Att få bort hjärnspöken *långt*

[Orkarintevaramedmer]

Som ni nog förstår är detta anonymt nick, snälla respektera detta även om ni råkar veta vem jag är.

I somras skulle pojkvännen vara med på en mycket grabbig svensexa. Strippklubb var givet. Vi pratade om det innan, han frågade i princip om lov att gå dit. Jag förklarade att jag verkligen inte var i position att bestämma vad han gör eller var han går men att jag inte var bekväm med det och inte ville att han skulle "göra något". Det ville han inte ändå. Dåså.

Svensexan blir av, jag vet inga detaljer sådär men pojkvännen pratade om att en av de andra spenderat en sjujäkla massa pengar på lapdance. Jag frågade om han hade gjort det men svaret var nej. Ska erkännas att jag kände mig oerhört lättad.

Väl på bröllopet några veckor senare kryper det fram att så inte alls var fallet, han hade minsann fått (åtminstone) en lapdance. Får jag höra av en av de andra som var där som uppenbarligen inte visste att jag var helt aningslös. Blev både äcklad över grejen, sårad över att han ljög och förbannad på mig själv som litade på honom.

Vi tog oss igenom det, jag har förlåtit honom sen länge men jag kan inte få det ur huvudet. Det räcker med en lättklädd kvinna nånstans, att jag klär av mig framför honom, att jag tittar på min egen kropp i spegeln, att det pratas om svensexan eller ens orten de befann sig på. Det jagar mig och jag vet inte hur jag ska få det att försvinna, hur jag ska släppa det. Han blir mest arg när det kommer på tal eftersom jag "verkar tycka det är så jävla kul att alltid prata om det".

Ja, det kom upp igår vilket resulterade i bråk. Jag minns inte ens när vi pratade om det gången innan det men jag kan komma på ett flertal gånger förra veckan som jag tänkte på det och mådde illa. Han är ju upprörd och ledsen för att han sårade mig. Han är en bra kille som klantade till det. Det har aldrig hänt före eller efter det.

Jag inser ju att det är jag som måste hitta nån strategi här men jag kan inte komma på någon

 

[lady_vip]

Det är alltså ett halvår sedan det hände? Du kanske behöver någon annan att prata med om det? Det låter otroligt tärande.

Hur har pojkvännen förklarat det?

 

[Bulldoozer]

Jag har lite *host* svårt själv att släppa saker, man får helt enkelt tvinga sig själv.

Jag behöver oftast sätta fingret på exakt vad det är som stör mig och reda ut det på riktigt (med mig själv iallafall) en gång för alla och sen helt enkelt tvinga mig själv att fokusera framåt och släppa det. Jag kan vara fruktansvärt långsint om jag känner mig förorättad..

Om det nåt som jag har otroligt svårt att släppa så är det lögner, hade jag varit i din situation så hade jag personligen varit så sjukt förbannad över att bli ljugen rakt upp i ansiktet snarare än att min kille haft en lättklädd brud i knät (men det är bara jag, jag förstår att andra resonerar annorlunda). Han hade minsann fått tas med min vrede ett tag och fått svälja det men till slut kommer man till en punkt där man måste släppa det för sin egen skull om inte förhållandet ska gå åt pipsvängen. Man kan inte vara sur och jävlig hur länge som helst så jag brukar få fundera ut hur jag ska släppa det och om det nåt som jag måste prata med den andra parten om innan jag kan släppa det en gång för alla.

 

[Orkarintevaramedmer]

Det är alltså ett halvår sedan det hände? Du kanske behöver någon annan att prata med om det? Det låter otroligt tärande.

Hur har pojkvännen förklarat det?

Ja, och det stör mig så att jag inte fått hejd på det på hela den tiden och att det fortfarande är som en tagg i relationen.

Han missförstod mitt "göra något". Han tänkte att jag menade se men inte röra. Och att de hade druckit, stämningen var "grabbig" och "alla" (utom en) gjorde det. Sen när jag frågade om det hade han panikat och svarat så att jag inte skulle bli ledsen. Han inser ju att han har gjort bort sig men tycker inte att han förtjänar att bli påmind hela tiden. Jag upplever inte att vi pratar om det alls längre men jag kanske antyder saker utan att tänka mig för.

Känns så löjligt alltihop. Hade det inte varit för att jag inte kunde släppa den här grejen skulle det vara så mycket bättre, framförallt för mig själv.

 

[Orkarintevaramedmer]

Jag har lite *host* svårt själv att släppa saker, man får helt enkelt tvinga sig själv.

Jag behöver oftast sätta fingret på exakt vad det är som stör mig och reda ut det på riktigt (med mig själv iallafall) en gång för alla och sen helt enkelt tvinga mig själv att fokusera framåt och släppa det. Jag kan vara fruktansvärt långsint om jag känner mig förorättad..

Om det nåt som jag har otroligt svårt att släppa så är det lögner, hade jag varit i din situation så hade jag personligen varit så sjukt förbannad över att bli ljugen rakt upp i ansiktet snarare än att min kille haft en lättklädd brud i knät (men det är bara jag, jag förstår att andra resonerar annorlunda). Han hade minsann fått tas med min vrede ett tag och fått svälja det men till slut kommer man till en punkt där man måste släppa det för sin egen skull om inte förhållandet ska gå åt pipsvängen. Man kan inte vara sur och jävlig hur länge som helst så jag brukar få fundera ut hur jag ska släppa det och om det nåt som jag måste prata med den andra parten om innan jag kan släppa det en gång för alla.

Jag har varit arg, ledsen och sårad. Det där med lögnen är liksom över. När jag läser vad jag skriver tror jag det egentligen bottnar i att jag själv tycker att jag är ful och äcklig. Känner mig otillräcklig när jag tänker på det. Men han tycker ju inte det, det vet jag ju.

 

[lady_vip]

Men då kanske det är bäst om du jobbar med din egen självkänsla? Oavsett om denna relationen överlever eller inte.

För "frestelser" kommer alltid att finnas, en snygg tjej på jobbet, blickar på stan och allt vad det är. Strippan gjorde sitt jobb, de hade en kul grabbkväll (även om jag tycker det är primitivt) och han var en i gänget. Jag har iofs aldrig varit på strippklubb, men jag kan väl anta att lapdance är en del av konceptet, så jag tror inte att din pojkvän var särskilt utvald eller så.

 

[Migo]

Det är inte ett hjärnspöke. Det är ett misogynt as.

Som ni nog förstår är detta anonymt nick, snälla respektera detta även om ni råkar veta vem jag är.

I somras skulle pojkvännen vara med på en mycket grabbig svensexa. Strippklubb var givet. Vi pratade om det innan, han frågade i princip om lov att gå dit. Jag förklarade att jag verkligen inte var i position att bestämma vad han gör eller var han går men att jag inte var bekväm med det och inte ville att han skulle "göra något". Det ville han inte ändå. Dåså.

Svensexan blir av, jag vet inga detaljer sådär men pojkvännen pratade om att en av de andra spenderat en sjujäkla massa pengar på lapdance. Jag frågade om han hade gjort det men svaret var nej. Ska erkännas att jag kände mig oerhört lättad.

Väl på bröllopet några veckor senare kryper det fram att så inte alls var fallet, han hade minsann fått (åtminstone) en lapdance. Får jag höra av en av de andra som var där som uppenbarligen inte visste att jag var helt aningslös. Blev både äcklad över grejen, sårad över att han ljög och förbannad på mig själv som litade på honom.

Vi tog oss igenom det, jag har förlåtit honom sen länge men jag kan inte få det ur huvudet. Det räcker med en lättklädd kvinna nånstans, att jag klär av mig framför honom, att jag tittar på min egen kropp i spegeln, att det pratas om svensexan eller ens orten de befann sig på. Det jagar mig och jag vet inte hur jag ska få det att försvinna, hur jag ska släppa det. Han blir mest arg när det kommer på tal eftersom jag "verkar tycka det är så jävla kul att alltid prata om det".

Ja, det kom upp igår vilket resulterade i bråk. Jag minns inte ens när vi pratade om det gången innan det men jag kan komma på ett flertal gånger förra veckan som jag tänkte på det och mådde illa. Han är ju upprörd och ledsen för att han sårade mig. Han är en bra kille som klantade till det. Det har aldrig hänt före eller efter det.

Jag inser ju att det är jag som måste hitta nån strategi här men jag kan inte komma på någon

 

[Alexis]

Han missförstod mitt "göra något". Han tänkte att jag menade se men inte röra. Och att de hade druckit, stämningen var "grabbig" och "alla" (utom en) gjorde det.

Hade inte trott en sekund på att han missförstod och på allvar trodde att en lapdance kunde ingå i att "inte göra något"!
Däremot kanske han drogs med av stämningen och det.

Har du alltid tyckt du är ful och äcklig eller har det kommit efter det här alltså?

Är din kille bra på att uppskatta dig tycker du?

Du kanske borde prata med någon professionell - för att få upp självkänslan och slippa känna dig otillräcklig. Sådär ska du ju inte känna och ha det oavsett vad din kille gjort och inte gjort!

 

[Petruska]

Han inser ju att han har gjort bort sig men tycker inte att han förtjänar att bli påmind hela tiden. Jag upplever inte att vi pratar om det alls längre men jag kanske antyder saker utan att tänka mig för.

Han har gjort något du mår dåligt över. Om han inte står ut med att prata med dig om det ur alla de aspekter och i alla de känslolägen du kan vilja prata om det, lägger han över ansvaret på sina handlingar på dig. Jag hade inte kunnat leva med någon som inte kan prata om saker som jag behöver prata om. Du har ingen anledning att skona honom från att han har gjort dig illa.

 

[Orkarintevaramedmer]

Men då kanske det är bäst om du jobbar med din egen självkänsla? Oavsett om denna relationen överlever eller inte.

För "frestelser" kommer alltid att finnas, en snygg tjej på jobbet, blickar på stan och allt vad det är. Strippan gjorde sitt jobb, de hade en kul grabbkväll (även om jag tycker det är primitivt) och han var en i gänget. Jag har iofs aldrig varit på strippklubb, men jag kan väl anta att lapdance är en del av konceptet, så jag tror inte att din pojkvän var särskilt utvald eller så.

Nä, särskilt utvald var han knappast. Jag kan inte förstå att konceptet tilltalar någon överhuvudtaget men svensexan var ju för han som skulle gifta sig, och hans tjej hade specifikt bett om att de skulle göra nån sån grej.

Det är väl så, att det bottnar i dålig självkänsla.

 

[Orkarintevaramedmer]

Hade inte trott en sekund på att han missförstod och på allvar trodde att en lapdance kunde ingå i att "inte göra något"!
Däremot kanske han drogs med av stämningen och det.

Har du alltid tyckt du är ful och äcklig eller har det kommit efter det här alltså?

Är din kille bra på att uppskatta dig tycker du?

Du kanske borde prata med någon professionell - för att få upp självkänslan och slippa känna dig otillräcklig. Sådär ska du ju inte känna och ha det oavsett vad din kille gjort och inte gjort!

Jag inser ju att bilden av honom här inte blir så snygg, men han är faktiskt hur fin som helst. Han gjorde bara en ordentlig miss. Han brukar få mig att helt glömma hur jag känner inför mitt utseende. Som jag gillar mindre och mindre hela tiden. Det gör han fortfarande tills jag kommer att tänka på den här grejen. Annars är han en riktig klippa.

 

[tanten]

Jag har varit arg, ledsen och sårad. Det där med lögnen är liksom över. När jag läser vad jag skriver tror jag det egentligen bottnar i att jag själv tycker att jag är ful och äcklig. Känner mig otillräcklig när jag tänker på det. Men han tycker ju inte det, det vet jag ju.

Dessutom - han kom ju hem till dig igen. Han är fortfarande tillsammans med dig. Han väljer dig. Uppenbarligen hela tiden.

Det hjälper säkert inte... men tror du så illa om din partner att en snygg kropp är allt han bryr sig om? Nog är han djupare än så. annars vore du vill inte tillsammans med honom antar jag.

Tror som @lady_vip att du behöver jobba på sin självkänsla, inte på din relation?

 

[Lovisaleonora]

Till skillnad från Petruska tycker jag att det visst kan bli för mycket av det goda. Det går utmärkt att tjata sönder ett förhållande om något som egentligen inte handlar om er.

Lögnen känns väldigt onödig. Dock tror jag att han gjorde det i avsikt att INTE såra dig. När du berättar låter det inte som han försökte skydda sig själv, även om det indirekt blir resultatet. Han förstod att du skulle bli sårad och ta illa upp, och därför tog han en vit lögn (vad jag anser vara en vit lögn).

Han uppförde sig klantigt, men jag tycker nog ärligt inte att det är en stor sak, om man kan leva med att han faktiskt gynnat en strippklubb (det är väl mer en fråga om livsåskådning).

Han har inte varit otrogen mot dig, han älskar dig och han gör vad som står i sin makt för att få dig att komma över det. Jag säger inte att han inte gjort bort sig, men jag tror att straffet för hans handlande (ert förhållande svajar) faktiskt drabbar dig lika mycket som honom. Kanske mer, eftersom du mår så dåligt.

Har du möjlighet att ta ett eller två samtal hos en samtalsterapeut? Jag tror det hade kunnat hjälpa dig i ditt arbete med dig själv.

 

[Orkarintevaramedmer]

Till skillnad från Petruska tycker jag att det visst kan bli för mycket av det goda. Det går utmärkt att tjata sönder ett förhållande om något som egentligen inte handlar om er.

Lögnen känns väldigt onödig. Dock tror jag att han gjorde det i avsikt att INTE såra dig. När du berättar låter det inte som han försökte skydda sig själv, även om det indirekt blir resultatet. Han förstod att du skulle bli sårad och ta illa upp, och därför tog han en vit lögn (vad jag anser vara en vit lögn).

Han uppförde sig klantigt, men jag tycker nog ärligt inte att det är en stor sak, om man kan leva med att han faktiskt gynnat en strippklubb (det är väl mer en fråga om livsåskådning).

Han har inte varit otrogen mot dig, han älskar dig och han gör vad som står i sin makt för att få dig att komma över det. Jag säger inte att han inte gjort bort sig, men jag tror att straffet för hans handlande (ert förhållande svajar) faktiskt drabbar dig lika mycket som honom. Kanske mer, eftersom du mår så dåligt.

Har du möjlighet att ta ett eller två samtal hos en samtalsterapeut? Jag tror det hade kunnat hjälpa dig i ditt arbete med dig själv.

Lite såhär resonerar jag med mig själv också. Vi har pratat i massor och det är liksom överspelat så sett. Det är bara jag som inte får ordning på min hjärna. Terapeut kanske är vägen att gå. Jag har gått i terapi för längesen pga psykisk ohälsa och i jämförelse med det känns det här för futtigt för att ta upp någons tid.

 

[Petruska]

Lite såhär resonerar jag med mig själv också. Vi har pratat i massor och det är liksom överspelat så sett. Det är bara jag som inte får ordning på min hjärna. Terapeut kanske är vägen att gå. Jag har gått i terapi för längesen pga psykisk ohälsa och i jämförelse med det känns det här för futtigt för att ta upp någons tid.

Men med det uttrycket, om din oordnade hjärna, gör du ju hans bild av det till din. Eller du gör en bild som underlättar för honom till din.

Man kan kanske prata för mycket. Även om jag snarare tror att man ibland pratar för okunstruktivt snarare än för mycket. Men det är ju inte han eller någon annan som kan avgöra när du har pratat klart.

 

[Lovisaleonora]

Lite såhär resonerar jag med mig själv också. Vi har pratat i massor och det är liksom överspelat så sett. Det är bara jag som inte får ordning på min hjärna. Terapeut kanske är vägen att gå. Jag har gått i terapi för längesen pga psykisk ohälsa och i jämförelse med det känns det här för futtigt för att ta upp någons tid.

Jag tror att du kan behöva några verktyg för att själv kunna jobba konstruktivt med dina tankar. Kanske inte veckovis med samtal, men några strategier.

Du har ju redan gjort hela jobbet själv, genom att inse att det faktiskt är DIN hjärna som spökar och låter dig lida.

 

[Hedinn]

Men med det uttrycket, om din oordnade hjärna, gör du ju hans bild av det till din. Eller du gör en bild som underlättar för honom till din.

Man kan kanske prata för mycket. Även om jag snarare tror att man ibland pratar för okunstruktivt snarare än för mycket. Men det är ju inte han eller någon annan som kan avgöra när du har pratat klart.

För mycket kan man nog inte prata, dock kan det ju helt klart bli på fel sätt...

Jag håller med @Lovisaleonora i mycket, kanske främst för att jag själv har levt med en extremt svartsjuk sambo. Och ja, det hände att jag ljög, främst då han ställde frågor jag visste att han inte ville veta svaret på.

Han visste att det var han som överreagerade i de flesta fall, ändå kunde han inte hantera det. Saker vi hade pratat igenom och lämnat kunde dyka upp igen, nåt år senare, och användas mot mig. Det gick så långt att jag knappt vågade prata med anda män. Jag var till och med rädd för att vara för trevlig mot hans vänner, för att jag visste att han kunde reagera på det med svartsjuka.

Nu är det svårt att veta vilken nivå det ligger på för @Orkarintevaramedmer men du skriver ju själv om den bristande självkänslan och jag skulle tippa på att det är en stor orsak till mycket.

Sen är det nog en bra idé att fundera på exakt vad i den här situationen det är som du reagerar så starkt på, dela upp allt i små bitar och fundera på vad du är okej med, vad du inte är okej med och var problemen sitter, eftersom det uppenbarligen är något som gör att du inte kan släppa det. Sen är det nog bra att jobba på självkänslan, rent allmänt. För det hjälper inte någon att lägga över sånt ansvar på andra.

 

[GardenAngel]

Jag känner igen mig i din "långsinthet" TS och för mig gick det så långt att relationen med mitt livs kärlek gick itu. Mitt ex gick visserligen inte på strippklubb men sårade mig djupt en gång. Vi tog oss igenom det men jag kunde verkligen inte komma över det och höll det över huvudet på honom. Det slutade med jag kände mig otillräcklig och inte förtjänade honom (dvs extremt låg självkänsla). Livet fortsatte men jag stängde omedvetet honom ute och såg honom som en bov i dramat - när det egentligen var jag som stötte bort honom! Jag kunde inte släppa det, även fast det hade gått lång tid. Allt han sa och gjorde tolkades som att jag inte dög och att han ville vara med någon annan. Den extrema svartsjukan var ett faktum och jag var helt övertygad om att han var otrogen. Vilket han såklart inte var. Det är först nu, över ett halvår efter att vi gjort slut (som var ett gemensamt beslut även om en röst i mitt huvud sa HAHA, jag sa ju att du inte dög!) som jag insett hur stor del jag själv spelade i att vi gled isär.

Nu menar jag inte att det kommer gå likadant för er, att det din pv gjorde var okej eller att det är ditt fel att du blev sårad. Men, hjärnspöken kan vara extremt kraftfulla och om man inte jobbar igenom det så kan det bli svårt att gå vidare. Jag tror absolut att självkänslan är essentiell i ett förhållande och att våga släppa in sin partner, även i de allra mörkaste och jobbigaste delar av sig själv. Jag är dock subjektiv pga min erfarenhet.

 

[monster1]

http://blogg.dn.se/fragainsidan/2015/02/23/jag-kan-inte-komma-over-att-min-man-har-varit-otrogen/