Någonstans måste du nog göra en förändring i ditt liv
@Wille, annars kommer du hamna i samma cirkelresonemang om igen.
Alternativ:
Prova medicinering som läkare rekommenderar.
Ta upp med psykolog vad du behöver.
Acceptera din funktionsnedsättning och få sjukersättning.
Osv.
Du säger i andra trådar att du kan arbeta 100%. Att svackan du hade i ditt nuvarande jobb beror på något annat. Ofta pratar du mot dig själv.
Ditt fokus hos psykologen borde vara att du bara ser hinder, aldrig en väg framåt.
Du trivs i ditt hus och har planer, men orkar inte fullfölja ens om du arbetar 25%.
Du har helt enkelt två val. Antingen accepterar du din situation nu. Eller får du välja att förändra något.
Ok. Du verkar veta saker om mitt liv som jag själv inte vet om.
Jag har provat medicinering som läkare rekommenderar. Ska jag prova ytterligare mediciner så måste jag sluta med en jag tar nu och vara helt utan i två veckor. Läkaren tyckte inte det var en bra idé just nu.
Vad ska jag ta upp med psykologen på habiliteringen menar du? Vi jobbar med att förstå min autism. Det är därför jag träffar psykologen. Hur kan du veta vad fokus ska vara med psykologen på habiliteringen?
Jag kan inte få sjukersättning nu. Jag är inte där i processen. Jag ska genomgå en AFU först. Jag måste prova att jobba med anpassningar. Jag kan behöva prova flera olika jobb. Man kan inte bara få sjukersättning så där bara.
Har jag sagt att jag kan jobba 100% så måste det vara många år sedan. Men däremot måste jag söka jobb på 100%. Det är en annan sak. Men jag kommer aldrig att jobba 100%.
Det jag skulle vilja förändra är min depression och min autism. Önska mig lycka till.
Om du vill bli landskapsarkitekt så ska du ju läsa till det, dock verkar det som att du måste flytta på dig i alla fall tillfälligt, verkar bara finnas utbildning på plats i antingen Uppsala eller nånstans i skåne. Trädgårdsutbildningen måste ju vara en utmärkt grund att stå på.
Vill du inte alls jobba med trädgård så sök dig någon annanstans? administrativa jobb är ofta svårt då de inte kräver utbildning, kan man inte heller jobba 100% och bor på liten ort kan det vara nästan omöjligt. Ju mer kvalificerat jobb (utbildning) man har, desto lättare är att det att komma med grav och önskemål på deltid osv.
Här har du faktiskt fel. Vad man klarar eller inte klarar är inget som är ristat i sten, oavsett hur säker du känner dig på den saken. Vem vi är utvecklas och förändras med tiden, och med det förändras också vad vi klarar av. Ibland för att vi blir starkare och tryggare och växer i oss själva, ibland för att nöden helt enkelt kräver en styrka man visar sig kunna frambringa när det verkligen gäller.
Det finns hur mycket studier som helst om positivt tänkande och allt som hör till det. Hur vi pratar om oss själva, både inför andra och i det privata, påverkar hur vi ser på oss själva. Det här är något jag själv kämpar oerhört mycket med och har gjort nästan hela mitt liv. Jag har alltid hatat mig själv, aldrig haft någon självkänsla. Jag brottas fortfarande jättemycket med de tankarna och jag är fortfarande deprimerad, har ångestproblematik och en lättare social fobi på grund av detta. Men om jag tittar tillbaka på hur det var för ett år sedan så är det nu markant bättre, för 10 år sedan? enormt mycket bättre. Det kommer troligtvis vara en livslång kamp men sakta tar jag mig framåt.
Jag gör vissa grejer idag jag var bombsäker på att jag aldrig skulle klara av. Jag har saker idag jag känner att jag inte klarar men jag är inte längre lika säker på hur framtiden kommer se ut. Jag vill klara grejer, jag jobbar på det.
Det borde du också göra. Att bara ge upp, säga att ditten och datten är omöjligt pga ångest, fobi eller vad det nu är begränsar bara dig själv. Att ge vika för sådana här känslor tenderar dessutom att ha motsatt effekt. Fobierna blir större, ångesten växer till att helt plötsligt påverka sådant som förr brukade vara okej.. förr eller senare riskerar man att sitta där rädd för sin egen skugga. Du är livrädd för att "krascha" men ju mer du intalar dig själv att du inte tål desto ömtåligare blir du, tillslut är kraschen oundviklig.
Det finns hjälp att få från psykolog med detta, om man har autism eller inte spelar ingen roll, detta är en annan problematik.
Jag har haft massor med positivt tänkande. Om jag inte hade haft det så hade jag aldrig haft flera perioder då jag varit ångestfri (kämpade som en galning varje gång) och jag hade aldrig fått jobb efter lång sjukskrivning och jag hade aldrig kunnat köpa ett hus. Mitt motto genom livet har varit "där det finns en vilja finns det en väg". Jag har kört måååånga år efter den devisen. Men sen kraschade jag. Jag blev överbevisad att jag inte klarar allt bara för att jag vill. Utmattningen talade sitt tydliga språk. Och jag har gått i terapi
4 gånger för min fobi och kämpat som en idiot. Vad mer ska jag göra menar du? Jag har också legat på sjukhus ett antal gånger nu på grund av min mentala hälsa. När förmågan inte räcker till så hjälper faktiskt inte positivt tänkande. Man bara kraschar om man försöker utöver sin förmåga.
TS har haft psykologer, har väl fortfarande kontakt med Hab. Många har också en övertro på Hab och vad de kan göra tyvärr.
Jag tror TS har rätt bra koll på vad som fungerar för henne, på gott och ont. Sen tror jag att många gånger tolkas TS helt enkelt på ett negativt sätt när svaren enbart är raka/ärliga om varför saker inte fungerar. Jag tror absolut att saker kan förbättras här men att få en positiv syn på livet när man knappt orkar leva är svårt.
Jag har haft psykisk ohälsa sedan jag var 13. Jag är 50 nu. Jag har träffat många psykologer och läkare genom åren. Provat en massa olika saker. Sökt efter lösningar. Och här är jag nu, men en relativt färsk autismdiagnos. Och det tog drygt ett år innan jag fick börja hos habiliteringen. Vi har bara börjat skrapa på ytan. Men Buke tycker att alla lösningar redan borde finnas.
Det kanske blir en tusenlapp.
Så om vi räknar igen då.
Nästan 10 000 kronor ut efter skatt plus bostadstillägget.
Bostadstillägg räknas efter hur mycket som bostaden verkligen kostar.
En dyrare bostad blir därför inte så mycket dyrare för dig
"för ensamstående är 100 procent av din bostadskostnad upp till 3 000 kronor, 90 procent av din bostadskostnad därutöver upp till 5 000 kronor, 70 procent av din bostadskostnad upp till 7 000 kronor, 50 procent av din boendekostnad därutöver upp till 7 500 kronor samt ett tillägg på 840 kronor."
Bostadstillägget är skattefritt.
Källa:
https://www.pensionsmyndigheten.se/content/for-pensionarer/ekonomiskt-stod/fakta-om-bostadstillagg
När bostadstillägget räknas ut så räknas den befintliga inkomsten in. Det är inte alls säkert att man får max bostadstillägg.
När jag hade bostadstillägg så hade jag ungefär 500 kronor över i månaden när alla måsten var betalda.
Nej inte alls.
Det är faktiskt ingen som förespråkar att du skall flytta.
Men du drar alltid upp lägenhet som det enda alternativet om du skulle bli tvungen att flytta. Och så är det ju inte. Det finns betydligt bättre alternativ än så.
Och dessa alternativ borde vara mindre skrämmande.
Sa ju att jag inte är rädd. Det är bara att inget annat boende har allt jag har nu och som jag inte vill mista.
Funderar lite.
När du är arbetslös, speciellt under längre tid så har du upp till 20 dagar med möjlighet till ”ledigt” ( Om Af godkänner) du ska fortfarande finnas tillgänglig, söka jobb etc. Men behöver inte gå till eventuell aktivitet. Så som arbetssökande är du egentligen aldrig ordentligt ledig. Jag tror att även arbetssökande behöver perioder under året med ordentlig oavbruten ledighet. 1-2 veckor med vetskap om att: Nu kan du göra det du vill 24 h om dygnet utan dåligt samvete för att jobb X eller utbildning Y inte söktes.
Kan du tillsammans med boendestöd bestämma någon slags schema där du får ordentligt med återhämtning?
Gör ditt bästa utifrån dina förutsättningar just idag.
Jag har varit arbetslös sedan 1 oktober 2023, men har jobbat 25% sedan slutet av januari i år. Och så har jag varit sjukskriven 50% fram till sista mars 2024 och är nu 25% sjukskriven.
Tycker väl inte riktigt att jag kvalar in som långtidsarbetslös.
Jag har inte läst alla trådar av dig
@Wille , bara ströläst lite här och där. Men jag undrar, har du en terapeut som du kan prata med om annat än just din autism?
Nej, jag har ingen terapeut. Vet inte om det är lämpligt att gå hos fler än psykologen (och arbetsterapeuten) hos habiliteringen. Jag tänker en sak i taget. Jag har också ett ganska så fullt schema så det blir kämpigt att orka med ytterligare en grej.
