Så kände jag efter att jag fick avliva mitt 7 åriga sto som jag haft sen hon var drygt 6 månader. Kände mig tom och helt slut. Hade varit ett år av enorma summor och många olika åsikter ifrån alla håll. Alltifrån att låta henne ha ont och gå med föl till att avliva på direkten ungefär.
Valde att gå på veterinärens linje och när hon sa stopp var det stopp liksom.
Hela mitt liv och framförallt min identitet och alla mål och drömmar bara drogs undan i ett svep. Har än idag knappt återhämtat mig. Visst kommer suger efter häst ibland men inte alls som då. Inte alls. Hoppas på att kunna ha häst framöver igen men känner inte att det är en nödvändighet på samma sätt som jag gjorde då. Givetvis har det med livet att göra, det är ju ändå 5 år sedan jag tog bort henne nu och mycket annat positivt har hänt i mitt liv sen dess. Men att det blev som det blev kommer nog alltid att sitta i faktiskt. Kan inte släppa henne fullt ut på det viset helt enkelt.
Så mitt råd är att var utan häst ett tag så gott det går, alltså låt de andra du har vila ett tag så att du får landa lite och om möjligt kanske ta in någon annan som kan dela jobbet?
Förstår precis. När jag hastigt miste min egna uppfödning som betytt oerhört mycket för mig i så många år visste jag inte alls vad jag skulle ta mig till. Umgänget, träningen och allt med och kring honom var en så stor del av mitt liv och jag hade inget sug alls efter att fortsätta den delen med en annan häst. Ändå kände jag att jag hästar och ridning fortfarande var essentiellt i mitt liv. Jag bestämde mig till slut för att skaffa en helt annan typ av häst och ändra inriktning ett tag. Det gjorde det roligt igen för mig, och nu efter flera år har jag även hittat tillbaka till lyckan i de inriktningar jag och hästen jag miste utövade. Med honom i minnet varje dag.
Har du redan fler hästar så prova att bara sätta ambitionerna på noll för ett tag, ta en dag i sänder och se hur det utvecklas. Sköt om dem, rid eller motionera ddm kravlöst på annat sätt, tillåt dig att ta en paus ihop med dem. Kanske känns det kul igen efter ett tag, om inte så fundera på att sälja eller låna ut. Men jag hade gett det lite tid först. För mig var stallet verkligen en räddning i sorgen, även om det var jobbigt också.
Jag beklagar
Jag har varit i en liknande sits och mitt bästa råd är nog att lyssna på din kropp och dig själv. Det är okej att ta en paus och inte göra mer än det nödvändigaste med hästarna en period. Det finns ingen prestige i att pusha sig själv när kroppen säger ifrån, det finns inget roligt i det. Självklart ska du göra det du mår bra, om det är att låta någon annan ta ansvaret för hästarna ett tag - gör det, men det kan kanske också vara att skaffa något annat att ge sig hän åt.
Jag har insett att en stor del av min passion satt i just den hästen jag förlorade, oavsett hur många fina andra hästar jag har där ute. Gick för första gången i mitt liv in i en depression efter att han försvann och får återfall vid samma tidpunkt varje år. Nu står jag dessutom inför faktumet att hästen som skulle 'ersätta' den jag förlorade har ett irreparabelt trauma och bara är ett samtal bort från samma beslut.
Klyshigt - men man hittar tillbaka till viljan och drivkraften såsmåningom och om inte, hittar man den i något annat. Det får ta den tid det behöver och ibland stöter man på grejer som river upp det där ärret igen men det är mänskligt det du går igenom.
