@Vimsan Har helt missat vad som hänt? Kul att ni är på G igen oavsett
.
Jag har nog inte skrivit om vad som hänt.
Ända sen det var dags för inridning så har jag känt mig som en fegis och varit väldigt försiktig.
Trodde jag blivit en mesig morsa sen jag fick barn så jag har kämpat på och försökt rida så gott jag har kunnat. Ibland har det funkat jättebra, då har jag inte alls varit spänd eller nervös.
En kväll när jag och en vän skulle rida ut kunde jag inte sitta upp.
Jag vågade inte.
Vi gick nog 2 kilometer innan jag försökte rida.
Satt stel som en pinnstol och vågade inte ens trava.
Skrittade nästan hela vägen hem, då möter vi en bil och jag hoppar av fortare än någon hann reagera.
Hoppade upp igen och red hem.
Bröt ihop på natten och grät i timmar.
Fortsatte på morgonen men bet ihop och körde till jobbet.
Men det funkade inte alls, jag bara grät där också!
Så min personalchef skickade mig till företagshälsovården för att prata med en beteendevetare.
Red inte Walle alls på ca en månad. Gick på samtal och försökte hitta "felet".
Stress och obearbetad sorg under en lång tid påverkade mig så pass att jag hamnade där.
Det var inte Walle som var orsaken men det var han som fick det att rinna över.
Nu har jag lagt ner alla krav och försöker bara hitta lugnet och glädjen med att rida. Plus att jag försöker få övriga livet att bli mindre stressigt (lätt med en gård som ska renoveras, två småbarn, heltidsjobb och tre hästar
)