P
Pannkaka
Sv: Att träna eller inte träna, det är frågan
Tack igen till alla som svarat...
Liten uppföljning:
Jag är hör ju tyvärr till de bättre i superlilla klubben här ute, och den kompis som jag hade hoppats kunde hjälpa mig tänker flytta, berättade hon när jag ringde och pratade med henne.
Härligt. Hade hoppats få hjälp och nu försvinner tävlingskompisen...
Tränade i förrgår igen. Var jättestolt över pållen som gjorde öppnor i galopp för första gången!
Men det hjälpte inte så mycket. Ett par kommentarer senare var jag nere på jorden igen och fem minuter senare var jag mycket nära att bli riktigt förbannad.
Jag var så besviken när träningen var slut! Var superinställd på att inte påverkas, vara glad och om något blev dumt, tala om hur jag upplevde situationen.
Flopp.
Inte nog med att tränaren vägrade ens låta mig prata under lektionen, efteråt ville jag ta några minuter och få förklara att det inte funkar. Men tränaren hade brått...
Jag tänker inte träna mer för denne nu. Men mamma håller inte alls med mig, och det känns nu som nästa stora problem.
Mamma tycker tränaren är duktig och har rätt, och många gånger har hon det, men inte alltid. Jag tycker som sagt att all ilska, oavsett anledning är fel (om det inte är solklart trots, eller farligt för mig). Tränaren och mamma är mer inne på belöna/bestraffa-linjen, snarare än min egen belöna/ignorera och gör igen-linje... Mamma tycker också att vi utvecklas mycket - sant, men jag tycker inte längre det spelar någon roll.
En annan tränare jag trivs med bor en bit härifrån, och jag skulle verkligen vilja åka dit istället. Mamma tänker inte hjälpa mig med bil, betalning och sällskapet om jag åker dit, vilket gör att jag i praktiken inte kommer kunna träna särsklit ofta - fattig student...
Det måste vara roligt att vilja bli bra, träna för att bli bra och att vara bra, annars kan jag lika gärna strunta i det. Som det känns nu är all glädje med träning/tävling borta.
Hade det inte varit för min helt fantastiska häst hade jag gett upp ridningen nu. Svårriden i komination med skönhetsfel gör honom svår att hitta rätt ryttare åt, och jag vill verkligen inte ge upp honom!
Men vad ska jag göra?
Ledsen över ett långt och gnälligt inlägg...
Tack igen till alla som svarat...
Liten uppföljning:
Jag är hör ju tyvärr till de bättre i superlilla klubben här ute, och den kompis som jag hade hoppats kunde hjälpa mig tänker flytta, berättade hon när jag ringde och pratade med henne.
Härligt. Hade hoppats få hjälp och nu försvinner tävlingskompisen...
Tränade i förrgår igen. Var jättestolt över pållen som gjorde öppnor i galopp för första gången!
Men det hjälpte inte så mycket. Ett par kommentarer senare var jag nere på jorden igen och fem minuter senare var jag mycket nära att bli riktigt förbannad.
Jag var så besviken när träningen var slut! Var superinställd på att inte påverkas, vara glad och om något blev dumt, tala om hur jag upplevde situationen.
Flopp.
Inte nog med att tränaren vägrade ens låta mig prata under lektionen, efteråt ville jag ta några minuter och få förklara att det inte funkar. Men tränaren hade brått...
Jag tänker inte träna mer för denne nu. Men mamma håller inte alls med mig, och det känns nu som nästa stora problem.
Mamma tycker tränaren är duktig och har rätt, och många gånger har hon det, men inte alltid. Jag tycker som sagt att all ilska, oavsett anledning är fel (om det inte är solklart trots, eller farligt för mig). Tränaren och mamma är mer inne på belöna/bestraffa-linjen, snarare än min egen belöna/ignorera och gör igen-linje... Mamma tycker också att vi utvecklas mycket - sant, men jag tycker inte längre det spelar någon roll.
En annan tränare jag trivs med bor en bit härifrån, och jag skulle verkligen vilja åka dit istället. Mamma tänker inte hjälpa mig med bil, betalning och sällskapet om jag åker dit, vilket gör att jag i praktiken inte kommer kunna träna särsklit ofta - fattig student...
Det måste vara roligt att vilja bli bra, träna för att bli bra och att vara bra, annars kan jag lika gärna strunta i det. Som det känns nu är all glädje med träning/tävling borta.
Hade det inte varit för min helt fantastiska häst hade jag gett upp ridningen nu. Svårriden i komination med skönhetsfel gör honom svår att hitta rätt ryttare åt, och jag vill verkligen inte ge upp honom!
Men vad ska jag göra?
Ledsen över ett långt och gnälligt inlägg...