med att prata om hur vacker himlen är på SriLanka på kvällen så känns det ju som ....... dasspapper bredvid en linneservett.

Det värsta var att en i sällskapet sa orden: "Det blir bra för dig att komma ut lite så du får se vad du klarar av".
Jag antar att hen tänkte att jag skulle se att jag klarar av men det blev ju inte riktigt så ....

Så vad göra?

 

[Myrten]

Jag älskar att resa och reser mycket. När man har det intresset och träffar många andra likasinnade blir det naturligt en del diskussion om resor. Inget konstigt. Däremot kan jag inte tycka att alla "måste" gilla att resa. Gör man det inte så gör man det inte, inget konstigt det heller.

Utan att ha detaljkunskap i hur dina sjukdomar funkar kan jag tycka att det inte direkt låter som om resan var skräddarsydd för dig. Det känns som om det var på tok för många hållpunkter och tider som skulle passas för någon som varit svårt sjuk och fortfarande känner av efterdyningarna av det akuta tillståndet (som jag förstår din beskrivning av din hälsa) och därtill inte är van vid dylika arrangemang. Jag menar, jag skulle också känna viss stress när man ska iväg kort och dessutom har en massa tider att passa + att man kanske måste planera klädseln i förväg + att man kanske förväntas vara social. Låter mer konferens än semester faktiskt.

Om du vill pröva igen skulle jag rekommendera att du och din man åker själva någonstans. Ta ett par dagar där det finns mycket att göra men att du känner att du inte måste göra någonting. Hur skulle något sådant kännas?

Beträffande barn så tror jag faktiskt att det är nyttigt att de får se att det finns andra verkligheter än den de är vana vid. Många normala semesterresor där man ugglar på ett all inclusive-hotell bidrar dock knappast till detta. Men om du känner likadant för resor när barnen blir större och din man känner som han gör är det väl inget som hindrar att han tar med barnen på resor och du stannar hemma? Det är ändå bara någon eller några veckor/år det rör sig om. Jag och mina syskon åkte tåg till Italien med bara mamma + en väninna till henne när jag var i tonåren och syskonen yngre. Det funkade utmärkt. Vidare finns ju exempelvis bilsemestrar där man gör upplägget själv. Hur som helst ligger detta i framtiden för din del och du vet ju inte hur du känner då.

 

[stjarnhimmel]

Kan ni pröva att göra en resa bara ni i familjen? och utan ngt speciellt inplanerat?
Sen måste man naturligtvis inte resa eller gilla att resa. Det finns ju många som tycker det är bökigt och jobbigt och hellre stannar hemma i sin egen trädgård.

 

[Mitrolle]

Åk någonstans och hyr typ en stuga eller något. Ha inga krav, planera när det känns bra. Det är det som är semester för många, att ha sjutusen inbokade saker/tider gör ju att man inte hinner slappna av. En del gillar ju att göra saker och flänga även på semestern, men alla är ju inte sådana.

 

[Lovisaleonora]

Varför ska man resa om man inte vill och inte är intresserad? Jag har klarat mig utmärkt genom barndomen utan att resa. Jag har varit ute lite som ung vuxen, men det är inte riktigt min grej. Jag är inte så intresserad.

Har svårt för den här självpåtagna hetsen att "man ska göra saker" för att omgivningen tros förvänta det av en. Jag tror faktiskt det är HELT självpåtaget.

 

[monster1]

I helgen var jag iväg på en liten "semester". Jag är 32 år, och när jag räknade efter nu och exkluderar "hälsa på familjen"- så har jag aldrig varit på "semester".

Det är delvis självvalt och delvis otur som orsakat att det ser ut så.

Helgens tilldragelse var skräddarsydd efter mig så att jag kunde vara med. (Från början var det tänkt som en veckas utlandavistelse). Jag var dock inte huvudperson på något sätt- ingift släkting - men alla skulle vara med så de pusslade ihop ett alternativ som kunde passa.

Sista året har jag varit svårt sjuk- jag har haft kraftiga skov av bipolär sjukdom som jag inte visste om innan. Nu får jag behandling och har svängningarna hyffsat under kontroll.

I efterdyningarna av det här har man fastslagit att jag också har asperger syndrom och adhd. Vilket troligen orsakat att jag blivit sjuk.

Helgen kan väl benämnas som
någon form av katastrof. Första dagen när vi anlände så blev jag så trött så jag somnade på rummet. Jag missade tre rätters lyxmiddagen.

Av olika skäl missar jag sen frukost, och lunch. Jag far in till samhället och får i mig lite nyttig skräpmat (förstå känslan att äta en svettig mcD burgare när man kunde ha ätit en superlyxig rikskänt bra mat till lunch? Så sorgligt).

Då var det dags för själva galamidsagen då. Min man gick före, jag gick in på toaletten, och när han kom tillbaka en "stund" senare låg jag fortfarande på golvet på toa. Han blev lite förtvivlad; det var två (!!!) timmar sen han lämnade rummet.

Sen på kvällen när det var dags att sova fick jag nåt "psykbryt" som gjorde min man ledsen (förståss) - jag somnade till slut flera timmar efter min senaste läggtid. (Vilket känns idag, jag får svägningar mani/depp)

Vad ska jag göra med den här
kunskapen om hur det här
gick till? ska jag stanna hemma jämt?

Egentligen är jag inte ett dugg sugen på att åka på resor men det är
väl sånt som man ska göra och det är väl kul? Alla i vårt sällskap hade jättekul. Folk pratar ju jämt om
sina resor, min man tex pratar ju om
sina resor.

Vi har barn också- nu är de små-
men barn vill väl också åka på semester? det är väl rentav nyttigt? Alla runtom oss åker hit och dit med sina barn flera gånger om året?

Alla i sällskapet i helgen har rest mycket. De pratar och pratar om
sina resor. Vad ska jag säga? Att jag snart får nervsammanbrott på skatan som inte lyssnar på mig (vi för krig, skatan och jag). Jag tycker det är fascinerande men jämfört
med att prata om hur vacker himlen är på SriLanka på kvällen så känns det ju som ....... dasspapper bredvid en linneservett.

Det värsta var att en i sällskapet sa orden: "Det blir bra för dig att komma ut lite så du får se vad du klarar av".
Jag antar att hen tänkte att jag skulle se att jag klarar av men det blev ju inte riktigt så ....

Så vad göra?

Det där lät mer som arbete än semester... Som någon skrev, konferensresor brukar vara så där fullpackade med hållpunkter och middagar.

Som andra föreslagit så kanske en förlängd weekendresa med bara dig och mannen där man inte har mer än en väligt lös plan och istället går mera på känsla eller kanske åka med familjen till någon skön semesterort är mer av en prova på att åka på semestervariant.

För mig får resandet förutom själva resan/åkandet vara väldigt löst utformat så jag kan känna efter varje dag om jag bara vill strosa runt kvarteret och titta nyfiket omkring mig eller om man vill styra upp sig och gå på fin restaurang på kvällen.

Jag är lite som du, jag blir helt slut av själva resan och omställningen till en ny plats och behöver första dygnet bara acklimatisera mig till de nya förutsättningarna. Sen ska man ju vila med det är ju det som är semester, att samla energi, när man känner sig energisk ger man sig ut och upptäcker i allt vidare cirklar kring tryggheten och sen i slutet av veckan innan det är dags att åka hem tar man lite extra vila så man orkar hela resan tillbaka.

 

[Maqurell]

@alfagamma; Äh, man kan finna sig själv hemma vid köksbordet också!

Skämt åsido, med asperger och ADHD i bagaget så kan en sån förändring från rutinerna och de anspänningar som blir runt en resa göra att det blev för mycket för dig, det kan ju variera från person till person och från tillfälle till tillfälle. Har man dessutom varit svårt sjuk så tar det på krafterna att göra en sån här grej.

Men, man behöver inte resa om man inte vill. Jag hatar att resa. En natt borta sen vill jag hem. Att resa tvärs över Sverige (från öst till väst, inte syd till nord) räcker för mig. Jag kan vända upp och ner på allt och väcka ungarna tidigt på morgonen så jag kan få åka hem.

Mår du bra hemma så var hemma. Skit i vad alla andra gör. Och förresten, att säga att du ska resa för att se vad du klarar av när du ridit ut en bipolär storm är en skymf anser jag. Du verkar ju palla en hel del om du reste dig från det.

 

[DarkInNight]

Så vad göra?

Ta en sak i taget.

Om du vill åka på semester med familjen så gör det! Men kanske prova en natt på hotell eller liknande först, och utöka sen i den mån det fungerar för dig.
Inga krav, ingen press att prestera etc. Bara åka iväg och ta det som det kommer.

Själv hade jag inte klarat av den där helgen... och då har jag "bara" ångestproblematik.

 

[Amha]

Jag känner igen det där, men inte i mig själv. Tråkigt för alla men det är väl inte värre än att du åker med på det du vill? En tur till Astrid Lindgrens värld kanske är mer lagom?

 

[Sparkling]

Egentligen är jag inte ett dugg sugen på att åka på resor men det är
väl sånt som man ska göra och det är väl kul? Alla i vårt sällskap hade jättekul. Folk pratar ju jämt om
sina resor, min man tex pratar ju om
sina resor.

Vi har barn också- nu är de små-
men barn vill väl också åka på semester? det är väl rentav nyttigt? Alla runtom oss åker hit och dit med sina barn flera gånger om året?

Alla i sällskapet i helgen har rest mycket. De pratar och pratar om
sina resor. Vad ska jag säga? Att jag snart får nervsammanbrott på skatan som inte lyssnar på mig (vi för krig, skatan och jag). Jag tycker det är fascinerande men jämfört
med att prata om hur vacker himlen är på SriLanka på kvällen så känns det ju som ....... dasspapper bredvid en linneservett.

Det värsta var att en i sällskapet sa orden: "Det blir bra för dig att komma ut lite så du får se vad du klarar av".
Jag antar att hen tänkte att jag skulle se att jag klarar av men det blev ju inte riktigt så ....

Så vad göra?

Man måste inte tycka det är kul att resa. Jag är också omgiven av folk som reser mycket, flera utlandssemestrar per år, och ibland undrar jag varför jag aldrig känner det där suget efter att se andra platser än typ byn jag bor i och dess omgivningar. Men jag är ju nöjd med det, så jag vet inte riktigt varför jag skulle lägga en massa pengar på att göra någonting jag inte ens har lust med.
När mina barn var små reste vi aldrig någonstans annat än typ dagsutflykter eller möjligen med någon övernattning. Jag har heller aldrig rest någonstans med mina föräldrar. Tycker inte att det är något jag har saknat, och mina barn (som är vuxna nu) har heller aldrig beklagat sig över bristen på resor i sin uppväxt.

Stanna hemma om det är det du mår bäst av, det finns ingen anledning att utsätta sig själv för situationer som man mår dåligt av om man inte är absolut tvungen. Och det är ju inte det som semestrar ska vara till för.

 

[em-pirre]

Jag är hellre hemma. Jag får alltid migrän, blir irriterad och stressad då jag reser. Sen vet jag inte riktigt vad det är jag skulle vilja göra på resorna. Äta? Sola? Shoppa? Inget om intresserar mig. Då är jag hellre hemma. För säkerhets skull.

Och folk som inte kan prata om annat än sina resor är inte så intressant umgänge för mig.

 

[Snurrfian]

@alfagamma Med din sjukdomsbild så det bästa kanske vore att få hjälp med den i första hand? Att reda ut hur du reagerar, vad du kan göra för att förhindra det och hur du kan förbereda dig själv. En sån där uppstyrd helg kan göra slut på vem som helst...
Hur ser din vardag ut? Klarar du den utan problem? Försök i sådana fall att få resorna att se likadana ut så långt som det är möjligt, det kräver mer planering men gör att du kanske orkar istället.
Sen måste man inte resa på långa resor bara för att man har barn, vi har visserligen gjort det men det är för att jag och maken tycker om och vill det och då får barnen hänga på. För mig är det mest semester om vi åker till hotell och vi måste äta ute, för andra är det mer semester när man får laga maten själv.
Mina barn har som sagt varit utomlands vid flera tillfällen, de suktar efter att få åka på husvagnssemester istället... Fast det de gillar mest är att vara vid sommarstugan och bara vara eftersom vi då är tillsammans.

 

[TinyWiny]

Jag håller med flera andra. Varför ska du resa om du inte vill? Jag hade aldrig orkat med en sådan resa som du beskriver.

Jag är alltid hemma. Numera är det ingen som undrar varför eftersom jag är ganska sjuk och det är bara krångligt med rullstol och grejer. Jag kan inte åka bil mer än någon timme och jag kan absolut inte flyga eller åka tåg. Förr skyllde jag alltid på djuren eller på ekonomin men sanningen är den att jag faktiskt inte vill. Jag trivs bäst hemma helt enkelt. Jag vill sova i min säng och kunna göra det jag vill och det är bara jobbigt att vara borta. Min dygnsrytm gör också att det blir svårt att få ihop det med övriga som ska med för hur kul är det för dem att anpassa sig till att jag måste vila flera timmar varje dag och att jag bara kan sova någon timme då och då på natten. Vad ska jag göra på ett hotellrum mitt i natten när jag inte kan sova utan att störa min sambo?

Senast jag var hemifrån över natt (mer än när jag legat på sjukhus) var för 5 år sedan och då hälsade vi på min bror över en natt eftersom de hade köpt nytt hus. Han bor drygt 30 mil härifrån så det blev för långt att åka som dagstur. Då var jag inte heller lika sjuk som nu utan kunde gå själv även om det inte var så långa sträckor så klarade jag mig iallafall utan rullstol. Det gör jag inte nu.

Visst kan jag tycka att det är spännande att se på kort ifrån min dotters resor och höra henne berätta men jag har ingen som helst önskan att resa själv. Hon däremot älskar att resa och har varit lite varstans i världen. Senast var hon i Indien i 10 veckor och jobbade som volontär och till hösten ska hon gå på college i USA en termin.

Min son reser endel i sitt jobb och har nu som vuxen kommit på att det är kul att resa. När han var liten ville han helst vara hemma han med. Det är ju självklart spännande att få höra vad han har upplevt med men som sagt så känner jag inget sug efter det själv.

När mina barn var små kände jag också pressen på mig att de skulle få resa och uppleva en massa saker men då satte ekonomin käppar i hjulet istället. Det är verkligen inte roligt att resa om man måste vända på varenda krona precis som hemma. Vi åkte på några dagsturer varje sommar istället också fick det vara bra med det. Någon sommar åkte vi till min bror som då bodde ca 35 mil härifrån men det var inte heller särskilt många gånger.

Som tur är får min sambo sin reslust tillfredsställd genom jobbet eftersom han reser mycket och har varit lite varstans i Europa så han tycker att det är ganska skönt att vara hemma på semestern han med.

Jag tycker att du ska sluta lyssna på vad omgivningen tycker och istället lyssna på vad du själv vill. Det är du som ska må bra och är du dessutom inte frisk så måste du ta hänsyn till det också. Är det verkligen värt att bli sämre för att göra andra till lags? Det tycker inte jag.

Om din partner vill så kan ju han åka själv på semester med barnen. Det är absolut inget fel med det. Det vet jag många som gör. Antingen för att den ena parten inte vill resa alls eller för att man har olika semestertider eller för att man har olika önskemål om resmål.

 

[Coop]

Jag tycker inte om att åka på semester. Jag kan sträcka mig till att sova borta en natt men sen räcker det. Jag får migrän, vilket ibland inte alltid går över. Maken brukar åka iväg med barnen ensam, ibland så är min syster med man och barn med och ibland min mamma och jag stannar hemma och njuter

Barnen har vant sig vid att mamma är lite "knäpp" som inte vill med, men vet också att jag får ont i huvudet och inte alltid är så rolig att ha med.

Så känn ingen press över att man måste åka på semester, det måste man inte! Sen att "alla andra" åker, då får de göra det. Vet man om redan från början att man kanske kommer att må dåligt, bli trött, få ont i huvudet osv. då är det ingen semester att åka bort.

Kram!

 

[Simply me]

Ställer mig till skaran som säger att man behöver inte resa. När mina döttrar växte upp försökte vi göra något varje sommar hyra en stuga 10-15 mil hemifrån var nog vad både jag och döttrarna uppskattade mest, bo för oss själva och ta dagen som den kommer gärna med bad, enligt döttrarna. Passa på och njut av den fina försommaren vi har just nu. Gör det du mår bra av och vad gäller barnen så kommer man långt med en liten picknick gärna till sjön så de får bada eller en grillkväll finns mycket man kan göra på hemmaplan.

Om ni ska resa ändå så gör det enkelt utan massor av måsten.

 

[alfagamma]

Det här med att man måste resa. Vad skönt att höra att det är fler som trivs bäst hemma. Jag hade djur tidigare och då var det ju väldigt behändigt att "skylla" på dem, nu har jag inga djur längre (jag orkar inte). Känns liiiite futtigt att skylla på att man måste se till petuniorna.

Fast jag får ändå mindrevärdskomplex av allt babblande om att jag måste äta på den där resturangen i den där lilla stadsdelen i Goa. Men det handlar kanske mer om min självkänsla än om resandet i sig ... Jag har ju ingen naturlig talang för det här med att vara sällskaplig (har jag u fått veta nu) och om det dessutom handlar om någonting som jag inte kan relatera eller bidra till så blir det...

Smart ide som ni skriver att min man kan ta med barnen själv. Fast det känns surt, för jag vill också vara med, men kan man inte så kan man inte. @Coop vad jobbigt med migrän, skönt att höra att dina barn har fattat.

@Snurrfian
nja, vardagen går sådär. Om jag kunde anpassa tiderna så de passar mina "hålltider" hyffsat tror jag skulle vara jättebra. Men som i helgen var det u frukost klockan 10 och ingen lunch över huvud taget. Total kaos i huvudet, fattar jag nu efteråt.

tack för era tankar.
Jag umgås inte med så mycket folk och än mindre pratar om sånt som är svårt utifrån mina problem. Men det känns skönt att höra att man inte måste vilja eller behöver resa, och att ni tycker att det låter som att det var en ganska ansträngande helg. Det var det nog helt enkelt.

Mannen och jag har börjat prata nu om att göra en till resa under sommaren bara han och jag, över en helg men göra det mer anpassat och se så det fungerar. Det känns som mitt redan innan rätt tilltuffsade självförtroende fick sig en rätt bra smäll i helgen.

 

[Philosophia]

Mannen och jag har börjat prata nu om att göra en till resa under sommaren bara han och jag, över en helg men göra det mer anpassat och se så det fungerar. Det känns som mitt redan innan rätt tilltuffsade självförtroende fick sig en rätt bra smäll i helgen.

Det låter som en bra plan. Samtidigt som man inte måste tycka att det är roligt att resa, så verkar det som om du åtminstone vill ge det en chans och då tycker jag att du ska göra det. I början behöver det inte vara avancerat. Ni kan t.ex. åka till grannstaden och ta in en natt på hotell.

Om din man är helt med på tåget så kan ni ju bestämma på förhand att han får styra upp så att du klarar av det så bra som möjligt. Det ska inte finnas någon risk att du "glöms bort" sovande inne på en toalett (Det högg i hjärtat när jag läste det!). Håller du av olika anledningar på att missa hotellfrukosten? Då kan din man beställa upp frukosten upp på rummet åt dig så att frukosten finns på plats när du är redo för den. Osv.

 

[nickan1]

@alfagamma Om ni vill kunna anpassa mattider och sånt helt och hållet så hyr en stuga med kokmöjligheter, mikro och kylskåp några dagar. Det behöver inte betyda att man står och lagar mat hela semestern utan din man kan t.ex. åka och köpa take away som kan värmas när du känner dig redo att äta. Så kan ni ha frukost i kylen och göra egen när du är redo o.s.v.

Om du har en önskan att kunna resa i framtiden om så bara med din man ibland så kan det vara en bra början att ta små små steg och sen nästa resa så testar ni något annat, t.ex. bor på hotell med frukost som går att beställas upp på rummet. Så kan ni utöka sakta. Vill du inte resa så måste du inte resa som flera andra har skrivit men kanske är träning ändå bra så att du kan t.ex. befinna dig på annan ort nån gång och bo på hotell utan att det riskerar att bli totalt kaos för dig. Kram och hoppas du med får uppleva en fin resa nån gång i framtiden även om det inte är längre än till grannkommunen till att börja med. Och har du skov där du är sämre så kanske du helt enkelt ska avstå från att resa helt i de perioderna även om ni har något inplanerat.

 

[svea]

Det här med att man måste resa. Vad skönt att höra att det är fler som trivs bäst hemma. Jag hade djur tidigare och då var det ju väldigt behändigt att "skylla" på dem, nu har jag inga djur längre (jag orkar inte). Känns liiiite futtigt att skylla på att man måste se till petuniorna.

Fast jag får ändå mindrevärdskomplex av allt babblande om att jag måste äta på den där resturangen i den där lilla stadsdelen i Goa. Men det handlar kanske mer om min självkänsla än om resandet i sig ... Jag har ju ingen naturlig talang för det här med att vara sällskaplig (har jag u fått veta nu) och om det dessutom handlar om någonting som jag inte kan relatera eller bidra till så blir det...

Smart ide som ni skriver att min man kan ta med barnen själv. Fast det känns surt, för jag vill också vara med, men kan man inte så kan man inte. @Coop vad jobbigt med migrän, skönt att höra att dina barn har fattat.

@Snurrfian
nja, vardagen går sådär. Om jag kunde anpassa tiderna så de passar mina "hålltider" hyffsat tror jag skulle vara jättebra. Men som i helgen var det u frukost klockan 10 och ingen lunch över huvud taget. Total kaos i huvudet, fattar jag nu efteråt.

tack för era tankar.
Jag umgås inte med så mycket folk och än mindre pratar om sånt som är svårt utifrån mina problem. Men det känns skönt att höra att man inte måste vilja eller behöver resa, och att ni tycker att det låter som att det var en ganska ansträngande helg. Det var det nog helt enkelt.

Mannen och jag har börjat prata nu om att göra en till resa under sommaren bara han och jag, över en helg men göra det mer anpassat och se så det fungerar. Det känns som mitt redan innan rätt tilltuffsade självförtroende fick sig en rätt bra smäll i helgen.

Det låter ju som om en bättre semester för dig/er skulle vara att hyra en hyfsat bekväm stuga någonstans där man kan släppa barnen att i större eller mindre grad upptäcka sin omvärld och helt enkelt bara få vara barn - vilket förmodligen är att göra dem en mycket större tjänst än om man serverad dem färdigförpackade nöjen hela tiden. Och sen hyra samma stuga ett par år i rad, så att det blir invant och bekvämt, som ett andra hem. Någonstans där ni antingen kan göra utflykter allihop, eller bara mannen och barnen. Barn behöver också landa på semestern. En dag på stranden med lite andra ungar, en skogsdunge att bygga kojor i, att cykla och handla glass - det räcker. Man är inte en bättre människa för att man åker till Himalaya och äter gräsfylld getmage i en liten jurta i en dalgång som bara den innersta och mest utvalda kretsen kräsna resenärer känner till.

 

[alfagamma]

Om din man är helt med på tåget så kan ni ju bestämma på förhand att han får styra upp så att du klarar av det så bra som möjligt. Det ska inte finnas någon risk att du "glöms bort" sovande inne på en toalett (Det högg i hjärtat när jag läste det!).

Han är en hjälte. Han var in och "bråkade" med köket båda dagarna så jag skulle få i mig nån slags middag. Som han kom till rummet med. Han hade inte glömt mig, han trodde nog att jag låg och läste alternativt sov. För jag sov inte, jag bara låg där inne. (Det låter så sjukt men jag övar mig på att "prata" om det, nu är det väl långtifrån vardag men ändå- det händer ju).

Så han är en jättebra hjälp och stöd. Problemet är att jag inte alltid vet vad jag behöver.