Att visa uppskattning

[makarontanten]

Ensam är alltid stark, ett ordspråk jag gärna förespråkar, men det är väl ändå inte hela sanningen.

Jag är en person som har svårt att be om hjälp, trots att jag gärna hjälper andra så gott jag kan. Har alltid satt en hög mur om mig att klara mig själv, och skäms, känner skuldkänslor, när folk hjälper mig. Vet inte anledningen, men troligtvis är jag väl van att klara mig själv, vill inte visa mig svag och trivs med att vara en hjälpande hand, samtidigt som jag inte vill se hinder på vad jag kan klara av själv.

Trots detta, så är jag ju ändå inte mer än människa, och kan behöva en stöttande axel ibland. Nu är det absolut inte första gången det händer mig något där jag ber om hjälp, men igår blev det lite kaos i mitt liv och jag redde inte mig själv. På väg till jobbet, så går bilen i kok, sprutar kylvatten, är inte körbar. Tack allra högre makter för att jag hann parkera utanför jobbet, kunde genomföra mitt jobbpass och att jag stod parkerad innan det hände! En go arbetskamrat kollade på bilen direkt, men kunde inte mer än så, den andre erbjöd mig skjuts hem på morgonen om det strulade för mig, då hunden var hos nattmatten och jag behövde komma hem snabbt..

Ringde brorsan, fick veta att han jobbat dubbla pass i helgen ( 16 timmar) två dagar i rad, men kunde hjälpa mig bogsera 3 mil och sen köra mig hem på morgonen kl 07, på hans sovmorgon. Ringde även en man som reparerar bilar, billig som tusan, och han lovade hjälpa mig direkt när bilen var bogserad på plats. En underbar pensionär som är så himla godhjärtad att jag vill gifta mig med honom om han hade vart 30 år yngre ;-). Nattmatten till hunden lovar ha hundrackarn några timmar extra också, tacksamt, mitt i hennes löp och nattmatten är äcklad av detta.

Berättar händelsen för två bekanta jag möter under dagen, båda mer eller mindre skriker om att det bara är att hojta till, så skjutsar de mig, hjälper mig. Bekanta och grannar, inga jag känner jätteväl med andra ord. En annan granne erbjuder bil om jag behöver under dagen, lovar skjutsa mig att hämta min färdiga bil på sin lediga dag. Hundvakten ställer direkt upp och har hunden några timmar extra och har dessutom fått flera samtal om ifall allt löst sig för mig. Jag är SÅ tacksam för alla dessa människor som verkligen hjälpt mig och bryr sig. Hur gör man för att visa dem att det betyder otroligt mycket för mig, att jag är tacksam, att jag nästan vill gråta över att de bryr sig så mycket ?

Jag vill verkligen visa dem att det betyder något för mig, men vad ger man, vad erbjuder man, vad kan jag göra för dem istället? Att bara säga tack och hälsa att de kan be om hjälp nästa gång, är i mina ögon för lite. Jag vill visa uppskattning om att de är hjältar i min tillvaro och att de ska känna det :-) Hur gör man, vad kan jag bidraga med för att visa min uppskattning :-)

 

[tanten]

Alla är olika som personer. Själv har jag köpt whisky till en granne som inte vill ha pengar. Samt gått över med varmt bröd när jag bakat.

en annan granne med stor familj fick hela baket med frukostbullar efter hjälp med katten.

Det är min enkla variant. Jag delar med mig och berättar att det är litet men att jag uppskattar hjälpen så otroligt mycket.

Tacktack-folket som min far kallade det - dem har jag svårt för.
Sådana som tackar och åker när man både lagt ut pengar och ödslat tid. Som den granne som liftade med oss i 35 mil, klev ur och sa hejdå. Ridå.

Jag tror att ett ärligt menat tack tillsammans med något enkelt är nog. Jag bakar, men du kan skänka något annat du gjort eller köpt. Tacket är det viktiga, inte värdet.
Tycker jag.

 

[makarontanten]

Jag håller med dig, men eftersom jag ändå är lite "ovan" vid hjälp, men samtidigt uppskattar det så himla mycket, så skulle jag verkligen vilja visa att jag uppskattar det så mycket, bara att de erbjuder sig att finnas. Brorsan är väl en sak, han kan jag bjuda på ett par middagar med egna köttbullar, så är han glad :-). Grannen har innan fått kantareller av mig, men hon gav tillbaka med älgfärs, som jag uppskattar istället, och hon har ingen anledning att hjälpa mig i övrigt, bara snäll.Ytterligare en granne som fick kantareller av mig, han gav mig en massa fisk han fiskat. En annan granne, ja, vi är även arbetskamrater, vi kan hjälpa varandra, men de andra jag knappt känner? Bara så tacksam och jag vill visa det, låta dem veta att det betyder mycket för mig att de ställer upp, att jag jag är tacksam och uppskattar deras ord.

 

[Thaliaste]

Är det så att du känner att du står i skuld till dessa människor?

Jag frågar för att jag funderat över det här när det gäller mig själv. Jag är som du, jag reder mig helst själv. Och hjälper nog andra i större omfattning än jag frågar efter hjälp själv. Jag uppskattar hjälp och det är ju ofta roligare att göra något tillsammans med någon, men jag ogillar starkt att vara beroende av någon. Jag tror att jag ibland hamnar i läget att jag känner att jag står i tacksamhetsskuld till den som hjälper mig, vilket nog skapar en negativ känsla när jag är rädd att inte kompensera för det. Antingen för att jag tycker att jag inte direkt har något jag kan hjälpa till med (har ingen bil, kan inget "hantverksfix", har ingen hundvana, är värdelös på att baka etc, är inte överdrivet stark (även om jag gärna bär det jag kan vid flytt t ex) eller att jag ska glömma bort det, och att skulden därmed kvarstår.

Men.
Jag hjälper ju själv för att jag vill hjälpa. Jag förväntar mig aldrig någon betalning (vare sig i gåva eller mottjänster) när jag hjälper någon. Om jag verkligen gjort något extraordinärt som jag själv behövt planera om (typ kört 10 mil för att hämta någon) så visst är det trevligt med en blomma eller nåt. Men något mindre, som att skjutsa hem någon inom stan, passa en hund några timmar extra hade jag absolut inte förväntat mig något.

Hur tänker andra?

 

[makarontanten]

Ja, jag känner alltid att jag står i skuld, vet inte varför. Jag ställer gärna upp som hundvakt, barnvakt, jobbar extra, skjutsar kompisar mm, men jag har själv svårt att be om hjälp. Jag förväntar mig inte något heller, men just därför, vill jag verkligen ge uppskattning till de som finns där, som erbjuder sig och ser att jag behöver hjälp, när jag har svårt att be om det. Jag vill att de ska veta att jag verkligen är glad att de finns för mig och att jag uppskattar det.

Jag tycker dock det är skillnad på folk och folk. Jag uppskattar naturligtvis min nattmatte till min hund, men, hon får betalt för tjänsten, får julklapp, födelsedagspresent och hundvakt när hon vill och jag kan. Där är det ge och ta, inga problem. Men att okända människor erbjuder sig, det ger mig en tår i ögat av tacksamhet, samtidigt som jag hade gjort samma sak. He och ta, inga problem, men till de man inte känner så väl och de ändå erbjuder sig? Kramar dem i tysthet ;-)

 

[athena_arabians]

Min samhällslärare på Komvux sa att vi gör ingenting om inte gynnar oss själva. Det var enda gången jag gick i klinch med honom (han var en bra lärare och jag gillade honom) och inte höll med och det gör jag fortfarande inte.

Visst, man kan känna sig bra när man hjälpt någon (och det tycker jag man har rätt att göra så länge man inte blir självgod) men hans teori/åsikt var just att man hjälper till för att man förväntar sig något tillbaka. Det är så fel i min värld. Jag hjälper när jag kan, får jag något tillbaka är det trevligt men inte ett krav. Eftersom jag faktiskt behöver hjälp ibland också har jag jobbat på att dels be om hjälp och faktiskt ta emot den också, även om det sitter hårt ("kan själv").

Givetvis ska man inte låta sig utnyttjas (jag har släktingar och ett par fd vänner som inte behöver besvära sig med att be om hjälp igen för det kommer ingen från mig längre) men det är en annan sak.

 

[Thaliaste]

Ja, jag känner alltid att jag står i skuld, vet inte varför. Jag ställer gärna upp som hundvakt, barnvakt, jobbar extra, skjutsar kompisar mm, men jag har själv svårt att be om hjälp. Jag förväntar mig inte något heller, men just därför, vill jag verkligen ge uppskattning till de som finns där, som erbjuder sig och ser att jag behöver hjälp, när jag har svårt att be om det. Jag vill att de ska veta att jag verkligen är glad att de finns för mig och att jag uppskattar det.

Jag tycker dock det är skillnad på folk och folk. Jag uppskattar naturligtvis min nattmatte till min hund, men, hon får betalt för tjänsten, får julklapp, födelsedagspresent och hundvakt när hon vill och jag kan. Där är det ge och ta, inga problem. Men att okända människor erbjuder sig, det ger mig en tår i ögat av tacksamhet, samtidigt som jag hade gjort samma sak. He och ta, inga problem, men till de man inte känner så väl och de ändå erbjuder sig? Kramar dem i tysthet ;-)

Är det kanske för att du inte riktigt förväntar dig att de ska hjälpa dig bara för att de tycker att det är trevligt att kunna hjälpa dig? Att det räcker för dem att se dig glad och känna att de kunnat hjälpa en medmänniska idag? För mig är det ju så, men jag har svårt att inse att det kan gälla tvärtom också. Hjärnan fattar att det kan vara så, men ändå så känner jag mig (ibland, jobbar på det...) i skuld när jag fått hjälp.

För att komplicera det hela verkar det samtidigt som att man "ska" ge en massa gåvor till varandra hela tiden. Man kan inte gå hem på fika eller en bit mat utan att ha gåvor med sig. Svårt att veta när det förväntas att ge och inte, själv vill jag helst inte ha något (utom gärna en blomma när jag fyller år ) så det går inte att utgå ifrån sig själv där...

 

[Thaliaste]

Min samhällslärare på Komvux sa att vi gör ingenting om inte gynnar oss själva. Det var enda gången jag gick i klinch med honom (han var en bra lärare och jag gillade honom) och inte höll med och det gör jag fortfarande inte.

Visst, man kan känna sig bra när man hjälpt någon (och det tycker jag man har rätt att göra så länge man inte blir självgod) men hans teori/åsikt var just att man hjälper till för att man förväntar sig något tillbaka. Det är så fel i min värld. Jag hjälper när jag kan, får jag något tillbaka är det trevligt men inte ett krav. Eftersom jag faktiskt behöver hjälp ibland också har jag jobbat på att dels be om hjälp och faktiskt ta emot den också, även om det sitter hårt ("kan själv").

Givetvis ska man inte låta sig utnyttjas (jag har släktingar och ett par fd vänner som inte behöver besvära sig med att be om hjälp igen för det kommer ingen från mig längre) men det är en annan sak.

Jag gör (och avstår ifrån) ofta saker efter principen "om alla gjorde såhär...", och försöker i möjligaste mån leva som jag lär, även om jag också bara är människa med alla mina fel och brister. Men visst, att jag gör så är ju för att jag skulle trivas i ett trevligt och hjälpsamt samhälle, så i någon mån är det ju för att jag skulle gynnas av det. Men så direkt avkastning som din lärare verkade mena, känner jag inte alls igen. Väldigt få som resonerat så, som jag träffat.

 

[Masqueradee]

Jag tycker inte att man behöver krångla till det så mycket när det gäller att visa att man är tacksam. Personligen älskar jag att laga och bjuda på mat så det bjuds det ofta på här som tack
En främling bad mig här om dagen att få låna min telefon då hans låg kvar hemma. Som tack ville han ge mig en tjuga vilket jag tycker är alldeles för mycket begärt för ett samtal. Därför hintade jag lite grann om att det kanske är jag, eller någon annan, som står utan telefon nästa gång när han har sin med sig!

 

[Philosophia]

Ensam är alltid stark, ett ordspråk jag gärna förespråkar, men det är väl ändå inte hela sanningen.

Jag är en person som har svårt att be om hjälp, trots att jag gärna hjälper andra så gott jag kan. Har alltid satt en hög mur om mig att klara mig själv, och skäms, känner skuldkänslor, när folk hjälper mig. Vet inte anledningen, men troligtvis är jag väl van att klara mig själv, vill inte visa mig svag och trivs med att vara en hjälpande hand, samtidigt som jag inte vill se hinder på vad jag kan klara av själv.

Trots detta, så är jag ju ändå inte mer än människa, och kan behöva en stöttande axel ibland. Nu är det absolut inte första gången det händer mig något där jag ber om hjälp, men igår blev det lite kaos i mitt liv och jag redde inte mig själv. På väg till jobbet, så går bilen i kok, sprutar kylvatten, är inte körbar. Tack allra högre makter för att jag hann parkera utanför jobbet, kunde genomföra mitt jobbpass och att jag stod parkerad innan det hände! En go arbetskamrat kollade på bilen direkt, men kunde inte mer än så, den andre erbjöd mig skjuts hem på morgonen om det strulade för mig, då hunden var hos nattmatten och jag behövde komma hem snabbt..

Ringde brorsan, fick veta att han jobbat dubbla pass i helgen ( 16 timmar) två dagar i rad, men kunde hjälpa mig bogsera 3 mil och sen köra mig hem på morgonen kl 07, på hans sovmorgon. Ringde även en man som reparerar bilar, billig som tusan, och han lovade hjälpa mig direkt när bilen var bogserad på plats. En underbar pensionär som är så himla godhjärtad att jag vill gifta mig med honom om han hade vart 30 år yngre ;-). Nattmatten till hunden lovar ha hundrackarn några timmar extra också, tacksamt, mitt i hennes löp och nattmatten är äcklad av detta.

Berättar händelsen för två bekanta jag möter under dagen, båda mer eller mindre skriker om att det bara är att hojta till, så skjutsar de mig, hjälper mig. Bekanta och grannar, inga jag känner jätteväl med andra ord. En annan granne erbjuder bil om jag behöver under dagen, lovar skjutsa mig att hämta min färdiga bil på sin lediga dag. Hundvakten ställer direkt upp och har hunden några timmar extra och har dessutom fått flera samtal om ifall allt löst sig för mig. Jag är SÅ tacksam för alla dessa människor som verkligen hjälpt mig och bryr sig. Hur gör man för att visa dem att det betyder otroligt mycket för mig, att jag är tacksam, att jag nästan vill gråta över att de bryr sig så mycket ?

Jag vill verkligen visa dem att det betyder något för mig, men vad ger man, vad erbjuder man, vad kan jag göra för dem istället? Att bara säga tack och hälsa att de kan be om hjälp nästa gång, är i mina ögon för lite. Jag vill visa uppskattning om att de är hjältar i min tillvaro och att de ska känna det :-) Hur gör man, vad kan jag bidraga med för att visa min uppskattning :-)

Du skriver ju ovan att du gärna hjälper andra. Nu behövde du hjälp och andra var inte sena att hjälp dig! Ge ett ärligt tack och fortsätt vara uppmärksam på andras behov och köp en blomma eller whisky till hundvakten och reparatören om du vill det. Summan av kardemumman: bara fortsätt hjälpa dina vänner och bekanta när det behövs.

 

[athena_arabians]

@Masqueradee: Det där med pay it forward tror jag mycket på. Jag har lånat ut min telefon på liknande sätt och inte vill jag ha betalt för det.

Likadant om jag har tid kvar på parkeringen, då försöker jag ge bort den. Jag vet ju själv hur glad jag blir om någon kommer och ger mig deras parkeringslapp.

 

[tanten]

Min samhällslärare på Komvux sa att vi gör ingenting om inte gynnar oss själva. Det var enda gången jag gick i klinch med honom (han var en bra lärare och jag gillade honom) och inte höll med och det gör jag fortfarande inte.

Jag driver en tes som kanske är lite samma sak, fast ur annan synvinkel.

Detta att ideellt arbete är det mest välbetalda man kan ägna sig åt. Fast betalningen kommer inte som pengar utan i social samvaro, uppskattning, upplevelser, kunskaper och en hel massa annat. Man har KUL.

I de sammanhang där det ideella arbetet inte funkar (vem har inte varit i föreningssammanhang där det klagats på att ingen ställer upp...) brukar det vara så att betalningen inte är tillräcklig. Man har helt enkelt inte det minsta kul.

Så ja, jag håller delvis med din lärare, fast ur en aningen annan synvinkel.

 

[athena_arabians]

Jag driver en tes som kanske är lite samma sak, fast ur annan synvinkel.

Detta att ideellt arbete är det mest välbetalda man kan ägna sig åt. Fast betalningen kommer inte som pengar utan i social samvaro, uppskattning, upplevelser, kunskaper och en hel massa annat. Man har KUL.

I de sammanhang där det ideella arbetet inte funkar (vem har inte varit i föreningssammanhang där det klagats på att ingen ställer upp...) brukar det vara så att betalningen inte är tillräcklig. Man har helt enkelt inte det minsta kul.

Så ja, jag håller delvis med din lärare, fast ur en aningen annan synvinkel.

Absolut, jag håller med dig där men han drev tesen att det alltid skulle vara en medveten beräknande tanke bakom att hjälpa till och att om man inte såg "belöningen" direkt så gjorde man inget.

Jag tror det där med att hjälpa till inte har så mycket beräkning bakom vad man får ut av det utan det är mer undermedvetet, dvs man mår bra helt enkelt.