Är det okej att sörja eller är jag överkänslig?

[tomte]

Jag ber i förväg om ursäkt för en eventuell novell, men för att förklara situationen direkt utan en massa frågetecken efteråt så blir det lättast så..

Jag har suttit själv på jobbet nästan hela natten och är sådär lagom PMS:ig och känner mig ömsom astramsig och ömsom som att jag har full rätt till att sörja, så jag tänkte att jag frågar Buke-oraklet för att reda ut om det bara är hormonerna som spökar eller inte =)

Jag har två kroniska sjukdomar varav den ena innefattar mediciner som jag inte kan ta vid en graviditet men som även ser till att hålla mig frisk, men jag älskar barn och både jag och sambon vill gärna ha egna barn (inte direkt just nu men ändå) men har väl med tiden börjat trilla över mer och mer på hurvida det faktiskt är värt risken.. Det KAN gå bra, vissa gravida klarar sig helt symtomfritt genom en graviditet, men jag kan också förstöra min kropp helt om det vill sig illa, därav våra tankar på om det är något vi är villiga att chansa med.
Det är alltså inget beslut som är tagit till 100%, men tanken finns där och då är frågan: Är jag överkänslig eller är det okej att sörja över en eventuell (frivillig?) barnlöshet? Jag vet ju att det finns folk som kämpar hela sina liv för att skaffa barn och detta blir ju i så fall ett genomtänkt beslut från vår sida, men det känns ändå som att jag/vi "förlorar" ett eventuellt barn...

Som sagt, PMS:ig och har varit ensam med mina tankar på tok för många timmar, så vad säger ni? Är det ok eller bara otroligt tramsigt?

 

[tara]

Jag ber i förväg om ursäkt för en eventuell novell, men för att förklara situationen direkt utan en massa frågetecken efteråt så blir det lättast så..

Jag har suttit själv på jobbet nästan hela natten och är sådär lagom PMS:ig och känner mig ömsom astramsig och ömsom som att jag har full rätt till att sörja, så jag tänkte att jag frågar Buke-oraklet för att reda ut om det bara är hormonerna som spökar eller inte =)

Jag har två kroniska sjukdomar varav den ena innefattar mediciner som jag inte kan ta vid en graviditet men som även ser till att hålla mig frisk, men jag älskar barn och både jag och sambon vill gärna ha egna barn (inte direkt just nu men ändå) men har väl med tiden börjat trilla över mer och mer på hurvida det faktiskt är värt risken.. Det KAN gå bra, vissa gravida klarar sig helt symtomfritt genom en graviditet, men jag kan också förstöra min kropp helt om det vill sig illa, därav våra tankar på om det är något vi är villiga att chansa med.
Det är alltså inget beslut som är tagit till 100%, men tanken finns där och då är frågan: Är jag överkänslig eller är det okej att sörja över en eventuell (frivillig?) barnlöshet? Jag vet ju att det finns folk som kämpar hela sina liv för att skaffa barn och detta blir ju i så fall ett genomtänkt beslut från vår sida, men det känns ändå som att jag/vi "förlorar" ett eventuellt barn...

Som sagt, PMS:ig och har varit ensam med mina tankar på tok för många timmar, så vad säger ni? Är det ok eller bara otroligt tramsigt?

Finns hundar och hästar också. Du är nog lite pms ig som du skriver. Du får nog prata med någon IRL. Kolla på blocket kanske finns någon samtalshjälp eller någonannanstans. Jag blev sjuk och skadad av graviditet , tycker jag det var värt det? Nja, vet verkligen inte det, ingen sjukdom innan. Prata med någon. Ja just det, plus-minus-lista, gör det, dvs en plus-minus- lista. Kanske bra att ventilera på fler forum, vilket du ju gör nu. Prata med någon, typ kurator.

 

[Monifa]

Jag ber i förväg om ursäkt för en eventuell novell, men för att förklara situationen direkt utan en massa frågetecken efteråt så blir det lättast så..

Jag har suttit själv på jobbet nästan hela natten och är sådär lagom PMS:ig och känner mig ömsom astramsig och ömsom som att jag har full rätt till att sörja, så jag tänkte att jag frågar Buke-oraklet för att reda ut om det bara är hormonerna som spökar eller inte =)

Jag har två kroniska sjukdomar varav den ena innefattar mediciner som jag inte kan ta vid en graviditet men som även ser till att hålla mig frisk, men jag älskar barn och både jag och sambon vill gärna ha egna barn (inte direkt just nu men ändå) men har väl med tiden börjat trilla över mer och mer på hurvida det faktiskt är värt risken.. Det KAN gå bra, vissa gravida klarar sig helt symtomfritt genom en graviditet, men jag kan också förstöra min kropp helt om det vill sig illa, därav våra tankar på om det är något vi är villiga att chansa med.
Det är alltså inget beslut som är tagit till 100%, men tanken finns där och då är frågan: Är jag överkänslig eller är det okej att sörja över en eventuell (frivillig?) barnlöshet? Jag vet ju att det finns folk som kämpar hela sina liv för att skaffa barn och detta blir ju i så fall ett genomtänkt beslut från vår sida, men det känns ändå som att jag/vi "förlorar" ett eventuellt barn...

Som sagt, PMS:ig och har varit ensam med mina tankar på tok för många timmar, så vad säger ni? Är det ok eller bara otroligt tramsigt?

JA DU FÅR SÖRJA!
Det är en del i den accepterande processen och är viktig. Känns det alldeles för tungt så sök någon att prata med.

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag ber i förväg om ursäkt för en eventuell novell, men för att förklara situationen direkt utan en massa frågetecken efteråt så blir det lättast så..

Jag har suttit själv på jobbet nästan hela natten och är sådär lagom PMS:ig och känner mig ömsom astramsig och ömsom som att jag har full rätt till att sörja, så jag tänkte att jag frågar Buke-oraklet för att reda ut om det bara är hormonerna som spökar eller inte =)

Jag har två kroniska sjukdomar varav den ena innefattar mediciner som jag inte kan ta vid en graviditet men som även ser till att hålla mig frisk, men jag älskar barn och både jag och sambon vill gärna ha egna barn (inte direkt just nu men ändå) men har väl med tiden börjat trilla över mer och mer på hurvida det faktiskt är värt risken.. Det KAN gå bra, vissa gravida klarar sig helt symtomfritt genom en graviditet, men jag kan också förstöra min kropp helt om det vill sig illa, därav våra tankar på om det är något vi är villiga att chansa med.
Det är alltså inget beslut som är tagit till 100%, men tanken finns där och då är frågan: Är jag överkänslig eller är det okej att sörja över en eventuell (frivillig?) barnlöshet? Jag vet ju att det finns folk som kämpar hela sina liv för att skaffa barn och detta blir ju i så fall ett genomtänkt beslut från vår sida, men det känns ändå som att jag/vi "förlorar" ett eventuellt barn...

Som sagt, PMS:ig och har varit ensam med mina tankar på tok för många timmar, så vad säger ni? Är det ok eller bara otroligt tramsigt?

Självklart får du sörja

Visst hästar och hundar i all ära men vill man ha barn så har jag svårt att förstå hur dessa ska få en att glömma barnlängtan.

 

[tomte]

Tack till er som har svarat..

Får väl börja med att förtydliga att det inte är så att jag har gråtit floder under natten utan mest känt mig sorgsen över att jag antagligen att kommer få känna hur det är att vara gravid och få ett eget barn, alltså inget som jag anser att jag behöver en kurator eller liknande för.

Och jag är fullt medveten om att det jag ska skriva härnäst kan anses stötande, så jag ber i förväg om ursäkt för om någon tar illa vid sig, jag menar inte att förolämpa någon eller förminska andras känslor. Jag känner inte att en hund eller häst (eller andra djur för den delen) kan mätas med ett barn. För mig är det två olika sorters familjemedlemmar så att skaffa ett djur kommer inte, precis som @*Gotlandsrusset* säger inte kunna få mig att glömma den uppoffringen...

 

[Monifa]

Tack till er som har svarat..

Får väl börja med att förtydliga att det inte är så att jag har gråtit floder under natten utan mest känt mig sorgsen över att jag antagligen att kommer få känna hur det är att vara gravid och få ett eget barn, alltså inget som jag anser att jag behöver en kurator eller liknande för.

Och jag är fullt medveten om att det jag ska skriva härnäst kan anses stötande, så jag ber i förväg om ursäkt för om någon tar illa vid sig, jag menar inte att förolämpa någon eller förminska andras känslor. Jag känner inte att en hund eller häst (eller andra djur för den delen) kan mätas med ett barn. För mig är det två olika sorters familjemedlemmar så att skaffa ett djur kommer inte, precis som @*Gotlandsrusset* säger inte kunna få mig att glömma den uppoffringen...

Har ni funderat på adoption?

 

[tomte]

Har ni funderat på adoption?

Det har kommit fram väldigt väldigt snabbt i och med alla problem som kan uppkomma om vi försöker, men vi är rätt unga fortfarande (28 och 25 år) så vi är rätt eniga i att det får bli en kommande diskussion i så fall..

 

[Calazirya]

Finns hundar och hästar också. Du är nog lite pms ig som du skriver. Du får nog prata med någon IRL. Kolla på blocket kanske finns någon samtalshjälp eller någonannanstans. Jag blev sjuk och skadad av graviditet , tycker jag det var värt det? Nja, vet verkligen inte det, ingen sjukdom innan. Prata med någon. Ja just det, plus-minus-lista, gör det, dvs en plus-minus- lista. Kanske bra att ventilera på fler forum, vilket du ju gör nu. Prata med någon, typ kurator.

Jag tycker att du förminskar TS känslor helt när du skriver som du gör. Vadå det finns hästar och hundar? Nu ville ju TS ha ett barn och inget pälsdjur?

@tomte
Nej du är inte ett dugg pms:ig!! Det är självklart att ni får sörja eventuell barnlöshet. Du har ju inte valt att vara sjuk och behöva äta mediciner som inte fungerar med en graviditet!!

 

[Kilauea]

Självklart får du sörja.

Jag älskar mina djur och hundarna och katten är verkligen mina familjemedlemmar men de ersätter inte längtan efter barn!

 

[Thera]

Finns hundar och hästar också. Du är nog lite pms ig som du skriver. Du får nog prata med någon IRL. Kolla på blocket kanske finns någon samtalshjälp eller någonannanstans. Jag blev sjuk och skadad av graviditet , tycker jag det var värt det? Nja, vet verkligen inte det, ingen sjukdom innan. Prata med någon. Ja just det, plus-minus-lista, gör det, dvs en plus-minus- lista. Kanske bra att ventilera på fler forum, vilket du ju gör nu. Prata med någon, typ kurator.

Va? På riktigt?

Och vadå samtalshjälp på Blocket?

 

[WBanna]

@tomte
Du får sörja så mycket du vill, det har du all rätt att göra. Jag tycker inte att du är frivilligt barnlös (om ni väljer att inte skaffa barn), det är ju inte alls helt frivilligt när det egentligen är sjukdomar som styr. Jag håller tummen för att det utvecklas nya mediciner som du kan ta även under en graviditet.


Att säga att man ska ersätta barn med djur känns lite sjukt, det ger mig lite crazy cat lady-vibbar...

 

[athena_arabians]

Jag ber i förväg om ursäkt för en eventuell novell, men för att förklara situationen direkt utan en massa frågetecken efteråt så blir det lättast så..

Jag har suttit själv på jobbet nästan hela natten och är sådär lagom PMS:ig och känner mig ömsom astramsig och ömsom som att jag har full rätt till att sörja, så jag tänkte att jag frågar Buke-oraklet för att reda ut om det bara är hormonerna som spökar eller inte =)

Jag har två kroniska sjukdomar varav den ena innefattar mediciner som jag inte kan ta vid en graviditet men som även ser till att hålla mig frisk, men jag älskar barn och både jag och sambon vill gärna ha egna barn (inte direkt just nu men ändå) men har väl med tiden börjat trilla över mer och mer på hurvida det faktiskt är värt risken.. Det KAN gå bra, vissa gravida klarar sig helt symtomfritt genom en graviditet, men jag kan också förstöra min kropp helt om det vill sig illa, därav våra tankar på om det är något vi är villiga att chansa med.
Det är alltså inget beslut som är tagit till 100%, men tanken finns där och då är frågan: Är jag överkänslig eller är det okej att sörja över en eventuell (frivillig?) barnlöshet? Jag vet ju att det finns folk som kämpar hela sina liv för att skaffa barn och detta blir ju i så fall ett genomtänkt beslut från vår sida, men det känns ändå som att jag/vi "förlorar" ett eventuellt barn...

Som sagt, PMS:ig och har varit ensam med mina tankar på tok för många timmar, så vad säger ni? Är det ok eller bara otroligt tramsigt?

Klart att man får sörja. Jag har en kronisk sjukdom med vidhängande medicinering som inte är kompatibel med att skaffa barn. Nu var inte det något stort för mig men jag har sörjt att jag är kroniskt sjuk, att jag inte alltid orkar det jag vill och att mitt liv förmodligen inte kommer att bli så långt.

Det viktiga är att låta sig sörja men inte fastna i det. Ibland blir livet inte som man tänkt sig och iaf jag hanterar det genom att göra det bästa av det jag har (och det är inte lite!). Känner ni att ni vill adoptera så gör det, vill ni inte så är det också ok.

Att djur skulle ersätta barn är bara trams. De jag känner som är barnlösa har visserligen djur men det har de alltid haft, de är djurmänniskor. Möjligtvis kan jag tänka mig att de hade haft färre djur om de haft barn men de är fortfarande inget substitut för barn.

 

[lundsbo]

Jag har en bekant som varit i liknande situation. Hon har en aggressiv MS och ville ha barn. Hon fick mkt hjälp från sina läkare och när de slutat med medicinen fick hon hormonbehandling för att snabbt bli gravid. Hon ammade ett par v innan de gick över på ersättning och hon började medicinera igen. Allt gick bra och hon hade inga större skov under sin graviditet, ibland är kroppen fantastisk.

Jag vet inte vad du har för sjukdom men jag hoppas att du har bra hjälp av dina specialister i att bolla ideér och fundera på riskerna med en eventuell graviditet! Jag förstår din längtan och att få barn var en helt ny, och underbar vinkel av livet. Jag är helt övertygad om att de som adopterat känner likadant! Jag har haft djur i hela mitt liv och jag kan inte riktigt jämföra det med barn trots det, även om jag älskar mina djur så är det på ett annat sätt.

 

[TeamLundVer]

Finns hundar och hästar också. Du är nog lite pms ig som du skriver. Du får nog prata med någon IRL. Kolla på blocket kanske finns någon samtalshjälp eller någonannanstans. Jag blev sjuk och skadad av graviditet , tycker jag det var värt det? Nja, vet verkligen inte det, ingen sjukdom innan. Prata med någon. Ja just det, plus-minus-lista, gör det, dvs en plus-minus- lista. Kanske bra att ventilera på fler forum, vilket du ju gör nu. Prata med någon, typ kurator.

Ähh va!?!?!? Vaddå det finns hundar och hästar också???

Hur ska det hjälpa TS tänker du?


TS
Klart du får sörja. Och om ni tar beslutet att inte skaffa egna barn så anser jag nog inte att ni frivilligt väljer barnlöshet om jag ska vara helt ärlig. Kram

 

[em-pirre]

@tomte
Du får sörja så mycket du vill, det har du all rätt att göra. Jag tycker inte att du är frivilligt barnlös (om ni väljer att inte skaffa barn), det är ju inte alls helt frivilligt när det egentligen är sjukdomar som styr. Jag håller tummen för att det utvecklas nya mediciner som du kan ta även under en graviditet.


Att säga att man ska ersätta barn med djur känns lite sjukt, det ger mig lite crazy cat lady-vibbar...

Och där lyckades också du... Ja det är idiotiskt att tipsa om pälsdjur, men att dra in crazy cat-lady är ju inte så trevligt. Som ofrivilligt barnlös är vår hund som en dotter.

 

[Kattennizze]

Klart att du får sörja, det är ju inte ditt beslut om du inte kan pga sjukdom skaffa barn. Däremot är det inte alls bara att adoptera tyvärr, eftersom reglerna är väldigt stränga och man vill helst inte att kroniskt sjuka människor adopterar.

 

[em-pirre]

Klart att du får sörja, det är ju inte ditt beslut om du inte kan pga sjukdom skaffa barn. Däremot är det inte alls bara att adoptera tyvärr, eftersom reglerna är väldigt stränga och man vill helst inte att kroniskt sjuka människor adopterar.

Dessutom är det sjukt störigt att alltid alltid alltid få frågan "varför adopterar ni inte?"

Som om det vore så himla enkelt. Peka på ett barn i en katalog och få hem ett friskt barn inom en vecka. @Poppinella vet ju hur det funkar...

 

[Kattennizze]

Dessutom är det sjukt störigt att alltid alltid alltid få frågan "varför adopterar ni inte?"

Som om det vore så himla enkelt. Peka på ett barn i en katalog och få hem ett friskt barn inom en vecka. @Poppinella vet ju hur det funkar...

Ja. Precis det jag menar. När jag försökte adoptera eller ens börja undersöka möjligheterna insåg att jag som varit långtidssjukskriven en gång i livet aldrig ens skulle få en chans. Dessutom tar det väldigt många år, och kostar väldigt mycket pengar och ofta får man ett funktionshindrat barn. Absolut inget fel på det alls, men man ska verkligen aldrig säga att det bara är att adoptera.

 

[Monifa]

Dessutom är det sjukt störigt att alltid alltid alltid få frågan "varför adopterar ni inte?"

Som om det vore så himla enkelt. Peka på ett barn i en katalog och få hem ett friskt barn inom en vecka. @Poppinella vet ju hur det funkar...

Nu vet jag inte om du mellan raderna syftade på min kommentar där jag frågade ts om de funderat på adoption? Hur som haver så är jag fullt införstådd i att det inte bara är att peka i en katalog och sen har man ett barn. Men att fundera på det och kanske börja en utredning för om man är lämplig skadar inte även om man får vara beredd på att få avslag.

 

[Mabuse]

Nu vet jag inte om du mellan raderna syftade på min kommentar där jag frågade ts om de funderat på adoption? Hur som haver så är jag fullt införstådd i att det inte bara är att peka i en katalog och sen har man ett barn. Men att fundera på det och kanske börja en utredning för om man är lämplig skadar inte även om man får vara beredd på att få avslag.

Alltså, det är ju inte så mycket personlig utredning som en packe kriterier man måste uppfylla, gör man inte det så är det som det är.