Jag har tre tonåringar nu. Den äldsta är 18 och ska bli snickare, han kämpar sig igenom gymnasiet, troligen får han dessutoom ta igen en del av det för han har stora svårigheter. Snickare kommer han dock att bli och min familj är såååå nöjd. Son nummer två har tummen mitt i handen så att säga och min familj har alltid skrattat åt honom för det. Han är begåvad, har läshuvud och har intressen, min familj har alltid varit ointresserad av den biten. Ungen har tummen mitt i handen, ovanpå allt uppför han sig bögit (deras ord inte mitt) eftersom han inte gillar att "arbeta" och bli smutsig, gärna clownar sig för syskon och kusiner tex med en hårsnodd i håret osv, vad i all sin dar kommer det bli av honom? "Finns ju ingen framtid när man inte kan ARBETA?!" Dottern är pojkig, gillar att arbeta, har inget emot att bli smutsig, tar i som en hel karl, älskar bilar, ska bli rallyförare när hon blir stor.
Vilken av mina barn är den som de föredrar mest? Vilken minst? Det här är något som gör mig så jävla förbannad liksom, för visst ska min snickarunge välja att bli snickare, han har ingen chans på ett universitet. Och grabben som gärna spexar till det för att få folk att skratta, som har läshuvud och ogillar att arbeta fysiskt med kroppen borde väl då kunna plugga vidare? Han ville från början! Men med åren har det bliivt ett större motstånd och nu kom han in på Fordon och Transportprogrammet och ska bli lastbilschaufför. Det är inget fel i att vara det, bara det att jag känner ju min son, han kommer knappt hinna jobba som det förrän hans hjärna kräver annan form av aktivering. Det är inte han liksom, men det är vad som är acceptabelt i familjen och då passar han ju in. Då arbetar han.
Min släkt består av på min mammas sida var min morfar byggmästare, hans söner är detta också, mamma var städerska, min mormor var städerska. På min pappas sida var farfar cykelreparatör och min farmor hade oftast tre jobb samtidigt för att försörja sina 6 söner när farfar dog. Den släkten är för övrigt missbrukare i generationer. De av farmors barn som någonsin hade ett jobb mellan sina missbruksperioder jobbade i en affär eller liknande, oftast gick de mest på bidrag. Jag har 4 syskon, jag är den enda som har ett jobb. Egentligen märkligt att folk ändå har åsikter om vad som räknas som jobb när de själv inte orkar jobba.
Min familj är inte den enda som är så här, jag ser liknande runt om mig, liknande kommentarer, och jag förstår inte dem. Det verkar viktigare att leva och ha roligt, leka och ha fritidsintressen än att lägga tid på skolarbete och uppmana sina barn till att plugga, hjälpa med läxor/kräva att läxor görs ens eller kräva att barnen får ordentliga betyg.