Sv: Avlivning
Alltid tråkigt att vara den som bestämmer över någon annans liv. Jag anser att man ska låta hästen avsluta sina dagar då den fortfarande är i ok skick och inte vänta tills den är bedrövligt dålig. Fråga en till veterinär vad denna tycker. Jag tycker man brukar kunna avgöra på hästen om den har glimten kvar i ögat, har den inte det så låt den springa upp till sankte per.
Jag avlivade och begravde min första häst då han var 24 år. Han var i bra skick, hade gott hull och var frisk men var trött och lite halt då han hade varit ute i hagen på dagarna med de andra hästarna. Det var ett mycket svårt val eftersom han fortfarande var i hull och frisk men samtidigt tyckte jag att jag gav honom lite värdighet att låta honom avsluta "på topp för sin ålder" Jag vet inte heller om han uppskattade livet som en pensionär i hagen och aldrig bli stimulerad med rid och körturer som de andra unghästarna fick.
Dagen med stort D var hemsk och jag minns den som igår. Att för sista gången ta in honom från hagen, rykta honom, ge honom ett sista mål mat osv. Allt var för sista gången och jag visste om det. Jag hade bestämt ett datum för avlivning och lät honom få en sista sommar kanske mest för min egen skull
Min pappa hade gjort ett träkors och målat det vitt och graverat in hans namn på korset med guldtext. Han sa att han inte såg nånting då han skrev namnet för att han grät så mycket
Han var en kär familjemedlem våran lilla Totte...
Jag flätade hans man och pannlugg för sista gången och sen lastade jag honom på bilen och åkte mot djurkyrkogården. Där vandrade vi längs en skogsväg och jag strök honom under hans långa man och tog farväl. Sen avlivades han med en bultpistol i en skogsdunge och skottet som small och bilden hur min vän föll ihop död på en tiondels sekund har för evigt etsat sig fast på näthinnan
Gråter nu för att jag tänker på det
Hans vita fläta färgades röd av blodet från hålet i pannan.
När han tömdes på blod så fick han dödsryckningar och satte av i världens trav där han låg i blodet. Jag tror det var sankte pers kall på honom att trava som en travhäst vilket han faktiskt en gång var, i ungdomens glansår...
Sen begravdes han och vi satt hans kors på graven, ett foto, sådde havre och strödde vita och röda rosor över hela gravplatsen. Ett ljus tändes i hans lykta och vid hans kors fäste jag ett inplastat brev som jag skrivit till honom. Det var en tung dag men vi gav honom ett väldigt värdigt slut. Än idag besöker jag och barnens hans grav och tänder ljus ibland och det känns fint att ha nånstans att gå för att hälsa på sin vän.
Det beslut du står inför kommer att vara ett av de jobbigaste du fattar under hela ditt liv men jag är helt övertygad att du känner din vän så bra att du vet då det är dags för honom att vandra vidare!
Tänker på dig. Kram