Att leva med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Visst är det mycket lättare när man har någon med sig! Instruktör eller ridkompis. Ibland får min man följa med och titta på (han tycker det är otroligt roligt förstås... not! ;)).
Min hoppning går också upp och ner, men då får den göra det. Jag tävlade 1m förut, nu harvar jag runt på 80 men vafan, då får det väl vara så! Man gör ju det för att man tycker det är kul! Ingen mening att känna att det är "sämre" att hoppa lågt eller inte hoppa alls. Det allra sämsta är ju att inte lyssna på sig själv. Känns det lagom med en bom på marken så är det ju asbra!
Min häst hade väl iofs hellre hoppat lite högre men han får acceptera att sänka kraven ibland. :)
Jag kämpar för att ta mej till 110-120 där jag var förut men sitter och harvar på 60-70. Känns ju frustrerande när man vet att man egentligen kan. Fast å andra sidan så har jag utvecklats till det bättre i ridningen i övrigt. Så jag har ju inte stått still ändå. Är glad över ha blivit bättre över lag :) har bestämt mej för att börja tävla dressyr också för att ha en tävlingskarriär även om jag inte kommer dit jag vill med hoppningen. Tränar så mycket jag har råd med. Men det där med ridsällskap vore inte fel även om jag oftast föredrar att rida själv.
 
Jag kämpar för att ta mej till 110-120 där jag var förut men sitter och harvar på 60-70. Känns ju frustrerande när man vet att man egentligen kan. Fast å andra sidan så har jag utvecklats till det bättre i ridningen i övrigt. Så jag har ju inte stått still ändå. Är glad över ha blivit bättre över lag :) har bestämt mej för att börja tävla dressyr också för att ha en tävlingskarriär även om jag inte kommer dit jag vill med hoppningen. Tränar så mycket jag har råd med. Men det där med ridsällskap vore inte fel även om jag oftast föredrar att rida själv.

Det finns ju massa andra saker att tävla i om man inte vill hoppa just nu. Jag kör bara p&j i hoppningen nu för jag blir så stressad när det är "riktig" tävling, men gör massa andra saker som dressyr, stilterräng, WE, team chasing... Det är bara bommar som inte funkar för mig just nu men försöker bota det genom att hoppa andra saker, inneterräng och sådär. Målet är att komma till start på en fälttävlan i år och då måste man ju hoppa 95 i banhoppningen, men banhoppningen på fälttävlan är såååå mkt mer avslappnat så jag hoppas att jag vågar!
 
Jag har inte hittat nåt system som alltid funkar med tröttheten. Det får bli en bedömning från gång till gång och det är rent ut sagt skitsvårt! I torsdags var jag jättetrött men var ute i stallet och red ändå. I fredags var jag så trött att det susade i öronen och typ sjöng i huvudet och då gick jag inte ens ur sängen. Kanske jag hade behövt vila i torsdags och gjorde fel som red ändå. Kanske hade jag blivit jättetrött i fredags även om jag vilade i torsdags och alltså gjorde rätt som tvingade mig ut. Så svårt att veta!

Jag brukar tänka att om det är hjärnan som är trött mår jag oftast bättre efter en ridtur. Sen får jag ju anpassa ridningen efter hur jag mår och inte göra nåt svårt.
Men är det kroppen som är trött är det bättre att vila. Alltså om jag rent fysiskt inte orkar, när kroppen känns jättetung och jag knappt kan hålla ögonen öppna.

Sen känner jag inte skillnad på psyke och kroppens trötthet ibland.
Trial and error, alltid!
Jag är oftast bara psykiskt trött. Tur man har en häst som klarar av att vila.

Men jag har en förändring att göra, som jag hoppas leder till mer ork. Men förändringen händer tyvärr inte över en natt.
 
Det finns ju massa andra saker att tävla i om man inte vill hoppa just nu. Jag kör bara p&j i hoppningen nu för jag blir så stressad när det är "riktig" tävling, men gör massa andra saker som dressyr, stilterräng, WE, team chasing... Det är bara bommar som inte funkar för mig just nu men försöker bota det genom att hoppa andra saker, inneterräng och sådär. Målet är att komma till start på en fälttävlan i år och då måste man ju hoppa 95 i banhoppningen, men banhoppningen på fälttävlan är såååå mkt mer avslappnat så jag hoppas att jag vågar!
Jo det är ju just hoppning som jag vill pyssla med. Allt annat är bara bonus. Ska pröva lite Fälttävlan åxå. Var på en terrängträning i somras och blev riktigt sugen.
Känns skönt att prata om detta med nån som förstår och typ sitter i samma sist själv :) För hur jag än förklarar för nån utan diagnoser så kan dom aldrig förstå hur man fungerar och hur man mår
 
Om man inte har någon diagnos men ändå har ett mående som håller på att trasa sönder hela ens liv..Vad gör man åt det?
Har varit sjukskriven mer än ett kort tag i höstas för utmattningsdepression och hittade väl lite balans då men vill egentligen vara igång och fungera..
Tror liksom i nu att det inte hjälper mig att gå hemma.
Vaknade i morse med fundering om jag borde ringa vct och få sömntabletter utskrivet iallafall..

Skällde på mannen att han i sin tur inte enligt min önskan tagit tag i dottern att fixa sin rentvätt. Jag har jobbat hela helgen och blir ganska trött iom sena,stressiga jobbkvällar och upp tidigt..
Nu ligger den där klädhögen och stirrar på mig som ett monster som ger mig ångest..Bara det..hallå. Hur helvete kan jag gå i gång på det och att jag inte bara gör det? Håller nog på att bli knäpp..
Men det är bara att bära upp den och inte börja städa och röja åt henne trots verklig misär..

Jag är en värdelös, svag liten skit. Rida kan jag inte och en jättedålig mamma och en hemsk fru.
Önskar jag kunde trycka på en killevippen knapp..

Livet är svart och jag har egentligen svårt att ge uttryck riktigt för hur illa jag mår då jag är expert på att skämta bort och ironisera mitt mående inför mig själv och även inför andra..

Sälja åtm en av hästarna och flytta till en etta?
Så behöver jag inte göra illa alla runtomkring mig?
Vill ju rida, utvecklas, träna, skapa rutiner och mål.
Vara glad och positiv och se möjligheter och känna harmoni.
Är såå jäkla trött på min gråa bubbla.

Egentligen har jag ju så mycket framför mig och min man som ska vara alldeles underbart och härligt framöver men istället ser jag bara mörkt och negativt och om det blir så bra som man drömmer om någonsin?

( Vi letar liten gård, men slutar väl med ett fyrkantigt praktiskt hus i ett villaområde någonstanns i vår gråa kommun.)

Vet inte hur det fungerar men sämst mår jag när mitt svaga sinne går ut över alla andra.
Usch vad jag hatar mig själv.

Förlåt intrång, men önskar egentligen få råd på vad fan jag ska göra?
Borde väl kontakta vårdcentralen, vår fantastiska ödebygds neandertahls vårdcentral..Typ..

Såå..om någon varit i känsla av att vara ett värdelöst bottenskrap som inte borde finnas, vad gör man?
Eller är det bara att gaska upp sig?
 
Om man inte har någon diagnos men ändå har ett mående som håller på att trasa sönder hela ens liv..Vad gör man åt det?
Har varit sjukskriven mer än ett kort tag i höstas för utmattningsdepression och hittade väl lite balans då men vill egentligen vara igång och fungera..
Tror liksom i nu att det inte hjälper mig att gå hemma.
Vaknade i morse med fundering om jag borde ringa vct och få sömntabletter utskrivet iallafall..

Skällde på mannen att han i sin tur inte enligt min önskan tagit tag i dottern att fixa sin rentvätt. Jag har jobbat hela helgen och blir ganska trött iom sena,stressiga jobbkvällar och upp tidigt..
Nu ligger den där klädhögen och stirrar på mig som ett monster som ger mig ångest..Bara det..hallå. Hur helvete kan jag gå i gång på det och att jag inte bara gör det? Håller nog på att bli knäpp..
Men det är bara att bära upp den och inte börja städa och röja åt henne trots verklig misär..

Jag är en värdelös, svag liten skit. Rida kan jag inte och en jättedålig mamma och en hemsk fru.
Önskar jag kunde trycka på en killevippen knapp..

Livet är svart och jag har egentligen svårt att ge uttryck riktigt för hur illa jag mår då jag är expert på att skämta bort och ironisera mitt mående inför mig själv och även inför andra..

Sälja åtm en av hästarna och flytta till en etta?
Så behöver jag inte göra illa alla runtomkring mig?
Vill ju rida, utvecklas, träna, skapa rutiner och mål.
Vara glad och positiv och se möjligheter och känna harmoni.
Är såå jäkla trött på min gråa bubbla.

Egentligen har jag ju så mycket framför mig och min man som ska vara alldeles underbart och härligt framöver men istället ser jag bara mörkt och negativt och om det blir så bra som man drömmer om någonsin?

( Vi letar liten gård, men slutar väl med ett fyrkantigt praktiskt hus i ett villaområde någonstanns i vår gråa kommun.)

Vet inte hur det fungerar men sämst mår jag när mitt svaga sinne går ut över alla andra.
Usch vad jag hatar mig själv.

Förlåt intrång, men önskar egentligen få råd på vad fan jag ska göra?
Borde väl kontakta vårdcentralen, vår fantastiska ödebygds neandertahls vårdcentral..Typ..

Såå..om någon varit i känsla av att vara ett värdelöst bottenskrap som inte borde finnas, vad gör man?
Eller är det bara att gaska upp sig?
Så skall du inte behöva ha det! Kontakta VC eller psyk för en samtalskontakt.
 
Är det någon som vet hur mycket kunskap en vanlig allmänläkare har om neuropsykiatriska diagnoser?
För det mesta väldigt lite enligt mina erfarenheter, men med undantag givetvis.
Själv kom jag en gång till en läkare som hade en son med samma diagnos som jag. Sjukt behändigt när det gällde läkarintyg till FK :up:
 
För det mesta väldigt lite enligt mina erfarenheter, men med undantag givetvis.
Själv kom jag en gång till en läkare som hade en son med samma diagnos som jag. Sjukt behändigt när det gällde läkarintyg till FK :up:
Jag träffade en läkare i veckan som trodde att alla mina problem skulle lösas under ett besök hos psykologen :meh:
 
Ursäkta om jag kapar tråden lite, men ni som har ADD eller ADHD vad jobbar ni med? Medicinerar ni något? Har ni några på tips på överleva vardagen som ADDare och utmattningsdepprission ( Kan ej stava till det. Ursäkta!) Jag har testat concerta och det var jättebra för mig! Allt föll på plats och jag orkade på ett annat sätt än tidigare. Men så fick jag jobbiga psykiska biverkningar av det... så nu kan jag inte äta det längre, och jag är på ruta 1 igen. Tips på andra bra mediciner? Eller går det överleva utan? Tacksam för svar! Ursäkta trådkapning!
 
Jag har ADD och mina besvär är främst sömnproblem och hjärntrötthet som ofta leder till nedstämdhet, och har i sin tur gjort att jag drabbats av utmattning några gånger. Jag hade tidigare svåra depressioner och extremt mycket ångest men det är minimerat tack vare god hjälp av psykolog.

Jag kan aldrig någonsin somna utan tabletter på kvällen och sover ofta oroligt med flera uppvakningar per natt. Men jag har hittat en medicinering som ändå fungerar skapligt vilket jag är väldigt glad för, för några år sedan var mina sömnbesvär mycket mycket värre. Jag har också fått bättre förståelse för min egen dagsform och kan på förhand avgöra vilka tabletter jag kommer behöva just den kvällen, om jag behöver ta ett varmt bad för att lugna kroppen, göra ett längre yogapass, avslappningsövningar, skriva ner mina tankar för att tömma hjärnan om den är extra rörig eller bara lyssna på något innan jag ska sova.
Alltid innan jag lägger mig i sängen gör jag några enkla yogapositioner i typ fem minuter, upplever att det hjälper mycket för nedvarvning och det är skönt att sträcka ut kroppen på hårt underlag (golv) innan man lägger sig i sängen.

Hjärntröttheten försöker jag tackla med motion (gärna på morgonen de dagar jag arbetstränar), regelbundna näringsrika måltider (lättare sagt än gjort, plötsligt sitter man där med en chokladkaka.. men man gör så gott man kan) och att lägga in pauser och vila rutinmässigt - även när jag är mitt uppe i något och tycker mig ha ork. Ibland behövs bara små andningshål för att hjärndimman ska skingras eller till och med undvikas.
För mig kan intryck vara väldigt tröttande, särskilt ljud, så på tex arbetsplats lyssnar jag gärna på musik i hörlurar eller har hörselkåpor. En stund av lunchen går jag antingen på en kort promenad själv eller lägger mig en stund i vilorummet som finns på jobbet, det ger mig energi för eftermiddagen.
Det händer att jag ibland tar korttidsverkande centralstimulerande medicin om jag har en dag då det är extra svårt med fokus. För mig är det inte värt att ta regelbundet pga att jag får obehagliga biverkningar, men att ha möjligheten att ta när det verkligen behövs är guld värt för mig.

Sedan är det så att pressar jag mig själv över vad jag faktiskt orkar tar energin slut helt otroligt snabbt, jag blir jättetrött, ledsen och väldigt besviken över att jag "orkar så lite", och så dras en spiral av negativa tankar igång som slutar i att jag är fullkomligt värdelös och allt är meningslöst och varför ska jag ens kämpa vidare.
Det har varit min viktigaste lärdom, att ändra min ambitionsnivå till något som är hållbart där jag är i livet just då, en nivå där jag faktiskt lyckas med saker och räcker till. Det är så mycket roligare att räcka till! Och jag upplever att ju snällare jag varit mot mig själv med anpassningar kring ambitioner och prestationer vid olika tidpunkter, desto oftare upptäcker jag att jag efter ett tag plötsligt orkar mycket mer av vissa saker, och då kan jag ju öka ambitionerna litegrann på de områdena om det är vad jag vill. Det här handlingssättet gör mig till en gladare och mer positiv person.

Bara för att man sänker sina ambitioner behöver det ju inte betyda att man aldrig kommer kunna höja dem igen och åstadkomma det man vill. Man kanske bara inte kan göra exakt allt och exakt just nu, men det gäller ju även personer utan NPF.
Att jobba med sina förutsättningar istället för mot ökar ju chanserna för att det dessutom kan bli hållbart. Det är definitivt inte lätt att leva med NPF men hittar man sina strategier kan det åtminstone bli lite enklare.


Oj vad långt det blev.. :o
 
De senaste veckorna har varit katastrof. Den ordning jag lyckats slita mig till att hålla hemma har förfallit. Jag har saker som måste göras, med tidsgräns, och jag orkar ingenting. I morse skulle jag iväg och var stressad och lyckades slå mig varpå jag börjar störtgråta och förbannade mamma och pappa för att de skaffade barn. Varför var jag tvungen att födas till den här världen? Jag vill inte längre, jag orkar inte slåss varje enskild minut av livet för att hanka mig fram till nästa kamp och nästa och nästa och.... Varför kan jag inte bara få slippa stressen, sorgen, ångesten och det dåliga samvetet? VARFÖR?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/...
2
Svar
38
· Visningar
2 285
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 897
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 561
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Jag vill ha en träningsapp där jag själv kan välja både på färdiga pass men också lägga ihop egna övningar till egna pass. Finns det...
Svar
15
· Visningar
179
Senast: Tassa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp