G
gravidoensam
Det här är bakgrunden:
I november förra året träffade jag en man som jag tyckte var "the one" på alla sätt och vis. Men efter en kort tid så fick han kalla fötter och menade på att han ej var redo för ett förhållande och har för mycket issues med nära relationer.
Några dagar efter att han deklarerat detta visar gravtest att jag var gravid. Jag hade blivit gravid första gången vi var med varandra.
Detta var mycket jobbigt för mej (och honom) och jag gjorde efter långt gångna funderingar åt båda håll, en abort i mitten på januari. Jag ville egentligen inte, men såg att möjligheterna, förutsättningarna, för att få barn var väldigt dåliga och jag trodde mej inte vara kapabel att ge barnet ett bra liv.
Men efteråt har jag ångrat mej, så in i bänken. Delvis har jag insett att jag har ett fantastiskt stöd runtomkring mej, och delvis har jag också insett att även om det hade blivit tufft och svårt, så hade det varit värt och jag vet att jag hade kunnat ge barnet "något", ett vettigt liv.
Har därför haft en tuff vår, mått väldigt dåligt över det hela.
Efter aborten gick det 6 veckor innan jag fick mens igen, fine, det visste jag, att det blev lite kajko med hormonerna (jag har alltid varit extremt regelbunden). Men.... jag misstog mej kraftigt och trodde att menscykeln skulle bli normal efter denna första mens.
Det blev den inte...
Jag gick hem från krogen med en kille, och hade för första gången i mitt liv ett ONS, för ett par veckor sedan. Oskyddat. Sjukt korkat ja, har ingen ursäkt för detta.
Och nu visar stickan att jag är gravid. Igen.
Det känns helt bisarrt att första och enda gången jag haft sex sedan aborten (i princip sedan jag hade sex och blev gravid förra gången), så blir jag gravid igen.
Och paniken kommer krypande, jag vill, kan inte, orkar inte göra en abort igen. Jag vill låta livet inom mej få leva, jag vill inte döda det, jag vill inte ta det beslutet igen.
Men jag inser förstås att man inte kan sätta en människa till världen enbart baserat på att man inte vill göra en abort.
Och jag vet att skulden ligger helt och hållet på mej, jag hade kunnat slippa det här om jag bara använt kondom, om jag tagit mitt ansvar, och det är så jäkla tufft. Hur fan kan jag gå och ha oskyddat sex med en random från krogen när jag vet hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte det var med aborten? Jag har tyvärr inget riktigt svar på den frågan.
Nu står jag här igen: I dilemmat, behålla eller göra abort?
Och jag känner mycket tryck utifrån, ja, bara när man läser såna här forum, att det enda alternativet vore att göra en abort. Jag undrar förstås också själv över alla de där frågetecknen, hur skulle pappan ställa sej till om jag väljer att behålla, skulle han avsäga sej allt ansvar och vad innebär det för mej och framförallt barnet, vad innebär det för mej om han faktiskt tar sitt ansvar (jag känner alltså inte honom, jag hade inte vetat hans namn om jag inte visste var han bodde, eftersom jag var nykter när jag gick hem morgonen efteråt.)?
Jag studerar just nu, hur blir det ekonomiskt, hur blir det med fortsättandet av mina studier, med ett barn?
Kan jag ge allt det ett barn behöver, (om jag är helt ensam) i trygghet och i tid och ork, kärlek, närhet, rötter?
Blir ett barn ärrat för livet av att ej ha sin biologiske far närvarande? Eller handlar det (hur "helt" ett barn blir) om andra saker, inte om gener?
Är jag självisk om jag väljer att behålla barnet? Alltså självisk gentemot barnet?
Jag vet inte vad jag egentliegn förväntar mej för svar. Behöver nog mest ventilera.
I november förra året träffade jag en man som jag tyckte var "the one" på alla sätt och vis. Men efter en kort tid så fick han kalla fötter och menade på att han ej var redo för ett förhållande och har för mycket issues med nära relationer.
Några dagar efter att han deklarerat detta visar gravtest att jag var gravid. Jag hade blivit gravid första gången vi var med varandra.
Detta var mycket jobbigt för mej (och honom) och jag gjorde efter långt gångna funderingar åt båda håll, en abort i mitten på januari. Jag ville egentligen inte, men såg att möjligheterna, förutsättningarna, för att få barn var väldigt dåliga och jag trodde mej inte vara kapabel att ge barnet ett bra liv.
Men efteråt har jag ångrat mej, så in i bänken. Delvis har jag insett att jag har ett fantastiskt stöd runtomkring mej, och delvis har jag också insett att även om det hade blivit tufft och svårt, så hade det varit värt och jag vet att jag hade kunnat ge barnet "något", ett vettigt liv.
Har därför haft en tuff vår, mått väldigt dåligt över det hela.
Efter aborten gick det 6 veckor innan jag fick mens igen, fine, det visste jag, att det blev lite kajko med hormonerna (jag har alltid varit extremt regelbunden). Men.... jag misstog mej kraftigt och trodde att menscykeln skulle bli normal efter denna första mens.
Det blev den inte...
Jag gick hem från krogen med en kille, och hade för första gången i mitt liv ett ONS, för ett par veckor sedan. Oskyddat. Sjukt korkat ja, har ingen ursäkt för detta.
Och nu visar stickan att jag är gravid. Igen.
Det känns helt bisarrt att första och enda gången jag haft sex sedan aborten (i princip sedan jag hade sex och blev gravid förra gången), så blir jag gravid igen.
Och paniken kommer krypande, jag vill, kan inte, orkar inte göra en abort igen. Jag vill låta livet inom mej få leva, jag vill inte döda det, jag vill inte ta det beslutet igen.
Men jag inser förstås att man inte kan sätta en människa till världen enbart baserat på att man inte vill göra en abort.
Och jag vet att skulden ligger helt och hållet på mej, jag hade kunnat slippa det här om jag bara använt kondom, om jag tagit mitt ansvar, och det är så jäkla tufft. Hur fan kan jag gå och ha oskyddat sex med en random från krogen när jag vet hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte det var med aborten? Jag har tyvärr inget riktigt svar på den frågan.
Nu står jag här igen: I dilemmat, behålla eller göra abort?
Och jag känner mycket tryck utifrån, ja, bara när man läser såna här forum, att det enda alternativet vore att göra en abort. Jag undrar förstås också själv över alla de där frågetecknen, hur skulle pappan ställa sej till om jag väljer att behålla, skulle han avsäga sej allt ansvar och vad innebär det för mej och framförallt barnet, vad innebär det för mej om han faktiskt tar sitt ansvar (jag känner alltså inte honom, jag hade inte vetat hans namn om jag inte visste var han bodde, eftersom jag var nykter när jag gick hem morgonen efteråt.)?
Jag studerar just nu, hur blir det ekonomiskt, hur blir det med fortsättandet av mina studier, med ett barn?
Kan jag ge allt det ett barn behöver, (om jag är helt ensam) i trygghet och i tid och ork, kärlek, närhet, rötter?
Blir ett barn ärrat för livet av att ej ha sin biologiske far närvarande? Eller handlar det (hur "helt" ett barn blir) om andra saker, inte om gener?
Är jag självisk om jag väljer att behålla barnet? Alltså självisk gentemot barnet?
Jag vet inte vad jag egentliegn förväntar mej för svar. Behöver nog mest ventilera.