Att vara feminist

[MiniLi]

Jag håller med om det när det gäller IRL. På Buke upplever jag dock att det är många gånger fler som kallar sig feminister eller uppvisar en feministisk grundsyn, än som påstår sig vara icke-feminister. Här utgår jag nog från att folk som verkar normalvettiga är feminister tills de själva påstår något annat.

Jag är inte så optimistiskt lagd, antar att normalvettiga är just som de allra flesta är. Och feminister lite vettigare än medel

 

[Emtherlia]

För mig är det självklart att vara feminist, ända sen jag förstod och satte mig in i hur världen fungerar. Jag förstår inte alls de som säger att de är för jämställdhet men inte är feminister, för mig är det ju samma sak. Jag orkar inte alltid ta diskussioner men kan absolut ifrågasätta, säga emot och be folk förklara idiotiska saker de kan säga.

Jag kan tycka att det är jobbigt att jag liksom ska ha svar på allt och ha åsikter om allt som rör feminism. Det har jag inte men på nåt sätt förväntas det ändå av mig. Lika logiskt som att jag skulle fråga en köttätare hur allt fungerar kring ALL uppfödning, jakt, slakt och foder och förvänta mig en uppsats på 60 sidor.

Jag tycker att en jobbig del med att vara feminist är att jag är så himla medveten om allt som är helt fucked up. Jag har ex svårt att njuta av filmer för att många är så otroligt stereotypiska och sexistiska.

Det var lättare på ett sätt innan jag satte mig in i hela problematiken och fick upp ögonen. Nu är världen så mycket tråkigare och mer deprimerande. Jag saknar lite rosaskimrande glasögon. De jag har nu känns kolsvarta.

 

[sjoberga]

Jag läste tråden om diskussionsklimat på underforumet om Bukefalos och blev så illa berörd. Tråden är låst, men det är egentligen ett sidospår jag önskar diskutera så en ny tråd här på allmänt är nog lika bra.

Ni som identifierar er som feminister och som också anser er på något sätt ”arbeta” aktivt för att öka jämställdheten i samhället - hur är det för er?

I den tråden jag läste uttrycktes nästan att feminismen skulle vara ett privilegie, det gjorde mig tokprovocerad. Nog att man kan prata om privilegiet med att ha goda verbala förmågor, men det känns viktigt att särskilja det från ens politiska och ideologiska hållning.

Jag upplever ofta att det är ansträngande att vara feminist. Att så ofta få elaka kommentarer, bli nedvärderad av de som har en mer konservativ hållning och att hela tiden hålla kampen uppe.
Jämställdhet sker ju inte av sig självt. Det är svåra beslut och att kämpa i motvind som tar oss framåt.
Jag är SÅ glad att jag äntligen märker en skillnad, både i min omgivning och här på forumet. Äntligen börjar det skifta så att fler och fler öppet kallar dig feminister, fler och fler ser det som självklart att säga ifrån och göra annorlunda.

Här på forumet har det ju skett en stor utveckling under många år. Jag minns tydligt hur hårt åtsatt jag blivit när jag fört feministiska resonemang här tidigare. Hur ensam man kände sig när ”drevet” kom som förlöjligade min ideologi. Att nu läsa att det skulle vara feministerna som står för ”drevet” känns helt absurt..

Hur upplever ni att det är?
Håller ni med om belastningen?
Märker ni samma utveckling?

Jag hoppas att användare som inte identifierar sig som feminister visar respekt i tråden. Alla är såklart välkomna, men då med nyfikenhet kring upplevelsen av hur det är att vara feminist.

Det här är inte en tråd för att diskutera vad jämställdhet eller feminism är för något.

Ja, det är ansträngande emellanåt. Det är något jag har med mig i vardagen och påverkar mina beslut varje vecka.

Men jag känner också allt större förståelse från många andra män. Samtidigt som man blir varse om hur viktigt det är att fortsätta kampen ofta fortfarande.

 

[Petruska]

Jag är inte så optimistiskt lagd, antar att normalvettiga är just som de allra flesta är. Och feminister lite vettigare än medel

Jag uppfattar verkligen inte att de flesta är feminister! Jag är förvånad över att en enda person existerar som enbart träffar feminister.

 

[Mia_R]

Buke

 

[Gnist]

Jag förstår inte alls de som säger att de är för jämställdhet men inte är feminister, för mig är det ju samma sak.

Och för mig -och andra- är feminism mer än så, så jag är en sån där obegriplig människa för dig. För jämställdhet, men jag skulle aldrig komma på tanken att kalla mig för feminist.

 

[Görel]

Jag är uppvuxen med två medvetna föräldrar som skulle kunnat definieras som liberala feminister. Så för mig är det ett sätt att se på världen som jag haft med mig hela livet.
Jag brukar kalla mig för genderist och med det menar jag att både kvinnor och män trycks in i roller som enbart beror på vilket kön de fötts till och inte har något att göra med individens personlighet.

När jag var runt 25 började jag inse hur män stöttade varandra i informella sammanslutningar där kvinnor inte släpptes in. Hur män ansåg att de hade rätt att kommentera kvinnors utseenden och att vissa män ansåg att de hade rätt till kvinnors kroppar. Att det fanns män som inte tyckte att jag var värd att lyssna på för att jag är kvinna.
Som privatperson har jag valt bort sådana män i mitt umgänge och jag omger mig med vettiga män med samma värderingar som jag. Jag har också världens bästa pappa så jag en bra förebild för hur en jämställd man kan förhålla sig.

Idag är feminism för mig ett sätt att betrakta och förhålla mig till omvärlden, att se ojämlikhet och diskriminering som enbart beror på könstillhörighet och inte på personliga egenskaper.

 

[MiniLi]

Jag uppfattar verkligen inte att de flesta är feminister! Jag är förvånad över att en enda person existerar som enbart träffar feminister.

Nej man undrar ju vilken liten bubbla man lever inom då..

 

[Petruska]

Nej man undrar ju vilken liten bubbla man lever inom då..

Den bubblan vore underbar! Men det finns ju dessvärre inga feministiskt separatistiska gated communities.

Min gissning är att det handlar om vad man tolkar in i att någon är feminist. Mina kollegor tex har nästan alla rätt genomtänkta ideologier, men långt ifrån alla är feminister.

 

[MiniLi]

Den bubblan vore underbar! Men det finns ju dessvärre inga feministiskt separatistiska gated communities.

Min gissning är att det handlar om vad man tolkar in i att någon är feminist. Mina kollegor tex har nästan alla rätt genomtänkta ideologier, men långt ifrån alla är feminister.

Ja så kan det ju vara. Jag tycker det finns en poäng i att feminism får vara just feminism. Behöver inte vattna ur begreppet för att inkludera alla som inte är mansgrisar liksom..

 

[cirkus]

Inte här på buke nej, men i övrigt på nätet och i min vardag har jag sett och hört det oräkneligt antal gånger. Samtliga gånger har det (såklart) varit män som då bestämt sig för att personerna i fråga är manshatare och så känner de sig hotade eller något.

Apropå detta - jag har inte förut varit så noga med att positionera mig inför folk typ på jobbet och så. Numera jobbar jag på ett ställe där vi är 2 kvinnor av 14 anställda. Ibland så tenderar snubbarna på jobbet att bli sådär mansgeggiga - min kvinnliga kollega som är ung nog att vara min dotter har aldrig vågat ryta ifrån, men hon är rätt tydligt uttalad feminist. Nu när vi är två och väldigt eniga så har vi gemensamt börja säga stopp när "skämten" går överstyr eller om gubbarna blir allmänt mansgrisiga, kollegorna ber snabbt om ursäkt och fortsätter inte på det spåret något mer. Skönt att sätta ner foten, synd att det ska behövas

 

[Mia_R]

Jag gissar att upplevelsen för att bli ”utsatt” är relaterat till vilka diskussioner man ger sig in i och vilka sammanhang man rör sig inom?

Missade det här tidigare men svarar nu istället.

Jag har på väldigt många arbetsplatser var en av de första och/eller enda kvinnan med de arbetsuppgifterna på olika arbetsplatser inom mansdominerade yrken, jag har dömts och fått ta så otroligt mycket skit pga mitt kön och många gånger slitit i både motvind och uppförsbacke, fått sexistiska kommentarer, antastats verbalt om än inte handgripligen från det jag var tonåring av vuxna män. Jag tycker ändå inte att jag utsatts för något drev även om jag fått bevisa flera gånger både min kompetens och självständighet där jag idag ser yngre kvinnor åka räkmacka i jämförelse med vad jag och andra kvinnor slagit oss blodiga för.

Missförstå mig rätt, jag är jätteglad att det är fler kvinnor i de yrkena och de har garanterat andra problem än vad jag hade, men det skulle inte heller förvåna mig om flera av dem inte kallar sig feminister för att vi andra gjort grovjobbet och redan tagit många strider som de sluppit.

Jag har haft den stora turen att ha flera goda manliga kollegor genom åren, även om flera dåliga fått mig att nästan knäcka ihop många gånger. Jag har mobbats under grundskoletiden och jag tänker verkligen inte tacka någon av dem heller och vill än idag inte veta av dem, men i mitt fall så har jag ändå orkat bita ihop, bita ifrån och resa mig trots tårar, så nog har jag varit utsatt för idioter i många situationer där jag inte kunnat gå undan utan fått ta debatten.

Vad var värst? Det var mobbingen i skolan, som vuxen har jag lättare kunnat hantera idioterna och visst är det ett sätt för mig att kunna avfärda dem, genom att helt enkelt gradera dem som idioter och inte på min nivå.

 

[MiniLi]

Missade det här tidigare men svarar nu istället.

Jag har på väldigt många arbetsplatser var en av de första och/eller enda kvinnan med de arbetsuppgifterna på olika arbetsplatser inom mansdominerade yrken, jag har dömts och fått ta så otroligt mycket skit pga mitt kön och många gånger slitit i både motvind och uppförsbacke, fått sexistiska kommentarer, antastats verbalt om än inte handgripligen från det jag var tonåring av vuxna män. Jag tycker ändå inte att jag utsatts för något drev även om jag fått bevisa flera gånger både min kompetens och självständighet där jag idag ser yngre kvinnor åka räkmacka i jämförelse med vad jag och andra kvinnor slagit oss blodiga för.

Missförstå mig rätt, jag är jätteglad att det är fler kvinnor i de yrkena och de har garanterat andra problem än vad jag hade, men det skulle inte heller förvåna mig om flera av dem inte kallar sig feminister för att vi andra gjort grovjobbet och redan tagit många strider som de sluppit.

Jag har haft den stora turen att ha flera goda manliga kollegor genom åren, även om flera dåliga fått mig att nästan knäcka ihop många gånger. Jag har mobbats under grundskoletiden och jag tänker verkligen inte tacka någon av dem heller och vill än idag inte veta av dem, men i mitt fall så har jag ändå orkat bita ihop, bita ifrån och resa mig trots tårar, så nog har jag varit utsatt för idioter i många situationer där jag inte kunnat gå undan utan fått ta debatten.

Vad var värst? Det var mobbingen i skolan, som vuxen har jag lättare kunnat hantera idioterna och visst är det ett sätt för mig att kunna avfärda dem, genom att helt enkelt gradera dem som idioter och inte på min nivå.

Jag tänkte nog på lite andra situationer
Och ”drev” var egentligen inte rätt ord.

Det du beskriver är helt fruktansvärt.
Jag tänkte på mycket mildare former, mer diskussioner där man kan bli hårt åtsatt verbalt av personer som tycker annorlunda.
Jag tänkte på tex att jag blivit väldigt förlöjligad av andra kvinnor som tycker att jag är överdriven i min feminism. När det börjar komma saker som ”pk” (som endast används för att nedvärdera), millimeterrättvisa osv.
Dvs små diffusa saker. När det blir i mängd så blir det hårt.

 

[Red_Chili]

Apropå detta - jag har inte förut varit så noga med att positionera mig inför folk typ på jobbet och så. Numera jobbar jag på ett ställe där vi är 2 kvinnor av 14 anställda. Ibland så tenderar snubbarna på jobbet att bli sådär mansgeggiga - min kvinnliga kollega som är ung nog att vara min dotter har aldrig vågat ryta ifrån, men hon är rätt tydligt uttalad feminist. Nu när vi är två och väldigt eniga så har vi gemensamt börja säga stopp när "skämten" går överstyr eller om gubbarna blir allmänt mansgrisiga, kollegorna ber snabbt om ursäkt och fortsätter inte på det spåret något mer. Skönt att sätta ner foten, synd att det ska behövas

Fördelningen är densamma på mitt jobb, eller ja, ungefär iaf. Vi är 3 heltidsanställda kvinnor och 7 heltidsanställda män, men vi har i princip dagligen 3 timanställda män på plats också, och manlig chef som är där några dagar i veckan.

Vid något enstaka tillfälle så har det kommit någon mansgeggig kommentar från en kollega, och jäklar vad det är opopulärt även bland de andra männen. Framförallt minns jag tydligt när jag hörde den ena "typiskt manliga" kollegan stå och prata med en annan. De stod väldigt avskilt och visste nog inte att jag hörde dem, för vi såg inte varandra, och så började den ena då att prata på ett sätt där han försökte framstå som så otroligt tufft manlig, skryta om riktigt fjantmanliga idiotgrejer han gjort osv. Kollegan han pratade med, tja, han pratade skitsnyggt bort allt det där och gjorde det verkligen övertydligt att sådant beteende var sådant han absolut inte uppskattade. Skrytkollegan blev först helt tyst och försökte sedan byta spår och prata om något helt annat, men då hade den vettiga kollegan tröttnat helt på att prata

Men ja. Många gånger tänker jag att om män inte är som mina kollegor, då har jag inget intresse av att vara i närheten av dem. På något vis har just jobbet, trots att det är tydligt mansdominerat, blivit min lilla fristad där jag för en gångs skull blir sedd som mig och inte som "en kvinna som nog är på ett visst sätt".

 

[lady_vip]

Jag upplever att det är kvinnor som inte kallar sig själva feminister som ifrågasätter mig mest. Jag har oftast inget annat gemensamt med dem, så jag brukar inte utforska relationen närmre än så.

 

[MiniLi]

Om jag bara skulle ha nära relationer m uttalade feminister så skulle jag vara väldigt ensam. Jag har några få vänner som är feminister men de flesta är det inte. Absolut vettiga personer men inte feminister. Dvs de kanske aldrig har reflekterat så mkt över saker som könsroller eller samhällsstrukturer.

De som är mina vänner är ju fina personer med vettiga värderingar. Sen har jag ett större gäng bekanta i olika sammanhang, tex stallet, jobb, familj osv. En del av dem är direkt antifeministiska. Jag behöver ändå förhålla mig till dem och har anledning till att ha ngn slags relation med dem.

Ni som säger att ni bara har feminister runt er - har ni inga människor i er omgivning med dålig koll eller halvsunkiga värderingar? Ingen mansgris ngnstans? Ingen konservativ kvinna som stortrivs i traditionell kvinnoroll?

 

[Petruska]

Om jag bara skulle ha nära relationer m uttalade feminister så skulle jag vara väldigt ensam. Jag har några få vänner som är feminister men de flesta är det inte. Absolut vettiga personer men inte feminister. Dvs de kanske aldrig har reflekterat så mkt över saker som könsroller eller samhällsstrukturer.

De som är mina vänner är ju fina personer med vettiga värderingar. Sen har jag ett större gäng bekanta i olika sammanhang, tex stallet, jobb, familj osv. En del av dem är direkt antifeministiska. Jag behöver ändå förhålla mig till dem och har anledning till att ha ngn slags relation med dem.

Ni som säger att ni bara har feminister runt er - har ni inga människor i er omgivning med dålig koll eller halvsunkiga värderingar? Ingen mansgris ngnstans? Ingen konservativ kvinna som stortrivs i traditionell kvinnoroll?

Och inga konservativt kristna, om.än högutbildade män, inga medvetet politiskt konservativa?

 

[Ullmerkott]

Det beror ju lite på vad man lägger i begreppet feminist också. Jag anser att man kan vara feminist om man vill ha jämställdhet och är medveten om att vi inte är där än, även om man inte kan allt och lever ett perfekt jämställt liv själv.

De allra flesta normalvettiga personer anser att alla ska ha samma möjligheter oavsett kön. Och även med dålig koll är de flesta unga kvinnor åtminstone på något plan medvetna om att de t. ex. inte har lika hög lön som i mansdominerade branscher, eller att folk blir förvånade över att de är duktiga på sitt jobb om de jobbar i mansdominerade branscher, och att de löper större risk att råka ut från våld från män än från kvinnor. Sånt som män kanske inte märker om ingen påtalar det, men som är rätt svårt att missa som kvinna. Min bekantskapskrets består till absolut största bilden av högutbildade unga kvinnor utan barn, vilket kanske förklarar frånvaron av både mansgrisar och kvinnor som vill föda barn och bli försörjda.

 

[Petruska]

Ja så kan det ju vara. Jag tycker det finns en poäng i att feminism får vara just feminism. Behöver inte vattna ur begreppet för att inkludera alla som inte är mansgrisar liksom..

Ja. Alllmän vettighet är inte synonymt med feminism. Inte ens i de fall då den allmänt vettige personen är man.

Sen finns det ju feminister som drar olika mycket åt likhet respektive särart. Jag är nog inte särskilt benägen att se särartsfeminister som feminister.

Dessutom tycker jag att många kvinnor som säger att de inte är feminister, framstår som betydligt mer feministiska än många av de män som påstår att de är feminister gör.

 

[julgrisen]

Om jag bara skulle ha nära relationer m uttalade feminister så skulle jag vara väldigt ensam. Jag har några få vänner som är feminister men de flesta är det inte. Absolut vettiga personer men inte feminister. Dvs de kanske aldrig har reflekterat så mkt över saker som könsroller eller samhällsstrukturer.

De som är mina vänner är ju fina personer med vettiga värderingar. Sen har jag ett större gäng bekanta i olika sammanhang, tex stallet, jobb, familj osv. En del av dem är direkt antifeministiska. Jag behöver ändå förhålla mig till dem och har anledning till att ha ngn slags relation med dem.

Ni som säger att ni bara har feminister runt er - har ni inga människor i er omgivning med dålig koll eller halvsunkiga värderingar? Ingen mansgris ngnstans? Ingen konservativ kvinna som stortrivs i traditionell kvinnoroll?

Alla mina nära vänner och kollegor är uttalade feminister, däremot har jag inte frågat mina bekanta eller min sambos vänner som vi umgås mycket med, är därför inte säker på att de kallar sig feminister men i deras resonemang framstår det som att de delar feministiska värderingar och det räcker långt för mig. Det är klart att det finns mansgrisar på till exempel mitt jobb som jag hamnat i diskussion med några gånger men eftersom vi är så många i min arbetsgrupp brukar de bli stoppade rätt snabbt om de yttrar något dumt.