Sv: Avlivning, vilken anledning?
Hej!
Jag förstår verkligen ditt dilemma, verkligen.
Jag tog bort min älskade vän för 1½ vecka sen. Han blev 6 år gammal.
Fick honom förra sommaren och han var mager som en skrika, halt i 6 leder och sned i ryggen. Han var hårt tränad, och tävlad, utan en uppkollning. Det var som att de verkligen tänkt köra tills han rasade.
Han blev bättre och lade på sig hull, fick förtroendet för människor tillbaka. Dock växte gallorna i hans bakknän och han vilade i stort sett BARA sitt vänstra bakben. I Feb. gjordes röntgen och ultraljud, som visade förändringar i menisken. Redan då tänkte jag att Nej, jag kan inte låta honom lida. Men han var ju så glad....men man märkte stundtals att han led, han fick ont effter att ha lekt i hagen, han fick puls i hovarna och massa sekundära fel.
Jag bestämde mig ändå för att försöka sätta igång honom, och stärka upp honom, men problemen hopade sig på vägen och vi sprutade honom många gånger.
För några veckor sen kunde han inte flytta sig i sidled, bakåt och var halt. Stod och lyfte sitt ben bara. Något var fel.
På röntgen konstaterade att det knappt fanns något kvar av hans menisk i vänster bak. Där menisken eg. skulle sitta var det bara några mm kvar, isället för centimetrar. Gallan var stor som en tennisboll och vetrinärerna hade inte sett nåt liknande. Höger ben hade oxå fått galla och förändringar , pga att han helt enkelt bara belastade det.
Jag tog det svåra beslutet om att inte låta honom lida mer.
Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. jag mådde så illa så jag nästan kräktes....jag har ont i magen än idag. Men jag VET att han hade ont, och jag ville inte se honom få sådana där "attacker" då knät inte hängde med. Och alla gallor - så onda.
Det spelar ingen roll om hästen ser glad ut som någon sa, om den ser ut att ha livslust. OM min häst hade livslust, OM! han VILLE leva...men han KUNDE ju inte...han tackade mig varenda dag för allt jag gjorde för honom, men vi klarade det inte. han kunde ju inte ens leva som en häst....
Jag gråter när jag skriver och tänker på detta....och trots att jag VET att jag gjorde rätt så kommer jag ju alltid att undra. Jag kommera aldrig glömma synen av min Watte liggandes där på marken - död. Men på nåt sätt såg han befriad ut....
En häst släpper inte sin gard föräns den är riktigt illa ute, den måste vara stark för att överleva i flocken. Som någon också sa till mig, att när en häst verkligen SER så dålig ut att man måste ta bort den, ja då har det gått för långt. Och vill vi verkligen det? Det är vår plikt och vårt ansvar att se och kunna ta belsutet att låta våra vänner slippa lida, när de har ont.
Vad lever din häst för liv? KAN han vara häst? Man vill hålla ut, men man måste också inse när det inte finns något mer att göra. Att låta honom leva tills han VERKLIGEN inte kan leva mer, oj, en häst kan leva och lida länge tror jag...men vill vi det? Vill DU det?
Kan han någongång bli riden igen? Kan han springa i hagen utan att ha ont? Hur gammal är han?
Det är så jäkla tragiskt när hästarna blir förstörda under så unga år, och man får plocka upp bitarna och försöka sätta ihop dom som finns kvar. Ibland kan man helt enkelt inte....så är det bara.
Ge din häst ett värdigt liv, eller ett värdigt slut. Huvudsaken är att han inte lider, det är det viktigaste....
Tänker på dig....många kramar...