Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

[Skogstrollet]

Jag har snurrat in mig. Jag är de senaste åren fått upp intresset (ögonen) för genusfrågan och eftersom vi planerat barn i över ett år så har jag naturligtvis funderat över barnuppfostran. Dumt nog har jag av någon anledning alltid trott att mitt första barn ska bli en flicka och har därför varit inställd på uppfostra en sådan. Dvs uppmuntra framåtanda, att ta plats, att våga vara smart och visa det osv. Egenskaper jag tycker att tonårsflickor tycks sakna idag. Men nu vet jag att väntar en pojke.

Tankevurpa.

Genusfrågor diskuteras ofta ur ett flickperspektiv tycker jag. Kan vi ha en diskussion från andra hållet? Jag behöver input.

Av någon anledning är det i mina ögon inte lika illa att prompt klä en pojke i blått som en flicka i rosa, och bara det är ju fel. (Varför är det flickorna som ska förändras.) Vilket jag är medveten om.

Så vilka fällor ska man undvika när man har en liten pojke..?

Educate me.

 

[Bebben]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag har egentligen ingen direkt kunskap i ämnet, utan har använt mig av sunt förnuft i 4½ år vilket verkar fungera okej i alla fall

Min son uppmuntras att gilla precis vilka färger som helst, att använda dom kläderna just han gillar etc.

Hans favoritfärg är rosa, men han gillar också snorgrönt och ljusblått mycket. Hans mest älskade accessoar just nu är hans rosa halsband med prinsessan Yasmin på berlocken. Han avgudar Spiderman, och klär sig enbart i jeans med någon snygg tröja till. Han väljer helst rosa eller röda ytterkläder om det finns sådana när vi handlar, men skorna/stövlarna är mycket viktiga att dom innehar Spiderman, Batman eller Cars-motiven på sig.

Jag försöker helt enkelt att låta honom vara en fri individ så långt jag kan, även om jag självfallet inte är den enda som påverkar honom tyvärr. Vi promotar inte blått/slagsmål/ta plats/bilar/etc som coolt eller "killigt" här hemma, utan man är cool om man använder sig av eller gör det man gillar!
Således använder han en knallröd, ruskigt ful, mössa på dagis just nu som han själv valt - och han är den ENDA killen på dagis som inte har blå/svart mössa - men han är superstolt eftersom han tycker att den är så himla fin. Och självfallet uppmuntrar vi honom då!

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Lägga vikt vid kommunikation och att inte låta sig passas upp på! Det stod i en artikel om Tittmyran (genusdagiset du vet) att personalen exempelvis:

- Uppmuntrade flickorna vid matbordet tolka pojkarnas "ööh" och pekanden som "var snäll och skicka ärtorna" istället för att uppmuntra pojkarna att tala i hela meningar

- Hjälpte pojkarna på med kläderna först, när man skulle ut. Flickorna fick klara sig själva

- Pratade med pojkarna i korta meningar som närmast liknade order; klä på dig, sitt rakt osv medan de kommunicerade mer och mildare med flickorna

Jag har faktiskt lagt märke till att en del föräldrar har ett morskare och tuffare tilltal till sina små pojkar än till sina små flickor. Blir argare när de är lite busiga osv.

Kanske kan det vara bra att tänka på att inte falla i den fällan utan att måna om ett "milt" sätt och att också uppmuntra ett sådant sätt hos barnet.

 

[qrumelur]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Å vad intressant.

Jag läste precis "Flodhästen i vardagsrummet" och han skriver om hur hans båda barn (pojke och flicka) blev olika bemött på dagis.
När flickan var ledsen var det kram, sitta i knäet och torka tårarna. När pojken var ledsen var det: "Nä, ryck upp dig nu, kom så går vi och tittar på bilarna".

När min man grät för första gången efter att vi varit tillsammans i flera år, sa han att han köpte hus ungefär lika ofta som han gråter... Nu säger väl det en hel del om hans problemlösningssinne och positiva inställning till saker och ting också. Jag uppfattar det inte heller som att han från sin familj fått någon "stereotyp" uppfostran
Men här tror jag att det finns både det ena och det andra vad det gäller bemötande mot små pojkar.

Precis som små tjejer inte ska uppmuntras till att vara hjälplösa och hopplösa måste nog pojkar uppmuntras att det är ok att vara svag, att vara ledsen, att inte kunna allt.

 

[Teilani]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Nu umgås inte jag så mycket med de minsta, men det som jag märker på barnen i min närhet som är i skolåldern är att killarna tycker att det är töntigt att vara smart. De retas gärna med de som är duktiga i skolan, och så har det kanske alltid varit, men jag upplever det som att det fokuseras mer på att tjejerna ska ta för sig och vara just duktiga i skolan, medan killarna halkar efter där.

Över lag så har tjejer bättre betyg hela skolan igenom, om det beror på att de är duktigare på att sitta still och läsa, eller om det är för att de utvecklas tidigare, eller om det har gått så långt att det blivit en positiv särbehandling av tjejer och de därför har lättare att få uppmuntran över sina studieresultat vet jag inte. Men om man läser tidningarna så halkar killarna mer och mer efter tjejerna, och om ytterligare 10 år så är frågan om det kommer att finnas några killar alls på de vidareutbildningar som kräver toppbetyg, läkare, veterinär osv, då man inte får lov att könskvotera till killarnas fördel (vilket tydligen var helt okej för att få in fler tjejer på injengörsutbildningarna)

Frågan om varför killar får dåliga betyg kommer att komma högre upp på agendan inom de närmsta åren tror jag. Men det kan ju vara bra att tänka på tidigt att uppmuntra en kille lika mycket som en tjej när han är duktig på att läsa och räkna.

Ett annat område där män ligger risigt till är sjukdom och död. Män söker mer sällan än kvinnor till sjukvården, men de dör oftare för tidigt. Att lyssna på sin kropp och inte tveka att be om hjälp om nåt känns fel kan kanske vara bra att få med sig. Över huvudtaget att kunna be om hjälp tror jag vi är många som kunde bli bättre på...

 

[Stinaelin]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag tycker att könsrollen är mycket tajtare för killar än för tjejer:

En tjej kan ha kjol eller byxor, blått eller rosa, är tuff och uppmuntras när hon är "killig"

En kille som har rosa på sig är bög, för att inte tala om att ha kjol!

Så jag instämmer med ovan; uppmuntra att tycka om vilka färger som helst, tillåtas vara ledsen och tröstas, lära sig prata och kommunicera.

Uppfostra till en trevlig människa helt enkelt!

 

[Badger]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Om man ska tro Tittmyran och vad min mamma iaktog hos grannar så ska man nog försöka lära en pojke.

att klä på sig kläder själv och knyta skorna.
Finmotorik.
Språket kan vara undertränat.
Berömma pojkar för fina matchade kläder ibland kanske kan vara motiverat.
Sätta på finare kläder vid fest (vissa vuxna män klarar ju inte det utan ångest)
Låta honom äga rosa ting (om man inte klarar rosa kläder, så att inte vissa färger är förbjudna)
Lära pojkar att vara försiktiga med vissa saker.

Men jag vet inte, jag har lite av samma problem. Jag tänkte att jag kanske ska fundera över att försöka öva egenskaper som gör det lättare för honom i skolan så att han inte får mycket neg av lärarinnan och sämre betyg än han förtjänar (som många pojkar får). Men det är kanske svårt.

Saker som att försöka göra honom osäker och nervös genom att rusa iväg och plocka upp honom om han kryper ur rummet och sätta på honom överfina kläder och sedan skälla på honom om han blir smutsig tror jag faktiskt jag skippar (det är ju fördelarna man vill ge) och jo det fungerar ju med finare kläder till fest ändå, att uppmuntra försiktighet men inte skälla för mycket vid misslyckanden.

 

[Badger]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Åhå! två saker jag observerat på öppna förskolan som man nog kan försöka låta bli också, väldigt typiska enligt feministböcker jag läst .

Bebisar brukar man behandla olika när det är pojkar och flickor. Mer hårdhänt med de stackars pojkarna tex.

Flickor är "alltid" ledsna och ynkliga och pojkar är "alltid" arga när de gråter.

På öppna förskolan har jag sett varianten

Bebis gråter förtvivlat (ca 10-12 månader) buren av mamman.

C säger - ojoj stackars liten...
Mamman - Han är ARG, ARG för han fick inte dra flickorna i håret! (triumferande leende)

(Att flickan ute i hallen var flicka kunde varken ses på håret eller på kläderna och den tredje pojken i triadbebisbråket hade lika långt hår som flickan. Vet ens en 11 månaders bebis att han bör dra flickorna i håret för att göra mamma nöjd? Snart vet han det i alla fall... Det var femte gången på rad hon sa ngt om att "dra flickorna i håret".)

Så låt pojkstackaren få vara ledsen, och påpeka inte tio gånger vilket stereotypt beteende du skulle vilja att han följer. Vem vet flickorna kommer kanske inte att uppskatta det...

 

[ako]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag måste ju säga att jag inte tycker att det är fel att klä varken pojkar i blått eller flickor i rosa eller tvärt om, och jag tycker debatten gå överstyr när man ser ner på föräldrar som låter dottern ha klänning i bland.... Vad det gäller kläder tycker JAG att barn ska ha lekvänliga kläder i glada färger (vår son har all färger men inga klänningar. Om han uttalar en önskan om en klänning så kommer han att få en). Jag skulle aldrig köpa våldsmotiv eller dödskallar som tyvärr (tycker jag) är ganska poppis på småkillar. Vill han ha det när han blir större får vi ta den diskussionen då...

Att uppmuntra barnet att ta för sig och vara framåt tycker jag man ska göra oavsett om det är en pojke eller flicka. Att tillåta barnet att vara litet och mjukt är precis lika viktigt - även det för båda könen! Försök uppfostra barnet som en liten MÄNNISKA helt enkelt och inte så mycket som "en liten grabb"!

Själv tycker jag helt ärligt, och säger ofta, att min unge (som ju är en pojke) är söt och gullig och fin, det är mycket mer sälan jah använder ord som t ex tuff... Dock får jag väl lov att säga att han är busig, men det tycker inte jag är något könsbundet?

Lycka till!

 

[Bebben]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Efter lite mer tanke och analyserande av min allmänna inställning till barn, och som således speglas i min sons uppfostran, så tycker jag inte om gnäll hos något kön, eller någon individ.

Sebastian får självklart vara ledsen, men gnäll/krokodiltårar helt utan anledning tycker jag inte ska användas av någon person. Om något har hänt, så pratar vi om det och tröstar. Om han gjort något dumt (Exempelvis mot låtsas-lillebrorsan, eller någon på dagis etc) så pratar vi mycket om det, om vad som är rätt eller fel och hur man ska agera istället. Jag tror mycket på att prata och kommunicera, istället för att "bara" trösta eller liknande.
Han blir ofta mycket snabbare och bättre till mods om vi pratar också, än om jag kramar, tröstar och säger vanliga klyschor.

Om han slår sig ordentligt så blåser vi, sätter på plåster och kramas en stund. Sen går vi vidare med livet, och han släpper det ledsna fort. Om han har "ont" (Typ ett yttepytte märke på fingret som uppkom en vecka tidigare, och använder det för att han inte kan göra något själv helt plötsligt) så ignorerar jag gnället, och då går det över.

Om jag ska göra en jmförelse mellan honom och hans kusin som är 2 mån äldre, och flicka, så är jag väldigt nöjd med hur han blivit verkligen. Han är relativt lugn i sina lekar inomhus, skriker inte konstant, pratar i normal ton, diskuterar istället för att slåss, om man ber om det så kan han lugna ner sig helt om det krävs i den omgivningen etc.
Hans kusin är ungefär raka motsatsen, och som jag ser det så beror det till i alla falla största delen på hur pass olika uppfostran dom fått.

 

[Bebben]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag skulle aldrig köpa våldsmotiv eller dödskallar som tyvärr (tycker jag) är ganska poppis på småkillar.

Jag älskar dödskallar jag Både svarta, naturtrogna, rosa och i alla andra former som kan finnas typ. Sebbe älskar också dom och har så gjort sen ungefär 1½ års ålder, då han fick välja vad han ville ha för motiv på sitt halsband och fick en dödskalle i vikingastil designad åt sig.
Hans ena kusin är nu 1½ år gammal och har börjat att tycka om dom väldigt mycket också. Hon försöker att stjäla åt sig Sebbes när hon får chansen

 

[escodobe]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Prata och kramas mycket!
Göra medveten om känslor och kunna prata om känslor - där tror jag pojkar ofta blir vingklippta.

 

[mino]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag har en av varje och min uppfattning är att det hänger extremt mycket på föräldrarnas inställning. Ju mer föräldrarna bekräftar och utgår från "det killiga" ju mer grabbigt blir det. Mitt intryck är att de föräldrar som "ser" väldigt mycket kön i det barnen gör, blundar helt för andra sidor. Min son, tex, älskar hammare och spik och att fixa. Men han älskar också djur, särskilt hundar och han är omtänksam och hjälpsam. Han älskar pirater och svärd men han älskar också fiffi och blomsterfröna och jordgubbslisa. Särskilt hans farmor är väldigt enögd i sitt sätt att bedöma hans intressen och förstärker verkligen hans fixar/byggarintresse.
Finns ett bra blogginlägg om saken http://www.ketchupmamman.se/2011/02/varning-for-kansliga-tittare/

"Men här kommer alltid några med invändningar. Pojkar ÄR ju busigare, säger de. Flickor TYCKER OM att vara söta, påstås det. Visst, det är ju en teori. Du kanske till och med har stöd för den teorin. Precis som jag kan hävda att grädde ÄR fluffig, och så kan jag ju helt strunta i att den var tunn och flytande när jag fick den, och det tog mig två minuter med elvispen att få den fluffig."

 

[ako]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag älskar dödskallar jag Både svarta, naturtrogna, rosa och i alla andra former som kan finnas typ. Sebbe älskar också dom och har så gjort sen ungefär 1½ års ålder, då han fick välja vad han ville ha för motiv på sitt halsband och fick en dödskalle i vikingastil designad åt sig.
Hans ena kusin är nu 1½ år gammal och har börjat att tycka om dom väldigt mycket också. Hon försöker att stjäla åt sig Sebbes när hon får chansen

Man är olika !

 

[Snurrfian]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag fick pojke som nummer två, och som liten fick han "klara sig själv" betydligt mycket mer än storasyrran fick i samma ålder, henne bar jag jämt, men när han kom så hade jag inte möjlighet att tändigt sitta med honom i famnen. Men han var rätt nöjd med att ligga på golvet tex och pula på med sitt som jag aldrig upplevde stora syster gjorde. Men där tror jag mer att det handlar om första och andra barnet, inte kön!

Sen har vi aldrig gjort någon större skillnad på dem, förutom det vi upptäcker i deras personlighet. Sonen gillar mycket olika saker, har sina egna barbies, my littel ponny tyckte han aldrig om, bilar och traktorer ligger lika högt som barbie.

Sen har lego och duplo varit en stor favorit hos både mamma och barnen så det har vi lekt mycket med allihopa. Dottern har inte haft ro att lyssna på saga förren senare, medans sonen har tyckt om att sitta och lyssna tidigt.

Överlag så har jag inte gjort saker för att jag har tänkt igenom dem utan gått på magkänsla och svägerskan, hon har två döttrar och en son som är yngst.
De är mycket trevliga barn/ungdommar idag där alla tre har lagat mat, tvättat osv hemma oavsett kön. Alla tre kan åka och handla och komma hem med det som behövs osv.

Men dagis är helt klart ett problem, sonen passar inte in i "killmallen", några äldre tanter hade allvarliga problem med att han hade hårspänne medans de lite mer pålästa fröknarna tyckte att det var jättefint och så var det bra. Jag är glad att han idag har två underbara kompisar som fungerar helt suveränt ihop. Ingen av dem är gapiga och slåss utan alla tre pratar med varandra, leker vilda lekar utan att någon kommer till skada för att någon slog för hårt. Och de gillar att kramas, sitter gärna och pratar alla tre trots att de bara är fem år och är väldigt konstruktiva i sina lösningar.

Jag är stolt över båda mina barn och de är uppskattade av andra, så jag känner mig rätt nöjd.

 

[mimus]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Jag upplever inte alls uppfostran så olika som det kategoriskt beskrivs här.
Gällande färger så är det mycket rosa, orange, ärtgrönt osv.

Min 14 årige son går i ros t-shirt, ljusgräna chinos och BjörnBorg kalsonger med rosa rosor på.

Men han har också mycket svart, mest jeans och hod-tröjor.

När han var minde hade han bla mina gamla dockor och barbiesar som leksaker och de lekte ungarna med oavset om det var småpojkar eller småtjejer här. Likväl som de byggde lego eller körde med bilar.

Han är väldigt empatisk och verbal. Däremot just nu typisk 14 åring...suck.

Han är uppfostrad mot han är just den han är, inte just för att han är en grabb.

Alla barn behöver få sina känslor bekräftade, just som deras känsla är, oavsett kön. Det tror jag mer och mer börjar bli en sanning och som de allra flesta småbarnsföräldrar idag är medvetna om.

 

[Skogstrollet]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Försök uppfostra barnet som en liten MÄNNISKA helt enkelt och inte så mycket som "en liten grabb"!

Ja självklart tänker jag göra det. Dock finns det ju en del "fällor" och klichéer man lätt hamnar i just för att man inte är medveten om vad man gör. Jag blev lite nojjig för risken att missa någon sådan... Men man är väl lika lite perfekt som förstagångsmamma som förstagångshundägare.

 

[Kosmostanten]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Bra fråga
jag tycker överhuvudtaget att jämställdhetsdebatten borde handla MER om hur vi fostrar våra småpojkar, eftersom så oerhört mycket av könsmaktsordningen startar där. Flickors uppfostran talas det redan en hel del om, men att även pojkar i allra högsta grad påverkas under uppväxten till hurdana män dom ska bli, verkar inte alls vara lika stort föremål för diskussion.

Jag har två pojkar och ser det som ett stort ansvar att, så långt man kan, uppfostra dom till schyssta, jämställda män.
För oss handlar det inte så mycket om att försöka påverka det yttre (blått/rosa, Spiderman/HalloKitty etc) utan min uppfattning är att dom själva väljer mindre könsstereotypt om man uppfostrar dom på ett sätt där dom får tänka och ta ställning själva.
En sak vi prioriterar högt är att prata mycket med killarna. Prata om hur saker känns, argumentera, ifrågasätta. Be om ursäkt när man haft fel, våga backa, våga ändra åsikt när man lärt sig något nytt. Våga berätta när man blir ledsen, hur det kändes när man blev sårad, varför man blev sårad och hur den andra kan ha känt sig.
Kort sagt, ge dom verktyg för att sätta ord på känslor och att ifrågasätta normer på ett sunt sätt...och att utveckla sin empatiska förmåga.
Självklarheter, kanske många tycker...men jag märker på många av killarnas kompisar att det tyvärr är långtifrån sant...dom är väldigt ovana vid att diskutera och ifrågasätta, och vid att vuxna öht frågar efter deras åsikter
Tror det pratas mera med flickorna, både från föräldrar och mellan tjejkompisar.

Äldste sonen som är 11 är en väldigt tänkande och ifrågasättande figur...till viss del är det såklart hans medfödda personlighet, men jag tror helt klart att det även beror på att han fått lära sig att tänka och argumentera. Häromdagen kom han tex hem och var djupt upprörd över att killarna i skolan använder "bög" som ett skällsord.
"Precis som om det vore något FEL att vara bög, mamma! Jag tror flera av dom inte ens KÄNNER nån homosexuell, för då hade dom fattat hur korkat det är att säga så...bögar är ju helt vanliga killar, som J (en av mina bästa vänner) tillexempel."
Detta blev till en lång intressant diskussion om bögskräck och machokultur. Och så vidare.
Istället för att förbjuda tex våldsamma tvspel diskuterar vi om varför vi tycker det är fel, vilket dom då inte har några problem att förstå...och då avstår frivilligt, till förmån för vettigare spel/filmer.

En annan viktig sak är att understödja alla deras 'mjukare' sidor och intressen...båda mina killar är tex stora djurvänner vilket vi hela tiden uppmuntrat ordentligt. Stora killen rider, den mindre dansar.
Dom 'tuffare' intressena får så mycket uppmuntran ändå genom skola och kompisar, så dom känns inte som om vi behöver stödja hemifrån.

Sen underlättar det såklart om det finns bra män omkring pojkarna, som förebilder. Men det säger ju sig självt.

 

[Skogstrollet]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Åh vilket bra inlägg (och vilken klok son du har! ). Precis så resonerar jag också, förmåga att verbalisera sina känslor och inte skämmas för dem - det känner jag är prio ett. Det förebyggar så många problem. Lika viktigt för både flickor och pojkar förstås, men något som inte riktigt får tyngd när det gäller pojkar.

En sak vi prioriterar högt är att prata mycket med killarna. Prata om hur saker känns, argumentera, ifrågasätta. Be om ursäkt när man haft fel, våga backa, våga ändra åsikt när man lärt sig något nytt. Våga berätta när man blir ledsen, hur det kändes när man blev sårad, varför man blev sårad och hur den andra kan ha känt sig.

 

[lingonben]

Sv: Att uppfostra en pojke. (genusdiskussion)

Klurig och viktig diskussion dethär. Jag skulle sammanfatta det som att jag jobbar mot ett specifikt mål, dvs en trevlig individ, oavsett kön. Sen får vägen dit se lite olika ut beroende på könet, helt enkelt därför att det är så många andra som kommer att påverka barnet i en viss riktning. Jag får alltså ta och försöka stärka upp de andra sidorna som jag tror behövs för att mitt barn ska bli en lycklig komplett individ. J

Vi pratar iallafall en hel del om känslor hemma med nästan-fyraåringen, och att det är okej att gilla olika saker och olika färger oavsett könet. Barnen i hans dagisgrupp har börjat könskategorisera färger, utseende och aktiviteter rätt mycket, så då känns det viktigt att följa upp det hemma. T ex att jag är tjej och gillar rosa, hans favorit"faster" J är tjej men avskyr rosa och gillar svart istället, och att han gillar rosa, och alltihop är okej. Samma med hår t ex, han har kort hår, men han har träffat tillräckligt många av våra kompisar i metalsvängen som är män och har långt hår att han vet att könet inte sitter i hårlängen.

Och ketchupmammans gräddliknelse var bara underbart fantastisk. Den tänker jag använda mig mycket av!