Att leva med fobi?

[Sel]

Det här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?

Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.

Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.

Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.

 

[Sel]

Jag lider också av svindel, men det är inte direkt en fobi.

 

[MJLee]

Jag hade en riktig sprutfobi, så jag vägrade att vaccinera mig öht och det slutade med att jag fick alla barnsjukdomar och låg hemma i veckor/månad. Fixade inte tandläkaren heller. Sedan blev jag diabetiker och då var det lite, ta sprutor eller dö.

Det var inte roligt och jag hade en fruktansvärd ångest utan dess like. Men ja, antingen dör du eller så tar du sprutor (dagligen). Och min livsvilja var starkare än min fobi (även om det var en del gånger jag inte klarade att ta insulin).

 

[alazzi]

Kanyler och spindlar har jag väldiga problem med. Så lagom kul under covid-19 när varenda nyhetsprogram visade kanyler. Det var jobbigt.

Och dina husdjur...har verkligen oro över att läsa dina inlägg sen jag ramlade över ett inlägg om dessa husdjur.

 

[sthu]

Sprutor.
Det har blivit bättre, nu kan sjukvården ta tex blodprov utan att jag svimmar och/eller kräks.
Men när jag fick graviditetsdiabetes och skulle ta stick i fingret själv. Nix, det gick inte. Det gick verkligen inte.

 

[hundtant]

Jag hade en riktig sprutfobi, så jag vägrade att vaccinera mig öht och det slutade med att jag fick alla barnsjukdomar och låg hemma i veckor/månad. Fixade inte tandläkaren heller. Sedan blev jag diabetiker och då var det lite, ta sprutor eller dö.

Det var inte roligt och jag hade en fruktansvärd ångest utan dess like. Men ja, antingen dör du eller så tar du sprutor (dagligen). Och min livsvilja var starkare än min fobi (även om det var en del gånger jag inte klarade att ta insulin).

Är det odramatiskt för dig numera, med sprutorna?

 

[mysboll]

Spindlar och människor.

 

[parellikusken]

Jag hade vad som kallas "extrem tandvårdsrädsla". Fick panikångest bara tanken på att gå till tandläkaren.
Men fick kbt-terapi hos en psykolog på odontologen på sjukhuset.
Det hjälpte! Numera går jag till tandläkaren, men behöver lustgas fortfarande.

 

[Sel]

Kanyler och spindlar har jag väldiga problem med. Så lagom kul under covid-19 när varenda nyhetsprogram visade kanyler. Det var jobbigt.

Och dina husdjur...har verkligen oro över att läsa dina inlägg sen jag ramlade över ett inlägg om dessa husdjur.

Jag hade också väldiga bekymmer med den biten under Covid. Det gick inte öppna en enda websida, tidning eller knappt gå ut på gatan utan grafiska bilder av injektioner.

Jag har inte postat en enda bild utanför den specifika ämnestråden om dem sedan någon uppmärksammade mig om saken i VGV-tråden. Inget att oroa sig för.

 

[hundtant]

Jag lider också av svindel, men det är inte direkt en fobi.

Jag hade broskräck ett tag, det borde ligga ganska nära svindel? När jag skulle köra över en bro var det som att jag sögs in i en tunnel, jag var övertygad om att jag skulle tuppa av vid ratten och köra över räcket. Det var skitobehagligt.

 

[Bapelsin]

Jag har hemsk fobi för sniglar, vilket påverkar mig mycket på sommaren eftersom jag håller på med odling. Min man får alltid lyfta på blad och fallna blommor och sådant. När jag ser sniglar i mina bäddar skriker jag högt och min man får komma och ta hand om dem. Vissa delar av trädgården går jag inte i öht. Jag svimmade nästan när jag råkade trampa på en snigel en gång, och slog mig. Grät hela dagen av paniken.

Har också så grav tandläkarskräck att jag måste göra alla behandlingar/ingrepp under narkos. Har testat allt.

 

[MJLee]

Är det odramatiskt för dig numera, med sprutorna?

Yup, jag har haft diabetes i så många år att långsamt så 'gick det över.' Numera fixar jag att ta olika blodprover (och tur är väl det eftersom jag tar dem för olika enheter och sjukdomar så tappas på en hel del blod).

Jag tycker inte att det är roligt precis men att rulla upp armen och titta bort är det som fungerar. Sedan fullkomligt dyrkar jag min Libre som gör att jag kan testa blodsockret efter att ha tvingast sticka mig i fingrarna vilket jag aldrig gjorde.

 

[alazzi]

Jag hade också väldiga bekymmer med den biten under Covid. Det gick inte öppna en enda websida, tidning eller knappt gå ut på gatan utan grafiska bilder av injektioner.

Jag har inte postat en enda bild utanför den specifika ämnestråden om dem sedan någon uppmärksammade mig om saken i VGV-tråden. Inget att oroa sig för.

Tack. Jag tycker fortfarande att det är läskigt med dina inlägg pga spindlarna men jag är tacksam över att inte behöva vara orolig för bilder framöver. Minns fortfarande bilden...

 

[Piaff]

Sprutor/blod och ormar. Ormarna är jag fortfarande dålig på att hantera (skriker gällt) men sprutorna botades jag från under graviditeten, det tas prover och grejs hela tiden så blev väl van. Har innan i vuxen ålder smitit från hälsocentralen när sköterskan gick och hämtade kanyler för jag panikade… inte min stoltaste stund!

 

[Sel]

Jag har hemsk fobi för sniglar, vilket påverkar mig mycket på sommaren eftersom jag håller på med odling. Min man får alltid lyfta på blad och fallna blommor och sådant. När jag ser sniglar i mina bäddar skriker jag högt och min man får komma och ta hand om dem. Vissa delar av trädgården går jag inte i öht. Jag svimmade nästan när jag råkade trampa på en snigel en gång, och slog mig. Grät hela dagen av paniken.

Har också så grav tandläkarskräck att jag måste göra alla behandlingar/ingrepp under narkos. Har testat allt.

Sniglarna måste vara skitjobbigt om du bor i södra delarna av Sverige. Har du funderat på att söka hjälp med det?

 

[escodobe]

Det här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?

Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.

Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.

Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.

jag har kräkfobi, den har blivit såpass bra att jag faktiskt klarar av att utsätta mig för en ganska stor risk att må illa eller kräkas av sjösjuka några dagar om året. Men det är inte utan rätt mycket ångest och jag klarar inte att se/höra/veta att andra kräks eller om det finns risk för magsjuka. En person har kräkts av magsjuka i ett rum på jobbet, och jag planerar att inte gå in där på minst en vecka. Helst aldrig, men jag vill ju inte få sparken... Jag vet inte var i rummet kräkset har skett och jag slåss med mig själv om jag ska ta reda på det så att jag kan undvika det stället eller om jag ska försöka att hantera att hela rummet för mig är kontraminerat. Jag vet inte vad som kommer vara värst att sitta på möten och tänka att "det har funnits kräks där den personen just ställde ned sin väska" eller om det kommer vara värre att inte veta.
Jag blir lite kallsvettig bara av att skriva om kräks. Men jag kommer tillbringa 6x8 timmar på en båt vecka 29. Jag vågar dock inte anmäla mig till något som innebär att jag inte kan kliva av båten vid slutet på dagen eller vägra kliva på den på morgon om vädret är för dåligt.
Till saken hör att jag är EXTREMT sjösjuk, jag kan bli sjösjuk av att titta på en brygga så min rädsla för sjösjuka är välgrundad.

 

[Squie]

Har haft social fobi o agorafobi.

 

[MJLee]

Intressant att så många har liknande fobier, sprutor, blod, spindlar och ormar. Undrar varför just det är så vanligt. Jag hade en vän som hade svår fobi mot att flyga. Hen gick kurser i flygrädsla/fobi. Lätt blev det aldrigt, men det gick att gå på ett plan utan att svimma och kräkas. Lugnande medel nog för att droga ner en elefant hjälpte också.

 

[Daff]

Jag säger att jag har fobi för ormar och maskar men vet inte om det räknas som det?

Jag kan se dom på bild men kan börja gråta och får panik om jag ser en orm utomhus. Jag bor nära ett område med flera motionsspår men går där väldigt sällan eftersom det finns ganska mycket orm, även om jag som tur var aldrig har stött på någon.

Daggmaskar är mina värsta maskar, kan börja gråta när jag gräver i jorden och råkar på en mask. Är en pina eftersom jag i övrigt gillar trädgårdsarbete men funkar nog också som KBT för jag kan hantera det bättre numer. Har haft väldigt svårt att ta promenader när det har regnat och maskarna kommer upp på vägarna, är som en mardröm. Jag fattar att maskar inte är farliga men det spelar ingen roll, tycker dom är vansinnigt obehagliga.

Jag har funderat över att försöka bota min orm-fobi eftersom den delvis hindrar mig i vardagen men fastnar på att det känns så rimligt att vara rädd för ormar för dom är ju farliga?

 

[bettysmatte]

Det här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?

Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.

Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.

Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.

Jag har ormfobi och prata-inför-människor-fobi (typ scenskräck, antar jag).

Ormfobin är inget jag bekymrar mig speciellt över. Det är ju inget som jag behöver hantera i mitt dagliga liv. Jag klarar att vistas i skog och mark. Men jag märker absolut att fobin aktiveras om jag ser en orm (det räcker med en kopparödla som ju liknar en orm) och sedan ser jag ormar "överallt" i flera veckor efteråt. Men - tack och lov - bor vi ju inte i ett ormtätt land så det är en fobi som går att leva med utan att göra så mycket med den. Men hade den t.ex. börjat begränsa skogspromenader och dylikt så hade jag absolut sökt hjälp! Min värsta ormupplevelse var när maken inte var hemma och jag blev tvungen att få ut en snokbebis ur pannrummet på egen hand. Jag skrek, minns jag, MASSOR och grät säkert också. Men jag var TVUNGEN att få ut den!

Min prata-inför-människor-fobi är mer problematisk och hindrar mig till viss del i livet. Jag har vid tillfälle fått någon typ av panikångestattack när jag skulle prata inför ett rum fullt av kurskamrater. Det här är en fobi som jag "alltid" har haft med mig. Jag minns att muntliga redovisningar var en fasa för mig redan på mellanstadiet t.ex. Tack och lov har jag ett yrke där det väldigt sällan krävs att jag ställer mig upp och pratar inför andra, men det händer ibland att jag tvingas göra det. För det mesta går det ändå hyfsat, även om jag är rädd och nervös, och jag vet ärligt talat inte varför jag är så rädd för att göra det. Speciellt när det är vänligt sinnade arbetskamrater?? Jag önskar dock att det inte hade varit så svårt för mig, för det hade varit roligt att kunna hålla lite fler föredrag kring mina böcker t.ex...