Det satte rejäl fart under sensommaren 2007. Jag skulle fotografera på min väns bröllop. När jag kommer dit börjar jag fumla med min kamera. Jag begriper inte alls varför jag plötsligt inte längre förstår mig på hur min kamera funkar. Jag kopplar inte längre vad alla knappar är till för, hur jag ska göra för att zooma, och plötsligt är batterierna slut, för jag har inte haft en tanke på att sätta i nya innan jag åkte. Det känns väldigt underligt och skrämmande. Jag är helt snurrig i skallen, liksom feberdimmig, känner mig väldigt obehaglig till mods, och skäms. Jag brukar aldrig sjabbla – jag är en person som alltid har full koll minst 200%! Och en sånhär viktig händelse! Oförlåtligt!
Jag försöker sopa händelsen under mattan, inte prata om det, och hoppas att jag ska glömma det. Det är så fruktansvärt pinsamt, och jag förstår inte vad som hände. Kanske hade jag tillfällig feber?
Men under hösten händer fler underligheter. En dag på jobbet råkar jag trassla in fingrarna i telefonsladden när jag sträckte mig efter något. Jag bara stannar upp och stirrar på min hand, helt plötsligt totalt oförmögen att begripa hur jag ska ta mig loss... Plötsligt som från ingenstans väller en häftig gråt fram, som jag inte kan stoppa. Jag blir rädd för mig själv. Jag brukar aldrig gråta okontrollerat!
Det fortsätter. En dag slår en häftig yrsel till. Hela rummet börjar snurra och jag dråsar av kontorsstolen jag sitter på. Tittar mig generat omkring, men jag har eget rum och ingen verkar ha lagt märke till vad jag gjorde. En annan dag börjar plötsligt datorskärmens innehåll förändras. Från att ha varit begriplig text så är det som om det förvandlas mitt framför mina ögon och blir till flugbajs. Jag blinkar förskräckt flera gånger, men jag kan inte för mitt liv begripa vad som står på skärmen. Den är bara som en lysande tingest full med svarta små prickar och streck, och jag kan inte få det till något begripligt. Jag blir rädd och stressad.
Jag får allt svårare att koncentrera mig, i allt tätare och längre perioder sitter jag mest och försöker samla mina tankar utan att lyckas, och får ingenting gjort. Läser samma saker om och om igen utan att det går in. Minns inget. Tappar förmågan att planera och strukturera mitt arbete. Vet inte var jag ska börja eller hur jag ska lösa problem. Kan inte tänka. Det är som om jag har tappat kontrollen över min hjärna helt och hållet.
Jag hamnar återkommande i tillstånd där jag känner jag att jag är på väg bort. Kan inte tänka, kan inte fästa blicken på något. Mår illa. Måste luta mig tillbaks, sluta ögonen. Omvärlden försvinner, jag orkar inte hålla mig kvar. Kämpa kämpa... För några sekunder blir allt lugnt. Jag är långt borta. Rycker till, steg närmar sig längre bort i korridoren. Kastar mig upp, blicken irrar, kan inte fästa den på något. Försöker se vaken och busy ut. Hoppas att tillståndet snart försvinner. Försöker samla ihop mig. Vet att jag måste jobba, vet att det var en massa saker jag skulle göra. Men vad?
Jag blir arg, förtvivlad, rädd, och känner mig fruktansvärt stressad. Jag har krav på att leverera och prestera varje dag på jobbet, och ovanpå det har jag skyhöga krav på mig själv, driver mig själv hårt och har alltid en inre röst som nedvärderar allt jag är och gör. Jag försöker pressa mig hårdare, jobba mer. Jag skäms över det som händer mig, skäms över att jag inte har någon kontroll. Jag lever ständigt i känslan av att jag springer och springer allt vad jag kan i en nerförsbacke, utan att lyckas förmå mina ben att springa tillräckligt fort... Jag försöker pressa mig allt jag kan men hinner ändå ingenting. Mitt förhållande till tiden är helt uppfuckat.
Ett år tidigare så har jag bytt jobb och yrkesbana. Det nya jobbet är hur roligt som helst, men väldigt krävande och jag behöver arbeta snabbt, effektivt och högkoncentrerat hela tiden, och jag känner ständigt att jag inte riktigt räcker till. Min personlighet – att hela tiden kräva mer av mig själv, ha skyhöga krav på allt jag levererar, och alltid vara missnöjd med det jag är och gör och tycka att jag kunde vara och göra mer och bättre – har jag dock haft med mig länge. Kanske var det så att det nya jobbet triggade dom allra sämsta delarna av min prestationsskalle, kanske var det en dålig kombo. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte hade en TANKE på att jag på något sätt var stressad!! Jag hade ju bara roligt och tyckte att jag var bra på det jag gjorde – när jag väl fungerade!
Våren 2008 förlorar jag allt mer kontrollen över mig själv, min hälsa och min hjärna. Jag tappar allt oftare koncentrationen och förmågan att tänka. Jag blir allt oftare som helt omtöcknad. Ibland på vardagsmorgnarna när det var meningen att jag skulle vakna, så var det endast nätt och jämnt som jag kom till medvetande. Jag var så långt långt borta att jag inte längre hade kontakt med världen. Jag kunde inte förmå min kropp att röra på sig, det låg helt utanför min kontroll, det kändes som om jag var förlamad. Men jag orkade inte ens känna rädsla, för jag var så borta. Jag kunde knappt få kontakt med mig själv. Jag försvann tillbaks in i en dvala och vaknade till först ett dygn senare.
Det hände flera gånger. Jag var orkeslös i en dimension jag aldrig tidigare någonsin upplevt eller kunnat föreställa mig. Jag kunde inte göra något åt det, inte med den starkaste vilja eller hårdaste diciplin. Jag hade helt tappat kontrollen över mig själv. Kontroll, som var det enda jag hade att förlita mig på!... Det var min starkaste åsikt att man bara inte GJORDE såhär! Man misskötte inte sitt jobb! Man lät bara inte bli att gå upp och släpa sig till jobbet, oavsett skick! Man såg banne mig till att leverera och prestera i det tempo som krävdes av en! Inte sitta under flera timmar i sträck och bara inte kunna koncentrera sig, inte bara ligga medvetslös i dygn i sträck. Det var OFÖRLÅTLIGT!!
Som jag skämdes!
Min kropp började skaka ständigt. Jag var nästan alltid dimmig i skallen. Jag förlorade i stort sett helt förmågan att minnas saker. Hade jag fått en släng av att ha tappat kontrollen fullständigt och legat ”medvetslös” i något dygn, så var jag inte heller direkt fit for fight när jag vaknade. Då var jag mosig och ganska mycket som en ”grönsak”, kunde inte göra så mycket mer än att bara ligga och stirra i nån dag eller två. Det kändes även som om allting plötsligt var ”för mycket”. Det var som om alla sinnesintryck hade skruvats upp på maxvolym. Jag tålde inte höga ljud, klarade inte av att lyssna på musik, hade jättesvårt för starka dofter, och hade svårt att vistas där det var mycket folk, för det blev för många sinnesintryck.
Jag drog mig undan. Orkade inte ha kontakt med vänner. Orkade knappt röra på mig. Slutade med alla fritidsintressen. Kroppen gick så galet långsamt, och jag hade ingen som helst kontroll. Jag provade vid flera tillfällen att bita mig så hårt jag kunde i handen för att se om smärtan kunde få mig att orka lite mer eller få mig att skärpa till mig. Men det gick inte. Viljestyrka förmådde INGENTING mot det som hände mig.
Vid ett tillfälle tyckte min man att jag skulle följa med honom och handla. Det var väl i den värsta perioden, och jag hade nog varit ”medvetslös” någon dag precis innan. Jag var ganska borta. När vi kom fram till affären gick jag långsamt in, och väl därinne var det som om jag befann mig i en helt ny och okänd värld. Min hjärna hade stängt för dagen, jag var bara som en svamp som sög åt mig omgivningen och upplevde det som fanns runt omkring mig. Det var som om jag aldrig hade sett en affär förut.
Jag var fullständigt fascinerad. Kolla alla färger! Och alla former! Och alla dofter! Vad i hela friden var detta? Det gick runt människor bland lysande lådor fulla av saker som hade olika färger, former och strukturer. Jag gick runt helt begeistrad och kände på saker och insöp alla sinnesintryck, helt fascinerad och imponerad av allt häftigt. Min man bad mig att hämta tacos, men jag förstod inte vad han sa. ”Tacos”? Var det ett ord? Betydde det nånting? Min hjärna kunde inte koppla det till någonting bekant alls. Jag lallade bara efter honom, som ett litet barn som inte förstod nånting. Det var en mycket, mycket udda upplevelse...
Det var som om hela mitt liv som jag hade känt till det hade tagits ifrån mig. Jag hade grava koncentrationssvårigheter, kunde ibland knappt ens tänka, var extremt orkeslös, snurrig, skakig, hade helt tappat mitt minne. Jag kände dessutom inte igen mig själv, mina känslor och reaktioner. Det var som om jag hade förlorat allt som jag dittills trott var JAG. Jag klarade knappt av nånting alls. Jag försökte förtvivlat klara av mitt jobb så gott jag kunde, men sen låg jag mest däckad resten av dan. Jag kände mig rädd och hjälplös, och började fundera på vad som egentligen var JAG, när jag nu varken kunde prestera nånting eller känna igen mina egna känslor eller reaktioner.
Jag förstod inte vad det kunde vara. Skrev lite om det på bukes forum. Flera svarade att det lät som stress. Jag hade inte haft någon tanke på det, kände mig inte alls stressad och tyckte att det lät som en befängd idé. Utbränd var då något som jag minsann aldrig kunde bli – då skulle ju folk förlora respekten för mig! (förstod inte alls att stress kunde orsaka ohälsa och var nog till och med så ovetande att jag trodde att utbrändhet bara var nånting som lata människor tog till när dom tyckte att det blev lite mycket...)
Men jag insåg tillslut att jag behövde hjälp - igen. Jag hade redan sökt läkare när dom första symptomen visade sig, utan att läkaren hittade nånting. Jag sökte en annan läkare. Läkaren lyssnade till min berättelse, sa att hon trodde att det kunde vara borrelia, tog en hel del prover. Vid andra besöket fick jag provsvaren, och läkaren sa att jag var kärnfrisk. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag satt och skakade, tårarna började rinna och jag pep fram ”men jag klarar ju knappt ens av mitt jobb!” Läkaren sa bara att jag skulle åka hem och ta det lugnt och kanske läsa en bra bok. När jag kom ut till bilen brast det totalt för mig, och jag bröt ihop i en total gråtattack. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös, så fruktansvärt rädd, så fruktansvärt hopplös och så fruktansvärt ynklig. Från vården kunde jag uppenbarligen inte få någon hjälp, men jag mådde så dåligt att jag inte längre klarade av min vardag och mitt liv, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.
Jag tog ytterligare mod till mig och vände mig till en psykiatriker. Kanske hade det blivit något fel i huvudet på mig? Gick några samtal hos psykiatrikern, och han provade att sätta in ett SSRI-preparat på mig. Men det funkade inte. Redan på minimal dos blev jag – utöver min orkeslöshet – så fruktansvärt sömnig att jag knappt kunde hålla mig vaken om dagarna längre. Jag fick sluta med pillrena och sömnigheten försvann. Det lärde mig dock att det fanns flera olika sorters trötthet: orkeslöshet och sömnighet. Och pillrena fick mig – även på den minimala dosen – att sluta skaka jämt och ständigt tack och lov.
Psykiatrikerns utlåtande var att jag var fullständigt psykiskt frisk. Precis som läkarens utlåtande var att jag var fullständigt fysiskt frisk. Men ändå hade jag helt förlorat kontrollen över min hälsa, mitt liv och klarade knappt av att sköta mitt jobb. Jag fungerade inte längre som människa. Jag skämdes något enormt.
Eftersom jag inte längre klarade av att leverera det jag förväntades leverera på mitt jobb var jag tvungen att gå ner i arbetstid (på egen bekostnad). Jag var bara så illa tvungen att göra något åt min situation och försöka hitta någon lösning. Det enda jag hade att gå på var tipsen jag fått från bukes forum. Jag började läsa på (det lilla jag klarade av att läsa) om stress. Vad stress var, vad som kunde orsaka stressrelaterad ohälsa och hur det kunde yttra sig. Jag försökte ta till mig tipsen och leva ”som om” jag hade problem med stress. Jag var dock fortfarande helt övertygad om att jag inte var eller hade varit stressad! Jag fick även möjlighet att genom jobbet gå på akupunkturbehandlingar, och såg själv till att delta på en mindfulnesskurs. Och sakta, sakta så stabiliserades läget.
Jag hade förlorat mitt minne, var fortfarande enormt orkeslös, och hade bara sporadisk tillgång till min koncentrations- och tankeförmåga. Men ”medvetslöshetsattackerna” försvann och jag klarade av att komma upp ur sängen varje dag. Jag tvingades välja mellan att gå upp i arbetstid till heltid igen eller säga upp mig, och jag gjorde allt jag kunde för att klara av att jobba heltid. Jag orkade inget annat i livet, men jag lyckades i alla fall sköta mitt jobb någorlunda. Jag mådde inte alls bra, men hittade ett sätt att klara av vardagen på. Och så rullade det på.
Jag väntade i TVÅ ÅR på att det skulle bli bättre – att orkeslösheten skulle försvinna, att koncentrationssvårigheterna och minnesproblemen skulle ge sig, att jag skulle få tillbaks min hälsa och mitt liv... Men det blev aldrig bättre. Jag hankade mig fram i vardagen, mer var det inte. Och jag orkade inte ha det så. Jag läste allt jag orkade om hälsa och vad som bygger hälsa, eftersom det kändes som om jag hade förlorat min helt. Jag försökte förstå vad det var som var fel. Jag sökte några alternativa behandlingar. Jag flyttade och förändrade mitt boende helt. Jag hade ritat om hela min kalender och bekantskapskrets. Jag hade påbörjat att förändra min syn på mig själv och livet. Tillslut återstod bara att förändra min arbetssituation – trots att jag inte ville.
Jag började med att försöka förändra förutsättningarna men jobba kvar i mitt yrke. Men det gick inget bra alls. Så jag blev tillslut illa tvungen att söka helt ny yrkesbana. Och äntligen började det hända något.
Jag hade gjort om hela mitt liv (förutom min fantastiska man, som stått vid min sida hela tiden!). Och äntligen, äntligen kändes det som om skeppet började ändra riktning och styra tillbaks mot hälsa igen.
Jag är fortfarande efter sju år på väg, är inte i mål än. Har fortfarande en del hälsoproblem jag dras med efter det som jag nu mera antar var en stresskrasch (det tog några år för mig att acceptera tanken på att jag faktiskt förmodligen blivit skadad av stress...). Jag har emellanåt känt mig oändligt hopplös och hjälplös, ensam och utlämnad till mig själv, gråtit floder och inte vetat vad jag skulle göra. Men nu hyser jag äntligen gott hopp om att jag är på rätt väg. Det känns som om jag håller på att få tillbaks mitt liv igen! Det tog ”bara” fem år innan det började vända.... Men jag har insett att jag nog aldrig någonsin kommer att få tillbaks det liv jag levde förut. Det är för alltid förlorat. Jag har fått nya förutsättningar, en ny syn på livet och ett helt annat liv.
Jag är oändligt tack skyldig till dom personer som svarade mig i mina trådar om min ohälsa här på buke under 2007-2008. Även om jag kanske inte verkade så mottaglig då, så tog jag till mig det som skrevs. Det var en helt ovärderlig hjälp som betytt mycket mer än man kanske kan ana (jag hittade aldrig någon annanstans att få hjälp, utan fick hjälpa mig själv).
En av användarna beskrev det så fruktansvärt bra – en bild som för alltid etsades in i min hjärna och som jag burit med mig sedan dess:
”Det ger en kick att ha en välfungerande hjärna. Men även de snabbaste racerbilarna svänger in till depån emellanåt o får service; låter motorn svalna, fyller på nödvändiga smörjmedel etc.
Jag var en suverän racerförare. Det gick fort, det gick bra, det var kul, jag tog kurvorna som på räls. När motorn kokade, jag hade punka på alla fyra, soppan var slut, batteriet var dött, dörrarna hade ramlat av... så satt jag fortfarande o gasade o dunkade i plåten o ville köra vidare...
In till depån med dig.”
Jag försöker sopa händelsen under mattan, inte prata om det, och hoppas att jag ska glömma det. Det är så fruktansvärt pinsamt, och jag förstår inte vad som hände. Kanske hade jag tillfällig feber?
Men under hösten händer fler underligheter. En dag på jobbet råkar jag trassla in fingrarna i telefonsladden när jag sträckte mig efter något. Jag bara stannar upp och stirrar på min hand, helt plötsligt totalt oförmögen att begripa hur jag ska ta mig loss... Plötsligt som från ingenstans väller en häftig gråt fram, som jag inte kan stoppa. Jag blir rädd för mig själv. Jag brukar aldrig gråta okontrollerat!
Det fortsätter. En dag slår en häftig yrsel till. Hela rummet börjar snurra och jag dråsar av kontorsstolen jag sitter på. Tittar mig generat omkring, men jag har eget rum och ingen verkar ha lagt märke till vad jag gjorde. En annan dag börjar plötsligt datorskärmens innehåll förändras. Från att ha varit begriplig text så är det som om det förvandlas mitt framför mina ögon och blir till flugbajs. Jag blinkar förskräckt flera gånger, men jag kan inte för mitt liv begripa vad som står på skärmen. Den är bara som en lysande tingest full med svarta små prickar och streck, och jag kan inte få det till något begripligt. Jag blir rädd och stressad.
Jag får allt svårare att koncentrera mig, i allt tätare och längre perioder sitter jag mest och försöker samla mina tankar utan att lyckas, och får ingenting gjort. Läser samma saker om och om igen utan att det går in. Minns inget. Tappar förmågan att planera och strukturera mitt arbete. Vet inte var jag ska börja eller hur jag ska lösa problem. Kan inte tänka. Det är som om jag har tappat kontrollen över min hjärna helt och hållet.
Jag hamnar återkommande i tillstånd där jag känner jag att jag är på väg bort. Kan inte tänka, kan inte fästa blicken på något. Mår illa. Måste luta mig tillbaks, sluta ögonen. Omvärlden försvinner, jag orkar inte hålla mig kvar. Kämpa kämpa... För några sekunder blir allt lugnt. Jag är långt borta. Rycker till, steg närmar sig längre bort i korridoren. Kastar mig upp, blicken irrar, kan inte fästa den på något. Försöker se vaken och busy ut. Hoppas att tillståndet snart försvinner. Försöker samla ihop mig. Vet att jag måste jobba, vet att det var en massa saker jag skulle göra. Men vad?
Jag blir arg, förtvivlad, rädd, och känner mig fruktansvärt stressad. Jag har krav på att leverera och prestera varje dag på jobbet, och ovanpå det har jag skyhöga krav på mig själv, driver mig själv hårt och har alltid en inre röst som nedvärderar allt jag är och gör. Jag försöker pressa mig hårdare, jobba mer. Jag skäms över det som händer mig, skäms över att jag inte har någon kontroll. Jag lever ständigt i känslan av att jag springer och springer allt vad jag kan i en nerförsbacke, utan att lyckas förmå mina ben att springa tillräckligt fort... Jag försöker pressa mig allt jag kan men hinner ändå ingenting. Mitt förhållande till tiden är helt uppfuckat.
Ett år tidigare så har jag bytt jobb och yrkesbana. Det nya jobbet är hur roligt som helst, men väldigt krävande och jag behöver arbeta snabbt, effektivt och högkoncentrerat hela tiden, och jag känner ständigt att jag inte riktigt räcker till. Min personlighet – att hela tiden kräva mer av mig själv, ha skyhöga krav på allt jag levererar, och alltid vara missnöjd med det jag är och gör och tycka att jag kunde vara och göra mer och bättre – har jag dock haft med mig länge. Kanske var det så att det nya jobbet triggade dom allra sämsta delarna av min prestationsskalle, kanske var det en dålig kombo. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte hade en TANKE på att jag på något sätt var stressad!! Jag hade ju bara roligt och tyckte att jag var bra på det jag gjorde – när jag väl fungerade!
Våren 2008 förlorar jag allt mer kontrollen över mig själv, min hälsa och min hjärna. Jag tappar allt oftare koncentrationen och förmågan att tänka. Jag blir allt oftare som helt omtöcknad. Ibland på vardagsmorgnarna när det var meningen att jag skulle vakna, så var det endast nätt och jämnt som jag kom till medvetande. Jag var så långt långt borta att jag inte längre hade kontakt med världen. Jag kunde inte förmå min kropp att röra på sig, det låg helt utanför min kontroll, det kändes som om jag var förlamad. Men jag orkade inte ens känna rädsla, för jag var så borta. Jag kunde knappt få kontakt med mig själv. Jag försvann tillbaks in i en dvala och vaknade till först ett dygn senare.
Det hände flera gånger. Jag var orkeslös i en dimension jag aldrig tidigare någonsin upplevt eller kunnat föreställa mig. Jag kunde inte göra något åt det, inte med den starkaste vilja eller hårdaste diciplin. Jag hade helt tappat kontrollen över mig själv. Kontroll, som var det enda jag hade att förlita mig på!... Det var min starkaste åsikt att man bara inte GJORDE såhär! Man misskötte inte sitt jobb! Man lät bara inte bli att gå upp och släpa sig till jobbet, oavsett skick! Man såg banne mig till att leverera och prestera i det tempo som krävdes av en! Inte sitta under flera timmar i sträck och bara inte kunna koncentrera sig, inte bara ligga medvetslös i dygn i sträck. Det var OFÖRLÅTLIGT!!
Som jag skämdes!
Min kropp började skaka ständigt. Jag var nästan alltid dimmig i skallen. Jag förlorade i stort sett helt förmågan att minnas saker. Hade jag fått en släng av att ha tappat kontrollen fullständigt och legat ”medvetslös” i något dygn, så var jag inte heller direkt fit for fight när jag vaknade. Då var jag mosig och ganska mycket som en ”grönsak”, kunde inte göra så mycket mer än att bara ligga och stirra i nån dag eller två. Det kändes även som om allting plötsligt var ”för mycket”. Det var som om alla sinnesintryck hade skruvats upp på maxvolym. Jag tålde inte höga ljud, klarade inte av att lyssna på musik, hade jättesvårt för starka dofter, och hade svårt att vistas där det var mycket folk, för det blev för många sinnesintryck.
Jag drog mig undan. Orkade inte ha kontakt med vänner. Orkade knappt röra på mig. Slutade med alla fritidsintressen. Kroppen gick så galet långsamt, och jag hade ingen som helst kontroll. Jag provade vid flera tillfällen att bita mig så hårt jag kunde i handen för att se om smärtan kunde få mig att orka lite mer eller få mig att skärpa till mig. Men det gick inte. Viljestyrka förmådde INGENTING mot det som hände mig.
Vid ett tillfälle tyckte min man att jag skulle följa med honom och handla. Det var väl i den värsta perioden, och jag hade nog varit ”medvetslös” någon dag precis innan. Jag var ganska borta. När vi kom fram till affären gick jag långsamt in, och väl därinne var det som om jag befann mig i en helt ny och okänd värld. Min hjärna hade stängt för dagen, jag var bara som en svamp som sög åt mig omgivningen och upplevde det som fanns runt omkring mig. Det var som om jag aldrig hade sett en affär förut.
Jag var fullständigt fascinerad. Kolla alla färger! Och alla former! Och alla dofter! Vad i hela friden var detta? Det gick runt människor bland lysande lådor fulla av saker som hade olika färger, former och strukturer. Jag gick runt helt begeistrad och kände på saker och insöp alla sinnesintryck, helt fascinerad och imponerad av allt häftigt. Min man bad mig att hämta tacos, men jag förstod inte vad han sa. ”Tacos”? Var det ett ord? Betydde det nånting? Min hjärna kunde inte koppla det till någonting bekant alls. Jag lallade bara efter honom, som ett litet barn som inte förstod nånting. Det var en mycket, mycket udda upplevelse...
Det var som om hela mitt liv som jag hade känt till det hade tagits ifrån mig. Jag hade grava koncentrationssvårigheter, kunde ibland knappt ens tänka, var extremt orkeslös, snurrig, skakig, hade helt tappat mitt minne. Jag kände dessutom inte igen mig själv, mina känslor och reaktioner. Det var som om jag hade förlorat allt som jag dittills trott var JAG. Jag klarade knappt av nånting alls. Jag försökte förtvivlat klara av mitt jobb så gott jag kunde, men sen låg jag mest däckad resten av dan. Jag kände mig rädd och hjälplös, och började fundera på vad som egentligen var JAG, när jag nu varken kunde prestera nånting eller känna igen mina egna känslor eller reaktioner.
Jag förstod inte vad det kunde vara. Skrev lite om det på bukes forum. Flera svarade att det lät som stress. Jag hade inte haft någon tanke på det, kände mig inte alls stressad och tyckte att det lät som en befängd idé. Utbränd var då något som jag minsann aldrig kunde bli – då skulle ju folk förlora respekten för mig! (förstod inte alls att stress kunde orsaka ohälsa och var nog till och med så ovetande att jag trodde att utbrändhet bara var nånting som lata människor tog till när dom tyckte att det blev lite mycket...)
Men jag insåg tillslut att jag behövde hjälp - igen. Jag hade redan sökt läkare när dom första symptomen visade sig, utan att läkaren hittade nånting. Jag sökte en annan läkare. Läkaren lyssnade till min berättelse, sa att hon trodde att det kunde vara borrelia, tog en hel del prover. Vid andra besöket fick jag provsvaren, och läkaren sa att jag var kärnfrisk. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag satt och skakade, tårarna började rinna och jag pep fram ”men jag klarar ju knappt ens av mitt jobb!” Läkaren sa bara att jag skulle åka hem och ta det lugnt och kanske läsa en bra bok. När jag kom ut till bilen brast det totalt för mig, och jag bröt ihop i en total gråtattack. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös, så fruktansvärt rädd, så fruktansvärt hopplös och så fruktansvärt ynklig. Från vården kunde jag uppenbarligen inte få någon hjälp, men jag mådde så dåligt att jag inte längre klarade av min vardag och mitt liv, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.
Jag tog ytterligare mod till mig och vände mig till en psykiatriker. Kanske hade det blivit något fel i huvudet på mig? Gick några samtal hos psykiatrikern, och han provade att sätta in ett SSRI-preparat på mig. Men det funkade inte. Redan på minimal dos blev jag – utöver min orkeslöshet – så fruktansvärt sömnig att jag knappt kunde hålla mig vaken om dagarna längre. Jag fick sluta med pillrena och sömnigheten försvann. Det lärde mig dock att det fanns flera olika sorters trötthet: orkeslöshet och sömnighet. Och pillrena fick mig – även på den minimala dosen – att sluta skaka jämt och ständigt tack och lov.
Psykiatrikerns utlåtande var att jag var fullständigt psykiskt frisk. Precis som läkarens utlåtande var att jag var fullständigt fysiskt frisk. Men ändå hade jag helt förlorat kontrollen över min hälsa, mitt liv och klarade knappt av att sköta mitt jobb. Jag fungerade inte längre som människa. Jag skämdes något enormt.
Eftersom jag inte längre klarade av att leverera det jag förväntades leverera på mitt jobb var jag tvungen att gå ner i arbetstid (på egen bekostnad). Jag var bara så illa tvungen att göra något åt min situation och försöka hitta någon lösning. Det enda jag hade att gå på var tipsen jag fått från bukes forum. Jag började läsa på (det lilla jag klarade av att läsa) om stress. Vad stress var, vad som kunde orsaka stressrelaterad ohälsa och hur det kunde yttra sig. Jag försökte ta till mig tipsen och leva ”som om” jag hade problem med stress. Jag var dock fortfarande helt övertygad om att jag inte var eller hade varit stressad! Jag fick även möjlighet att genom jobbet gå på akupunkturbehandlingar, och såg själv till att delta på en mindfulnesskurs. Och sakta, sakta så stabiliserades läget.
Jag hade förlorat mitt minne, var fortfarande enormt orkeslös, och hade bara sporadisk tillgång till min koncentrations- och tankeförmåga. Men ”medvetslöshetsattackerna” försvann och jag klarade av att komma upp ur sängen varje dag. Jag tvingades välja mellan att gå upp i arbetstid till heltid igen eller säga upp mig, och jag gjorde allt jag kunde för att klara av att jobba heltid. Jag orkade inget annat i livet, men jag lyckades i alla fall sköta mitt jobb någorlunda. Jag mådde inte alls bra, men hittade ett sätt att klara av vardagen på. Och så rullade det på.
Jag väntade i TVÅ ÅR på att det skulle bli bättre – att orkeslösheten skulle försvinna, att koncentrationssvårigheterna och minnesproblemen skulle ge sig, att jag skulle få tillbaks min hälsa och mitt liv... Men det blev aldrig bättre. Jag hankade mig fram i vardagen, mer var det inte. Och jag orkade inte ha det så. Jag läste allt jag orkade om hälsa och vad som bygger hälsa, eftersom det kändes som om jag hade förlorat min helt. Jag försökte förstå vad det var som var fel. Jag sökte några alternativa behandlingar. Jag flyttade och förändrade mitt boende helt. Jag hade ritat om hela min kalender och bekantskapskrets. Jag hade påbörjat att förändra min syn på mig själv och livet. Tillslut återstod bara att förändra min arbetssituation – trots att jag inte ville.
Jag började med att försöka förändra förutsättningarna men jobba kvar i mitt yrke. Men det gick inget bra alls. Så jag blev tillslut illa tvungen att söka helt ny yrkesbana. Och äntligen började det hända något.
Jag hade gjort om hela mitt liv (förutom min fantastiska man, som stått vid min sida hela tiden!). Och äntligen, äntligen kändes det som om skeppet började ändra riktning och styra tillbaks mot hälsa igen.
Jag är fortfarande efter sju år på väg, är inte i mål än. Har fortfarande en del hälsoproblem jag dras med efter det som jag nu mera antar var en stresskrasch (det tog några år för mig att acceptera tanken på att jag faktiskt förmodligen blivit skadad av stress...). Jag har emellanåt känt mig oändligt hopplös och hjälplös, ensam och utlämnad till mig själv, gråtit floder och inte vetat vad jag skulle göra. Men nu hyser jag äntligen gott hopp om att jag är på rätt väg. Det känns som om jag håller på att få tillbaks mitt liv igen! Det tog ”bara” fem år innan det började vända.... Men jag har insett att jag nog aldrig någonsin kommer att få tillbaks det liv jag levde förut. Det är för alltid förlorat. Jag har fått nya förutsättningar, en ny syn på livet och ett helt annat liv.
Jag är oändligt tack skyldig till dom personer som svarade mig i mina trådar om min ohälsa här på buke under 2007-2008. Även om jag kanske inte verkade så mottaglig då, så tog jag till mig det som skrevs. Det var en helt ovärderlig hjälp som betytt mycket mer än man kanske kan ana (jag hittade aldrig någon annanstans att få hjälp, utan fick hjälpa mig själv).
En av användarna beskrev det så fruktansvärt bra – en bild som för alltid etsades in i min hjärna och som jag burit med mig sedan dess:
”Det ger en kick att ha en välfungerande hjärna. Men även de snabbaste racerbilarna svänger in till depån emellanåt o får service; låter motorn svalna, fyller på nödvändiga smörjmedel etc.
Jag var en suverän racerförare. Det gick fort, det gick bra, det var kul, jag tog kurvorna som på räls. När motorn kokade, jag hade punka på alla fyra, soppan var slut, batteriet var dött, dörrarna hade ramlat av... så satt jag fortfarande o gasade o dunkade i plåten o ville köra vidare...
In till depån med dig.”
