Är det nu det börjar? Trots?

[Enya]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Problemet med ett hungrigt barn som får kort stubin för att det är hungrigt, är att stubinen inte kommer bli längre förrän barnet fått lite mat i magen. Visst kan man låta barnet sitta och skrika i en kvart i förhoppnibg att det ska svälja förtreten över att skeden är fel eller mackan är fel, men det blir ju inte särskilt trevligt för någon. Då byter jag hellre skeden, så att barnet kommer igång med ätandet lite fortare. Man får ju välja sina strider litegrann, kampen om skeden tycker jag inte är värd priset just då.

Att lyfta bort det hungriga barnet från bordet in till ett annat rum för att det blev argt på skeden skulle jag aldrig göra, sån självkontroll begär jag inte av en tvååring. Plus att det känns rätt elakt att tvinga bort nån som är hungrig från bordet utan att ha fått äta. I vår familj får man bli arg om man vill, man måste inte gå till ett annat rum för den sakens skull. Det gäller oss vuxna också, vi måste inte heller gå till sovrummet om vi blir arga, och det känns för mig absurt att ha strängare regler för tvååringen än för oss föräldrar.

Jag menade inte att du inte skulle försöka få barnet på bättre humör. Handlar det om en sked, så ska det givetvis få en sked, inget att tala om. Jag pratar inte om ett hungrigt barn som du menar utan jag pratar om ett barn som inte kan ta ett nej eller slänger gummistövlarna, slänger sig på golvet och skriker i ilska. När ett barn gör så försöker jag avleda. Funkar inte det så ignorerar jag en stund. Det brukar räcka. Om ett barn inte kan ta ett nej utan istället skriker och är arg som ett bi, så bär jag i väg det för jag tycker inte att det är rättvist mot någon av oss andra att tvingas höra på ett ilsket barn, tex när de andra barnen tittar på tv.

Visst fasen får vi alla vara arga var vi än är även i den här familjen, men att skrika och fräsa och slänga sig på golvet tycker inte jag att vuxna heller får göra var än de är. Inte när barnen tittar på tv så får en vuxen göra så. Är det så man vill göra som vuxen, så visst- in i sovrummet och släng dig där. Vi får alla vara arga, men att vara arg utan att gapa och skrika är en helt annan sak.

Det här med att gå undan när man är arg och skrika och stampa i golvet på sitt rum tycker jag också är ett bra sätt för barnet att sedan välja när det blir äldre istället för att välja att fortsätta striden. Att veta att just på sitt rum får man ha ett "utbrott" utan att störa någon eller själv bli störd.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

I vår familj har vi allihop hett humör, så även vi vuxna höjer rösten ibland. Det skulle bli ett väldigt spring in i sovrummet, om man var tvungen att gå in i ett annat rum varje gång man blev arg. Så för oss är nog hemmet som helhet en zon där man får bli arg, inte bara sovrummen. Man får bli arg i hallen eller vardagsrummet också, även vi vuxna. Däremot slänger vi vuxna oss inte på golvet och skriker, men det har väl mer med ålder att göra, och att vi kan prata och den vägen artikulera vår ilska.

Om man sen själv väljer att man inte orkar med de andra just då och vill vara ifred för att man är så arg, så är det en annan sak, det händer såklart. Men vi har inga krav på varandra att man måste gå till ett annat rum när man blir arg. Jag skulle själv absolut inte vilja leva efter den regeln, och då känner jag inte att jag på något vettigt sett kan skapa en sån regel för mina barn. Den regeln vi har är väl att man får bli hur arg man vill, och visa det hur man vill (skrika, ligga på golvet, stampa, eller vad man nu känner för), men man får inte slåss och inte kasta hårda saker som kan gå sönder eller göra andra illa. Det är samma regler för alla, och samma regler i alla rum.

Jag skulle ärligt talat inte orka leva i ett hem där man aldrig fick visa sin ilska genom att t ex höja rösten, sån självkontroll har jag inte, och förväntar mig inte heller av dem jag lever med. På jobbet och liknande är en annan sak, men hemma vill jag kunna uttrycka det jag känner och inte behöva bita ihop.

 

[Enya]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

I vår familj har vi allihop hett humör, så även vi vuxna höjer rösten ibland. Det skulle bli ett väldigt spring in i sovrummet, om man var tvungen att gå in i ett annat rum varje gång man blev arg. Så för oss är nog hemmet som helhet en zon där man får bli arg, inte bara sovrummen. Man får bli arg i hallen eller vardagsrummet också, även vi vuxna. Däremot slänger vi vuxna oss inte på golvet och skriker, men det har väl mer med ålder att göra, och att vi kan prata och den vägen artikulera vår ilska.

Om man sen själv väljer att man inte orkar med de andra just då och vill vara ifred för att man är så arg, så är det en annan sak, det händer såklart. Men vi har inga krav på varandra att man måste gå till ett annat rum när man blir arg. Jag skulle själv absolut inte vilja leva efter den regeln, och då känner jag inte att jag på något vettigt sett kan skapa en sån regel för mina barn. Den regeln vi har är väl att man får bli hur arg man vill, och visa det hur man vill (skrika, ligga på golvet, stampa, eller vad man nu känner för), men man får inte slåss och inte kasta hårda saker som kan gå sönder eller göra andra illa. Det är samma regler för alla, och samma regler i alla rum.

Jag skulle ärligt talat inte orka leva i ett hem där man aldrig fick visa sin ilska genom att t ex höja rösten, sån självkontroll har jag inte, och förväntar mig inte heller av dem jag lever med. På jobbet och liknande är en annan sak, men hemma vill jag kunna uttrycka det jag känner och inte behöva bita ihop.

Men jisses! Du missförstår mig!

Självklart får vi bli arga, det är inget konstigt med att man blir det, och ja, man höjer rösten och så, men att bli arg, få ett utbrott, tycker inte jag är så trevligt och få ett utbrott som du skrev 5 gånger per timme kan ju vara rätt kämpigt för andra barn att behöva stå ut med. Bli arg och gråta, bli arg och höja rösten, bli arg och skrika något till någon är ju en helt annan sak som att ligga på golvet och skrika "hur länge som helst" och det är just DET jag inte tycker att andra ska behöva lyssna på.

På förskolorna mina barn har gått på försöker de avleda och få barnet på bättre humör igen, funkar inte det så flyttas barnet lite i från de andra barnen, så att de tex kan ha sin samling utan att bli störda av ilskna barn. När barnet är lugnt igen kommer det och sätter sig hos de andra igen.

 

[FlipTheFrog]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

TS - jag tycker du verkar göra det du kan göra! Om det är till någon tröst så kan jag säga att just den här fasen kommer att gå över, med det något mindre tröstfulla tillägget att de ersätts av andra spännande faser

När vår lillkille var som jobbigast i vintras (20 mån) så fick vi gå ronden varje kväll och ta bort allt som skulle kunna skapa onödiga konflikter och sammanbrott. Ja, stället var förstås redan barnsäkrat och renskrapat från dylika föremål, men det tillkommer ju alltid något.. Som en ask med nässpray då t ex Sedan gällde det som du sa att försöka förekomma blodsockerfall och trötthet och att tänka fort.

Och när utbrotten väl kommer, för det gör dom ju ändå, så öronproppar i (även om man är lugn och andas långsamt så tyckte jag mig känna att blodtrycket steg, och jag upplevde skillnad med öronproppar) och så låta barnet vara, men emellanåt erbjuda hjälp (vill du ha mjölk?) och erbjuda samma hjälp en stund senare (för ett nej kan egentligen vara ett ja..).

Vår lillkille har blivit bättre/lättare allt eftersom han har börjat prata mer (2,5 år nu). Han har varit lite sen med språket och svår att förstå, och det måste ha varit sanslöst frustrerande!

Det har också blivit bättre sedan vi blivit noggrannare med att förbereda honom: "Nu får du åka rutschkanan en gång till, men efter det är det slut, sedan måste vi gå till bilen och åka hem" x 2-3, gärna med tilllägget "sedan får du säga hejdå till rutschkanan" (att säga hejdå är viktigt just nu).

Ett tag var det ingen idé att säga 'nej' till honom. Gjorde man det så kunde han titta på en, och sen göra om det oönskade en gång till, fast gärna lite värre. Samtidigt fick jag en känsla att han la in det man nej:at honom för i ett 'register för sånt som får mammorna att reagera'. I den perioden så valde vi att 'inte lägga märke' till det han gjorde samtidigt som vi styrde över honom på något annat, typ bytte arena eller avledde. Nu går det att säga nej igen, men absolut bäst effekt får man ifall man tar sig tid att förklara varför man inte ska göra si eller så.

Riktigt bra fungerar den här varianten, kan skrivas om till alla möjliga olika situationer: Lillkillen börjar plötsligt slänga sina pärlpluttar i golvet. Vi förklarar att vi tar pluttarna ifall han slänger igen, för de ska inte vara på golvet. Han slänger en plutt till, vi tar pluttarna, han blir upprörd, vi frågar ifall han vill ha tillbaka pluttarna, han säger ja, och vi förklarar hur han skulle göra för att få behålla dem. Han får tillbaka pluttarna, vi hjälper honom igång med pluttarna och har sedan koll på honom.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Jag tänker nog att det är jobbigt nog att vara så ledsen och arg att man får ett utbrott, man behöver inte dessutom tvingas iväg till ett annat rum. Självklart är det inte så roligt för oss andra att lyssna på, men värst är det nog för den som råkar ut för det. Då har jag ingen lust att göra saken värre genom att dessutom tvinga den som blir så arg till ett annat rum, uppenbart är det jobbigt nog som det är i det läget.

Självklart är det inte trevligt att behöva höra på ett utbrott, men jag tänker nog att den som lever med en tvååring får stå ut med det. Tids nog blir katastroferna färre och självkontrollen bättre.

Ligger man på golvet och skriker hur länge som helst så är man väl just så arg just då, och behöver få vara det, oavsett om det sker i sovrummet, hallen eller badrummet. Den åtgärd jag sätter in då är nog snarast att försöka förebygga ilskan, och/eller avhjälpa det barnet blev argt på, om det är rimligt och möjligt. En dålig dag tar jag mycket färre strider än en bra dag, och när det gäller mat och sömn tar jag väldigt få strider öht, eftersom barnet då troligen kommer att vara hungrigt och trött, och alltså ha kortare stubin än vanligt.

 

[Petruska]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Jag tycker att Enya har en poäng när det gäller det där med syskonen. Att syskonen måste stå ut med varandras utbrott. Är det ett rimligt krav att ställa? Är det ett rimligt krav att ställa på småsyskon att de ska stå ut med kanske 6 år äldre syskons utbrott?

Jag är inte säker på det.

Jag har inte riktigt haft situationen i familjen som vuxen, så jag vet inte alls hur jag skulle ha hanterat det. Men ett av skälen, inte det tyngsta, till att jag inte har haft den situationen i familjen som vuxen är att jag minns det som väldigt jobbigt med syskons utbrott och väldigt jobbigt med syskons närvaro vid mina egna - frekventa - utbrott.

En av mina vänner har en tioåring och en sjuttonåring, och det är inte helt lätt att veta hur man ska manövrera för att tonårsutbrotten inte helt ska dominera tioåringens vardag. För mig är det långt ifrån uppenbart hur sådana situationer ska hanteras, men jag hade haft förståelse för om man försökt skona det yngre barnet på något vis.

 

[Enya]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Jag tycker inte att det är riktigt rättvist att barn ska behöva stå ut med utbrott från andra barn. Det stör. Det stör när de andra försöker göra läxan, vill se favoritprogrammet på tv, försöker bygga något med lego osv. Det lägger en dålig stämning i luften och jag själv tycker att en sådan stämning är väldigt tråkig och jobbig. Jag tycker inte att de yngre barnen ska drabbas av 10åringens raseriutbrott (pga ännu en tramsgrej liksom), jag tycker inte heller att jag ska drabbas av det. Dessutom triggas hans utbrott av de andra barnens närhet och det kan sluta med två barn med utbrott om man inte lyckas bryta i tid.

Jag är 9 år äldre än min yngsta syster och när hon var 2 fick hon utbrott som verkligen kunde "förstöra" för oss andra. Hon slängde sig på golvet och skrek och bråkade i vad som kändes som en evighet. Jag tittade på "Bamse och Kylling" när jag var liten och om hennes utbrott skedde just när jag såg det, vilket det mer eller mindre ofta gjorde så blev jag väldigt besviken, jag hörde ju inte tvprogrammet när hon skrek som en stucken gris, för att överrösta tvn. Eller när jag försökte göra läxan, läsa för min mamma.... lyssnar mamma om småsyskonet har ett utbrott intill bordet? Kan man som barn lyckas läsa och förstå när småsyskonet skriker och drar i allt i närheten bara för att det är argt? Visst kan man som barn stå ut med ett syskons utbrott, men bara till en viss gräns, tycker jag. 5 gånger på den timmen det kan ta för de andra syskonen att göra läxan kan vara riktigt frustrerande för ett barn som varken tycker att läxa är kul eller har lätt för det.

I dag när 1åringen fick ett utbrott vid ett nej så skrek två av barnen "TYYYYYYST" efter en stund, de tappade tålamodet med henne till slut. Nu är hon ju bara ett år så jag tycker det är för tidigt att bära i väg med henne så där eftersom hon inte förstår ännu, bara att avleda och trösta, snart förstår hon mer och mer och kan hantera och förstå att utbrott kan man få på sitt rum och inte i köket hos läxläsande ungar.

I en familj med flera barn kan "utbrottsfasen" pågå i flera år egentligen, vart efter syskonen hamnar i den. Och den finns inte bara hos barn i 2 årsålden utan barnen hamnar där då och då i perioder under flera år efter 2 års åldern.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Fast nu gällde det ju en tvååring. Av en tvååring förväntar jag mig inte mer självkontroll än att man behärskar sig från att kasta saker omkring sig. En sjuttonåring skulle jag förmodligen ha högre krav på än så, då börjar man ju bli lite vuxen. Ungefär som att jag har högre krav på mig själv och på min man än på tvååringen när det gäller uppförande, anpassningsförmåga, självinsikt, osv. Jag tänker mig att tonårsutbrott inte riktigt är jämförbara med tvåårsutbrott heller. Och jo, jag skulle nog tycka att syskonen får stå ut med tvååringens utbrott. Troligen kommer tvååringen om några år få stå ut med sitt lillasyskons utbrott, och då får det bli så. Det är ok att en tvååring blir rasande fem gånger i timmen en dålig dag, inte lika ok om en vuxen eller en sjuttonåring blir det. Jag tycker nog det är skillnad, och den här diskussionen handlade ju just om tvååringar, inte sjuttonåringar. Det är ok om tvååringen blir alldeles ifrån sig för att det är saft i glaset när man vill ha mjölk, sjuttonåringen skulle jag nog tycka kunde lösa problemet själv, istället för att sitta i sin stol och skrika för fulla lungor i femton minuter för att det blev fel, eller för att matbiten ramlade av skeden när man skulle äta.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Men om man inte orkar höra kan man väl som större barn gå iväg nånstans? Om man inte är fruktansvärt trångbodd förståss, men annars brukar ju barn i skolåldern ha ett eget rum dit de kan gå och göra läxan, ifred för eventuella bråkiga syskon. Att sätta sig att göra läxa med ett barn, samtidigt som jag har en tvååring bredvid på sitt allra uslaste humör - det låter ju verkligen som att utmana ödet, det känns som att det baravkan sluta med katastrof. Jag skulle då förmodligen antingen be det stora barnet göra läxan själv just den kvällen, eller be den andre förälderna ta antingen tvååringen eller läxläsaren, för det verkar helt orimligt att försöka kombinera dem på nåt vettigt sätt: tvååringen är oförmögen att hantera sitt humör bättre än så just då,och läxläsaren kan naturligtvis omöjligt koncentrera sig bredvid ett raseriutbrott.

Eftersom alla i vår familj drabbas av varandras arga humör mellan varven, så känns det för mig helt orimligt att ställa krav på barnen som jag inte har vare sig ambition eller förmåga att leva upp till själv. Om någon av oss vuxna behöver göra något som kräver koncentration, så löser vi det inte genom att förbjuda tvååringen att bli arg, utan får man antingen göra det när det är läge, dvs när tvååringen är på bra humör, eller också får den andre vuxne se till att man får vara ostörd. Nånting liknande skulle jag tänka mig vid läxläsning, dvs att det anses såpass viktigt att när stora barnet ska läsa sin läxa, då ser någon vuxen till att tvååringen inte står bredvid och skriker. Om tvååringen ständigt fick utbrott när stora barnet ville se sitt favoritprogram på tv, då skulle jag förmodligen lösa det genom att stora barnet fick låna en dator och hörlurar och se programmet i lugn och ro på sitt rum. Sen kan man förståss ställa andra krav på ett äldre barn, men nu diskuterade jag just tvååringar. Och en tvååring skulle jag inte skicka ensam i på rummet för att han blev arg och kastade sig på golvet. Om det är så att alla barn blev arga på det sättet med jämna mellanrum, så skulle jag nog se det som att tja, nu är syskonet argt, och igår var det du som var arg, och förrgår mamma. Så är det, man blir arg ibland - du också, jag också, och syskonet också.

 

[Enya]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Vet du vad? Alla familjer består inte av en mamma, en pappa och två barn. I min familj finns en mamma (jag) och (för tillfället) fyra barn. Ingen är just två år, men även om jag haft hade jag haft samma åsikt. Det är inte rätt att tre barn ska behöva fly fältet för att en av dem har ett utbrott. De ska stå ut till en viss gräns, JA, men jag tycker inte att det ska vara så hela tiden.

Mina barn, eller framför allt den äldsta, kan inte göra läxan själv. Han behöver ha det någorlunda tyst runt sig, och han behöver ha tillgång till hjälp från en vuxen (därmed jag eftersom det inte finns någon annan) och det tycker jag att jag kan begära av syskonen att respektera. Hade jag haft en tvååring här hemma så hade jag lyft in den i ett annat rum vid ett utbrott, inte skickat i väg den läxläsande barnet i sin ensamhet med sin svåra läxa. Det är inte rättvist, tycker jag. När mina barn var två så förstod de ganska snabbt att ett utbrott bland oss andra blir att det bärs in i ett annat rum en stund. Jag tror personligen att ilskan blir lättare att hantera då den inte hela tiden triggas av andras närvaro. Det betyder inte att mina barn hade färre utbrott än andra barn, det betyder bara att de kunde ha sina utbrott på sitt rum i lugn och ro, att de fick känna ilska så mycket de ville just då och sedan själv lugna ner sig innan det kom tillbaka igen, glad och positiv.

Vi har alla rätt att bli arga och sura. Jag tycke dock inte att vi har en rättighet att få utbrott bland varandra. Visst får vi alla stå ut med utbrott till en gräns, framför allt från en tvååring, men jag lyfter gärna in en tvååring i ett annat rum och försöker få undan det dära viktiga i läxan med de andra barnen så fort som möjligt.

Märk väl, jag begär INTE att en tvååring ska kunna hantera och inte visa sin ilska och sitt humör och sina känslor på några vis, och jag förbjuder inte barnet att bli argt, jag visar bara att utbrott inte uppskattas där vi andra är.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Givetvis får man anpassa sitt föräldraskap till familjesituationen. Jag vet att du är ensamstående, men jag är inte det. Jag beskrev hur jag skulle göra, och i min familj är vi två vuxna och en tvååring. Jag har dessutom hett temperament själv, och har ingen som helst lust att införa en regel att alla som blir arga och höjer rösten måste gå till ett annat rum. Jag vill inte leva så själv, jag vill inte behöva gå in i ett annat rum och vara ensam om jag blir arg på min man. Självklart agerar jag inte ut min ilska på det sättet en tvååring gör, så att ligga på golvet och skrika för honom är ungefär jämförbart med om jag höjer rösten. Alltså kan och vill jag inte införa en regel för mina barn son jag själv aldrig i livet skulle vilja efterfölja för egen del.

Att själv välja att gå undan är en annan sak, eller om andra går undan för att de inte vill vara med den arge. Men är man arg på nån får man i min familj vara det, på den personen. Man måste inte gå till ett annat rum och vara arg i ensamhet, man får vara arg på den man är arg på, och visa det för den personen.

Jag har inte beskrivit hur du borde göra, jag har beskrivit hur jag skulle göra. I min situation, anpassat till min familj, mina egna erfarenheter av läxläsning, och mitt eget temperament. Jag tyckte alltid det var lättast att koncentrera mig på läxan om jag fick sitta själv, jag såg det som min uppgift jag skulle sitta själv. Föräldrarna var mest med om jag ville att de skulle förhöra läxan inför ett prov eller så. Som jag är van så hjälper man den som har en läxa eller jobbuppgift att göra genom att ge den personen möjlighet att sitta i lugn och ro och koncentrera sig, dvs att man får en lugn plats dit man kan gå och göra den, och där man inte blir störd av andra.

I din familj är situationen en annan, och jag gissar att du har ett mildare temperament och inte själv blir arg så ofta, då funkar det kanske att införa en sån regel. Men för mig, i min familjesituation, tycker jag att den vore hemsk.

 

[Brandgul]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

För mig var det inte okej att lillasyster på en månad, eller sex månader eller nio månader skulle behöva stå ut med värsta skrik utbrotten. Hon blev ledsen och grät och jag kan bara tänka mig hur ont det gjorde i hennes öron. Var vi två hemma gick en av oss med storebror till ett annat rum och satt med honom där. Rätt förvånade att han faktiskt kunde kontrollera sitt skrikande. Han använde sitt skrikande till att få sin vilja igenom rätt ofta upptäckte jag. Nu skriker han bara ibland och det är helt okej.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Om lillasyster blir ledsen skulle jag ta undan henne, inte det arga syskonet. Särskilt om lillasyster är så liten att det inte går att förklara för henne vad som händer, och att det inte är farligt. Enligt regeln att man får vara arg var man vill hemma, men man kanske får leva med att andra inte vill vara med en då utan går iväg. Rekt praktiskt känns det också betydligt enklare att gå iväg med en enmånaders bebis, än med en rasande treåring. Och lilla bebisen som är ledsen behöver kanske dessutom sin förälder mer än den ilskna treåringen just då.

Mitt barn vet att det inte är hemskt om folk skriker ibland, han blir ju själv också arg ibland, och vet att det går över, och sen är man glad igen. Det är inte farligt eller hemskt att bli arg, däremot kan det förståss vara rätt jobbigt för en själv och omgivningen medan det pågår.

Jag antar att det beror rätt mycket på hur man själv har växt upp, både min man och jag har familjer med lika hett temperament, så att det slår gnistor ibland är för oss varken konstigt eller farligt, det är en del av att leva tillsammans. Eftersom jag är sån själv, skulle jag aldrig orka leva med nån som tyckte det var hemskt varje gång jag blev arg och visade det, jag skulle gå i bitar av att försöka lägga band på mig oavbrutet, och partnern skulle förmodligen må dåligt av att behöva leva med risken för ilska.

 

[Malinonaemi]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Mabuse - jag gillar verkligen ditt sätt att hantera ilskna barn,självklart måste man ju få bli arg och inte bli förvisad ut ur gemenskapen bara för det. Vad lär man sitt barn genom att göra så? Jo, att deras känslor är fel o därmed är Dem fel. Man får ett barn som känner att det måste vara på ett speciellt sätt för att få vara med.....Mitt barn vill jag ska känna att det alltid är ok att vara sig själv,även fastän man är arg. Förövrigt så kan jag verkligen rekomendera Jesper Juuls bok Ditt kompetenta barn .