Är det nu det börjar? Trots?

[Sandra78]

Ja, jag är väl inte så förtjust i själva begreppet "trots", men ni vet vad jag menar... Har en jänta på 20 månader som alltid varit viljestark men de senaste veckorna har stubinen helt försvunnit.

Hon blir så frustrerad när saker inte går hennes väg, här om dagen flög gummistövlarna tvärs över huset för att hon inte kunde ta på sig dem (barfota med fuktiga fötter är det ju inte så lätt).
Och idag var det jag som var den onda när jag inte ville skjutsa henne ytterligare ett varv på trehjulingen, då låg hon på gräsmattan och skrek tills jag bar in henne - där hon fortsatte skrika och gråta ytterligare tio minuter...

Hon tappar också all förmåga att uttrycka sig i såna sammanhang, hon som annars är duktig på att prata ligger bara på golvet och skriker "eh eh eh" när hon tex vill ha något som ligger uppe på en hylla (oftast kan det vara tex en flaska nässpray eller en tom kartong, dvs inget som hon normalt är road av...)

Så, hur hanterar man detta? Man vill ju gärna trösta när hon blir ledsen men att trösta nån som skriker och slåss är rätt hopplöst Jag brukar försöka förflytta henne till nåt säkert ställe (gärna soffa/säng eftersom hon kastar sig i golvet) och hålla mig på lite avstånd medan hon "ilskar av sig". När hon istället börjar bli mer ledsen kollar jag om det är tröst eller avledning som behövs, oftast funkar avledning bäst.
Precis som sin mamma tar hon motgångar sämre när hon är hungrig Så att försöka hålla henne "jämnfylld" och ha med nöd-mellanmål överallt har jag fått lära mig.

Tips på bra böcker som behandlar de kommande åren mottages också tacksamt!

 

[susanne]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Jag fick häromdagen tips på en bok: "Våga vara förälder" av Alf B Svensson

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Har en tvååring med ungefär samma humör, men det är väl inte trots? Trots är väl när barnet trotsar, dvs om man säger "Gå inte dit", och barnet lyssnar, förstår, och gör det ändå. Att tappa humöret och bli förbannad för att man inte får som man vill är ju inte trots, det är att bli arg och ledsen över att det inte blir som man vill.

Jag tycker personligen trotset är svårare att hantera som förälder än dåligt humör, typ när barnet skrattar och sparkar vidare när man ber dem sluta sparka för att det gör ont att bli sparkad. Eller att barnet skrattande fortsätter ut framför en bil på gatan istället för att stanna när man säger till.

När det gäller kort (eller obefintlig) stubin, så kommer det oftare för oss om barnet är trött och/eller hungrig, precis som hos er. Ibland känns det som att gå runt på ett minfält, man får ha ständig beredskap för att minsta lilla motgång leder till ett raserianfall. Det man kan göra då är kanske att försöka lösa av varandra som föräldrar, så att man orkar behålla lugnet själv, och får koppla av en stund och slipper vara på helspänn. Vi låter också barnet bestämma det som är möjligt själv, särskilt såna dagar då humöret är kort, för att minimera motgångarna när nu barnet är i en period där de är svåra att hantera (även om det innebär att man får göra två mackor istället för en för att den första var fel på nåt sätt). För det kan ju inte vara särskilt kul för barnet heller att bli så arg och ledsen hela tiden. Vi lämnar ifred medan barnet är argt, för vårt barn precis som ert blir bara argare om man ska hålla på och trösta och prata i värsta ilskan.

Ibland kan det faktiskt hjälpa att bara helt enkelt bekräfta barnets känslor: fråga "Är du arg?" - ganska ofta så svarar barnet ja och blir genast mycket gladare, bara det att bli förstådd kan ibland göra att det känns bättre.

 

[Sandra78]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Det har du nog helt rätt i, att trots är mer "att vara olydig". Har mött många som bakar ihop det med den korta stubinen i samma begrepp.

Vi försöker också att som det så fint heter välja våra strider. Det är faktiskt helt okej att ha foppatofflor till affären fast det regnar (ingen dör väl av att ha fuktiga strumpor i 40 minuter liksom) men däremot kan man inte få låna telefonen när mamma pratar med chefen...

Jag har försökt bekräfta med "jag förstår att du är arg nu" med resultatet att hon bara blir ännu argare (och man ser den lilla tankebubblan med "nä, ingen förstår mig för jag är argast i världen och allt är orättvist"), däremot har jag faktiskt aldrig tänkt på att fråga henne! Ska helt klart provas - hon är ju duktig på att svara på frågor annars.

Susanne - ska kolla upp den, tack för tipset

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Jag är inte säker på att barn i den åldern riktigt greppar vad "förstår" egentligen innebär, så jag tror att särskilt om hon är förbannad så kanske hon inte riktigt begriper vad som egentligen menas med "jag förstår att". Jag brukar ställa den frågan extremt enkelt: "S arg?" Mitt barn blir också jättearg över att bli skriven på näsan när han är förbannad, så jag brukar försöka köra allt som frågor, typ "S arg?" "Ville du att smörgåsen skulle vara annorlunda?", så att han inte känner att jag bestämmer vad som händer, för det blir han redigt förbannad på i ett sånt läge - oftast är ju anledningen till ilskan första läget att det inte blir som han ville och att han inte fick bestämma, då blir det jätteviktigt att ingen försöker bestämma/påverka vad han ska känna eller göra just i det läget. Snarare "Vi ser och förstår dig, det är du som bestämmer hur du ska känna".

En fördel med att ha ett barn med kort stubin, tycker jag, är att de då också förstår vad som händer om man själv blir arg nån gång (och det händer ju...). S brukar vara helt med på vad som hänt om man säger att "Mamma blev arg, precis som S blir arg ibland. Nu är det bra igen." Det är jättebegripligt för honom.

 

[Sandra78]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Nu när du säger det så! "Förstå" är ju ganska abstrakt egentligen. Ska helt klart prova.
Kan man åtminstone slippa scenen i affären när man faktiskt inte kan ta med sig kundvagnen/kassören/godisautomaten/tidningsstället hem så är ju det mycket värt

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Ja, såna diskussioner slipper man ju gärna. Hur mycket förstår hon av vad ni säger, går det att förklara varför det inte funkar att ta med sig kassören etc hem?

Våra konflikter gäller mest sånt som i princip vore möjligt, men inte är så bra av andra skäl. Typ att man aldrig behöver byta blöja så länge blöjan inte gör direkt ont, att man inte kan springa på gatan tillsammans med bilarna, att man inte behöver anpassa kläder efter väder, att smörgåsar ska vara precis som man tänkt sig, att bananer aldrig får gå sönder, att DVD-filmer inte startar på en sekund när man sätter in dem i datorn, osv.

När det blir konflikter i affärer och restauranger så brukar vi nog fly fältet så fort vi kan, faktiskt, av hänsyn både till omgivningen och oss själva. Men det är såklart olika, beroende på hur barnet är och vad som är möjligt i den situationen.

 

[Sandra78]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Vanligaste orsaken till utbrott här är nog att man inte kan trä in benen i jackärmarna och sedan springa iväg. Hon VILL JU ha jackan på benen!

Det var faktiskt helt okej att lämna kvar mormor på jobbet (mormor jobbar i affär) men då sa mormor själv att hon skulle vara kvar och jobba. Det kan man kanske inte begära av den främmande killen i ICA-kassan liksom När man väl inser att hon är arg för att kassören inte kan följa med, då går ingenting in. Vore hon inte så arg skulle det nog gå in. Man kanske om man kan öppna för kommunikation genom att fråga om hon är arg så... Nu tror jag att jag får gå och reta barnet så jag kan prova!

 

[Luff]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Gilla knapp på den.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

När man väl inser att hon är arg för att kassören inte kan följa med, då går ingenting in.

Det är väl i det läget vi brukar fly fältet!

 

[mandalaki]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Googlar man fem tips till dig som har trotsiga barn kommer man till en liten intressant text om trots. Den går ut på att det som kan ligga bakom trots är barnets behov av självständighet, att kunna själv. Vad man alltså kan göra är att ge barnen uppdrag att lösa som gör att de känner sig stora och kompetenta - inte just i "trotssituationen" utan vid lämpliga tillfällen.

Sedan måste man väl anpassa uppdragen väldigt noggrant om barnet bara är två - men det finns säkert en hel del som kan funka.

Brasklapp: det finns säkert tusen teorier om trots som kan mala ner Petra Lindgren till atomer - men hon ger sitt sätt att se på saken.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Ja, det är ju rätt uppenbart att det handlar om det, det är väl en rätt allmänt känd sanning att det handlar om ett led i utvecklingen mot att bli en självständig individ. Plus en ovana vid att hantera livets besvikelser. Som vuxen börjar man ju sällan gråta om man tappar en bit banan, men är man två och lite trött och hungrig är det en katastrof, man har inte samma självkontroll eller känsla för proportioner.

Kruxet med att undvika raseriutbrott hos en tvååring, som jag ser det, är att barnet blir rasande över a) oundvikliga saker, eftersom barnet ännu inte har erfarenhet och konsekvenstänkande nog att förstå varför man t ex måste byta en bajsblöja eller när en fyrkantig kloss inte går in i ett runt hål, och b) misslyckanden beroende på egen oförmåga, t ex när man bygger ett klosstorn och tornet rasar.

Andra utbrott, som t ex att barnet blir rasande över att få hjälp upp i sängen när man ville prova själv, går ju att undvika som förälder, genom att inte hjälpa till i fel läge. Fast då står man förståss risken att barnet istället blir rasande för att det inte kan själv ifall det inte går.

Jag tror ändå att man ska skilja på trots och raseriutbrott över livets misslyckanden och begränsningar, det är ändå väldigt olika saker. Trotset kan nog vara gränstestande och självständighetssträvan, raseriutbrotten är snarare frustration och ilska över att det inte alltid blir som man vill.

Jag upplever inte att min tvååring tycker det är viktigt att vara stor och kompetent i sig, det gäller nog kanske lite äldre barn. Självklart är han mycket nöjd varje gång han lärt sig något nytt, men det gäller ju även en fyramånaders bebis som lärt sig lyfta på huvudet. Vad vi brukar göra är snarare att försöka minimera tillfällena när livet går en emot när barnet har en dålig dag eller är trött/hungrig, just då kan man kanske få vara lite diktator och bestämma att mamma ska vara i sin säng och pappa ska vara i soffan när det är dags att sova, t ex. För det är frustrerande nog att försöka sova när täcket och kudden inte gör precis som man vill.

 

[mino]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Jag håller med dig. Jag tror dessutom att trots är ett fenomen som var mer tydligt på den tiden man till varje pris skulle ha ungar att lyda... Sen är det bara att stå ut under vissa perioder när man känner att man håller på att bli galen av allt tjafs och dramatik. Tyvärr inträffar denna oresonliga tvååringsperiod ofta när man så påpassligt får sitt andra barn (been there done that...).

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Ja, så kan det nog vara. Jag tänker mig i alla fall att om man som förälder tycker att detta med att lära sig lyda i sig är viktigt, så kommer man kunna locka fram trotstendenser hos även det mildaste barn.

 

[Hermelin]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Det där känner jag igen precis. Vi har ofta sådana utbrott hemma just nu. Men jag har tolkat det som att han faktiskt blir arg och frustrerad över att han inte kan ta på sig gummistövlarna själv även om han har listat ut hur det går till i teorin. Jag brukar låta honom gapa av sig det värsta och sen går vi helt enkelt och gör något annat. Jag har inte sett det som så värst dramatiskt utan som en del av en helt normal utveckling.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Det kanske beror på hur ofta det händer? Nån gång ibland, ingen fara, fem gånger per timme - då börjar det kännas som att man går på äggskal därhemma. Gå och göra nåt annat funkar inte heller om problemet är att barnet är jättehungrigt, men all mat är fel och skeden ligger fel och tallriken är fel, och barnet blir så argt att det inte kan äta nånting.

 

[Hermelin]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Naturligtvis finns det en bortre gräns för när det blir jobbigt. Men jag tror nog ändå att det bara är en del av en naturlig utveckling som det bara är att rida ut.

Ja, det hela förutsätter ju att barnet har käkat och sovit för annars är det väl rimligen det som är problemet.

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Ja, det är klart att det är en del av en naturlig utveckling, det har väl ingen tvivlat på? Och det är väl rätt allmänt känt att de flesta barn går igenom en sån period? Det hindrar inte att det kan vara rätt påfrestande. Och jag skulle säga att det är snudd på omöjligt att se till att en tvååring aldrig blir hungrig eller trött, det kommer dagar när barnet inte vill äta eller har sovit dåligt på natten, inte mycket att göra sådana dagar.

Att man själv som vuxen inser att problemet egentligen är att barnet är trött eller hungrigt innebär inte att det enkelt och smärtfritt går att lösa genom att erbjuda sömn och mat, för det är inte sagt att barnet har den förståelsen.

 

[Enya]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Det kanske beror på hur ofta det händer? Nån gång ibland, ingen fara, fem gånger per timme - då börjar det kännas som att man går på äggskal därhemma. Gå och göra nåt annat funkar inte heller om problemet är att barnet är jättehungrigt, men all mat är fel och skeden ligger fel och tallriken är fel, och barnet blir så argt att det inte kan äta nånting.

Man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka. Om du erbjuder mat och dricka och sömn, så är det upp till barnet att nappa på det. Man kan inte tvinga det. Man kan bara ignorera utbrotten och ge uppmärksamhet när barnet lugnat sig.

Här hemma känns det som om man går på äggskal, men det beror på en 10 år gammal kille som får raseriutbrott när man säger nej till honom, typ. Det är frustrerande och jobbigt.

Jag har en 1åring här hemma som har ett himlans humör även hon och som skriker och gapar när det inte funkar som hon vill, eller nr hon inte får göra just det hon vill. Jag försöker avleda och ignorera, det är det enda som funkar. Och så uppmärksamhet när hon lugnat sig.

När 5 åringen här fick sina utbrott som yngre (och nu) så bar jag in henne på hennes rum och sa att här fick hon skrika och stampa i golvet om hon ville, men hos oss andra fick hon inte uppföra sig så, samt att hon fick komma ut till oss när hon lugnat sig, förstås. Det funkar och funkar även ännu. Jag säger även till henne att istället för att gapa och skrika så får hon be om hjälp, så kan hon få det då. Antar att det funkar på ett lite äldre barn än en 2åring kanske, men väl värt att testa lite. När hon kommer tillbaka, efter bara en liten stund nuförtiden så pratar vi som om inget har hänt. Hon är oftast inte ens sur utan säger att nu är hon lugn igen.

Jag har aldrig riktigt förstått det här duttandet med barnen, låt barnen vara arga i fred så kommer det gå över. Är jag arg vill jag inte bli kramad och tröstad, inte en chans. Jag vill vara arg i fred.

Nu är det i och för sig länge sedan jag hade en 2åring så jag kanske är helt fel ute

 

[Mabuse]

Sv: Är det nu det börjar? Trots?

Problemet med ett hungrigt barn som får kort stubin för att det är hungrigt, är att stubinen inte kommer bli längre förrän barnet fått lite mat i magen. Visst kan man låta barnet sitta och skrika i en kvart i förhoppnibg att det ska svälja förtreten över att skeden är fel eller mackan är fel, men det blir ju inte särskilt trevligt för någon. Då byter jag hellre skeden, så att barnet kommer igång med ätandet lite fortare. Man får ju välja sina strider litegrann, kampen om skeden tycker jag inte är värd priset just då.

Att lyfta bort det hungriga barnet från bordet in till ett annat rum för att det blev argt på skeden skulle jag aldrig göra, sån självkontroll begär jag inte av en tvååring. Plus att det känns rätt elakt att tvinga bort nån som är hungrig från bordet utan att ha fått äta. I vår familj får man bli arg om man vill, man måste inte gå till ett annat rum för den sakens skull. Det gäller oss vuxna också, vi måste inte heller gå till sovrummet om vi blir arga, och det känns för mig absurt att ha strängare regler för tvååringen än för oss föräldrar.