Back up

Jag som en stock i natt. Jag kände mig helt slut igår. Det var väl inte så konstigt med tanke på att jag bara sov 4½-5 timmar natten innan plus alla tankar som har tärt.

När klockan ringde i morse vaknade jag med ett ryck, vilket är ovanligt för mig. Sedan började jag dagen med att bryta ihop och grina en skvätt. Efter att ha tagit mig samman och gått ner till köket för att göra frukost så blev det en repris på det, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle klara av att svara i telefonen i jobbet. Det är liksom inte läge att grina när man ska prata med kunder.

Sen ringde chefen. Det är ett litet företag jag jobbar för. Vi är bara 3 stycken. Resten är externa samarbetspartners. Varje person har alltså sin egen nisch, och är inte utbytbar hur som helst. Min chef har koll på delar av det jag gör, vår it-kille likaså, men ingen av dem har koll på allt. Nu är det en person som har börjat jobba lite åt oss för att ta bitarna med våra sociala kanaler och annonsering. Hon ska nu få bli min back up när jag inte är fit for fight längre. På torsdag kommer hon hit och ska lära sig mitt jobb. Hon blir kvar till fredagen. Vi känner varann sedan lång tid tillbaka och kommer väl överens. Det blir nog trevligt att ha henne här.

Men jag märker att den där sjukskrivningen behövdes. Jag har varit väldigt trött idag och 4 timmar jobb kändes också som för mycket. Men jag har inte riktigt accepterat det än. Jag är ju rätt istadig och frasen "det går inte" finns inte riktigt i mitt vokabulär. I stället använder jag mottot "där det finns en vilja finns det en väg". Och en massa vilja har jag gott om. Men när jag inte klarar av att hålla reda på saker i jobbet, rör ihop grejer, gör fel (så som att skicka fel produkter till kunder t.ex.) och inte kan koncentrera mig bättre än att jag glömmer vad jag ska göra medan jag växlar från e-posten till webbläsaren, så finns det nog anledning att stanna upp.

 

[Kilauea]

Härligt att läsa att du börjar komma till insikt varför du är sjukskriven. Ett steg i rätt riktning .

 

[Cheeserica]

Vad skönt att du får någon person att lämna över vissa bitar till nu när du inte mår bra. Jag hoppas att ni får det trevligt också! Och att du kan tillåta dig själv att vara sjuk sen. Kanske funkar det att jobba 50%, kanske behöver du bli sjukskriven på 100%. Försök släppa taget om ansvaret och känna att du FÅR vara sjuk om det behövs. Kanske kan det underlätta att tänka vad du känner absolut MÅSTE göras innan dess, t.ex. lämna över vissa saker. Det gjorde det för mig.

Veckorna före och efter jag blev sjukskriven grät jag massor. Det var nog både utmattning och en slags sorg över att inse att jag faktiskt var sjuk. Precis som du är jag i princip aldrig sjuk, jag är bra på mitt jobb, jag ställer alltid upp, jag gör alltid det som krävs och lite till. Jag har heller ingen backup på jobbet utan det jag gör, det gör bara jag. Gör inte jag uppgifterna så blir resultatet pannkaka, typ. Jag har en stor lojalitet mot min arbetsgivare och mina kollegor, och alltid den där känslan av att det måste bli bra.

Men faktum är att just den där plikten, lojaliteten och känslan av att vara oumbärlig sitter mest i mitt huvud. Vi drillas väldigt hårt i livet att göra ett bra jobb, vi får uppskattning för det, och det gör förstås att vi vill göra mer av det. Oavsett om vi orkar eller inte, och ork har man vanligtvis massor, tills det tar stopp. Man kämpar in i det sista.

OM jag inte kan göra mitt jobb, vad händer då? Mina första tankar var att alla projekt jag var inblandade i skulle misslyckas, de uppgifter bara jag gör skulle inte bli gjorda, ingen annan kan de saker jag gör. Jag skulle sätta min chef i skiten, mitt i hans semester dessutom. Tusen tankar kring varför jag inte kan vara sjuk, och varför jag bara måste göra mitt jobb. Och OM jag nu skulle behöva vara sjuk, vad måste jag hinna göra innan dess?

Mina tankar målade in mig i ett hörn, och det var otroligt jobbigt att behöva erkänna för mig själv att jag faktiskt inte orkade. Men runt omkring mig sa folk att jag måste tänka på min hälsa, att om jag sätter stopp nu så behöver det inte bli värre. Att min chef får betalt (betydligt mer än mig) för att ha ansvar och lösa situationer. Att jag inte har någon skyldighet att må dåligt och prioritera bort min hälsa för att organisationen ska uppnå sina mål.

Vet precis hur mycket tankar som snurrar och hur jobbigt det är. Jag försökte bara låta dem snurra, flera veckor, och inte dränka dem med en massa intryck utifrån. Det är skitjobbigt men det behövs.