Det var konferensdag på jobbet. Vi skulle vara på Skansen. När jag kliver på spårvagnen på väg dit ser jag att det redan sitter ett helt gäng med folk från mitt jobb där. Jag säger hej, sätter mig på ett tomt säte en bit ifrån och tittar ut genom fönstret. Känner bara att jag inte hör till, inte är en del av gemenskapen.
Det är ingen sorgsen eller olycklig känsla, jag känner mig inte osäker, utanför eller utstött, jag känner bara att jag inte hör till. Det är inte ”mitt gäng” av människor. Och jag tycker att det är tråkigt.
Rent organisatoriskt tillhör jag ledningen. Jag assisterar cheferna, för protokoll på ledningsmöten och sånt. Jag tycker mig kunna märka att vissa medarbetare ”tystnar” när jag kommer. Som att jag är en från ”motståndarsidan”. Vilket kanske inte är så konstigt – alla kanske inte törs prata skit om ledningen när jag är närvarande...
Men det är ytterligare en förutsättning som distanserar mig från att hitta någon gemenskap.
Väl framme på Skansen står vi en stund utanför huset vi ska vara i, och folk står i klungor och pratar. Själv står jag och tittar ut över Stockholm. Utsikten är vacker. Någon kommer och frågar mig någon jobbgrej. Sen går vi in. Dom andra sätter sig i sina grupper. Själv sätter jag mig vid ett eget bord. Lite senare kommer några och sätter sig vid mitt bord, för det finns inga andra platser kvar.
Det är gruppövningar med diskussioner, uppgifter och frågor. Men jag är inte med. Jag sitter tyst och lyssnar på dom andra, tittar ut genom fönstret. Jag sysslar inte med kärnverksamheten, och jag vet inte mycket om det dom andra sysslar med. Jag sköter det administrativa på kontoret, på egen hand. Oftast om det är konferenser har jag i uppgift att arrangera allt det praktiska och se till att allt funkar, så jag brukar vara sysselsatt med att fixa saker när det är konferensdagar. Men till den här dagen har min chef inte gett mig några uppgifter eller ens invigt mig i programmet eller vad som kommer hända. Jag vet ingenting och vet inte om jag förväntas göra något. Jag gillar inte känslan av att inte veta vad som förväntas av mig och inte ha någon uppgift att göra, men har inte fått möjlighet att fråga min chef.
På senare tiden tycker jag att min chef allt mer har slutat be mig att göra saker. Jag vet inte riktigt varför. Och det är lite jobbigt. Jag VILL så gärna göra ett bra jobb, men vi har tyvärr svårt att förstå varann, vi kommunicerar väldigt olika.
Dagen fortsätter med en aktivitet där vi ska göra en frågesport och gå runt på Skansen och leta efter svaren. Övriga medarbetare har fått instruktion att göra det teamvis. Jag går till cheferna och frågar om vi i ledningen ska gå tillsammans. Jag uppfattar svaret som ett nej. Jag vill gärna gå en promenad, så jag tar en egen frågesportslapp och går iväg själv. När alla samlas igen visar det sig att dom andra i ledningen tydligen gått tillsammans ändå, efter att jag gått iväg.
På eftermiddagen hålls ett ändlöst tal om saker som jag inte riktigt hänger med på. Jag sitter och surfar på mobilen. Sen är det grupparbete igen. Alla försvinner, jag sitter kvar, men som tur är är det en annan i ledningen som sitter kvar och pratar med mig. Åh – äntligen lite social kontakt – äntligen känns det som om jag finns!
När dagen avslutas hör jag några av cheferna i ledningen stå lite längre bort och prata om att dom tydligen har planerat att gå ut tillsammans efteråt. Det är inget jag har hört någonting om tidigare. Plötsligt hör jag en av cheferna säga till en annan: ”Cassiopeja kunde inte följa med”. Jag höjer förvånat ett ögonbryn. Har jag verkligen sagt det? Jag har ju inte ens blivit tillfrågad?!... Nåja. Det visar sig att utgången rann ut i sanden i alla fall.
Missförstå mig rätt nu – jag är inte bitter eller känner mig mobbad eller så. Jag upplever det inte som att jag blir dåligt behandlad. Jag tycker bara att sammanhållningen är ganska urusel generellt, och min chef är inte ett dugg ”inkluderande”, dvs ser inte till att alla är med och känner sig delaktiga och så, och jag saknar känslan av sammanhållning och tillhörighet.
För jag är inte med. Hör inte till. Och det är sååååå jääääävla BOOOOOOOOOORING!!!!!
Jag vill verkligen, verkligen ha ett nytt jobb – ett jobb där jag kan få vara en del av en social samhörighet. För jag saknar det så!
Det är ingen sorgsen eller olycklig känsla, jag känner mig inte osäker, utanför eller utstött, jag känner bara att jag inte hör till. Det är inte ”mitt gäng” av människor. Och jag tycker att det är tråkigt.
Rent organisatoriskt tillhör jag ledningen. Jag assisterar cheferna, för protokoll på ledningsmöten och sånt. Jag tycker mig kunna märka att vissa medarbetare ”tystnar” när jag kommer. Som att jag är en från ”motståndarsidan”. Vilket kanske inte är så konstigt – alla kanske inte törs prata skit om ledningen när jag är närvarande...
Men det är ytterligare en förutsättning som distanserar mig från att hitta någon gemenskap.Väl framme på Skansen står vi en stund utanför huset vi ska vara i, och folk står i klungor och pratar. Själv står jag och tittar ut över Stockholm. Utsikten är vacker. Någon kommer och frågar mig någon jobbgrej. Sen går vi in. Dom andra sätter sig i sina grupper. Själv sätter jag mig vid ett eget bord. Lite senare kommer några och sätter sig vid mitt bord, för det finns inga andra platser kvar.
Det är gruppövningar med diskussioner, uppgifter och frågor. Men jag är inte med. Jag sitter tyst och lyssnar på dom andra, tittar ut genom fönstret. Jag sysslar inte med kärnverksamheten, och jag vet inte mycket om det dom andra sysslar med. Jag sköter det administrativa på kontoret, på egen hand. Oftast om det är konferenser har jag i uppgift att arrangera allt det praktiska och se till att allt funkar, så jag brukar vara sysselsatt med att fixa saker när det är konferensdagar. Men till den här dagen har min chef inte gett mig några uppgifter eller ens invigt mig i programmet eller vad som kommer hända. Jag vet ingenting och vet inte om jag förväntas göra något. Jag gillar inte känslan av att inte veta vad som förväntas av mig och inte ha någon uppgift att göra, men har inte fått möjlighet att fråga min chef.
På senare tiden tycker jag att min chef allt mer har slutat be mig att göra saker. Jag vet inte riktigt varför. Och det är lite jobbigt. Jag VILL så gärna göra ett bra jobb, men vi har tyvärr svårt att förstå varann, vi kommunicerar väldigt olika.
Dagen fortsätter med en aktivitet där vi ska göra en frågesport och gå runt på Skansen och leta efter svaren. Övriga medarbetare har fått instruktion att göra det teamvis. Jag går till cheferna och frågar om vi i ledningen ska gå tillsammans. Jag uppfattar svaret som ett nej. Jag vill gärna gå en promenad, så jag tar en egen frågesportslapp och går iväg själv. När alla samlas igen visar det sig att dom andra i ledningen tydligen gått tillsammans ändå, efter att jag gått iväg.
På eftermiddagen hålls ett ändlöst tal om saker som jag inte riktigt hänger med på. Jag sitter och surfar på mobilen. Sen är det grupparbete igen. Alla försvinner, jag sitter kvar, men som tur är är det en annan i ledningen som sitter kvar och pratar med mig. Åh – äntligen lite social kontakt – äntligen känns det som om jag finns!
När dagen avslutas hör jag några av cheferna i ledningen stå lite längre bort och prata om att dom tydligen har planerat att gå ut tillsammans efteråt. Det är inget jag har hört någonting om tidigare. Plötsligt hör jag en av cheferna säga till en annan: ”Cassiopeja kunde inte följa med”. Jag höjer förvånat ett ögonbryn. Har jag verkligen sagt det? Jag har ju inte ens blivit tillfrågad?!... Nåja. Det visar sig att utgången rann ut i sanden i alla fall.
Missförstå mig rätt nu – jag är inte bitter eller känner mig mobbad eller så. Jag upplever det inte som att jag blir dåligt behandlad. Jag tycker bara att sammanhållningen är ganska urusel generellt, och min chef är inte ett dugg ”inkluderande”, dvs ser inte till att alla är med och känner sig delaktiga och så, och jag saknar känslan av sammanhållning och tillhörighet.
För jag är inte med. Hör inte till. Och det är sååååå jääääävla BOOOOOOOOOORING!!!!!
Jag vill verkligen, verkligen ha ett nytt jobb – ett jobb där jag kan få vara en del av en social samhörighet. För jag saknar det så!
