Att veta eller inte veta? (Övergrepp)

[Lona]

Orkar inte fixa hemligt nick. För att göra en lång historia lite kortare så har jag hela livet mått dåligt psykiskt.
När jag var 14 brakade det totalt och jag kom i kontakt med BUP för första gången. De ansåg att jag varit utsatt för övergrepp/incest och anklagade min pappa för detta. Både han och jag nekade och jag tror verkligen inte att jag varit utsatt för några sexuella övergrepp - men jag vet inte och det gnager. Jag vet i så fall inte heller vem som skulle gjort det.
Jag har ett konstigt förhållande till sex (undviker det) och drömmer emellanåt mardrömmar om att jag blir utsatt för övergrepp. Det kan ju dock lika gärna bero på att BUPs anklagelser satt sig rätt djupt, för självklart påverkade det hela familjen.
Så - hur tar man reda på sådant? Om jag varit utsatt för något så har jag totalt förträngt det (kan man ens det?). Och vilket är bäst; att det ligger och skaver ibland i en ovisshet eller att få veta att det faktiskt varit något? Hur sjutton hanterar man det i så fall??
Om man nu ponerar att det varit något och det i så fall var en man så finns han inte kvar i mitt liv längre. Alla manliga släktingar - inklusive pappa - är döda, likaså min dåvarande bästa kompis pappa (vi umgicks med hela familjen). Lärare och andra är det givetvis mycket länge sedan jag träffade, jag är över 40 nu.
Dessutom, om det skulle vara en släkting, hur gör jag då med resten av släkten (jag har bland annat en syster)? Berättar eller kniper käft?

Så vad ska jag göra? Försöka att helt släppa det eller försöka gräva i det?
Jag går ju fortfarande på behandling på psyk och har några enstaka gånger tagit upp detta och fått varierande respons men ingen har egentligen kommit med något konkret.

 

[Kattennizze]

Jag tycker du ska gräva i det med någon som vet hur man gör dvs inte bagatelliserar det vilket är väldigt vanligt även bland vårdgivare och terapeuter. Varför inte, egentligen? Du tänker ju redan på det så du verkar ju behöva bearbeta det i alla fall även om inget hände.

 

[Lovisaleonora]

Jag tar inget egentligt ansvar för det första som poppar upp: seriös hypnos?

Fick en del läsning när jag googlade "hypnos förträngda minnen"

 

[Niyama]

När jag var 14 brakade det totalt och jag kom i kontakt med BUP för första gången. De ansåg att jag varit utsatt för övergrepp/incest och anklagade min pappa för detta. Både han och jag nekade och jag tror verkligen inte att jag varit utsatt för några sexuella övergrepp - men jag vet inte och det gnager. Jag vet i så fall inte heller vem som skulle gjort det.

Suck, BUP alltså. De försökte få mig att "erkänna" att jag visst varit utsatt av min pappa. Jag har varit utsatt av min bror, vilket jag då hade berättat. BUP fick då för sig att min alkoholiserade far också hade utsatt mig och när jag nekade till detta försökte de köra med "berättar du inte får du inte åka hem" (jag var inlagd och de hade bara gjort allt värre så jag ville därifrån). Min pappa är knepig på många sätt men jag är fullkomligt övertygad om att han inte utsatt mig för några övergrepp. Sen fortsatte det i öppenvården i flera månader tills jag vägrade träffa BUP-folk mer och istället fick en privat psykolog (som genast släppte tanken på att min pappa utsatt mig). I samma veva gick jag på förhör pga det bror gjort och inte heller polisen försökte få mig att säga att pappa gjort nåt, de litade direkt på mig när jag sa att det inte var så.

Så jag skulle inte ta BUP:s idéer på så stort allvar.

Långt efter detta har jag fått veta att jag varit utsatt för övergrepp tidigare än jag minns (obs! inte av pappa) och när det gäller detta har jag bara sagt att jag inte vill veta vad som skett. Jag vill absolut inte få "bilder" av vad som hänt mig som jag nu är lyckligt ovetande om.

 

[lilstar]

Nu orkar jag tyvärr inte leta upp några källor på detta, men jag har absolut för mig att jag har läst något trovärdigt om att hypotesen att människor kan ha fullständigt förträngda minnen efter barndomstrauman (som alltid verkar handla om sexuella övergrepp) är felaktig och helt saknar vetenskaplig grund. Däremot kan idén om att sådana existerar, med påföljande hypnos eller nån mer konventionell psykologisk metod, göra att man av misstag konstruerar sådana minnen. Det blir som en liten hjärntvätt som man till slut börjar tro på eftersom tanken har upprepats så många gånger eller på ett så övertygande sätt.

Som sagt källor får du googla fram själv och om du inte hittar några kanske jag har fel. Dit jag vill komma är att det kan vara en risk att gräva i det eftersom det kan resultera i konstruerade och mycket traumatiska minnen även om det egentligen aldrig har hänt.

 

[Niyama]

Långt efter detta har jag fått veta att jag varit utsatt för övergrepp tidigare än jag minns (obs! inte av pappa) och när det gäller detta har jag bara sagt att jag inte vill veta vad som skett. Jag vill absolut inte få "bilder" av vad som hänt mig som jag nu är lyckligt ovetande om.

Lägger till: detta var alltså när jag var så pass liten att jag inte har några minnen överhuvudtaget från den åldern.

 

[Niyama]

Som sagt källor får du googla fram själv och om du inte hittar några kanske jag har fel. Dit jag vill komma är att det kan vara en risk att gräva i det eftersom det kan resultera i konstruerade och mycket traumatiska minnen även om det egentligen aldrig har hänt.

Ja, jag fattar inte varför man vill skapa sig minnen man inte har. Det är plågsamt att ha minnen av övergrepp, så även om det har hänt saker som man inte minns så varför vill man minnas?!

 

[labb]

Nu orkar jag tyvärr inte leta upp några källor på detta, men jag har absolut för mig att jag har läst något trovärdigt om att hypotesen att människor kan ha fullständigt förträngda minnen efter barndomstrauman (som alltid verkar handla om sexuella övergrepp) är felaktig och helt saknar vetenskaplig grund. Däremot kan idén om att sådana existerar, med påföljande hypnos eller nån mer konventionell psykologisk metod, göra att man av misstag konstruerar sådana minnen. Det blir som en liten hjärntvätt som man till slut börjar tro på eftersom tanken har upprepats så många gånger eller på ett så övertygande sätt.

Håller med.
Hela Thomas Quick affären byggde på teorier om bortträngda minnen och där såg vi hur det gick. Den typen av terapi skall man vara väldigt försiktig med.

 

[Petruska]

Det finns i princip ingenting som talar för att teorin om bortträngda minnen skulle vara sann. Det låter lite alarmerande att BUP arbetat utifrån det spåret i ditt fall.

Här finns en artikel om detta: http://fof.se/tidning/2014/3/artikel/det-stora-kriget-om-borttrangda-minnen

 

[Dentaku]

Elizabeth Loftus är en psykolog som forskat mycket på området. Det stora problemet med teorier bortträngda minnen är att det är så lätt att plantera minnen - falska minnesbilder som sedan inte går att skilja från verkliga. En välmenande terapeut kan alltså få en person som mår dåligt och tror att hen blivit utsatt för övergrepp att få minnesbilder av övergreppen, även om dessa aldrig inträffat i verkligheten.

 

[Niyama]

Elizabeth Loftus är en psykolog som forskat mycket på området. Det stora problemet med teorier bortträngda minnen är att det är så lätt att plantera minnen - falska minnesbilder som sedan inte går att skilja från verkliga. En välmenande terapeut kan alltså få en person som mår dåligt och tror att hen blivit utsatt för övergrepp att få minnesbilder av övergreppen, även om dessa aldrig inträffat i verkligheten.

Psykiatrin kör ju även med hot om bestraffning om man inte berättar om de övergrepp de bestämt sig för att man varit utsatt för (pappan verkar vara deras favoritförövare). Man får väl hoppas att det är av välmening, även om det är obegripligt.

 

[Dentaku]

Psykiatrin kör ju även med hot om bestraffning om man inte berättar om de övergrepp de bestämt sig för att man varit utsatt för (pappan verkar vara deras favoritförövare). Man får väl hoppas att det är av välmening, även om det är obegripligt.

I den mån det förekommer hoppas jag verkligen att det beror på någon slags "ändamålen helgar medlen"-mentalitet. Förkastligt är det oavsett.

 

[Dentaku]

Ett citat från en studie av fall med bortträngda minnen där personerna sedan återtagit sina anklagelser om övergrepp:
"As we collect more and more data on the types of therapies involved in recovered-memory therapy, we cannot avoid the conclusion that this is bad therapy. Enormous harm is being done to these patients and to their families. Patients get sicker instead of better, and huge sums of money are spent for years of therapy based on the erroneous assumption that the recovery of memories of sexual abuse in childhood is a healing process." (Leif and Fetkwicz, 1996).

 

[Dentaku]

Så vad ska jag göra? Försöka att helt släppa det eller försöka gräva i det?
Jag går ju fortfarande på behandling på psyk och har några enstaka gånger tagit upp detta och fått varierande respons men ingen har egentligen kommit med något konkret.

Utan någon egen erfarenhet men med en hel del teoretisk från mina studier så skulle jag rekommendera dig att inte gräva i det.
Däremot kan det säkert vara bra att prata om dina funderingar igen med psyk men det är nog bättre att utgå från hur du mår och vad du vill förändra, t ex ditt förhållningssätt till sex. Naturligtvis kan det innebära att du får fundera över BUPs anklagelser och hur de påverkat dig men jag tror att det är nyttigare att jobba framåt än att gräva bakåt.

 

[netia]

Jag rekommenderar inte att försöka få fram förträngda minnen.
Om de är så starkt förträngda, så finns det en orsak till det.
Det är mycket möjligt att man som vuxen kan hantera och bearbeta situationer från barndomen på ett bättre sätt än vad man kunde som barn.

Frågan för mig är vad som är målet. Vad ger dig mig att veta att jag var utsatt/såg någon annan bli utsatt/att ingenting har hänt utan jag bara inbillar mig saker.
Vad förväntar jag mig att svaret ska ge? Ändrar det dagens situation? Ger det mig en legitim anledning för mitt dåliga mående?

 

[Haemoglobin]

Om jag varit utsatt för något så har jag totalt förträngt det (kan man ens det?).

Ja det är en fullkomligt normal försvarsmekanism. Hjärnan tränger bort sånt som är jobbigt och för traumatiskt för en. Jag personligen tycker att det är skönt att slippa minnas. Även om många andra händelser i det förflutna också har försvunnit med det.

Kommer du ihåg mycket, rent generellt från din barndom? Begär ut journaler.

.

 

[Petruska]

Jag rekommenderar inte att försöka få fram förträngda minnen.
Om de är så starkt förträngda, så finns det en orsak till det.
Det är mycket möjligt att man som vuxen kan hantera och bearbeta situationer från barndomen på ett bättre sätt än vad man kunde som barn.

Frågan för mig är vad som är målet. Vad ger dig mig att veta att jag var utsatt/såg någon annan bli utsatt/att ingenting har hänt utan jag bara inbillar mig saker.
Vad förväntar jag mig att svaret ska ge? Ändrar det dagens situation? Ger det mig en legitim anledning för mitt dåliga mående?

Men poängen är alltså att det snarare är risk för att man skapar "minnen" än får fram undanträngda. Det är ett helt annat, och enligt gällande kunskapsläge mer troligt problem än det du pekar på, som snarare är i linje med "teorin om bortträngda minnen" vilken har väldigt lite som talar för sig.

 

[Lampan]

Eftersom det påverkar ditt liv idag med mardrömmar så tycker jag du ska försöka få fram sanningen och hantera det därifrån

Hypnos va det någon som föreslog
Du kan då välja om du vill komma ihåg vad som visade sig under hypnosen, eller inte

 

[lilstar]

Eftersom det påverkar ditt liv idag med mardrömmar så tycker jag du ska försöka få fram sanningen och hantera det därifrån

Hypnos va det någon som föreslog
Du kan då välja om du vill komma ihåg vad som visade sig under hypnosen, eller inte

 

[netia]

Men poängen är alltså att det snarare är risk för att man skapar "minnen" än får fram undanträngda. Det är ett helt annat, och enligt gällande kunskapsläge mer troligt problem än det du pekar på, som snarare är i linje med "teorin om bortträngda minnen" vilken har väldigt lite som talar för sig.

Vilken poäng? Jag trodde jag svarade på TS inlägg.
Oavsett om man tycker att man hittar förträngda minnen eller om det skapas nya, så är väl frågeställningen relevant vad man vill uppnå med det hela?
Man kan lika gärna plantera in positiva minnen.

Jag satt i den situationen att jag hade äldre syskon som kunde berätta saker så som de mindes det från min barndom och det fanns foton och annat, som kunde bekräfta andra minnen.
Jag hade och har väldigt fragmenterade minnen från min barndom. Vilket i sig inte behöver tyda på någonting. Det förekom sexuella övergrepp inom familjen. Jag vet fortfarande inte om jag själv var utsatt, "bara" såg eller på annat sätt upplevde övergreppen. Enligt en del terapeuter blir traumat likartat från alla varianter.
Efter ett tag i terapi var det för mig inte längre viktigt att veta vad som eventuellt hade hänt.

Jag rekommenderar, oavsett av vilken grund, inte någon att försöka få fram "förträngda" minnen.
Att bearbeta situationer, känslor och upplevelser från barndomen som jag minns, har däremot hjälpt mig mycket och är något jag skulle kunna rekommendera.