Sv: Är lösningen fler lärare i skolan?
All samhällsvetenskaplig forskning är mer osäker ur validitet och reliabilitetssynpunkt än tex att vatten fryser vid 0 grader. Det ligger i samhällsvetenskapens natur att många hänsyn behöver tas till omgivande samhälle och förutsättningar för forskningen. De tvärsäkra resultat som man kan finna inom tex statistik/sociologi eller inom naturvetenskaplig ämnen blir i samhällsforskningen svårare att relatera till. Vi människor är helt enkelt inte så förutsägbara...
Jag håller dock inte med dig att forskningen är så subjektiv och att man får de resultat man vill ha. Det finns en hel del hårddata som inte i sig kan härledas till forskares eget tyckande. Betygen är tex en sådan mätning där varje lärare satt betyg på eleverna alldeles oavsett forskarens inställning.
Jag vill bemöta din rallarsving om att forskningen bara svarar som man vill. För många studier finns för att din kritik i detta skall vara allmängiltig, även om det givetvis finns (som inom alla discipliner) mer eller mindre intressanta forskningsresultat). Det finns ett enormt intresse i världen kring undervisning/inlärning. Inte minst med tanke på hur vi vill att våra kunskapskrävande organisationer skall utvecklas.
Och det där med att "sänka kraven" och "införa alternativa mätmetoder" får du gärna ge exempel på, för jag förstår inte vad du hintar?
Det finns mycket relevant och seriös forskning att tillgå, men om du frågar mig, så har inte forskningen i tillräckligt hög grad kommunicerats med praktiker och politiker. Man gör som man "alltid har gjort" snarare än att ta till sig vetenskapligt välgrundad kunskap om hur inlärning kan utvecklas. Eftersom kunskaperna om vad som krävs för att utveckla undervisningen många gånger saknas, så fortsätter läraren att arbeta ungefär som tidigare, men nu är kraven och förväntan högre (tex Sjöbergas reflektion kring kritiskt förhållningssätt).
Rektorer är ofta inte mer insatta än lärare i aktuell forskning och hävdar därmed inte heller vad som krävs för att resultaten skall gå upp.
Med detta menar jag inte att skuldbelägga lärare och rektorer (och jag vet att många, många är mycket duktiga), men det tycks vara ett bekymmer att forskarna hamnar på universiteten och stannar där - när ambitionen borde vara att forskarna sträcker ut en hand mot praktikerna och tvärtom.
Men eftersom kraven på skolan ökat, ambitionen med vad skolan skall lösa i samhället samt att samhällets förväntningar på skolan är stora, så har man (ironiskt nog) inte "tid" att tänka efter och göra rätt. Min bedömning är att önskan om den perfekta skolan inte har jämna steg med "verkligheten".
De nya kursplanerna är ett exempel på en ambitiös skola där eleverna inte bara skall tillägna sig gedigna kunskaper i skolan, de skall också utveckla sina förmågor att analysera, diskutera och reflektera.
LGR11 är framtagen utifrån vad forskningen visar är effektiva sätt att skapa helhet i undervisningen. Man har tex konsekvent använt samma slags språk i alla kursplaner så att lärare som samarbetar kan se möjligheter att tillsammans skapa och bedöma helhet. Dessa tankar är för mig mycket positiva, men det kräver att lärarna får möjlighet att samplanera och samverka för att men gemensamt skall kunna bidra till kvalité i undervisningen. I de fall dessa möjligheter (av olika skäl) saknas, så drabbas eleverna på ett eller annat sätt.
Vidare finns ingen akademi som står utanför "mode". All forskning vilar någonstans på uppmärksammade behov av att veta mer.
Den är också i högsta grad subjektiv, man får de resultat man vill ha och vad man vill ha beror i mångt och mycket på vad som är på modet för tillfället.
Det tråkigaste är att de duktigaste lärarna sällan är de som driver utvecklingen, deras intresse ligger i ämnet och att göra ett bra arbete som lärare, inte att göra en karriär inom skolan eller akademiskt som forskare i lärandevetenskap. Och det är också de som försvinner först när de "vetenskapliga" pedagogiska metoderna drivs igenom, tyvärr.
Lösningen, blir att göra som Sjöberga är inne på, man sänker kraven och inför alternativa mätmetoder och så vips har man "evidens" för sina reformer.
All samhällsvetenskaplig forskning är mer osäker ur validitet och reliabilitetssynpunkt än tex att vatten fryser vid 0 grader. Det ligger i samhällsvetenskapens natur att många hänsyn behöver tas till omgivande samhälle och förutsättningar för forskningen. De tvärsäkra resultat som man kan finna inom tex statistik/sociologi eller inom naturvetenskaplig ämnen blir i samhällsforskningen svårare att relatera till. Vi människor är helt enkelt inte så förutsägbara...
Jag håller dock inte med dig att forskningen är så subjektiv och att man får de resultat man vill ha. Det finns en hel del hårddata som inte i sig kan härledas till forskares eget tyckande. Betygen är tex en sådan mätning där varje lärare satt betyg på eleverna alldeles oavsett forskarens inställning.
Jag vill bemöta din rallarsving om att forskningen bara svarar som man vill. För många studier finns för att din kritik i detta skall vara allmängiltig, även om det givetvis finns (som inom alla discipliner) mer eller mindre intressanta forskningsresultat). Det finns ett enormt intresse i världen kring undervisning/inlärning. Inte minst med tanke på hur vi vill att våra kunskapskrävande organisationer skall utvecklas.
Och det där med att "sänka kraven" och "införa alternativa mätmetoder" får du gärna ge exempel på, för jag förstår inte vad du hintar?
Det finns mycket relevant och seriös forskning att tillgå, men om du frågar mig, så har inte forskningen i tillräckligt hög grad kommunicerats med praktiker och politiker. Man gör som man "alltid har gjort" snarare än att ta till sig vetenskapligt välgrundad kunskap om hur inlärning kan utvecklas. Eftersom kunskaperna om vad som krävs för att utveckla undervisningen många gånger saknas, så fortsätter läraren att arbeta ungefär som tidigare, men nu är kraven och förväntan högre (tex Sjöbergas reflektion kring kritiskt förhållningssätt).
Rektorer är ofta inte mer insatta än lärare i aktuell forskning och hävdar därmed inte heller vad som krävs för att resultaten skall gå upp.
Med detta menar jag inte att skuldbelägga lärare och rektorer (och jag vet att många, många är mycket duktiga), men det tycks vara ett bekymmer att forskarna hamnar på universiteten och stannar där - när ambitionen borde vara att forskarna sträcker ut en hand mot praktikerna och tvärtom.
Men eftersom kraven på skolan ökat, ambitionen med vad skolan skall lösa i samhället samt att samhällets förväntningar på skolan är stora, så har man (ironiskt nog) inte "tid" att tänka efter och göra rätt. Min bedömning är att önskan om den perfekta skolan inte har jämna steg med "verkligheten".
De nya kursplanerna är ett exempel på en ambitiös skola där eleverna inte bara skall tillägna sig gedigna kunskaper i skolan, de skall också utveckla sina förmågor att analysera, diskutera och reflektera.
LGR11 är framtagen utifrån vad forskningen visar är effektiva sätt att skapa helhet i undervisningen. Man har tex konsekvent använt samma slags språk i alla kursplaner så att lärare som samarbetar kan se möjligheter att tillsammans skapa och bedöma helhet. Dessa tankar är för mig mycket positiva, men det kräver att lärarna får möjlighet att samplanera och samverka för att men gemensamt skall kunna bidra till kvalité i undervisningen. I de fall dessa möjligheter (av olika skäl) saknas, så drabbas eleverna på ett eller annat sätt.
Vidare finns ingen akademi som står utanför "mode". All forskning vilar någonstans på uppmärksammade behov av att veta mer.
Senast ändrad: