Capable Case
Trådstartare
Jag är halvtids plastförälder till en kille på 12 år som bor hemma hos oss vartannan vecka.. Pojken har diagnostiserats med ADD men de mesta problemen ligger i att han har svårt att koncentrera sig i skolan och därför halkar efter..
Jag har mer och mer börjat känna att mamman och pappan (min sambo) har varit/är väldigt överbeskyddande mot denna pojke och börjar mer och mer tro att pojkens absolut största problem är just detta!
Mamman sover fortfarande i hans säng om nätterna när han sover hos henne vilket jag anser är HELT FEL! Anledningen är att pojken har svårt att somna och gråter på kvällarna.. Det gjorde han hemma hos oss också när jag träffade min sambo och han satt och nattade om och om igen.. Så fort han gick därifrån så kom pojken på något nytt som gjorde att han fick springa in till honom igen.. Så höll det på tills jag en dag sa att jag tror att han gör honom en björntjänst genom att inte låta honom tampas med det jobbiga och att det mesta handlar om att han vet att det fungerar att hålla på så. Min sambo slutade då att springa in till honom hela tiden och det fungerade super! Efter bara 2-3 nätter så sov han helt utan problem. Tidigare så tog pojken sömntabletter (melantonin) varje kväll men även det har han slutat med hemma hos oss.. Men mamman fortsätter.. JAG anser att man ger barnet en falsk trygghet genom att springa in och trösta hela tiden (en gång är självklart ok, men inte varje kväll och i flera timmar) men hon tycker att det är förjävligt att jag kan tänka mig att låta ett barn ligga och gråta sig till sömns varje natt.. Hemma hos mamman tar han dubbel dos av tabletterna och mamman går direkt och lägger sig i hans säng fastän hon har sitt rum mittemot så deras sängar är ca 2-3 meter ifrån varandra. Vad tycker ni om detta? Är det jag som har fel att en 12-åring ska klara av att sova själv utan förälder?
Sen nästa grej.. Han har väldigt svårt att ta ansvar för någonting alls.. Han glömmer saker precis hela tiden och mamman och pappan fungerar som någon sorts hjärna åt honom i precis allt. Han behöver ALDRIG tänka själv.. inte ens jacka kan han ta på sig själv utan man får säga till honom.
Ett exempel: Idag när mamman hämtade pojken så frågade hon mig om han ska på kalas ikväll och jag såg ut som ett frågetecken för jag har inte hört något om något kalas. Då tar hon fram hans skolväska och letar igenom den och i ett utav ytterfacken så ligger en lapp från skolkamrater att han är bjuden på kalas till ikväll. Denna lappen fick han i onsdags.. Men hon sa då att som tur var så hade hon fått reda på det här på annan väg så hon hade redan fixat presenter och sånt. Hon säger då att JAG måste se till att grundligt gå igenom hans skolväska varje dag för han glömmer att ta fram sådana lappar och att det inte är ok att han ska missa ett kalas för att jag inte har gått igenom hans skolväska ordentligt.
Jag kollar varje dag efter läxor och kollar i hans kontaktbok vilka läxor eller andra viktiga saker som jag bör veta vad gäller skolan men alla smålappar i väskan struntar jag i. Och när det gäller sådana "roliga" lappar så tycker jag faktiskt att pojken själv måste få börja lära sig att OM han inte tar fram sådana lappar så blir konsekvensen att han helt enkelt missar kalaset! HUR ska han annars lära sig att ta ansvar och börja tänka själv om han aldrig någonsin får några som helst konsekvenser utav att han "glömmer"?
Det här med dessa uppfostringsgrejjer börja gå mig på nerverna för så fort pojken gör fel så får man absolut inte säga till honom på skarpen då han kan få "utbrott" som de kallar det.. Utbrotten är att han börjar gråta och slänger sig på sin säng.. PRECIS som vilket barn som helst! Men de anser att han ju har en diagnos och därför kan man inte säga åt honom när han gör fel..
ÄR det verkligen så?? Kan man inte säga till barn med ADD att dom gör fel och måste man tänka vartenda steg pojken tar i sitt eget huvud?
Jag har tidigare träffat barn med ADD och ADHD dignoser och det enda de har gemensamt är det här med koncentrationen.. Men där är också en grej.. När han strular med läxorna så låter de honom få strunta i läxorna för "han har ju problem" och får istället gå och sätta sig vid datorn och spela spel. Jag tillåter inte att han gör någonting ALLS innan läxorna är gjorda och det har fungerat jättebra! Nu plockar han själv fram läxorna och gör dem för att så snabbt som möjligt få göra något roligare men såfort mamman eller pappan är hemma så fungerar det inte för då VET han att han får slippa ifall han trilskas.
Är jag verkligen helt fel ute med min metod? Jag får hela tiden höra att jag gör fel och jag börjar känna mig som den elaka styvmamman som tvingar honom att ta ansvar för sina handlingar. Tilläggas bör att jag och pojken har en kanonfin relation och vi har nästan aldrig några dispyter utan allt dåligt beteende kommer så fort någon av föräldrarna är i närheten.. då är det krokodiltårar för minsta lilla grej och det fungerar!
Så.. det här vart lite långt och kanske svamligt men det vore så skönt att få ventilera detta och höra era åsikter!
Tillägg: Jag förstår ju att mamman (som är den som främst överbeskyddar pojken) gör detta för att hon älskar sitt barn och vill att han ska ha en trygg och bra uppväxt men blir det inte lite fel när hon måste vara med honom på vartenda grej han gör? Hon är med på alla hans träningar, vågar aldirg lämna honom själv hemma i ens någon timme med kompis. Aldrig låter honom sova borta om det inte är hos någon där han verkligen känner föräldrarna, aldrig åka iväg på resor med fotbollslaget till tex Liseberg över dagen utan att hon eller pappan är med.. Ja alltså pojken är i stort sett bevakad i varje steg han tar förutom i skolan. Han är ju faktiskt tonåring om ett år och borde börja få chansen att bli lite självständig nu..
Men som sagt.. fram med era åsikter! Jag kanske har helt fel och om det är så ska jag absolut tänka om.
Jag har mer och mer börjat känna att mamman och pappan (min sambo) har varit/är väldigt överbeskyddande mot denna pojke och börjar mer och mer tro att pojkens absolut största problem är just detta!
Mamman sover fortfarande i hans säng om nätterna när han sover hos henne vilket jag anser är HELT FEL! Anledningen är att pojken har svårt att somna och gråter på kvällarna.. Det gjorde han hemma hos oss också när jag träffade min sambo och han satt och nattade om och om igen.. Så fort han gick därifrån så kom pojken på något nytt som gjorde att han fick springa in till honom igen.. Så höll det på tills jag en dag sa att jag tror att han gör honom en björntjänst genom att inte låta honom tampas med det jobbiga och att det mesta handlar om att han vet att det fungerar att hålla på så. Min sambo slutade då att springa in till honom hela tiden och det fungerade super! Efter bara 2-3 nätter så sov han helt utan problem. Tidigare så tog pojken sömntabletter (melantonin) varje kväll men även det har han slutat med hemma hos oss.. Men mamman fortsätter.. JAG anser att man ger barnet en falsk trygghet genom att springa in och trösta hela tiden (en gång är självklart ok, men inte varje kväll och i flera timmar) men hon tycker att det är förjävligt att jag kan tänka mig att låta ett barn ligga och gråta sig till sömns varje natt.. Hemma hos mamman tar han dubbel dos av tabletterna och mamman går direkt och lägger sig i hans säng fastän hon har sitt rum mittemot så deras sängar är ca 2-3 meter ifrån varandra. Vad tycker ni om detta? Är det jag som har fel att en 12-åring ska klara av att sova själv utan förälder?
Sen nästa grej.. Han har väldigt svårt att ta ansvar för någonting alls.. Han glömmer saker precis hela tiden och mamman och pappan fungerar som någon sorts hjärna åt honom i precis allt. Han behöver ALDRIG tänka själv.. inte ens jacka kan han ta på sig själv utan man får säga till honom.
Ett exempel: Idag när mamman hämtade pojken så frågade hon mig om han ska på kalas ikväll och jag såg ut som ett frågetecken för jag har inte hört något om något kalas. Då tar hon fram hans skolväska och letar igenom den och i ett utav ytterfacken så ligger en lapp från skolkamrater att han är bjuden på kalas till ikväll. Denna lappen fick han i onsdags.. Men hon sa då att som tur var så hade hon fått reda på det här på annan väg så hon hade redan fixat presenter och sånt. Hon säger då att JAG måste se till att grundligt gå igenom hans skolväska varje dag för han glömmer att ta fram sådana lappar och att det inte är ok att han ska missa ett kalas för att jag inte har gått igenom hans skolväska ordentligt.
Jag kollar varje dag efter läxor och kollar i hans kontaktbok vilka läxor eller andra viktiga saker som jag bör veta vad gäller skolan men alla smålappar i väskan struntar jag i. Och när det gäller sådana "roliga" lappar så tycker jag faktiskt att pojken själv måste få börja lära sig att OM han inte tar fram sådana lappar så blir konsekvensen att han helt enkelt missar kalaset! HUR ska han annars lära sig att ta ansvar och börja tänka själv om han aldrig någonsin får några som helst konsekvenser utav att han "glömmer"?
Det här med dessa uppfostringsgrejjer börja gå mig på nerverna för så fort pojken gör fel så får man absolut inte säga till honom på skarpen då han kan få "utbrott" som de kallar det.. Utbrotten är att han börjar gråta och slänger sig på sin säng.. PRECIS som vilket barn som helst! Men de anser att han ju har en diagnos och därför kan man inte säga åt honom när han gör fel..
ÄR det verkligen så?? Kan man inte säga till barn med ADD att dom gör fel och måste man tänka vartenda steg pojken tar i sitt eget huvud?
Jag har tidigare träffat barn med ADD och ADHD dignoser och det enda de har gemensamt är det här med koncentrationen.. Men där är också en grej.. När han strular med läxorna så låter de honom få strunta i läxorna för "han har ju problem" och får istället gå och sätta sig vid datorn och spela spel. Jag tillåter inte att han gör någonting ALLS innan läxorna är gjorda och det har fungerat jättebra! Nu plockar han själv fram läxorna och gör dem för att så snabbt som möjligt få göra något roligare men såfort mamman eller pappan är hemma så fungerar det inte för då VET han att han får slippa ifall han trilskas.
Är jag verkligen helt fel ute med min metod? Jag får hela tiden höra att jag gör fel och jag börjar känna mig som den elaka styvmamman som tvingar honom att ta ansvar för sina handlingar. Tilläggas bör att jag och pojken har en kanonfin relation och vi har nästan aldrig några dispyter utan allt dåligt beteende kommer så fort någon av föräldrarna är i närheten.. då är det krokodiltårar för minsta lilla grej och det fungerar!
Så.. det här vart lite långt och kanske svamligt men det vore så skönt att få ventilera detta och höra era åsikter!
Tillägg: Jag förstår ju att mamman (som är den som främst överbeskyddar pojken) gör detta för att hon älskar sitt barn och vill att han ska ha en trygg och bra uppväxt men blir det inte lite fel när hon måste vara med honom på vartenda grej han gör? Hon är med på alla hans träningar, vågar aldirg lämna honom själv hemma i ens någon timme med kompis. Aldrig låter honom sova borta om det inte är hos någon där han verkligen känner föräldrarna, aldrig åka iväg på resor med fotbollslaget till tex Liseberg över dagen utan att hon eller pappan är med.. Ja alltså pojken är i stort sett bevakad i varje steg han tar förutom i skolan. Han är ju faktiskt tonåring om ett år och borde börja få chansen att bli lite självständig nu..
Men som sagt.. fram med era åsikter! Jag kanske har helt fel och om det är så ska jag absolut tänka om.
Senast ändrad:
