Att låta sin vän somna in...

[Fibusen]

Beslutet är nästan fattat,men jag vet inte hur jag ska klara det. Bara att ringa veterinären ser jag inte hur jag ska klara!

Vet varken ut eller in, eller egentligen så vet jag att det är nog dags,men jag vet hur jag ska fixa att se min busiga,pigga hund ligga där helt död,helt utan livstecken. Och att sen lämna han där.

Jag vet att jag inte vill ha hem han "hel", och jag vet inte vart jag ska göra av ev aska heller så vill inte ha hem den heller. Men vad händer med han då? Han slängs väll inte bara på nån soptipp?

Gud,jag orkar inte.... Hur klarar man det här?

 

[Malibu_Stacy]

Beslutet är nästan fattat,men jag vet inte hur jag ska klara det. Bara att ringa veterinären ser jag inte hur jag ska klara!

Vet varken ut eller in, eller egentligen så vet jag att det är nog dags,men jag vet hur jag ska fixa att se min busiga,pigga hund ligga där helt död,helt utan livstecken. Och att sen lämna han där.

Jag vet att jag inte vill ha hem han "hel", och jag vet inte vart jag ska göra av ev aska heller så vill inte ha hem den heller. Men vad händer med han då? Han slängs väll inte bara på nån soptipp?

Gud,jag orkar inte.... Hur klarar man det här?

Jag beklagar, vet hur det känns. Du har ju dock redan klarat av en av de svåraste sakerna i det hela, och det är att fatta beslutet. Mycket starkt av dig!
Att ringa är inget problem, de som svarar i telefonen kommer förstår vad du vill även fast du bara gråter. Eller så kan du faktiskt be någon annan att ringa samtalet, du kan också bara åka till veterinär som har akutmottagning. Djur som kommer för avlivning tas alltid emot.

Och du, du måste faktiskt inte vara med under själva avlivningen. Många väljer att lämna när hunden fått den lugnande sprutan just för att de vill minnas sin kompis levande. Men där är alla olika. En del är med hela vägen, andra vill inte ens vara med när lugnande ges, några vill inte vara med men däremot se kroppen efteråt. Man får göra precis som man vill.

Om du inte vill ha tillbaka en urna med aska eller ta med kroppen hem så kommer hunden att kremeras tillsammans med andra djur.

 

[Yrja]

Usch, det där är det värsta. Vi tog nyligen bort vår gamling. Vi lät honom vara med tills det en dag kändes som att han sa att nu är det nog. Han la sig i skogsbrynet när vi var ute, en bit bort från oss, ville inte följa med in sen. Han hade inte ätit sitt torrfoder dagen innan, var trött o fridfull. Kändes frånvarande, men inte olycklig. Tvärt om, tillfreds. Han visste atthan var färdig nu. Jag kände redan på fm att det här var slutet, och efter middagen åkte min man in med honom. Han ringde o sa att de ville låta honom somna direkt. Jag hade redan sagt hejdå, tagit bilder. Det kändes bra att inte ha en bokad tid att vänta in, utan att få ta beslutet när det kändes rätt och få det gjort direkt. En del kliniker har drop-in vissa dar, det var en sån tid vi åkte på. Han var med oss till 100% tills den stund han åkte. Vi behövde aldrig få kalla fötter, tveka eller räkna dagar.

Jag hoppas att ni får ett fint avslut.

 

[Fibusen]

Jag känner mig så rådvill,även om jag vet att skulle någon annan bli drabbad av samma sak så hade jag rekommenderat avlivning,nu sitter man själv här och vet varken ut eller in...

Situationen är den att han börjat visa aggressiva tendenser. Från att vara en glad och ALLTID dumsnäll hund har han börjat vakta saker,och han har tex blivit besatt av mat. När vi äter har vi inga hundar i köket,utan då får dom gå ut,och det har han vetat hur många år som helst,nu plötsligt så går han in endå,när man säger åt han att gå ut så morrar han,säger man åt han igen så börjar han skälla,och verkligen hota. Han hotar inte rakt åt mig,utan vänder sig om som om han skulle gå ut,stannar,skäller så där riktigt hotfullt så saliven sprutar,spänd svans,spända klor, och reser ragg. Idag var det tredje gången på en vecka. Går inte att säga åt han längre,ber man han om något han inte vill så blir han så här. Idag var det vid matbordet,i förrgår för att jag bad han gå ut från vardagsrummet då jag skulle städa,här om dagen för att jag sa åt han att gå upp på övervåningen så han fick vara ifred från sonen då han var väldigt irriterad och jag vågade helt enkelt inte ha han liggandes på golvet när sonen höll på. (Bara det är helt sjukt...)

Jag har ALLTID sagt åt sonen att låta bli hundarna,har aldrig låtit han dra i svansen,klättra och klänga på dom,han respekterat oftast hundarna,men i bland så råkar han gå på svansen,eller klättra på dom när han ska upp i soffan och hunden ligger i vägen. Hunden har aldrig brytt sig om det,nu morrar han vissa dagar bara sonen passerar förbi.

Han fyller snart 11,har fått ganska dåliga tänder,tycker ögonen börjar se grådassiga ut,han har blåsljud på hjärtat och spondylos i ryggen. Jag hör ju själv hur det låter,och det är ju ett solklart fall att det är dags,men varför varför är det så svårt?!

Han är pigg,beter sig som en unghund,springer och hoppar över stock och sten när vi är ute i skogen,som om han vore 2 år gammal och full med livslust. Det vore lättare om han var sjuk,trött och gammal. Om man fått någon diagnos som sa att nu är det slut.

Grejen är den att vi har nyligen flyttat,så kanske är det som påverkar, kanske ska man ge det ett tag till,men tänk om,OM han skulle bita? Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om han bet sonen tex.

Hur länge ska man kämpa,försöka hitta lösningar,förklaringar,orsaker?

Nu är det inte roligt alls med honom,att ständigt oroa sig för att han ska balla ur totalt,eller att han ska ta sina hot till en annan nivå. Samtidigt,tänk om det bara är pga flytten,tänk om det går över. Sen,åter igen,samtidigt så har han spondylosen,hjärtat,tänderna, hjärtat är dock OK,inga stora försämringar enligt UL i somras (kollar varannat år) ,tänderna,ja,dom är ganska slut,början på tandlossning,men han har inget hål i tänderna,även om dom är missfärgade och fula,och spondylosen var det länge sen vi märkte av pga mycket rehabträning,men den finns där,och den kommer säkert bli sämre nu när kylan ska komma. Medicin får han inte då han är otroligt känslig i magen. Eller ja,vi har medicin som vi ger när vi märker att han känner av ryggen,men inget han äter regelbundet. Kanske ska vi prova det först? Men tänk om det hinner hända något? Fast tänk om det tar bort detta beteende?!

Så går tankarna,runt,runt,runt. När,tänk om,osv...

Jag kommer iallafall ringa veterinären i morgon och lyssna hur man går till väga, förhoppningsvis så får det mig att känna mig lite tryggare i beslutet. I beslutet som jag vet är helt rätt,men lik förbannat lika svårt. Jag försöker hitta lösningar,även fast jag vet vilken som är lösningen.

Även om det inte kommer påverka mitt beslut,men hur hade ni gjort?

 

[Fibusen]

Usch, det där är det värsta. Vi tog nyligen bort vår gamling. Vi lät honom vara med tills det en dag kändes som att han sa att nu är det nog. Han la sig i skogsbrynet när vi var ute, en bit bort från oss, ville inte följa med in sen. Han hade inte ätit sitt torrfoder dagen innan, var trött o fridfull. Kändes frånvarande, men inte olycklig. Tvärt om, tillfreds. Han visste atthan var färdig nu. Jag kände redan på fm att det här var slutet, och efter middagen åkte min man in med honom. Han ringde o sa att de ville låta honom somna direkt. Jag hade redan sagt hejdå, tagit bilder. Det kändes bra att inte ha en bokad tid att vänta in, utan att få ta beslutet när det kändes rätt och få det gjort direkt. En del kliniker har drop-in vissa dar, det var en sån tid vi åkte på. Han var med oss till 100% tills den stund han åkte. Vi behövde aldrig få kalla fötter, tveka eller räkna dagar.

Jag hoppas att ni får ett fint avslut.

Det hade varit så mycket lättare,att verkligen få se att hunden inte vill mer,att det får räcka. Att man får ett fint avslut. Nu är det bara kaos alltihopa,och jag vet varken ut eller in..

 

[Lona]

Jag sitter snart i samma sits och trots att det inte är den första hund jag tagit bort så våndas jag naturligtvis.
Jag är lite petig med avlivningen; jag vill att det skall vara inte bara en speciell veterinär utan även en speciell djursjukskötare, dessutom måste jag ha skjuts för jag litar inte på att jag kan köra hem själv sedan.
Alltså måste jag ha lite framförhållning, det hade jag även när det gällde mina tidigare hundar och för mig känns det bäst så även om det är hemskt när man känner att "klockan tickar".
Mina tidigare två hundar är separatkremerade - det skötte djurkliniken om men man var tvungen att hämta dem själv, jag klarade inte att hämta min vän på Renova så det fick mamma göra.
Det var visserligen mycket värdigt men jag vill inte hämta min hunds aska på en sopstation!
Å andra sidan vet jag att många djurkliniker sköter det hela vägen så att askan kan hämtas på kliniken efteråt.
De urnorna kommer att hamna i min kista när den dagen kommer och kremeras igen och begravas med mig.
Skroffan som inte har så långt kvar nu skall separatkremeras och begravas i hästarnas sommarhage, hon har alltid älskat att vara där och springa omkring. Det är även ett ställe där jag mår bra och det känns helt enkelt rätt att hon skall ligga där.

Sen hör jag till dem som inte tycker att matte/husse måste vara med. Du kanske har en god vän eller familjemedlem som kan åka in med hunden? Jag var med när min bästa kompis hund avlivades, hon klarade inte av att vara med själv och ur Kalles synpunkt var det nog inte så stor skillnad på om det var matte eller dagmatte som var med.
Har du en hund som blir stressad av att vara hos veterinären så kan de oftast komma ut till bilen och ge första sprutan (den lugnande) och gå in sedan när hunden är lite lullig. Som Malibu_Stacy skrev så måste du inte vara med hela vägen.

Styrkekramar!

 

[Hyacinth]

Det hade varit så mycket lättare,att verkligen få se att hunden inte vill mer,att det får räcka. Att man får ett fint avslut. Nu är det bara kaos alltihopa,och jag vet varken ut eller in..

Jag hade tagit bort honom, gärna efter en bra dag.
När man ser att det räcker har det gått lite för långt tycker jag.
Det är jättesvårt, nen gör det innan olyckan är framme.

Jag har varit med, det känns bra för mig. Då vet jag vad som hänt och slipper undra. Jag har tagit askan, men kommer inte göra det igen som det känns nu. Men föredrar kremering. Min hund fyller 13 efter nyår, och har blivit märkbart äldre så det är ett ämne som ligger nära i tiden känns det som.

 

[Lona]

Jag känner mig så rådvill,även om jag vet att skulle någon annan bli drabbad av samma sak så hade jag rekommenderat avlivning,nu sitter man själv här och vet varken ut eller in...

Situationen är den att han börjat visa aggressiva tendenser. Från att vara en glad och ALLTID dumsnäll hund har han börjat vakta saker,och han har tex blivit besatt av mat. När vi äter har vi inga hundar i köket,utan då får dom gå ut,och det har han vetat hur många år som helst,nu plötsligt så går han in endå,när man säger åt han att gå ut så morrar han,säger man åt han igen så börjar han skälla,och verkligen hota. Han hotar inte rakt åt mig,utan vänder sig om som om han skulle gå ut,stannar,skäller så där riktigt hotfullt så saliven sprutar,spänd svans,spända klor, och reser ragg. Idag var det tredje gången på en vecka. Går inte att säga åt han längre,ber man han om något han inte vill så blir han så här. Idag var det vid matbordet,i förrgår för att jag bad han gå ut från vardagsrummet då jag skulle städa,här om dagen för att jag sa åt han att gå upp på övervåningen så han fick vara ifred från sonen då han var väldigt irriterad och jag vågade helt enkelt inte ha han liggandes på golvet när sonen höll på. (Bara det är helt sjukt...)

Jag har ALLTID sagt åt sonen att låta bli hundarna,har aldrig låtit han dra i svansen,klättra och klänga på dom,han respekterat oftast hundarna,men i bland så råkar han gå på svansen,eller klättra på dom när han ska upp i soffan och hunden ligger i vägen. Hunden har aldrig brytt sig om det,nu morrar han vissa dagar bara sonen passerar förbi.

Han fyller snart 11,har fått ganska dåliga tänder,tycker ögonen börjar se grådassiga ut,han har blåsljud på hjärtat och spondylos i ryggen. Jag hör ju själv hur det låter,och det är ju ett solklart fall att det är dags,men varför varför är det så svårt?!

Han är pigg,beter sig som en unghund,springer och hoppar över stock och sten när vi är ute i skogen,som om han vore 2 år gammal och full med livslust. Det vore lättare om han var sjuk,trött och gammal. Om man fått någon diagnos som sa att nu är det slut.

Grejen är den att vi har nyligen flyttat,så kanske är det som påverkar, kanske ska man ge det ett tag till,men tänk om,OM han skulle bita? Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om han bet sonen tex.

Hur länge ska man kämpa,försöka hitta lösningar,förklaringar,orsaker?

Nu är det inte roligt alls med honom,att ständigt oroa sig för att han ska balla ur totalt,eller att han ska ta sina hot till en annan nivå. Samtidigt,tänk om det bara är pga flytten,tänk om det går över. Sen,åter igen,samtidigt så har han spondylosen,hjärtat,tänderna, hjärtat är dock OK,inga stora försämringar enligt UL i somras (kollar varannat år) ,tänderna,ja,dom är ganska slut,början på tandlossning,men han har inget hål i tänderna,även om dom är missfärgade och fula,och spondylosen var det länge sen vi märkte av pga mycket rehabträning,men den finns där,och den kommer säkert bli sämre nu när kylan ska komma. Medicin får han inte då han är otroligt känslig i magen. Eller ja,vi har medicin som vi ger när vi märker att han känner av ryggen,men inget han äter regelbundet. Kanske ska vi prova det först? Men tänk om det hinner hända något? Fast tänk om det tar bort detta beteende?!

Så går tankarna,runt,runt,runt. När,tänk om,osv...

Jag kommer iallafall ringa veterinären i morgon och lyssna hur man går till väga, förhoppningsvis så får det mig att känna mig lite tryggare i beslutet. I beslutet som jag vet är helt rätt,men lik förbannat lika svårt. Jag försöker hitta lösningar,även fast jag vet vilken som är lösningen.

Även om det inte kommer påverka mitt beslut,men hur hade ni gjort?

Jag tänker så här: Om din hund är såpass "irriterad" (jag hittar inte bättre ord just nu, hoppas att du förstår hur jag menar) så mår han sannolikt urdåligt och har väldigt ont.
Om han alltid har varit jättesnäll så krävs det antagligen en stor smärta för att han skall reagera som han gör och minst lika mycket för att hålla tillbaks det där bettet som antagligen vill poppa fram när det gör som ondast.
Han lider inte av att få somna in, han har ingen dödsångest eller sådana funderingar. Du har möjligheten att hjälpa honom nu, för hans skull så försök att vara stark och göra just det.
Och faktiskt har det känts bättre efteråt för mig, när man vet att hunden inte lider längre och det är slut. Det är klart att man är hjärtslitande ledsen men man vet att de har det bra nu och man behöver inte tveka längre.
Det är klart att det är rätt lätt för mig att sitta och skriva att du skall låta honom somna in, men det är vad jag skulle gjort.

 

[Fibusen]

Jag vet själv att jag kommer känna en stor lättnad när det är över,dels för att kunna slappna av hemma igen,och dels för att veta att han lider inte.

Jag har alltid sagt att det kommer bli svårt att veta när det är dags,för han är oförskämt pigg och glad,ingen tror mig när jag säger hans ålder. Hoppades han skulle bli 15 år och bara somna in lugnt och stilla....

Iom hans ålder så är både MR och ev operation uteslutet,och på vanlig röntgen kan dom inte se exakt hur spondylosen ser ut,och om den trycker på något,men så som jag fattat det så är det pålagringar mellan kotor i ländryggen,och pålagringen har en spets på sig som antagligen kommer åt en nerv i bland,för ortopeden kunde börja fram en rejäl smärtreaktion. Han sa att det ev skulle gå att op bort,men att en MR behövs först för att kolla,sen en ev operation. Hade han varit yngre så... Nu vill dom inte ens söva honom pga hjärtat.

Finns liksom ingen utväg,och jag vet vad som är rätt. Jag ringer veterinären i morgon.

Jag måste fundera ut hur jag ska göra,om jag ska medverka eller inte. Jag kommer be om att han ska få lite lugnande i bilen/utanför,för han blir otroligt stressad inne hos veterinären. Sen vet jag inte om jag vill vara med mer,men känns som om jag sviker honom om jag inte är med in till slutet. Kanske ångrar jag mig själv också. Det är liksom inget beslut som kan tas tillbaka.

 

[Lona]

Jag var inte med när min katt avlivades och det ångrar jag. Inte för Sippans skull, mina morföräldrar var med hos henne, men jag hade behövt det för mitt sorgearbete.
Om det känns rätt så kan du ju vara med tills de ger andra sprutan och gå direkt. Jag har dock suttit kvar och tagit farväl men det där är ju högst personligt vilket man föredrar.

Skall tänka på er imorgon

 

[Zoya]

Det låter ju tyvärr som att din hund har ont.
Jag har själv en 11,5 åring med spondylos i ryggen, smärta i lederna till och från, halvdement och dessutom väldigt lomhörd. Hon har inte varit aggressiv eller så men har helt klart börjat tackla av på senare tid och redan i våras tyckte jag att det började bli dags men ville göra en seniorkoll ändå innan. Veterinären sa att vi kunde prova ge henne smärtstillande för att se om hon mådde bättre av det och summa summarum - hon finns fortfarande med oss. Gammal och lite smågaggig men mår ändå bra och gillar fortfarande att tigga vid bordet, strimla sopor och bära på ungarnas gosedjur även om hon inte orkar med så långa promenader längre.

Så, jag förstår att du tagit beslutet och det är såklart helt rätt beslut men ville bara dela med mig min erfarenhet av hund med smärta av spondylos och andra ålderskrämpor.

 

[Yrja]

Oj, okej. Ja det var ju en annan sak. Jag väntade bara på att vå gamling skulle börja tendera att sätta gränser (otroligt snäll). Det hände aldrig trots mkt värk och 2 månader på 3 ben på slutet.

Jag brukar alltid tänka, hur hade det gått till i naturen. I naturen hade han troligen stötts bort, blivit ensam och till slut inte överlevt på egen hand. Hade du inte haft barn knske du kunnat ha mer is i magen men det är inte värt risken nu tycker jag - och du med men jag förstår ändå ditt dilemma. Vår gamling blev hundaggressiv när han blev sjuk i borrelia, det lyckades vi träna bort i samband med behandling. Men mot människor, nej det är för farligt.

Vpr gamling var också pigg till slutet, trots smärtan sken han upp inför promenader, kom med kottar o sprang o hoppa trots allvalig bentumör i ett bakknä.

Jag kände stor lättnad efter, och gör fortfarande varje dag när ngt händer där jag märkte av hans smärta o problem. Din hund är inte den glada, snälla och lyckliga hund som för några år sen, och han har antagligen ont och kanske svårt att äta sig mätt o blir stressad av allt det här. Jag tänker på er idag. Först är det fruktansvärt, men sen kommer det kännas bra.

 

[Fibusen]

Tack alla! Pratat med veterinären och beslutet är fattat. Nu ska vi njuta av några sista dagar.

 

[Lona]

:-( Kram

 

[Fibusen]

Ringde "min" klinik och vi fick komma in direkt,så kl 15 somnade min bästa vän sen 10 år tillbaka in... Saknaden är enorm och det gör sååå ont..

Veterinären såg gråstarr,så synen har antagligen försämrats, hon trodde att han skulle bli helt blind inom några månader bara,samt att det gör ont. Det förklarar att han blivit så arg efter flytten,nytt ställe och sen ser han inte. Sen spondylosen på det. Jag vet att jag gjort rätt,men det gör lika ont i hjärtat för det...

 

[RostKaptenen]

Förstår att det är jobbigt! Tycker det är mycket starkt av dig att fatta det beslutet! Jag tycker du har gjort helt rätt.

 

[Hyacinth]

Ringde "min" klinik och vi fick komma in direkt,så kl 15 somnade min bästa vän sen 10 år tillbaka in... Saknaden är enorm och det gör sååå ont..

Veterinären såg gråstarr,så synen har antagligen försämrats, hon trodde att han skulle bli helt blind inom några månader bara,samt att det gör ont. Det förklarar att han blivit så arg efter flytten,nytt ställe och sen ser han inte. Sen spondylosen på det. Jag vet att jag gjort rätt,men det gör lika ont i hjärtat för det...

Vad bra gjort av dig. Det gör ont i början, men sen brukar jag i alla fall känna mig mets glad över att ha fått ha en så fin hund. Kram!

 

[Lejonelle]

Det är ett svårt beslut och du har gjort rätt. Det är en fruktansvärt svår och konstig känsla att ringa det där samtalet och att sitta där efteråt och försöka fatta vad som hände. Tomheten, overklighetskänslan, och mitt i alltihop någon sort skuld, fast man vet att det var det ända rätta. Fast man vet att den där dagen kommer är den fruktansvärt svår att genomleva. Tänker på dig.

 

[Lona]

Starkt gjort av dig, nu har han det bra även om hjärtat känns som om det skulle brista. Tänker på er!

 

[Fibusen]

Nu har vi passerat halvårsdagen,och jag saknar han varje dag. I dag har det varit extra mycket,jag hoppas det beror på att han varit hit och hälsat på. Älskade vän!