Arg ponny

[Freazer]

Jag har inte skrivit att den är hela lösningen, men den är en del av den.
Jag trollar inte, men har sett att den hjälper i mycket, sedan finns det fler parametrar.
Det är ett forum där vi alla kan skriva sina erfarenheter, men naturligtvis mina erfarenheter ifrån över 30 år gills inte.

Du har skrivit så att det kan tolkas som att du tycker det är hela lösningen på flera olika problem (inte bara i denna tråden). Skriver man på ett forum får man räkna med att alla inte tycker som en själv oavsett hur mkt erfarenhet man har.

 

[Golden_Heart]

Nej dina erfarenheter och tips kommer inte stå oemotsagda på ett diskussionsforum oavsett hur lång erfarenhet du har.

Meningen med trådarna är att man ska ventilera sina olika erfarenheter, sedan är det upp till TS och ta till sig och sedan testa, osv och se vad som funkar bäst.
Dina erfarenheter är inte heller då skrivna i sten. Ingen blir någonsin fulllärd när det gäller djur, alltid är det något nytt. Självklart måste man kolla om djuret har ont osv, och jag har inte skrivit att klassiska rykten skulle vara hela lösningen, bara en den del av det och ett hjälpmedel att nå målet.

 

[MiniLi]

Meningen med trådarna är att man ska ventilera sina olika erfarenheter, sedan är det upp till TS och ta till sig och sedan testa, osv och se vad som funkar bäst.
Dina erfarenheter är inte heller då skrivna i sten. Ingen blir någonsin fulllärd när det gäller djur, alltid är det något nytt. Självklart måste man kolla om djuret har ont osv, och jag har inte skrivit att klassiska rykten skulle vara hela lösningen, bara en den del av det och ett hjälpmedel att nå målet.

Rent krasst är meningen med trådarna att diskutera. Eftersom det är ett diskussionsforum.

 

[kökshäxan]

Det första jag tänker, stackars häst, något har gått fel på vägen och ponnyn är rejält besviken på ridskolan och alla som är där. Det går att vända och försöka göra tiden som hon är kvar så bra som möjligt.
Men jag har sett yngre hästar/ ponnyer som visar samma sak.
Det jag kan tipsa om är att du behöver bygga upp förtroendet mellan dig och ponnyn. Ställ upp henne när du borsta, och låt henne ha boxen i fred, eller bind med grimskaft genom gallret, men ändå så att hon kommer åt godis som äpplen, morötter hö etc i krubban medan du ryktar henne riktigt ordentligt.
Be någon visa dig den klassiska rykten. När hon står lugnt berömmer du och visar kärlek mot henne. Visa aldrig att du är rädd för henne.
Men jag lovar om du använder den klassiska rykten som alla äldre har lärt sig i alla fall, inte bara borsta av med rotborsten. Du ska se att det kommer göra underverk på gamlingen.
Kanske är det så att när hon är extra tjurig så har hon gått lektioner när ryttarna innan bara taffligt borstat av henne och sedan begärt massor av henne. Klart att hon är besviken då!
En häst som tjurar vid vissa ställen på kroppen kan också vara kittlig och då måste man vara extra effektiv och snabb, men självklart noga.

Jag skulle vilja säga samma, i det individuella fallet kan det såklart skilja sig en del från häst till häst men generellt är det absolut så som du skriver.

 

[Hedinn]

Diskutera gärna era olika åsikter med varandra, men tänk på att hålla det schysst, så ni inte går på person istället för sak.

/Mod

 

[Sirap]

Nu har jag sett flera inlägg från dig där du rekommenderar "den klassiska rykten" som lösning på en massa olika problem. Om hästen vill bli lämnad ifred så tror jag knappast att det blir bättre av att stå länge och rykta. Alla hästar uppskattar dessutom inte att bli ryktade.

Haha, håller verkligen med. Min häst hatar att bli ryktad. Han är världens mest sociala, vänliga varelse men att bli ryktad är det absolut värsta han vet.

 

[Sirap]

Hej! Jag rider just nu och är skötare på en ridskoleponny i stallet. Hon är 28 år och ganska sur av sig. Jag är med henne nästan varje dag och försöker verkligen bygga upp förtroende till henne men det går inte så bra. Ska jag tränsa henne så hugger hon i luften och när jag ska gå in och borsta hugger hon också. Om jag ignorerar så försöker hon sparka ibland. Jag vill absolut inte slå henne för jag gillar henne jätte mycket och vissa dagar är hon hur mysig som helst och inte alls arg. Hur ska jag göra för att få henne att lita på mig. Jag är förövrigt den som är inne hos henne mest och den som alltid tar in henne från hagen och det har hon börjat gå med på, förut vände hon rumpan till

Jag tror inte att det alls handlar om att du ska få henne att lita på dig. Jag tror att hon har fått nog av barn som springer inne hos henne. Låt henne slippa så mycket som möjligt - det är snällast mot henne.

 

[PetiteFrancaise]

Vi hade en ponny på min förra ridskola som blev väldigt sur med tiden pga allt "spring" in och ut hos honom (som det ju tyvärr ofta kan bli på en ridskola med massa engagerade barn som vill borsta och gosa ^^). Han gillade att gå lektion och så, i ridhuset gick det bra, det var bara i boxen han var sur. Så ridlärarna satte helt enkelt upp en lapp på hans dörr där det stod att man inte fick gå in till honom om man inte hade ett ärende, dvs skulle rida. Han hade inga skötare alls utan rykt och visitation sköttes av personalen. Detta funkade bra för honom.

Jättefin liten ponny

 

[Hoarfrost]

Jag har lite erfarenhet från en "arg ridskoleponny". Hans bakgrund var att han redan från början var frustrerad över alla som skulle gulla/gosa (vit ponny med gulligt huvud syndromet ) och sedan gick hans absolut bästa hästvän bort. Brusten aorta i hagen, han gick tillsammans med henne - och var helt vansinnigt förtvivlad när de upptäckte vad som hänt.

Han blev förändrad. Han högg, sparkade, och tröck upp folk i väggen. Ett tag fick bara ridlärare hantera honom, men efter ett missförstånd mellan ridlärare och mig gick jag in för att göra iordning honom för ridlektion. Han var extremt krävande och jag var inne på att ge upp ett par gånger men lyckades till slut få på sadel och träns. Ridläraren frågade om jag ville jobba med honom mer och det gjorde vi tillsammans.
Det var konstant uppmärksamhet som gällde inne i hans box, samt extremt tydliga gränsdragnigar och rejäla skopor förståelse. Jag gjorde i ordning honom med hjälm, väst, dressyrspö och någon visste alltid att jag var inne hos honom och tittade till mig ofta. Det tog två timmar i början, och jag fick ner det till en timme till slut. Det var "infångandet" och sätta på sadeln som tog tid.
Uppmärksamhet på hans kroppsspråk - en blick, en liten rörelse med svansen, käke som spänner sig. Jag lärde mig att se hans tidiga varningstecken.
Förståelse - han var inte arg, farlig och tokig. Han var (tolkade jag det som) ledsen, frustrerad, och ville vara i fred. Jag backade så fort han visade att han tyckte det var nog. Gick ut, räknade till 30, gick in igen. Borstade bara där sadeln skulle ligga oftast. Hade han en bra dag blev det mer.
Tydlig gränsdragning - när han gick över gränsen röt jag till och hötte med dressyrspöet, kunde peta till honom någonstans på kroppen eftersom det var ett bra sätt att bryta hans beteende.

Jag lärde mig och respekterade hans gränser, han lärde sig och respekterade mina. Vi kom till en punkt där jag kunde hantera honom och han förstod att jag inte kommer borsta i evigheter osv. På honom var det som att när sadeln kom på blev han lugnare, när tränset kom på var han inställd på jobb. Han gick jättefint på lektionerna. Tyvärr var han rätt gammal och med beteendeproblemen han hade var det ingen som ville ha honom. Ridskolan lät honom somna in.

Jag glömmer aldrig de saker han lärde mig, jag ser på hästar helt annorlunda efter honom. Innan honom var det stå på sig, aldrig ge sig, aldrig visa rädsla, hästen ska göra det du vill till varje pris. Nu är det mer en ömsesidig relation där båda faktiskt måste ha något att säga till om, en vän, som jag får att vilja göra det jag vill genom positiv förstärkning och vänskap. Minns alltid det magiska tillfället när jag öppnade boxdörren och han backade mot mig med rumpan och jag blev rädd att han tänkte kicka. Men nej, det kliade på rumpan! Jag kliade, och när han tyckte det var nog gick han bort. Jag stängde boxdörren och lämnade honom ifred. Han lärde mig så mycket. Det är så himla onödigt att tvinga hästar att gilla gos och rykt när de inte gillar det. Önskar att fler kunde lyssna på hästarna, speciellt på ridskolor. Då kanske man skulle slippa många "sura arga ridskolehästar"

 

[Badger]

Jag har lite erfarenhet från en "arg ridskoleponny". Hans bakgrund var att han redan från början var frustrerad över alla som skulle gulla/gosa (vit ponny med gulligt huvud syndromet ) och sedan gick hans absolut bästa hästvän bort. Brusten aorta i hagen, han gick tillsammans med henne - och var helt vansinnigt förtvivlad när de upptäckte vad som hänt.

Han blev förändrad. Han högg, sparkade, och tröck upp folk i väggen. Ett tag fick bara ridlärare hantera honom, men efter ett missförstånd mellan ridlärare och mig gick jag in för att göra iordning honom för ridlektion. Han var extremt krävande och jag var inne på att ge upp ett par gånger men lyckades till slut få på sadel och träns. Ridläraren frågade om jag ville jobba med honom mer och det gjorde vi tillsammans.
Det var konstant uppmärksamhet som gällde inne i hans box, samt extremt tydliga gränsdragnigar och rejäla skopor förståelse. Jag gjorde i ordning honom med hjälm, väst, dressyrspö och någon visste alltid att jag var inne hos honom och tittade till mig ofta. Det tog två timmar i början, och jag fick ner det till en timme till slut. Det var "infångandet" och sätta på sadeln som tog tid.
Uppmärksamhet på hans kroppsspråk - en blick, en liten rörelse med svansen, käke som spänner sig. Jag lärde mig att se hans tidiga varningstecken.
Förståelse - han var inte arg, farlig och tokig. Han var (tolkade jag det som) ledsen, frustrerad, och ville vara i fred. Jag backade så fort han visade att han tyckte det var nog. Gick ut, räknade till 30, gick in igen. Borstade bara där sadeln skulle ligga oftast. Hade han en bra dag blev det mer.
Tydlig gränsdragning - när han gick över gränsen röt jag till och hötte med dressyrspöet, kunde peta till honom någonstans på kroppen eftersom det var ett bra sätt att bryta hans beteende.

Jag lärde mig och respekterade hans gränser, han lärde sig och respekterade mina. Vi kom till en punkt där jag kunde hantera honom och han förstod att jag inte kommer borsta i evigheter osv. På honom var det som att när sadeln kom på blev han lugnare, när tränset kom på var han inställd på jobb. Han gick jättefint på lektionerna. Tyvärr var han rätt gammal och med beteendeproblemen han hade var det ingen som ville ha honom. Ridskolan lät honom somna in.

Jag glömmer aldrig de saker han lärde mig, jag ser på hästar helt annorlunda efter honom. Innan honom var det stå på sig, aldrig ge sig, aldrig visa rädsla, hästen ska göra det du vill till varje pris. Nu är det mer en ömsesidig relation där båda faktiskt måste ha något att säga till om, en vän, som jag får att vilja göra det jag vill genom positiv förstärkning och vänskap. Minns alltid det magiska tillfället när jag öppnade boxdörren och han backade mot mig med rumpan och jag blev rädd att han tänkte kicka. Men nej, det kliade på rumpan! Jag kliade, och när han tyckte det var nog gick han bort. Jag stängde boxdörren och lämnade honom ifred. Han lärde mig så mycket. Det är så himla onödigt att tvinga hästar att gilla gos och rykt när de inte gillar det. Önskar att fler kunde lyssna på hästarna, speciellt på ridskolor. Då kanske man skulle slippa många "sura arga ridskolehästar"

Ja i teorin borde det kunna vara möjligt att tex tycka om miljön, personalen, jobbet, kompisarna och allting runtomkring men bara avsky när små barn kittlas och deras förvirrade föräldrar trasslar. Men i praktiken är det kanske ovanligt.

Kn: vet inte om jag tycker synd om en häst som får vara kvar och hel och glad på lektionerna när hon är 28 år gammal men bara tycker illa om folk som pysslar med henne. Min naturliga reaktion på en häst som är 28 år gammal och trivs med att bli riden och sällan behöver veterinär är att hon har varit väl omhändertagen? Även om hon är privat till naturen. Känns som att vissa hästar bara inte gillar att skrota i hagen, medan andra tycker det är super och vissa gillar mycket pyssel medan andra föredrar mindre.

 

[Happimess]

Hej! Jag rider just nu och är skötare på en ridskoleponny i stallet. Hon är 28 år och ganska sur av sig. Jag är med henne nästan varje dag och försöker verkligen bygga upp förtroende till henne men det går inte så bra. Ska jag tränsa henne så hugger hon i luften och när jag ska gå in och borsta hugger hon också. Om jag ignorerar så försöker hon sparka ibland. Jag vill absolut inte slå henne för jag gillar henne jätte mycket och vissa dagar är hon hur mysig som helst och inte alls arg. Hur ska jag göra för att få henne att lita på mig. Jag är förövrigt den som är inne hos henne mest och den som alltid tar in henne från hagen och det har hon börjat gå med på, förut vände hon rumpan till

Jag förstår att du tycker om ponnyn och vill hennes bästa och att det säkert är jättemysigt för dig att rå om henne. Men det här verkar vara en ponny som tydligt signalerar att hon har fått nog och att hon vill bli lämnad ifred. Rent krasst tror jag att det är osannolikt att du kommer kunna bygga något särskilt band eller förtroende till henne som skötare, eller att det ens är det det handlar om. Utifrån din beskrivning är det ingen rädd eller misstänksam ponny utan bara en ponny som fått nog. Att behöva stå ut med att bli ständigt störd av personer som vill borsta, mysa och pilla är ett ganska onaturligt hästliv och hade hon kunnat gå undan för att undvika att bli hanterad, hade hon antagligen gjort det. Nu kan hon inte göra det och signalerar på det enda sättet hon kan - genom att hota med hugg och sparkar.

Pilla inte på henne i onödan, rykta henne minsta möjliga och bara när hon skall sadlas osv. Det här är inte en ponny som vill mysa och bli hanterad i tid och otid och det bör verkligen respekteras. Hur tråkigt det än må vara för dig.