Att vara feminist

[the_connemara]

Enda gången jag öppnar med ”jag är feminist” är om ngn i en diskussion håller på att prata skit om ”pk-feminister” och liknande. Som om det vore något fult att vara feminist. Då tycker jag att det finns ett starkt värde i att stå för att jag är feminist.
Jag är dessutom väldigt säker på att jag, genom liknande interaktioner, har öppnat upp för att andra också ska båga kalla sig feminister.

Jag tycker att det finns ett starkt symbolvärde i att öppet identifiera sig som feminist.

Dit vill jag komma IRL. Jag vågar oftare och oftare uttrycka att jag är feminist i specifika sammanhang på nätet. Det har ett groteskt stort symbolvärde! Iaf för sådana som mig, jag hade aldrig, aldrig, aldrig ens vågat utforska feminismen utan alla tydliga, starka röster från uttalade feminister.

Jag lever i en mycket skyddad verkstad och de enda jag hör som inte är feminister är människor på nätet. Eller ja min pappa vet inte vad ordet betyder så han vägrar kalla sig feminist. Men jag räknar faktiskt med att folk jag möter är feminister, det är liksom utgångsläget. Allt annat är udda.

Dröm. Jag utgår ifrån att folk är öppet rasistiska (men inte fattar de själva och blir kränkta och direkt går till attack om något om det andas), öppet skriker (japp) om att staten ska ge fan i att lägga sig i o dumförklarar människor utan vi vet bäst själva vad det gäller all form av jämställdhet. Min verklighet. Hade kunnat införa större delen av konversationen från julfirandet idag här och då hade ju triumfkortet varit att ingen är ju rasist för en muslim var med i firandet. Och detta är den vettigare delen av släkten med gulliga familjer och ordnade liv!

Jag kan tycka att det är jobbigt att jag liksom ska ha svar på allt och ha åsikter om allt som rör feminism. Det har jag inte men på nåt sätt förväntas det ändå av mig. Lika logiskt som att jag skulle fråga en köttätare hur allt fungerar kring ALL uppfödning, jakt, slakt och foder och förvänta mig en uppsats på 60 sidor.

Jag tycker att en jobbig del med att vara feminist är att jag är så himla medveten om allt som är helt fucked up. Jag har ex svårt att njuta av filmer för att många är så otroligt stereotypiska och sexistiska.

Det var lättare på ett sätt innan jag satte mig in i hela problematiken och fick upp ögonen. Nu är världen så mycket tråkigare och mer deprimerande. Jag saknar lite rosaskimrande glasögon. De jag har nu känns kolsvarta.

Amen. Tills dess att jag, för mig själv, är så van i resonemang och tankegångar att det finns där som ett flytande vatten när valfri anti triumferande försöker sätta mig i skogen när jag andas om feminism så känns det som att jag kommer vara mest tyst. Jag inser mer och mer att jag kommer aldrig komma dit och jag kommer må dåligt av att vara tyst. Så jag jobbar mer på att försöka direkt problematisera detta beteende hos dem istället. Ha närvaro o mod att istället för att försöka vara diplomatisk eller svara eller undvika så ifrågasätta varför det känns som att de vill sätta dit mig, påpeka att de gör mig obekväm med att ställa mig till svars, fråga varför de måste raljera. Osv. Det går dock oftast dåligt det med, jag blir mest ledsen.

Till tråden.

Jag är uppvuxen och lever i ett sammanhang där det av nästan alla ses som extremt provocerande (ffa av män men även kvinnor) att kalla sig feminist, att uttrycka jämställdhetsfrämjande åsikter och även att vara mer vänster än höger. En hel del gröna tankar sågas även de lika hårt. Det jobbiga för mig är att detta uttrycks ofta först högt och ljudligt alternativt direkt som ett hugg på en kommentar. Jag HATAR sådant "diskussionsklimat", mår fruktansvärt dåligt. Bara att läsa denna tråden är stressande.

Jag väljer aktivt och söker aktivt upp grön/rosa/röda sammanhang för att ens orka. Buke är en liten del, mest för att jag vågar inte dra i sådana här ämnen utan känner mig även här begränsad. Ignore funkar ju bara för att slippa hatet o raljansen, de upprörda bemötandet jag ser tycker jag är lika jobbigt och så får ju diskussionen aldrig lämna amböastadiet.

Så svaret är ju helt enkelt att jag tycker det är fruktansvärt att vara feminist men det finns ju ingen väg tillbaka.

 

[karamelldrottningen]

När jag var yngre önskade jag att jag var en man och hur mycket lättare allt hade varit då. Nu önskar jag mig jämlikhet inom alla områden, alltid. Tills dess är uppnått behövs feminismen och den måste både synas och höras. Jag skiter för övrigt i namnet det viktigaste är vad feminismen står för. Och det det står för är jäkligt viktigt.
@MiniLi

 

[macbeth]

För mig är feminism en överlevnadsstrategi. Med en misogyn pappa, anti-feministisk mamma och en konservativ patriarkal uppfostran där det tydligt varit olika regler för mig och min bror (alltid till min brors fördel), med mycket mera, hade jag nog fortfarande varit djupt deprimerad och möjligen även död om jag inte upptäckt feminismen. Såren av att ha känt mig som en mindre värd människa hela barndomen finns fortfarande kvar, men de är så mycket lättare att hantera med en feministisk analys av min uppväxt.

Jag upplever det också mycket lättare att vara feminist nu än för tio-femton år sedan, eller ens för fem år sedan... Det märks att vindarna vänt och feminismen börjar bli mer utbredd och accepterad. Men samtidigt tycker jag det går oerhört långsamt, och ibland känns det som ett steg framåt och två steg bakåt...

Hm, känner att jag eg hade mycket mer att säga om detta, men det är lite för sent och jag lite för trött för att kunna formulera mina tankar vettigt.

 

[the_connemara]

En av mina behandlare till hästen uttryckte feministiska/antirasiatiska/antiSD-åsikter en gång o jag hakade på. Vi började typ nästan gråta av lättnad att hitta en jämlike och jag fick ett långt, fint meddelande av hen på kvällen om att jag gjort hens dag. Varje sådant möte ger mig framförallt en sådan enorm lättnad, en känsla av att ha ett litet, litet till utrymme jag kan andas i.

Där är min verklighet i korthet.

 

[the_connemara]

Jag kanske också borde förtydliga att tex på mitt jobb har jag (som är känslig) aldrig vad jag kan minnas upplevt något sexistiskt alls. Och ingen är uttalad rasist eller kvinnohatare. Så jag tycker ändå att min verklighet redan känns som "på den övre halvan".

 

[the_connemara]

Ang symbolvärde. @Fiorano har bara genom sin tydlighet gett mig så mycket mod

 

[MiniLi]

Jag kanske också borde förtydliga att tex på mitt jobb har jag (som är känslig) aldrig vad jag kan minnas upplevt något sexistiskt alls. Och ingen är uttalad rasist eller kvinnohatare. Så jag tycker ändå att min verklighet redan känns som "på den övre halvan".

Ja, det är ju viktigt att särskilja! Jag utsätts inte heller för sexistiska saker, men jag märker av dysfunktionella samhällsstrukturer och normer supertydligt!

Jag är uppväxt i småstad och känner igen din beskrivning. Min sambo kommer från ännu mindre småstad och där är det också tydligt.

 

[MiniLi]

Det beror ju lite på vad man lägger i begreppet feminist också. Jag anser att man kan vara feminist om man vill ha jämställdhet och är medveten om att vi inte är där än, även om man inte kan allt och lever ett perfekt jämställt liv själv.

De allra flesta normalvettiga personer anser att alla ska ha samma möjligheter oavsett kön. Och även med dålig koll är de flesta unga kvinnor åtminstone på något plan medvetna om att de t. ex. inte har lika hög lön som i mansdominerade branscher, eller att folk blir förvånade över att de är duktiga på sitt jobb om de jobbar i mansdominerade branscher, och att de löper större risk att råka ut från våld från män än från kvinnor. Sånt som män kanske inte märker om ingen påtalar det, men som är rätt svårt att missa som kvinna. Min bekantskapskrets består till absolut största bilden av högutbildade unga kvinnor utan barn, vilket kanske förklarar frånvaron av både mansgrisar och kvinnor som vill föda barn och bli försörjda.

Okej. Jag tycker att feminism är mer än så, även det det såklart är viktiga delar.

 

[MiniLi]

När jag var yngre önskade jag att jag var en man och hur mycket lättare allt hade varit då. Nu önskar jag mig jämlikhet inom alla områden, alltid. Tills dess är uppnått behövs feminismen och den måste både synas och höras. Jag skiter för övrigt i namnet det viktigaste är vad feminismen står för. Och det det står för är jäkligt viktigt.
@MiniLi

Ja såklart är det viktigaste vad feminism står för!
Men för mig så säger det någonting om en person vägrar kalla sig just feminism. Viktiga bitar faller liksom bort..

 

[lady_vip]

Om jag bara skulle ha nära relationer m uttalade feminister så skulle jag vara väldigt ensam. Jag har några få vänner som är feminister men de flesta är det inte. Absolut vettiga personer men inte feminister. Dvs de kanske aldrig har reflekterat så mkt över saker som könsroller eller samhällsstrukturer.

De som är mina vänner är ju fina personer med vettiga värderingar. Sen har jag ett större gäng bekanta i olika sammanhang, tex stallet, jobb, familj osv. En del av dem är direkt antifeministiska. Jag behöver ändå förhålla mig till dem och har anledning till att ha ngn slags relation med dem.

Ni som säger att ni bara har feminister runt er - har ni inga människor i er omgivning med dålig koll eller halvsunkiga värderingar? Ingen mansgris ngnstans? Ingen konservativ kvinna som stortrivs i traditionell kvinnoroll?

Jag har definitivt kvinnor runt mig som inte är uttalade feminister (ingen nära vän eller släkt iofs), men de jag kallar för vänner ifrågasätter inte mina ideologier eller tankar. De har inget behov av att trycka till mig eller andra människor baserat på vad andra tycker.

 

[MiniLi]

Jag har definitivt kvinnor runt mig som inte är uttalade feminister (ingen nära vän eller släkt iofs), men de jag kallar för vänner ifrågasätter inte mina ideologier eller tankar. De har inget behov av att trycka till mig eller andra människor baserat på vad andra tycker.

Ah nej såklart, det gör inte mina vänner heller. ”Trycka till” har jag nog främst upplevt här på buke.

 

[lady_vip]

Ah nej såklart, det gör inte mina vänner heller. ”Trycka till” har jag nog främst upplevt här på buke.

Vad skönt det var inte särskilt längesen en tjej blev arg på mig för att jag inte höll med henne i en diskussion, ”du som är feminist borde hålla med andra kvinnor”.
Jag är iofs inte särskilt tolerant för den typen av uttalande, så det gick inte riktgt hem.

 

[MiniLi]

Vad skönt det var inte särskilt längesen en tjej blev arg på mig för att jag inte höll med henne i en diskussion, ”du som är feminist borde hålla med andra kvinnor”.
Jag är iofs inte särskilt tolerant för den typen av uttalande, så det gick inte riktgt hem.

Omg
Jag möter en del märkliga resonemang och hetsiga diskussioner. Som sagt så är det bara ett fåtal av mina vänner/bekanta som är feminister och ibland uppstår ju diskussioner..
Jag är väl också den som drar igång diskussionerna eftersom jag ofta söger ifrån eller problematiserar om jag tycker att folk säger märkliga saker..

 

[A_NN_A]

Jag har aldrig kallat mig feminist.

Jag har däremot blivit kallad rabiat manshatande militantfeminist. Det är intressant när man kommit dithän i diskussionen att detta är vad man tar till. Jag tar det inte som en förolämpning. Jag står för mina åsikter. Jag tittar inte tyst på när man trycker till andra genom att använda kvinnlighet som något nedlåtande. Jag tittar inte heller tyst på när någon försöker tala om vad och hur en kvinna är eller ska vara.

Vi är människor. Vi förtjänar samma bemötande, oavsett hudfärg eller kön. Det är mer ofta än sällan jag har denna typ av diskussion.

Jag upplever inte att en majoritet är feminister. Att människor är fast i könsroller och tycker att det är tryggt upplever jag desto oftare.

Ibland tycker jag det är tröttsamt att man överhuvudtaget ska behöva bemöta vissa saker. Å andra sidan vore det bedrövligt om vi slutar göra det. Alldeles för många har kämpat hårt och offrat mycket för att jag bara ska rycka på axlarna och låtsas som att det inte är mitt ansvar att fortsätta framåt.

 

[Mumfie]

När jag pluggade genusvetenskap pratade vi om att våga vara en feminist killjoy. Våga vara en person som "dödar glädjen" genom att ifrågasätta saker som tex skämt. Att våga låta det bli obekvämt istället för att låta saker passera för att det är enklare. Det var väldigt intressant och ett begrepp jag tänker på i sånna situationer nu. Beroende på sin omgivning, och sig själv såklart, kan det vara jäkligt svårt att våga vara en killjoy, eftersom det på något konstigt sätt blir den personen som förstör stämningen, inte personen som kom med det sexistiska skämtet Men det är ändå viktigt, tycker jag. Att våga ifrågatta och inte låta saker passera.

Jag är feminist. Jag har en relativt bra omgivning, och har främst hamnat i argumentationen med män på nätet. Jag har fått höra att jag är ett praktexempel på varför kvinnor borde ha lika rättigheter, och mannen som sa det blev så förvånad när jag inte tog det som en komplimang. Han förstod inte alls varför det var fel att säga att det var kvinnor som på något sätt levde upp till hans bestämda standard som gjorde att de förtjänade lika rättigheter, och inte "vanliga" kvinnor. Att "vanliga" män har rättigheter var ju däremot inget konstigt. Såklart.

 

[Fiorano]

Jag är uttalad feminist vilket har en viss påverkan i mitt yrkesliv. Mest för att jag bara inte kan vara tyst. Under mina år som taxichaufför och då ffa under helgerna har jag fått höra så mycket misogynt skit av (unga, svenska) manliga resenärer. Och jag har inte kunnat vara tyst vilket lett till ett flertal diskussioner (och ja, det har hänt att de inte fått åka vidare ). Nu kör jag inte helger längre och mycket beror just på hur (unga, svenska) män beter sig. Det är faktiskt en deprimerande utveckling för under mina 16 år jag kört helger var det de sista 2-3 åren jag blev rädd för vilka friheter männen skulle ta sig. Nu kör jag färdtjänst i stället och blir kallad "lilla gumman" och "duktig flicka" så ofta att jag kan skrika rakt ut. Men här är det inte lönt att ta nån diskussion när dom ändå är mellan 80 och döden.

Just symbolvärdet att våga kalla sig feminist är värt otroligt mycket. Jag känner mig utan tvekan stärkt när jag ser andra kvinnor orka och våga ta diskussioner om jämställdhet utan att säga "men jag är inte feminist". För kvinnor som drar upp det kortet är för mig fortfarande så fast i den patriarkala strukturen där hon som kvinna ändå vill behaga och blidka männen.

Sen är det relativt sällan jag orkar ta diskussioner om feminism för dels är folk så jäkla obildade rent ut sagt och lägger på en en massa hittepåfeminism de fått från Fria Tider och dels får en stå ut med helt orimliga personpåhopp. Båda tar så otroligt mycket energi att jag verkligen måste vara i rätt mode.

 

[Sedna]

Jag är feminist. Jag känner ibland att jag inte inte blir accepterad till fullo som feminist för att jag inte är vänster. Sedan känner jag även att jag ibland har lätt att bli accepterad just för att jag inte är vänster. Sedan finns det det män som provoceras oerhört. I grunden är det tillräckligt provocerande att jag är kvinna med starka åsikter om frågor som rör även män. Det gör mig då per automatik till rabiat vänsterfeminist. Jag säger gärna att jag är feminist, men tyvärr är begreppet så laddat och feminismen ibland så exkluderande, att jag känner att jag riskerar att missa målet genom att påtala det.

 

[athena_arabians]

Jag har inga problem att kalla mig feminist. Jag jobbar i en mansdominerad bransch och har aldrig haft en kvinnlig kollega (inom mitt nuvarande yrke kan tilläggas). Förra vintern jobbade jag inom en annan bransch och där var det flera kvinnor även om övervägande delen var män. Där tog jag några tuffa diskussioner, både angående jämställdhet och metoo. Jag väljer helt klart mina strider men det finns några gränser där jag aldrig håller käften oavsett sammanhang. Är jag en partypooper får det väl vara så då.

I mitt vanliga yrke är det ingen "på golvet" som ifrågasätter mig pga att jag är kvinna (de skulle bara våga...). Från chefer är det ibland en tröttsam attityd vilket jag inte alltid har råd att ifrågasätta... jag måste tjäna pengar. De kommer dessutom från en kultur där jämställdheten inte kommit lika långt som här (Australien).

 

[TheRedLightning]

Hur upplever ni att det är?
Håller ni med om belastningen?
Märker ni samma utveckling?

Det jag kan tänka mig angående feminismen är att det är skillnad på feminist och feminist, vissa är mer extrema än andra osv. Jag har märkt att det oftast är de som är extrema, som är dom som syns och hörs mest och inte alltid i positiv bemärkning. Vilket tenderar till att bygga fördomar hur andra feminister är, vilket jag (även om jag själv inte kan säga att jag är feminist själv) tycker är lite synd med dessa fördomar. Det känns som det förstör vad feminismen egentligen bygger på. Det är den känslan jag får tyvärr..

 

[MiniLi]

Det jag kan tänka mig angående feminismen är att det är skillnad på feminist och feminist, vissa är mer extrema än andra osv. Jag har märkt att det oftast är de som är extrema, som är dom som syns och hörs mest och inte alltid i positiv bemärkning. Vilket tenderar till att bygga fördomar hur andra feminister är, vilket jag (även om jag själv inte kan säga att jag är feminist själv) tycker är lite synd med dessa fördomar. Det känns som det förstör vad feminismen egentligen bygger på. Det är den känslan jag får tyvärr..

Hmm, jag har nog aldrig stött på de där feministerna som syns och hörs mest på ett dåligt sätt. Men de refereras till ofta.. Vad exakt är det för feminister du syftar på?