B
BamsePlutt
Hej hej!
Vad lustigt det kan vara här i livet... Satt och kollade igenom lite gamla inlägg jag skrivit och insåg att det inte är mer än några månader sen som jag var på väg in till lasarettet med dottern som petat i sig tabletter i syfte att ta livet av sig. Även andra inlägg om hur det har varit i skolan, med expojkvännen och problem med idrotten, skärsår i mängder osv. Saker som varit jättejobbiga, som jag skrivit om för att lätta på trycket. Gick omkring med en ständig oro, alltid rädd och orolig för hennes skull. Snacka om magknip
Nu sitter dottern nere i källaren framför TV:n och är jätteglad. Så stabil just nu och nöjd med det mesta. Slutat med medicinerna, avslutat samtalskontakten med BUP för det var liksom överflödigt (vi behöver bara ringa så tas det upp direkt igen vid behov)
Dottern satsade under hösten på MVG i alla ämnen utom idrott, hon har definitivt förmågan men jag kände att det var väldigt väldigt mycket prestationsångest och försökte dämpa ner det. Nu ligger hon, om man tolkar utvecklingssamtalet lite, på VG-nivå i snitt ungefär, MVG i musik, slöjd, hemkunskap. Och så standardgrejen, åtgårdsprogram i idrotten Känns mycket mer lagom dock, inte så att jag inte vill att hon ska ha toppbetyg men är man femton, och mår taskigt i perioder, ska man inte lägga ribban så jäkla högt tycker jag.
Hon har precis avslutat sin första prao-period, har praoat uppe på stallet där vi har hästarna. Gjort det jättebra, fått massvis beröm. Blivit tillfrågad om hon vill jobba som medhjälpare på ridlägerna i sommar Och det tycker jag är kanon, hon är trots allt bara femton och får jobba några veckor med det hon tycker är allra roligast. Och stallägaren skulle aldrig fråga henne om hon inte verkligen tyckte hon var duktig. Stolt 
I skolan har det varit jobbigt för henne med mobbing osv, det har till största del dragits igång av hennes före detta pojkvän som hon var ihop med åtta månader i sjuan. Nu är han tydligen bitter och kränkt... Vi har kämpat som den med det och mötts av personal som egentligen inte alls varit särskilt intresserade av att lösa det (förutom klassföreståndaren). Men jag har jobbat några år inom skolan så jag har ganska bra koll på hur saker och ting fungerar. Så jag har tvingat till mig möten, elevvårdskonferenser och uppföljningar. Och nu är det liksom mer koll på allt och dottern har det mycket lättare. Det kommer nog aldrig upphöra helt (verkar det som) men vi har iallafall en handlingsplan nu, folk som stöttar och vi gör något konstruktivt. Känns bra och jag vet att dottern är nöjd med et!
Äsch, nu blev dethär kanske något av en "skryttråd" men jag är så jäkla glad och nöjd just nu! Och så väldigt väldigt stolt över min tjej som plötsligt blivit så stor, stark och och bra som människa. Så ni får ha lite överseende med mig Ha det gott alla ni där ute!
Vad lustigt det kan vara här i livet... Satt och kollade igenom lite gamla inlägg jag skrivit och insåg att det inte är mer än några månader sen som jag var på väg in till lasarettet med dottern som petat i sig tabletter i syfte att ta livet av sig. Även andra inlägg om hur det har varit i skolan, med expojkvännen och problem med idrotten, skärsår i mängder osv. Saker som varit jättejobbiga, som jag skrivit om för att lätta på trycket. Gick omkring med en ständig oro, alltid rädd och orolig för hennes skull. Snacka om magknip
Nu sitter dottern nere i källaren framför TV:n och är jätteglad. Så stabil just nu och nöjd med det mesta. Slutat med medicinerna, avslutat samtalskontakten med BUP för det var liksom överflödigt (vi behöver bara ringa så tas det upp direkt igen vid behov)
Dottern satsade under hösten på MVG i alla ämnen utom idrott, hon har definitivt förmågan men jag kände att det var väldigt väldigt mycket prestationsångest och försökte dämpa ner det. Nu ligger hon, om man tolkar utvecklingssamtalet lite, på VG-nivå i snitt ungefär, MVG i musik, slöjd, hemkunskap. Och så standardgrejen, åtgårdsprogram i idrotten
Känns mycket mer lagom dock, inte så att jag inte vill att hon ska ha toppbetyg men är man femton, och mår taskigt i perioder, ska man inte lägga ribban så jäkla högt tycker jag.Hon har precis avslutat sin första prao-period, har praoat uppe på stallet där vi har hästarna. Gjort det jättebra, fått massvis beröm. Blivit tillfrågad om hon vill jobba som medhjälpare på ridlägerna i sommar
Och det tycker jag är kanon, hon är trots allt bara femton och får jobba några veckor med det hon tycker är allra roligast. Och stallägaren skulle aldrig fråga henne om hon inte verkligen tyckte hon var duktig. Stolt I skolan har det varit jobbigt för henne med mobbing osv, det har till största del dragits igång av hennes före detta pojkvän som hon var ihop med åtta månader i sjuan. Nu är han tydligen bitter och kränkt... Vi har kämpat som den med det och mötts av personal som egentligen inte alls varit särskilt intresserade av att lösa det (förutom klassföreståndaren). Men jag har jobbat några år inom skolan så jag har ganska bra koll på hur saker och ting fungerar. Så jag har tvingat till mig möten, elevvårdskonferenser och uppföljningar. Och nu är det liksom mer koll på allt och dottern har det mycket lättare. Det kommer nog aldrig upphöra helt (verkar det som) men vi har iallafall en handlingsplan nu, folk som stöttar och vi gör något konstruktivt. Känns bra och jag vet att dottern är nöjd med et!
Äsch, nu blev dethär kanske något av en "skryttråd" men jag är så jäkla glad och nöjd just nu! Och så väldigt väldigt stolt över min tjej som plötsligt blivit så stor, stark och och bra som människa. Så ni får ha lite överseende med mig
Ha det gott alla ni där ute!
