Att vara beroende av sina barn

[_saga_]

Jag är mamma till världens underbaraste lilla 9 månaders tjej som jag också är hemma med framtills dagisstart i augusti-september nånting.

Min dotter är ganska mammig och pappig, framförallt kvällstid så duger mest bara jag.
Jag upplever att andra människor utanför min familj tycker att jag "daltar" med henne. expempelvis så samsover vi och min tjej har aldrig sovit i sin egna säng. Detta påpekas och jag får pikar överallt ifrån att,
"nu är det dags att låta henne sova själv, annars kommer hon aldrig sova själv"

Jag är övertygad om att hon skulle kunna sova själv - men jag vill inte det.
Jag vill sova brevid henne, kunna pussa henne på huvudet, amma om hon vill, känna hennes mjuka hud mot min!
Det är ju knappast så att man kan skämma bort sitt barn med närhet och kärlek?

Jag känner ett behov av att ha henne hos mig, jag har försökt lägga henne i sin säng men det slutar med att jag står och tittar på henne istället för att sova själv.
Jag jobbar varannan helg och är borta ca 7 timmar från henne, och när jag kommer hem igen så är det så underbart att komma hem och träffa min tjej! Då leker vi hela dagen och på kvällen när vi går och lägger oss så är det så mysigt att kramas med min tjej!
(Fast om det ska erkännas, är det skönt att komma hemifrån också och bara vara jag, inte mamma några timmar!)

Ja, visst vore det väl skönt att ha sin säng för sig själv - en stund då och då om jag skulle vilja mysa med hennes pappa - men annars förstår jag inte varför hon MÅSTE sova i sin säng?

Ett argument för att sova i egen säng: Så hon kan sova hos någon annan.
Sova borta? Varför då? Det tar jag om det behovet skulle komma, både jag och sambon jobbar dagtid i vanliga fall och vi är inte ute på krogen eller annat heller.

Jag kommer fortsätta låta henne sova i våran säng, men tjänar man på det själv som förälder att "släppa" sitt beroende av barnen?
Inte bara det att samsova och ha närheten där, för hon sover nästan på mig, utan även i andra situationer såsom tex barnvakt eller annat? För det tar mig emot, jag ser inget tillfälle då hon inte kan vara med.
Den enda gången hon haft barnvakt var när jag var på min lillebrors begravning när hon var ca 7 månader..

 

[pimy]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Jag tror inte att man kan skämma bort ett barn med närhet och kärlek, men däremot göra barnet en otjänst genom att göra det osjälvständigt. Det kommer att komma tillfällen i livet då du behöver barnvakt. Gör ditt barn tjänsten att lära det sova i egen säng i trygghet och förvissning om att mamma och pappa finns där, INNAN du måste lämna bort barnet över natten och mamma och pappa INTE finns där. Då blir det ju liksom ett dubbelt trauma.
En barnsäng precis brevid din egen så du kan titta på barnet från din säng och sträcka ut armen och röra vid henne är kanske en bra början?
tror det är lättare att vänja ett barn vid en ny rutin innan det blir äldre och får mer av en egen vilja och uppfattning om saker och ting.

Nu har ju inte jag barn, så jag kanske är helt ute och cyklar... men när jag växte upp var det en kille i min klass som fortfarande vid 10 års ålder sov mellan sina föräldar varje natt, hade inte ens en egen säng. Det var mycket märkligt.

 

[Syrran!]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Nej, jag tror inte heller att man kan skämma bort barn med kärlek och närhet, men jag säger som pimy att man kan göra det en otjänst.

Du skriver att hon ska börja dagis till hösten. Då kan det ha varit bra att ha lämnat henne hos någon annan ett par gånger innan så att hon är van att vara utan er en stund. Självklart behöver det inte bli ett problem, alla barn är olika, men det kan bli jobbigt för henne om hon aldrig har varit ifrån er och aldrig sovit nån annanstans. Det behöver inte vara på natten utan kan lika gärna vara på dagen.

 

[nevin]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Båda mina barn sover i egen säng nu, men har sovit med oss fram till den minsta fyllde två år.
Vi har haft barnvakt ett fåtal gånger fram till nu i vinter, går att räkna på ena handens fingrar.
De är alltid med nån av oss, främst mig nu eftersom sambon jobbar.


Ingen av dem har nåt emot att sova i sitt eget rum, vaknar de på natten kommer de och hämtar mig, för att följa med dem till deras sovrum så de kan somna om.

Ingen av dem har svårt att vara med andra, eller för den delen stanna kvar hos nån. Vi ska ha barnvakt på lördag, och det är jag inte ett dugg orolig för. De känner den som ska vara här, de är ofta hos henne när jag är i stallet. (stallet ligger precis brevid huset, så de kan komma ut om de vill)

Dessutom har jag extremt självständiga barn, de har absolut inga problem att komma in i gruppen på Öppna förskolan, eller var vi än är, de pratar med de vuxna vi träffar utan hinder och tar för sig i sociala sammanhang.


Jag har, precis som du, fått höra att jag måste "lära" dem att sova själva, vara ifrån oss osvosv. Big BS säger jag, jag tror nog att det kommer av sig själv, bara man låter dem ta den tid de behöver och att man inte stressar igenom inskolningar och annat.....

 

[pimy]

Sv: Att vara beroende av sina barn

men jag tolkar på TS det som att det är föräldrarna (mamman) som är mer beroende av barnet än barnet av föräldern? eller förstod jag fel? Att det är föräldrarna som behöver öva på att vara ifrån sitt barn...

 

[_saga_]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Ja, det är nog mest JAG inte min dotter som behöver öva på att vara ifrån.
Jobbar ju mina 7 timmar om dagen varannan helg och det går bättre och bättre (för mig), dottern ligger hemma och sover med sin pappa så hon har det bra.

Jag skulle kunna lämna henne hos barnvakt, ex min mamma och moster, hennes farmor eller faster som hon känner.
När jag var på begravning sov hon hos sin faster en stund - så jag oroar mig inte för hennes del utan mer för mig själv.
Men det är dagtid.
Däremot känns alternativet att lämna bort för en natt mil och år bort. För jag ser helt enkelt inget behov av att lämna bort en natt. Jag anpassar mitt liv efter min dotter..

Min sambo är mer cool än vad jag själv är. Jag är en kombo av både kontrollfreak och nojig. Spelar ingen roll om det handlar om hästen, dotter eller mig själv. Däremot låter jag inte det märkas utåt alla gånger så jag tror inte min dotter märker - inte ännu.

 

[vindvissla]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Av det du skriver här tycker Jag inte du borde låta henne sova i egen säng eller ha barnvakt bara för att. min treåring är jättesjälvständig och det är först nu som Jag känner att han skulle ha ett utbyte av att sova hos någon annan. han sov i min säng tills han var 2.5 och sover nu utan problem i egen säng hela natterna. min ettåring sover hos mig i sängen och Jag njuter av varenda minut. Jag älskar att vara med mina barn fast ibland är det skönt att ga och jobba ett par timmar.

 

[Pallas]

Sv: Att vara beroende av sina barn

"nu är det dags att låta henne sova själv, annars kommer hon aldrig sova själv"

Det där behöver du inte oroa dig för, för det är helt enkelt inte sant. Däremot kan det vara bra att ha någon slags plan för om man själv inte står ut längre innan barnet själv tagit steget (händer för de allra flesta innan fem års ålder).

Visst kan man vara "för" bunden till sina barn, men er dotter är ju bara en bebis. Att vara "för" bunden kan innebära problem längre fram, men jag tror inte att det kommer vara något problem för dig eftersom du är medveten om att du är "beroende". Att hänga upp sitt liv enbart på sin föräldraroll tror jag dock inte är bra för någon, när det gäller större barn.

Angående förskola ser jag heller inga problem direkt. För de allra flesta barn innebär det en separationsångestfas att lämna föräldrarna, men har de fått sina grundtrygghetsbehov tillfredsställda fram till förskolestarten tror jag risken är mindre för att det innebär oöverkomliga problem. Men alla barn är ju olika, vissa är ängsliga av naturen, andra mer benägna att gå på äventyr på egen hand. Är det en bra förskola tar de hänsyn till era frågeställningar och behov vid inskolning.

 

[TinyWiny]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Att vara beroende av sina barn är inte konstigt alls. De är ju beroende av sin vårdare så varför skulle man inte känna behov av att vara med dem själv också?
Min son sov hos mej från han var tre månader, då slutade jag lyssna på alla förståsigpåare och lyssnade på mej själv och mitt barn istället. Dottern ville sova ensam fram tills hon var runt 8 månader sedan ville hon sova hos mej och då fick hon det. De sov ofta hos mej fram till de var runt 5 år även om de somnade i sina sängar så kom de ofta in till mej framåt natten.

Min dotter hade en kompis som inte hade egen säng förren runt tio-tolv års åldern och då blir det ju fel men en nio månaders bebis är en helt annan sak. Det är ju inte förälderns behov som ska styra utan barnets.
Jag tycker att efter ett års åldern så blir det mer naturligt att barnet sover eller iallafall somnar i egen säng. Man kanske inte ammar längre och man slipper den i mina ögon hemska spjälsängen och kan köpa en vanlig juniorsäng som barnet kan ta sig i och ur själv och då gå till föräldrarna om behovet finns.

Att folk pikar dej för att ni samsover ska du inte bry dej om. Så länge alla får sin sömn så ska väl ingen annan bry sig om hur ni sover!
Jag fick också höra ofta att jag band mina barn så hårt intill mej för att vi sov ihop men mina barn har utvecklats till starka självständiga individer som inte behöver mej mer än några andra normala vuxna behöver sina föräldrar.
Jag lovar att de inte sover hos mej längre (de fyller 19 och 21 år om några månader) De sover hellre med sina respektive.

Överhuvudtaget tycker jag att det är lite hysteri ibland med det här att sova ensam. De flesta vuxna har svårt för att sova utan sin partner men barnet ska man tvinga att sova ensam även om det på alla vis försöker visa att de vill sova nära. Det tycker jag är lite märkligt.

Är det däremot så att du känner att det är fel, ja då ska du givetvis ändra på ert sätt att sova. Lyssna på ditt barn och på ditt hjärta.

 

[Badger]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Mmm har en kollega på jobbet vars man har en dotter i ungefär den åldern som blir helt hysterisk om hon ska sova själv. De har lyckats övertala henne att sova i samma rum som kollegans 4 åriga dotter nu och det ger tydligen lite trygghet så det har fungerat ett par nätter.

Det kanske inte är ett problem egentligen, men hon har börjat få bröst och så och är väldigt lättgenerad så det blir tydligen jättejobbigt för henne att sova med vuxna också på något sätt.

Men antagligen blir det väl inga sådana problem förrän efter att barnet är bra mycket äldre. Om man inte låter henne sova själv när hon är 6-7 år kanske.

 

[Calazirya]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Din lilla tjej är bara nio månader, så jag tycker du gott och väl kan slappna av och inte lyssna på förmanande ord .
När min dotter var nio månader hade hon haft barnvakt en gång i två timmar och hon hade aldrig sovit ensam. Nu ( snart 2 år ) sover hon i egen säng inne hos oss och det var aldrig några problem, vi började med att ta bort sidan på spjälsängen och efter ett tag så satte vi tillbaks den.

Vi samsover fortfarande om hon är sjuk, hon vaknar oftast vid 3-4 och vill komma över till oss och det får hon. Nu har vi funderingar på att låta henne sova i vanlig säng ( antingen inne hos oss eller i hennes rum ). Men när hon var nio månader hade jag verkligen inte ens en tanke på att hon skulle sova ensam. Trygga barn skapar man gemensamt med barnen

 

[Cyllene]

Sv: Att vara beroende av sina barn

_saga_ - Jag känner precis som du på alla punkter. Jag vill inte vara ifrån Ture en sekund om jag inte måste, men som tur är måste jag det.

Han sover i vår säng och ligger ofta på min arm. Periodvis vill han ligga helt själv och sova, och periodvis vill han ligga på mig/i min armhåla. Jag ser tydligt vilka faser han går igenom!

Jag har också fått höra att han måste sova egen säng så han lär sig om vi behöver barnvakt osv, men när jag nu var med om en olycka nyår så visade det sig att det gick alldeles utmärkt ändå. Samtidigt som jag fick ligga på sjukhus tre dagar så var hans pappa skadad och gick med bandage om handen så han kunde inte heller ta honom. Det löstes så enkelt med att min mamma som han är jättevan vid sov hos honom i vår säng. Det gick över förväntan. Sen när jag var hemma igen var han lite extra mammig så klart men inga katastrofer alls.

Pga min skada nu så tar mina föräldrar och "lånar med sig Ture" nån eftermiddag/vecka så att de kan vara barnvakt men ändå få lite gjort i sitt eget liv och det går också jättebra. Den som lider är jag - jag har ett gipsat ben och brutna revben och kan inte alls ta hand om honom på dagarna, men på nätterna - då myser vi i sängen så gott det går. Då är jag mamma som vanligt!

Ture får bo i vår säng så länge han vill! När han blir tonåring är det nog så pinsamt att han inte vill längre. Om jag nu kan släppa honom då...

 

[ako]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Du är inte ensam o jag tycker inte du gör något konstigt alls! Vår lilla unge är drygt två år och vi samsover. Det finns inte på kartan att lämna bort honom över natten, och eftersom vi tyvärr inte har några föräldrar i närheten (alltså mor/farföräldrar till L) så hade han inte varit mycket ifrån oss alls (kanske ett par timmar vid 5 tillfällen) innan han började på dagis vid 1 år o 9 månaders ålder. Vi trodde nog det skulle bli tufft för honom, men han skolade in sig som ett mönsterbarn och stormtrivs på dagis, och "fröknarna" uppllever honom som mycket trygg.

Skulle något stort och oförutsett hända så han måste ha barnvakt så får vi lösa det då, man kan ju inte gå rut och planera för att hamna på sjukhus när man öär fullt frisk heller, känner jag.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Skulle något stort och oförutsett hända så han måste ha barnvakt så får vi lösa det då, man kan ju inte gå rut och planera för att hamna på sjukhus när man öär fullt frisk heller, känner jag.

Det kan man väl? Jag tycker det är en stor trygghet att veta att mitt barn är tryggt med fler än mig. Skulle jag hamna på sjukhus lär det bli jobbigt nog ändå, utan att man dessutom ska oroa sig för hur bebis har det, eller längta sig blå efter bebis för att man aldrig varit ifrån varandra. Nog kan man vara fäst vid sitt barn utan att sitta som plåster på varandra 24/7?

Inte konstigare än att man tecknar en hemförsäkring, även om man inte precis planerar att huset ska brinna upp.

 

[vindvissla]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Varför skynda med något som går lika bra att göra sen?

 

[Pallas]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Det kan man väl? Jag tycker det är en stor trygghet att veta att mitt barn är tryggt med fler än mig. Skulle jag hamna på sjukhus lär det bli jobbigt nog ändå, utan att man dessutom ska oroa sig för hur bebis har det, eller längta sig blå efter bebis för att man aldrig varit ifrån varandra. Nog kan man vara fäst vid sitt barn utan att sitta som plåster på varandra 24/7?

Inte konstigare än att man tecknar en hemförsäkring, även om man inte precis planerar att huset ska brinna upp.

Det är klart man kan, frågan var ju om det var nödvändigt. Min uppfattning är att det inte alls är är det.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Varför skynda med något som går lika bra att göra sen?

Därför att sen (när man ligger på sjukhus) så är det försent?

En olycka som gör att man hamnar på sjukhus, eller plötslig sjukdom (blindtarmen t ex) kan ju komma när som helst, det är ju inte så att man har frisk-garanti tills barnet fyller fem.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Det är klart man kan, frågan var ju om det var nödvändigt. Min uppfattning är att det inte alls är är det.

Nej, inlägget jag svarade på menade att man inte kan planera för sjukdom om man är frisk.

Det menar jag att man kan.

 

[Armani__]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver, Saga. Milton sover själv hela nätterna så där skiljer vi lite från er
Men just som du säger har jag svårt att släppa lite, eller vad man ska säga. Jag är mer beroende av Milton, än vad han är av mig. hade stora planer på att Milton skulle vara hos farmor 3 gånger i veckan, ca 3 timmar per gång så hästarna kunde få lite motion. Och visst har han varit där flera gånger och det fungerar verkligen så himla bra! Men jag har sååå svårt för att lämna iväg honom och jag vill vara med honom hela tiden.
Istället har det blivit så att hästarna verkligen har blivit lidande och Milton lämnas kanske 1 gång varannan vecka hos sin farmor för att jag ska kunna rida (sambon är ledig 1 vardag i veckan så då rider jag med och så helgerna...).
Att lämna honom själv med sin pappa är ju inga problem alls. Det fungerar precis lika bra som att vara jag och Milton. Men får jag välja så är jag helst hemma med dem och umgås mest hela tiden.

Ja, inte för att detta inlägg var direkt till någon nytta kanske. Tycker inte alls det är konstigt att känna som du. Jag vågar inte alls ifrågasätta/svara på om man gör sitt barn en tjänst eller björntjänst genom att alltid vara med det. Lagom är kanske bäst, så att lämna iväg några timmar några gånger innan dagisstart är kanske inte helt fel? Så det inte blir en stor chock, inte minst för dig (och mig!!)

 

[viv]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Gör du vad som känns bäst i mamma-hjärtat Här samsover vi också, Iggy har inte ens en egen säng. Den dagen han efterfrågar egen säng eller på något sätt visar att han vill sova själv ska han självklart få det. Men fram tills dess sover hela familjen bäst när vi sover ihop. Jag vill sova nära de jag älskar!

Iggy har haft barnvakt i fyra timmar en gång, förutom det är han med mig eller sambon hela tiden. Vi har inte heller det behovet att lämna bort honom. Folk tycker man är jättekonstig för det och ifrågasätter oss väldigt ofta. Det är både ledsamt och tråkigt att alltid behöva försvara sig. Jag ifrågasätter ju inte hur andra gör med sina barn Det blir lätt att man blir osäker på sig själv när man jämt och ständigt blir ifrågasatt och tror man gör "fel".

Lästips: Nära föräldrar

Googla även lite på "Attachment parenting"