Är "hästjejen" död?

StarryNight

Trådstartare
Fick mig en funderare när jag såg det här oroväckande inslaget..

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/farre-unga-foreningsidrottar

Att folk har ont om pengar och därför inte rider lika mycket längre, eller har
råd att låta sina barn rida i samma utsträckning, det förstår jag, och är jag
inte så chockad över.

Men däremot att tjejerna inte vill hjälpa till runt om ridningen, "hänga i stallet", och
att de blev tvungna -på den här ridskolan i klippet- införa en regel för
att eleverna sak hjälpa till i stallet varje termin TVÅ TIMMAR. O_o

Lixom, när jag var liten slogs vi nästan om att få mocka, leda ponnyerna på
knattelektionerna, fodra, kratta, fixa och "va med i allt", vilket såklart
resulterade i diverse kö-systen på sköthästarna/fodringarna/in-utsläpp(hästarna
räckte inte till, bara det!) och man blev ju såååå glad när man var förste-skötare.
Men nog hängde man i stallet ÄVEN om man inte hade en
sköthäst..för när chansen dök upp, skulle man ju va först på plats så att säga.. :D

Två timmar stalltid är ju absurt lite, det lägger man ju på en "stressad dag"
i stallet, eller? Överreagerar jag nu? :o

Vart finns den "äkta hästtjejen" idag?

(tycker inte om att kalla något äkta/oäkta, men ni fattar..)

/StarryNight
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Där jag rider har de inte sköthästar. Om man vill får man borsta dem och så, men inte mycket mer. Man får också hjälpa till att ta ut hästarna efter dagens sista lektioner, men annars är det några anställda som sköter allt arbete. Jag skulle gärna varit i stallet oftare, men jag brukar aldrig ha tid att ta mig ut dit eftersom det är mycket med skola, läxor, prov. Dessutom har jag ingen jag känner som är där ute, vilket känns tråkigt.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Jag var likadan som barn så som du beskriver att man ville leda ponnyerna på knattelektionerna, borsta, kratta, mocka osv.
Tror att den äkta hästtjejen har blivit väldigt sällsynt!
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Lixom, när jag var liten slogs vi nästan om att få mocka, leda ponnyerna på
knattelektionerna, fodra, kratta, fixa och "va med i allt", vilket såklart
resulterade i diverse kö-systen på sköthästarna/fodringarna/in-utsläpp(hästarna
räckte inte till, bara det!) och man blev ju såååå glad när man var förste-skötare.

Precis så var jag med. När jag var liten, med allt vad det innebar. Därtill hade jag inte egen häst, utan tyckte således att hänga i stallet och bara få borsta på en av ponnyerna och drömma att det var min var det bästa som fanns i livet typ. Dessutom tenderar drömmarna man har som barn att vara något mer romantiserade, enkla och självklara än dem man har som äldre.

Idag är jag vuxen och med egen häst, med allt vad det innebär, och alltså tycker jag inte det är konstigt att min syn på vad som är arbete, rutiner, vardag och drömmar, och även i samband med hästarna förändrats sedan dess.

Två timmar stallarbete (dvs. allt som inte har med ridningen att göra) lade jag för övrigt inte ens ned när jag stod i kollektivstall och hade hand om fodring, utsläpp etc. av fyra hästar, och då slöade jag som sjutton...
 
Senast ändrad:
Sv: Är "hästjejen" död?

Men vad fan, nu försvann halva inlägget om "dagens barn" osv. Åh. Kompletterar senare.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Så.
Angående barnen tror jag lite såhär.

För det första, marknad och efterfrågan. Hästar är mer lättillgängliga idag. Man behöver - tack och lov - inte nödvändigtvis hänga fem tjejer på samma ponny och hoppfullt stryka utanför spiltorna för att få chansen att mocka eller borsta, och man behöver i sin tur inte nödvändigtvis mocka eller putsa hela sadelkammaren för att få rida. Och hobbyer och saker och ting överlag, framför allt teknik, är mer lättillgängliga idag, eller lockar åtminstone mer. Ungar har så mycket mer roliga saker att lägga energi på än att göra "ingenting"/jobba i stallet; Varför borsta en redan ren häst i väntan på lektionen när man kan spela på iPhonen istället? Det handlar inte om att man är lat, det handlar om att man kan prioritera och välja.

Jag tycker inte att definitionen av en "äkta hästtjej" är att slava livet ur sig på en ridskola eller hos någon otacksam privathästägare.

Tiderna, samhället, prioriteringarna och erfarenheterna har förändrats, och jag tror att det påverkar både barn och vuxna, även om det säkerligen också är en klassfråga som man förmodligen märker tydligare i vuxen ålder än man gjorde som barn. Jag tycker inte alls att problemet är att färre vill arbeta i stallet - det svämmar ju över av unga tjejer som inte vill något annat än att jobba i stall, och följaktligen tar kolsvarta skitjobb med skitlöner bara för att få chansen - jag tycker snarare problemet är att det intresse som finns inte belönas/uppskattas tillräckligt.

"Äkta hästtjej" för mig är nog i övrigt snarare en definition av hur man ser på hästen, inte arbetet. Ser man hästen som ett djur och en individ och där man alltid månar om att hästen ska ha de bästa förutsättningar, oavsett om man utför arbetet själv eller inte? Då är man en äkta hästmänniska i mina ögon. Är hästen dock bara en maskin vars välbefinnande hamnar i skuggan av prisrosetterna och saknar värde som levande djur, så faller man utanför den definitionen.

Personligen har jag i vuxen ålder aktivt valt bort ridskolor där man inte kan köpa sig fri från stalltjänsten.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

I vårt stall har det blivit ändrade hagtider för hästarna. När jag var liten och skötare på nån ridskolehäst gick lektionshästarna ut på morgonen i hagen och kom in vid lunch. Och vid lunch var det privathästarnas tur att komma ut i hagen istället. Men för ett antal år sedan så ändrades det, hästarna fick lite mindre hagar, men fick å andra sidan vara ute hela dagen och fick lunch i hagen. Det resulterade i att lektionshästarna var ute i hagen tills ungefär en timma innan lektionerna skulle börja. Då är det redan mockat och orört i boxen och det handlar om max 1 timma som skötaren har på sig att ta hand om sin häst, som dessutom ska få lite lugn och ro för att äta upp sin tuss hö. Inte som när en annan var liten, att man kunde åka ut till stallet efter skolan och då börja med att mocka, eftersom hästen varit inne några timmar då. Och sen börja borsta och fixa. För hästen var ju alltid inne hela eftermiddagen.
Där tror jag är vår förening förlorade många skötare.

Men det finns ju så klart de som hjälper till också. Jag tror att de har ett ledarschema, som man får skriva upp sig på. Om man leder på nybörjarlektionerna på lördagar kan man få rida en liten stund efter lektionerna. Så kallad ledarridning.

Men ärligt talat är jag tyvärr inte så insatt i hur det fungerar idag, vi har flyttat föreningen och har nu mer ett privatstall och ett lektionsstall, vilket tyvärr leder till mindre sammanhållning mellan privat och ridskoleelever.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

mDe som kunde varit äkta hästtjejer sitter hemma på sina rum med sina telefoner o att vara i ett stall -herregud det är ju jobbigt! Ansträngande och varför skulle man vilja hålla på o ta hand om hästar o deras skit när man kan sitta på sofflocket o chatta med kompisarna om Justin Bieber o One direction?

Dagens ungdomar är på sätt o vis lata. De får stimulans utan att behöva gå utanför dörren. De behöver inte leta efter saker att göra för de kan hålla på med sina telefoner... O med den stressen det faktiskt innebär att vara ajour med precis allt o alla dygnet runt så förstår jag om de inte orkar ta sig för något... Hjärnorna blir överbelastade. Men Bästa medicinen mot det vore att va i stallet :D

Jag är glad för jag känner minst två hästtjejer -äkta ut i fingerspetsarna! Förutom mina vänner uppvuxna på 80-90talet! Så visst finns det ungdomar somffortfarande vill hänga i stallet, de är inte lika många som förr dock!
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Hm... Jag behövde ingen belöning för att vara i stallet. Det var ju det bästa som fanns. Miljön, vännerna, hästarna, sysslorna. Däremot belönades man ju med tiden genom att man fick göra MER, och ta mer ansvar. Man fick en starkare relation till ridläraren som god förebild och vuxen. Man fick delta mer och därmed lära sig mer. Jag fick följa med på betäckning, rida in en ungponny, ansvara för mockningen av stallet på lovet och därmed rida ett pass varje arbetsdag - själv, ut på tur, på eget ansvar. Men det var ju efter flera års lärande.

Det som jag dock kan förstå är bristen på ungdomar i stallet på stora ridskolor, där man till sin lektion inte ens får borsta hästen. Och där ridläraren står i personalrummet medan eleverna ev sadlar en häst som inte gått med nyligen. Min ridlärare var delaktig och lät oss vara det också, därför blev ju hela stallmiljön en viktig del i ridningen. Vi pratade och skrattade och umgicks med henne hela tiden under tiden vi gjorde i ordning hästarna. Om man bara får rida, hur ska man kunna förstå helheten och vilja delta i det andra?

Förutom hästarna fanns även kaniner, höns och får/lamm, minigris, och ibland kalkoner. Det gav ju tillfälle att vistas i stallet trots att det inte fanns några sysslor att utföra - för sysslor betroddes man inte med hur som helst heller. Man fick inte gå in till djuren, men om man frågade kunde man få hålla en kanin efter lektionen osv. Annars matade man kaninerna genom gallret eller klappa grisen över staketet, och pratade med sina kompisar under tiden eller lekte att det var ens alldeles egna kanin man just gav maskrosblad. Och om man väntade kvar så länge att lektionerna var slut och det bara var 2-3 st kvar kunde man få gå in i fårhagen och sitta med lammen i knäet. Eller få vara i hönshuset en stund, jag tilldelade mig en fin unghöna som jag döpte till Örni, henne hälsade jag på varje gång jag var i stallet. För övrigt fick man inte vara skötare i vårt stall. Man fick hjälpa till där det behövdes eller hitta på nåt annat, men man fick inte bli skötare på nån. Däremot kunde det hända att man fick ta ansvar för en ny häst - en gång när dom köpt en unghäst som skulle in i verksamheten fick jag och en kompis bli skötare på henne en tid under inridningen för att hjälpa till att ta hand om den LÅÅÅNGA vita manen och vänja henne vid borstning och hantering i boxen, det var ett privilegium ingen annan fått! Vilken lycka. Och jag fick som sagt senare även delta i utbildningen av en annan ungponny som köptes in till verksamheten, men henne red jag (och tog hand om i samband med det såklart) ut själv i skog och mark.

Jag gick inte på en tjusig ridskola, vi hade inte ens ett fikarum förrän efter många år då dom fick dit en barack. Men det fanns en välkomnande stämning på gården och vi fick vara där hur mycket vi ville. Det räckte för oss. Dom har fortfarande riktiga hästtjejer där idag. Det kanske helt enkelt inte är lika många såna där små privata ridskolor idag som det var förr.
 
Senast ändrad:
Sv: Är "hästjejen" död?

Om man bara får rida, hur ska man kunna förstå helheten och vilja delta i det andra?
Fast jag och säkerligen många med mig är också uppvuxna i enkla stall, där man umgicks med vänner, hade sköthäst, gärna ledde ponnyer på lektionerna och bara hängde i stallet. Jag förstod också helheten då och ville delta i allt, men det avtog med åren. Det är i mina ögon snarare en fråga om prioriteringar, tycke och smak än om erfarenhet. Däremot fick man på min ridskola verkligen inte ta ansvar över ridskolehästarna på det sättet som du erfarit; Skulle man få något betydande ansvar där var det goda kontakter som gällde, inte att spendera massvis med tid i stallet.

Sedan ser jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem att man vill lägga störst fokus på ridningen, man blir inte en sämre hästmänniska för det, och att inte vilja hänga på en ridklubb bara för att hjälpa till i stallet utesluter inte att man skaffar hästkunskapen på annan väg.

Det är tråkigt för de ridklubbar som är beroende av ideellt arbete, såklart, men det är ju en fråga om efterfrågan och marknad, lockas inte folk av det man erbjuder så söker de sig till andra ställen som kan möta deras behov. Så fungerar ändå alla branscher.
 
Senast ändrad:
Sv: Är "hästjejen" död?

MIN erfarenhet är att dagens ungdom enbart vill göra det som är "fint" och roligt! Man vill gärna rida en häst som är fin, typ tävlingshäst av "rätt" ras men man vill inte lägga ned något på arbetet runtomkring eller hålla på med någon medioker häst. Mocka? Jobbigt och luktar illa. Ta in och ut? Nää, fel tider för mig, har annat att göra. Markarbete? Nä, jag är ju hoppryttare (i mina drömmar) och håller inte på med sånt. Rida igenom hästen ordentligt i dressyr? Nää, se ovan... Borsta? Vaddå, det gjordes ju förra veckan, slänger på sadeln direkt istället... Därför är det svårt att hitta medryttare nu för tiden, det är få som brinner för själva hästen i sig.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

För att dagens barn/ungdomar idag till viss del är så otroligt bortskämda och curlade. När vi gjorde en undersökning i stallet för att ta reda på vad anledningen var till varför skötarna inte var med på vissa aktiviteter vad det vanligaste svaret (med god marginal) "Får inte skjuts". Bussen som stannar utanför stallet går hela dagen!!! Gud.

En annan grej jag märkt är barnen behöver jättemycket uppmuntran till att ta egna initiativ. Dom vågar inte göra något själva och dom vågar knappt fråga så när dom väl frågar måste man vara övertydlig med att dom är jättevälkomna till att hjälpa till, ställa frågor osv. När man väl fått dom över den där gränsen tycker jag att dom är jätteduktiga men dom behöver guidas och uppmuntras till förbannelse helt enkelt. Vi har fritidsgård på vårt stall och en jätteduktig fritidsledare samt US. Jag tror det är väldigt viktigt att barnen har någon att vända sig till om allt möjligt, en person dom dessutom vet om är till för dom och ingen som dom "stör" i arbetet.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Min uppfattning är att de flesta trivs i stallet, är intresserade och pysslar gärna med saker runt om hästarna även när de inte rider - åtminstone på min ridskola. Däremot är de flesta inte där mer än den dag/dagar då man rider lektion (men dröjer sig kanske kvar längre i stallet än man egentligen behöver), om det inte är något speciellt på gång. Vi har väl inga som hänger i stallet varje dag i veckan, men däremot en överlag härlig, avspänd atmosfär och vad jag vet inga eller väldigt få som BARA bryr sig om att rida.

Beror nog till stor del på att stallet inte är jättelätt att ta sig till, dåligt med bussar (som dessutom bara går halvvägs till stallet) så bor man inte nog nära för att cykla är det svårt att komma dit utan tillgång till bil/skjuts.

Själv blir jag ofta väldigt matt när jag varit i stallet länge (dvs i princip varje gång, tar det lugnt och pysslar gärna ganska mycket före och efter ridning) och då är det knappt jag orkar ta mig hem på cykeln ibland. Därför är jag nästan aldrig i stallet om jag själv inte ska rida.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

På min närmsta ridskola tycker jag att det alltid kryllar av ungar som sköter hästarna, fixar och pysslar med allt runtomkring osv. Tittar man på klubbens hemsida verkar de också ha sådant. De har skötartävlingar, olika aktiviteter osv för skötarna. Jag känner alltså inte igen mig i att tjejer bara vill rida. Inte heller jag är sådan.

Stallet ligger dock väldigt bra till. Det är plättlätt att ta sig dit kommunalt och det är riktigt fin miljö runt stallet också. Det finns även klubbrum och café, skåp som skötarna får ha sina stallgrejer i m.m.

Nu har jag inte hållit på med hästar på ett tag, men skulle gärna(!) jobba i stall på något vis utan att det nödvändigtvis innebar att jag red. Bara grejen att pyssla med hästar, sköta, mocka, smörja läderutrustningen och fotografera när andra rider eller hästarna går i hagen tycker jag är underbart. Och nej, jag är inte jättegammal ;)

I många andra stall jag varit i så har det dock varit ganska dålig stämning och har man inte velat göra allt hela tiden med hästarna och i princip slita ut sig för att hästägarna ska kunna rida, ja då är man "en lat, dum ungdom". Kanske det ändrats nu, men om "dagens tjejer" uppfattar det som jag gjort ibland så har jag full förståelse för att man tröttnar.

Varför MÅSTE man vilja hålla på i stallet hur mycket som helst, mocka osv? För att förbereda sig och lära sig innan man skaffar egen häst? Well, de allra flesta kommer aldrig ha råd att göra annat än rida på lektion en gång i veckan om ens det.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Vi hade en sån regel på vår ridskola, och jag red ändå på ridskolan så sent som fram till 2007, att en helgförmiddag varje termin var man "tvungen" att infinna sig där för att ha stalltjänst, alltså släppa ut hästarna, mocka och packa hö. Det var både ett sätt för ridskolan att hålla kostnaderna nere, och ett sätt för "vanliga" ridskoletjejer att få en chans att göra någonting annat med hästarna och lära sig mer om vad det egentligen innebär att ha häst (vi hade ingen teori, i alla fall inte i de rutinerade vuxengrupperna som jag gick i).

Jag har haft egen häst sen jag var elva, fick häst nummer två när jag var tretton, hade ett tag tre hästar och har ridit och tävlat ganska aktivt hela tiden. Samtidigt som jag red på ridskolan, som låg tre mil hemifrån. Jag skulle absolut säga att jag var en "riktig hästtjej" som var i stallet jämnt, men jag var självfallet i det stallet där mina egna hästar stod och inte på ridskolan. På ridskolan var jag den där förmiddagen när det var stalltjänst och den kvällen det var min ridlektion. På min ridskola var det ganska vanligt att de flesta stod med egna hästar på andra stall, och de tjejer som hängde i ridskolestallet hela tiden bodde på cykelavstånd från anläggningen.

För mig som tävlade på helgerna var den där stalltjänsten egentligen mest jobbig, jag fick pussla och fixa för att få ihop det en "tävlingsfri" helg, oftast fick jag försöka lägga stalltjänsten i november när min häst var tävlingsledig, och tack vare min fantastiska ridlärare så gick det, men hade någon benhårt hävdat att jag var tvungen att ta den och den helgen hade det aldrig gått. Ändå gjorde jag ju alla de där vardagliga grejerna varje dag, hemma i mitt eget stall.

Det är många fler hästtjejer som har egen häst idag, vilket jag kan tro bidrar. Sen är förmodligen ungar latare idag också, de har helt andra saker de vill, och kan, göra med teknikens hjälp.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Sådana här trådar dyker upp då och då, att det inte finns så många riktiga stalltjejer kvar.

Helt fel tror jag. Jag har en hel bunt i stallet.
Dels så folk så himla pjoskiga med sina hästar nu för tiden. Kommer ni ihåg hästböckerna man läste när man var liten? Det fanns alltid någon snobbig tjej i stallet som hade en fin dyr häst, en massa dyr utrustning och som var så svårriden.
Lite så tycker jag det är med hästfolk idag. Självklart är ens egen häst speciell, men kanske inte riktigt så speciell som man själv tror. Ska man ha medryttare, så ska de helst vara myndiga, de ska vara duktiga och helst ha tävlat en hel del.
Vi har en hel bunt stalltjejer mellan 12 och 17 år, några som hängt med i många år, några som är nyare. Jag är tvärengagerad i alla. De rider lektioner regelbundet, jag är ofta i stallet samtidigt som dom, vi busrider tillsammans, vi hittar på grejer tillsammans etc. Ridning och ridsport behöver inte alltid vara så gravallvarligt och satsande.

Vill folk ha medryttare nu för tiden, så rider de sina dagar, ägaren är då stalledig. Lite samma sak har de blivit på ridskolorna. Det är så många elever, att det är svårt att få det där personliga engagemanget. Det måste satsas så storskaligt för att få det att gå runt, att det tyvärr blir så.

Sedan har ridsporten börjar bli lite av en snobbsport. Märkesutrustning och tävlingssatsningar har liksom tagit bort mycket av det roliga, av gemenskapen.
Jag tävlar mina hästar också, men det betyder inte att jag inte kan låta andra rida dom. Eller att vi stället upp och plojar igenom en gymkhana. Eller släpper dom i full kareta över åker.
 
Sv: Är "hästjejen" död?

Jag har absolut märkt skillnad på hur det var förr och hur det är nu. Har jobbat på en hel del olika stall och ridskolor och de där riktiga hästtjejerna som alltid finns där och ställer upp med allt, vill allt, de finns inte kvar.

Hade för ett tag sen två tjejer i 13-års åldern på praktik i stallet, och de fick packa höpåsar, mocka lite och jag tänkte också att de skulle få skritta fram hästarna jag skulle rida. När jag bad dem (när de satt utanför stallet och solade), om de kunde putsa ett par träns var. "Om ni har lust?" frågade jag, även om det egentligen inte var någon fråga. Svaret blev att "Näe... det har vi inte". Blev så jävla paff :eek:. Inte fick de skritta fram några hästar inte :devil:
 
Sv: Är "hästjejen" död?

På min ridskoletid/när jag började rida var jag en sån som ville göra allt och hänga i stallet jämt.

Jag säger inte att det är rätt eller fel, men jag var också en sån som ifall jag gjorde lite extra stallsysslor och hjälpte till så fick jag rida min favorithäst lite extra eller i allra bästa fall rida lite på min ridlärares fina tävlingshäst vilket var väldigt häftigt då det var få som fick den "äran".. Många ser det som utnyttjande men i mitt fall såg jag det då som lite betalning för min hjälp - jag fick ju rida gratis om jag "jobbade" lite i stället för att betala en extra lektion!
Plus att jag fick med mig en hel del gratis kunskap eftersom att man frågade så himla mycket om foder, skötsel, sårvård etc..gratis teori typ.
Så jag ser det idag som att jag fick väldigt mycket gratis mot att jag hjälpte till lite.

Idag blir jag faktiskt rädd när jag ser en del ryttare, främst i lägre åldrar. De får alldeles för mycket servade och lär sig för lite/för sakta enligt min mening. 12 - 15-åringar som inte kan mocka, inte kan ett dyft om foder och inte ens kan sadla fast de inte är nybörjare längre. De är rädda för hästarna förutom när de sitter på..
Det är för mig en skrämmande utveckling främst om man tänker på kunskapen.

Av den anledningen så tyvärr, skulle jag aldrig vilja ha en medryttare tex som bara ridit på ridskola idag. Kunskapen är alldeles för låg för att de ska klara sig utanför ridhusets väggar och jag ser säkerhetsrisker bland annat som jag inte vill ta. Hittills har jag inte fått ett bra intryck av medisar som annars bara ridit på ridskola..tex har flertalet inte vetat om ens att betfor måste blötläggas före utfodring :crazy: Kan man så lite, ska man inte ha det ansvaret över en häst.

Folk köper häst som inte vet vad olika fodersorter är, hur man utför simpel sårvård utan att fråga runt i stallet om alla kan kolla på det lilla skrapsåret och vad som ska göras med det..ifall sadeln ligger korrekt vid sadling, hur ett träns ska spännas in/sitta rätt..i vild panik frågar om man behöver den eller den utrustningen..Listan kan göras lång.

Det som skrämmer mig mest idag är att hästfolk frågar så ofta om så basic grejer, saker som man ska veta innan man ens funderar på att skaffa häst tex.

Nä, jag saknar the old style faktiskt på ridskolor. Jag minns i början så hade vi till och med 2 pass per lektion: ett teoripass före ridningen. Som sedan togs bort för att föräldrar protesterade mot annat än ridning/det de betalade för..

Jag tror som fler, det är så lätt att ta saker för givet idag än vad det var förut att idag behöver ingen anstränga sig. Det plus att man inte verkar våga ta reda på kunskap på egen hand idag..man frågar hellre någon en fråga i stället för att skaffa sig information, det är lättare om någon tänker åt en i stället så slipper man göra "fel" även om det kanske blir väldigt fel i sammanhanget eftersom att man inte har koll på det övergripande eller helheten.

Ridkunskapen i sig tycker jag också är låg..det är ovanligt att folk rider sina hästar varierat tycker jag och får skadade hästar i stället..

Jag tror faktiskt att ridskolor via föreningar är på utdöende av den anledningen att folk inte är intresserade mer än att rida och ingen ridskola överlever ekonomiskt om de bara ska ha betald personal till exakt allt. Driftskostnad av häst idag överlag är skyhög jämfört med ett par år sedan. Förut var även ridskolor mer likt ungdomsgårdar också där man hängde med kompisar, idag kommer folk dit, rider sin lektion, åker hem.
Privata aktörer kommer i framtiden ta över tror jag eller att det bara finns privata tränare tex.
 
Senast ändrad:
Sv: Är "hästjejen" död?

Något som är skrämmande också ang att kunskapen och engagemanget börjar vara lågt idag, är att tränare och andra riktigt duktiga hästfolk kommer att minska tror jag, folk med det "rätta ögat och rätta känslan".
Vissa idag kan inte ens läsa av en häst och blir helt ställda ifall det inte blir som det borde..
Idag finns även fruktansvärt mycket problem i bara grundhantering av hästar, problem som man går till "experter" till med alla möjliga slags metoder och namn, som kunde avhjälpas hos vanligt hästfolk med lite erfarenhet och känsla..

Det fanns fler förut som med lång erfarenhet kunde vara ridlärare eller tränare medans idag får folk gå utbildningar för det och så blir nog framtiden.
För att få den riktigt bra känslan och kunna förmedla till andra så tror inte jag på skolböcker helt och hållet eftersom att det är djur vi håller på med där en metod inte funkar på alla utan som bra lärare måste du kunna se helheten och haft göra med så många olika hästar.

Den där riktiga/"äkta" kunskapsbanken lär nog därför också försvinna..och jag hoppas inte att det är på bekostnad av hästarnas hälsa.
 
Senast ändrad:
Sv: Är "hästjejen" död?

Fast jag håller inte med dig o föregående talare alls.
Det finns självklart en hel del tjejer som bara är intresserade av att rida idag. Men det gjorde det för 20 år sedan också.
Och visst, folk skaffar häst utan att kanske veta exakt hur en sadel ska ligger, eller särskilt mkt om foderlära.
Men hur utbredd var den kunskapen för 20 år sedan? För 20 år sedan var det jättevanligt att en häst gick med samma sadel hela livet, sadelutprovare fanns öht inte, och hästarna åt hö, havre och betfor, induviduell foderanpassning existerade i många fall inte. Det fanns inte heller den uppsjö av foder och sadlar som det finns idag.

Jag har en hel uppsjö av stalltjejer som kom direkt från ridskolan. Visst, de behöver lära sig en hel del, både teoretiskt och ridmässigt, som de inte fått lära sig på ridskolan, men det är ju därför jag finns. Jag har inte mina tjejer för att få ledigt från stallet. Jag har dom för att ha kul med, få lite hjälp, och kunna glädjas med i motgång och framgång.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp