AgentCarter
Trådstartare
Då min hund väldigt hastigt och traumatiskt dog för snart två veckor sedan har mitt liv förändrats något väldigt. Hon var ingen lätt och genomsnäll hund men det var VI även efter vi flyttade in till min sambo och hans hund (på samma sätt som hans hund är extrem präglad på honom).
Och självklart saknar jag henne något extremt, inte ens på nätterna får jag vara ifred utan drömmer om henne (gärna relaterat till hur hon dog), sambons hund är självklart en tröst men han är verkligen husses hund (och tycker nog jag är jättejobbig för att jag bryter ihop om han inte gör som jag säger, hälsar när jag kommer hem m.m). Så i helgen så kände jag längtan efter en ny hund, inte samma ras men en liten lurvig sak som jag kan knyta an till och dessutom så skulle sambons hund slippa vara ensam.
Tidsmässigt så har vi det perfekt för att skaffa valp, jag jobbar kväll, sambon studerar dagtid och om det skulle hända något så har vi hundvakt 50 m bort. MEN vi ska ha barn i februari.
Och det krånglar till allt verkligen, för hur mycket tid kommer vi ha då? Går det ens ihop med valp och barn? Egentligen så tänkte vi vänta med ny hund till sommaren eftersom vi då vet hur det är att ha barn och kan se om det går ihop om man slänger in en valp i röran. Fast då man har haft en extrem skitdag psykiskt eftersom min hund är borta så känns det verkligen som det skulle behövas en valp (eller egentligen bara en hund som jag går ihop med, dock vill vi inte ha en vuxen igen pga tidigare problem).
Har hittat något som på pappret verkar perfekt, 17v blandras (trodde jag inte om mig själv). Fortfarande tillräckligt ung för att inte ha för mycket i bagaget och kommer vara ca 8 månader när barnet kommer. Är sällskapshunds blandning så inte så krävande (jämfört med brukshund då...)
Tror egentligen jag mest undrar om jag är helt dum i huvudet som ens tänker så här? Vissa dagar går det bättre och jag kan koppla bort att det saknas en familjemedlem, andra dagar är det bara nattsvart.
Eller som förstående människor säger "Det är bara hormonerna!"...
Och självklart saknar jag henne något extremt, inte ens på nätterna får jag vara ifred utan drömmer om henne (gärna relaterat till hur hon dog), sambons hund är självklart en tröst men han är verkligen husses hund (och tycker nog jag är jättejobbig för att jag bryter ihop om han inte gör som jag säger, hälsar när jag kommer hem m.m). Så i helgen så kände jag längtan efter en ny hund, inte samma ras men en liten lurvig sak som jag kan knyta an till och dessutom så skulle sambons hund slippa vara ensam.
Tidsmässigt så har vi det perfekt för att skaffa valp, jag jobbar kväll, sambon studerar dagtid och om det skulle hända något så har vi hundvakt 50 m bort. MEN vi ska ha barn i februari.
Och det krånglar till allt verkligen, för hur mycket tid kommer vi ha då? Går det ens ihop med valp och barn? Egentligen så tänkte vi vänta med ny hund till sommaren eftersom vi då vet hur det är att ha barn och kan se om det går ihop om man slänger in en valp i röran. Fast då man har haft en extrem skitdag psykiskt eftersom min hund är borta så känns det verkligen som det skulle behövas en valp (eller egentligen bara en hund som jag går ihop med, dock vill vi inte ha en vuxen igen pga tidigare problem).
Har hittat något som på pappret verkar perfekt, 17v blandras (trodde jag inte om mig själv). Fortfarande tillräckligt ung för att inte ha för mycket i bagaget och kommer vara ca 8 månader när barnet kommer. Är sällskapshunds blandning så inte så krävande (jämfört med brukshund då...)
Tror egentligen jag mest undrar om jag är helt dum i huvudet som ens tänker så här? Vissa dagar går det bättre och jag kan koppla bort att det saknas en familjemedlem, andra dagar är det bara nattsvart.
Eller som förstående människor säger "Det är bara hormonerna!"...
