A
Ayumi
Jag vill ha en hund. Riktigt mycket. Det är så illa att jag på senaste tiden till och med drömmer om hundar på nätterna. 
(Inatt drömde jag om en jättetrevlig vinthundstik!)
Jag har haft hund förut, men han gick bort för drygt 2 år sedan och redan innan han började bli gammal och skruttig så kändes det som att det vore trevligt med en till.
Gamlingen var inte helt och hållet min egen, utan hela familjens hund, vilket gör att jag känner mig relativt oerfaren faktiskt.
Han var inte speciellt krävande, ganska okomplicerad och mina föräldrar skaffade honom när han var drygt 9 månader och "färdigdresserad". Han var rumsren och hade redan grundlydnaden.
I flera år har jag nu intalat mig själv att jag inte har tid/råd/etc med en hund och det skulle vara synd om hunden.
I mitt jobb har jag ingen möjlighet att ha med vovve, och en del dagar jobbar jag väldigt långa pass och kan vara hemifrån i 9-10 timmar. Detta har gjort att jag helt enkelt valt bort hund för hundens skull.
Nu har jag börjat fundera igen och visst finns det folk som arbetar heltid och ändå har hund? Jag arbetar inte heltid, utan det är 2-3 dagar per vecka som jag jobbar knäppa tider. Övrig tid är korta pass, oftast på em/kväll.
Det slog mig häromdagen att hunddagis/dagmatte kanske kan vara lösningen på mina "omöjliga" dagar.
Hur gör ni andra med era hundar?
Hela mitt liv har jag sagt att det blir en renrasig vovve, men nu börjar jag snegla på andra möjligheter också.
Jag drar mig inte för att betala 10-12 000 för den hund jag vill ha, men för ett par månader sedan hamnade jag på en sida som omplacerar hemlösa hundar från Irland.
(Jag är en sån där hopplös vekling som inte kan säga nej till djur i nöd.)
Jag har tittat på svenska omplaceringar också men det slår mig att de flesta svenska är problemhundar på något vis. (Det behöver inte vara mentalt, utan även allergier av olika slag verkar förekomma ganska mycket på våra svenska omplaceringar.)
Däremot har jag svårt att se mig själv köpa en 5-vägs korsning på Blocket.
Jag vill ha en bästa kompis och därför känns det som att personligheten är viktigare än rasen.
Fick jag fritt välja ras, så ligger dobermannen mig varmt om hjärtat, men tyvärr så är det egentligen ingen ras som passar mig.
Annars så är jag öppen för det mesta, men det finns så klart en hel del raser jag inte vill ha. (Jakthundar t.ex. känns inte jätteaktuellt för min del.)
Jag har inget direkt intresse av att bosätta mig på brukshundsklubben och träna som en dåre 25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan, men någon gång ibland skulle bara vara roligt, jag skulle hemskt gärna gå lite kurser för att bättra på min kunskap. Jag trivs ute i naturen och bor i utkanten av stan, med skog och motionsspår runt hörnet.
En valp känns inte riktigt som det jag letar efter, då jag är beroende av att den kan vara själv 3-4 timmar två-tre dagar i veckan. Där tror jag en vuxen hund passar bättre, även om det vore jätteroligt med en valp.
Jag oroar mig för att jag är klassad som en dålig hundägare för att jag inte kan vara hemma med hunden 24/7 i fjorton år framöver. Visserligen kan jag ta ut ett par veckors semester när nykomlingen anländer, men när semestern är slut då?
Jag har absolut råd med hunddagis dom dagar som det kniper, men jag kan ändå känna att jag hamnar i kategorin "sämre hundägare" trots att jag vet att det finns folk som är bra mycket mer olämpliga än mig. Är det kanske bara mina hjärnspöken som behöver kväsas eller låter det som att jag faktiskt borde hålla mig till krukväxter?
Tankar, idéer och goda råd från er kloka Bukefalister uppskattas!
(Inatt drömde jag om en jättetrevlig vinthundstik!)
Jag har haft hund förut, men han gick bort för drygt 2 år sedan och redan innan han började bli gammal och skruttig så kändes det som att det vore trevligt med en till.
Gamlingen var inte helt och hållet min egen, utan hela familjens hund, vilket gör att jag känner mig relativt oerfaren faktiskt.
Han var inte speciellt krävande, ganska okomplicerad och mina föräldrar skaffade honom när han var drygt 9 månader och "färdigdresserad". Han var rumsren och hade redan grundlydnaden.
I flera år har jag nu intalat mig själv att jag inte har tid/råd/etc med en hund och det skulle vara synd om hunden.
I mitt jobb har jag ingen möjlighet att ha med vovve, och en del dagar jobbar jag väldigt långa pass och kan vara hemifrån i 9-10 timmar. Detta har gjort att jag helt enkelt valt bort hund för hundens skull.
Nu har jag börjat fundera igen och visst finns det folk som arbetar heltid och ändå har hund? Jag arbetar inte heltid, utan det är 2-3 dagar per vecka som jag jobbar knäppa tider. Övrig tid är korta pass, oftast på em/kväll.
Det slog mig häromdagen att hunddagis/dagmatte kanske kan vara lösningen på mina "omöjliga" dagar.
Hur gör ni andra med era hundar?
Hela mitt liv har jag sagt att det blir en renrasig vovve, men nu börjar jag snegla på andra möjligheter också.
Jag drar mig inte för att betala 10-12 000 för den hund jag vill ha, men för ett par månader sedan hamnade jag på en sida som omplacerar hemlösa hundar från Irland.
(Jag är en sån där hopplös vekling som inte kan säga nej till djur i nöd.
)Jag har tittat på svenska omplaceringar också men det slår mig att de flesta svenska är problemhundar på något vis. (Det behöver inte vara mentalt, utan även allergier av olika slag verkar förekomma ganska mycket på våra svenska omplaceringar.)
Däremot har jag svårt att se mig själv köpa en 5-vägs korsning på Blocket.
Jag vill ha en bästa kompis och därför känns det som att personligheten är viktigare än rasen.
Fick jag fritt välja ras, så ligger dobermannen mig varmt om hjärtat, men tyvärr så är det egentligen ingen ras som passar mig.
Annars så är jag öppen för det mesta, men det finns så klart en hel del raser jag inte vill ha. (Jakthundar t.ex. känns inte jätteaktuellt för min del.
)Jag har inget direkt intresse av att bosätta mig på brukshundsklubben och träna som en dåre 25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan, men någon gång ibland skulle bara vara roligt, jag skulle hemskt gärna gå lite kurser för att bättra på min kunskap. Jag trivs ute i naturen och bor i utkanten av stan, med skog och motionsspår runt hörnet.
En valp känns inte riktigt som det jag letar efter, då jag är beroende av att den kan vara själv 3-4 timmar två-tre dagar i veckan. Där tror jag en vuxen hund passar bättre, även om det vore jätteroligt med en valp.
Jag oroar mig för att jag är klassad som en dålig hundägare för att jag inte kan vara hemma med hunden 24/7 i fjorton år framöver. Visserligen kan jag ta ut ett par veckors semester när nykomlingen anländer, men när semestern är slut då?
Jag har absolut råd med hunddagis dom dagar som det kniper, men jag kan ändå känna att jag hamnar i kategorin "sämre hundägare" trots att jag vet att det finns folk som är bra mycket mer olämpliga än mig. Är det kanske bara mina hjärnspöken som behöver kväsas eller låter det som att jag faktiskt borde hålla mig till krukväxter?
Tankar, idéer och goda råd från er kloka Bukefalister uppskattas!
), utan just nu ska jag mest övertyga mig själv om att det är en bra idé att skaffa hund samt att det kommer funka.
