Appropå uppväxt och uppfostran.

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag förstår inte varför du riktar detta till mig, jag förespråkar inte lathet och slapp moral eller vad man ska kalla det, däremot förespråkar jag att man noga ska tänka över arbetets innehåll och arbetstillfredställelse. Men jag är socialist och det förklarar nog en del. Jag tror på att arbete alienerar människor om vi ska använda fina ord, och skulle alltså bli mer än glad om min son bestämmer sig för att jobba med att förändra den här planeten. Det är min något högtravande version.

Det var apropå 'blint lyda chefen'. Jag tänkte bara förklara att det inte är så bra åt andra hållet heller. Och min man var inte heller lat, absolut inte, och hade han inte gillat jobbets innehåll hade han aldrig haft det. Men han hade alltid lärt sig att det var 'fult' att ställa sig i ledet, så att säga. Han skulle vara individualist och bara göra det han ville in absurdum.

Att ha ideal och hög integritet är en annan sak, det är jättebra, men man måste ändå kunna lite spelets reglar också för att försörja sig.

 

[Hiddeous]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det jag ser och oroas för är just nonchalans och lättja, låg arbetsmoral.
Slarv med arbetstider = man försover sig/går hem för tidigt/tar för långa raster.

Nu är det ju inte alla arbetsplatser där just slarv med arbetstider är något problem. Kanske går vi mot mer flexibla jobb där inte minuterna på kontoret är avgörande, utan vad som faktiskt blir gjort där. Och även om jag håller med om att 2000-talets och 90-talets avkommor verkar prioritera sin fritid innan de sas ens har något jobb att vara fria från, så har jag sett ännu mer märklig arbetsmoral hos många medelålders. Hos hantverkare i synnerhet. Jag kan faktiskt inte ens minnas när en snickare hållit överenskommen tid, för att inte säga arbetstimmar. Sist "råkade" offerten dra iväg till det dubbla...

 

[prinsessfeminist]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Nu är det ju inte alla arbetsplatser där just slarv med arbetstider är något problem. Kanske går vi mot mer flexibla jobb där inte minuterna på kontoret är avgörande, utan vad som faktiskt blir gjort där. Och även om jag håller med om att 2000-talets och 90-talets avkommor verkar prioritera sin fritid innan de sas ens har något jobb att vara fria från, så har jag sett ännu mer märklig arbetsmoral hos många medelålders. Hos hantverkare i synnerhet. Jag kan faktiskt inte ens minnas när en snickare hållit överenskommen tid, för att inte säga arbetstimmar. Sist "råkade" offerten dra iväg till det dubbla...

Ju mer jag funderar på fenomenet, ju mer undrar jag om inte det är kultur och samhällsklass samt personlig läggning snarare än ålder som avgör vilken arbetsmoral man har?

I Sverige har vi ett lågt kundfokus. Mer intressant är egna rättigheter och navelskåderiet vet inga gränser när det gällder den inre friden och de inre angelägenheterna på jobbet.

Man vet många gånger inte att man är till för en elev, en kund, en klient, ett barn, en läsare eller en patient. Viktigast är att man får det man har rätt till, och gärna lite till.

Av de unga människor som No1 tar upp så har jag sett en del, och jag är inte så snabb att anta att det beror på bristande uppfostran. Jag tror mycket handlar om i vilken miljö man växer upp och vad ens kompisar gör etc.

Jag har personlig erfarenhet av två tonåringar som trots gemensam genetisk bas har helt olika livsfilosofi och det påverkar därför deras uppfattning om vad som är "vikigt".

Min uppfattning är att de skall få ha sina personligheter och livsfilosofi i fred i så stor utsträckning att den inte fördärvar möjligheter för dem själva. Att fritt få leva ut sina lustar kan bara den som är ekonomiskt oberoende, alltså är jakten på pengar en bra morot att lära sig en filosofi som man kanske inte alltid sympatiserar med, men som man får förhålla sig till.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men han hade alltid lärt sig att det var 'fult' att ställa sig i ledet, så att säga. Han skulle vara individualist och bara göra det han ville in absurdum.

Att ha ideal och hög integritet är en annan sak, det är jättebra, men man måste ändå kunna lite spelets reglar också för att försörja sig.

Jag känner mig lite främmande för att diskutera specifikt din man , men det är ju inte hugget i sten när det individualistiska går över in absurdum, så att säga.

Om vi ställer upp det hela som ett spänningsfält mellan två poler, så är för mig No1:s resonemang minst lika problematiska som det resonemang som vägrar varje form av anpassning.

Det vore väl ändå betydligt intressantare att åtminstone försöka anpassa yrkeslivet så att det är vettigt för de människor det är till för att försörja, än att medelst olika - ospecifierade - uppfostringsmetoder arbetsmarknadsanpassa barnen? Om den arbetsmarknad som finns verkligen inte passar oss - är det den eller oss det är fel på?

 

[mino]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag skulle ändå vilja lägga till dimensionen kunskap. Det är en sak att man är nonchalant för att man vill köra sitt race, det är en annan att man faktiskt inte har en aning om hur sambanden ser ut. Det är ju lite likadant med en sort vi båda känner: studenter som drar till thailand och sen undrar hur detta ska lösas. Okej att man drar till Thailand i tre veckor under terminen, det rör mig inte alls, men just detta att man blir förvånad över att det inte går att kompenseras för på nåt smidigt sätt, dvs att läraren kan hitta på extrauppgifter etc, är provocerande och tyder på en naivitet som inte nödvändigtvis har nån koppling till det egensinniga du beskriver.

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det vore väl ändå betydligt intressantare att åtminstone försöka anpassa yrkeslivet så att det är vettigt för de människor det är till för att försörja, än att medelst olika - ospecifierade - uppfostringsmetoder arbetsmarknadsanpassa barnen? Om den arbetsmarknad som finns verkligen inte passar oss - är det den eller oss det är fel på?

Nu svär du väl i kyrkan här Petruska, finns det verkligen nån som på allvar vill diskutera arbetets innehåll?! Det känns som det rådande samhällsklimatet idag i Sverige enbart handlar om hur vi ska få ungarna till att bli lydiga arbetstagare, det är bara att lyssna på närmaste inlägg av major Björklund. Ordning och reda i skolan och elitklasser talar väl sitt tydliga språk.
Jag skulle mer än gärna diskutera hur och vad vi ska arbeta med, och gärna medborgarlön/6-timmars arbetsdag, U name it. Men den debatten känns totalt stendöd idag. Tyvärr. Eller så är jag bara uppgiven.

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det var apropå 'blint lyda chefen'. Jag tänkte bara förklara att det inte är så bra åt andra hållet heller. Och min man var inte heller lat, absolut inte, och hade han inte gillat jobbets innehåll hade han aldrig haft det. Men han hade alltid lärt sig att det var 'fult' att ställa sig i ledet, så att säga. Han skulle vara individualist och bara göra det han ville in absurdum.

Att ha ideal och hög integritet är en annan sak, det är jättebra, men man måste ändå kunna lite spelets reglar också för att försörja sig.

Då kanske vi kunde ha ett samhälle där vi får vara som vi är i stället för att rätta in oss i ledet?

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag skulle mer än gärna diskutera hur och vad vi ska arbeta med,

Ja, jag funderar ofta på detta i samband med att man hör talas om det enorma problemet att få unga vill studera matte och naturvetenskap inkl teknologi, samtidigt som dessa kompetenser är vad arbetsmarknaden sägs ropa efter.

Men om nu ingen (eller få) vill ha sådana utbildningar och jobb, vore det inte trevligare om det fanns andra jobb istället då? En arbetsmarknad som matchar lite mer med invånarna, typ.

Jag medger att jag inte gjort kompletta nationalekonomiska beräkningar över detta, men det är ändå inte självklart för mig att arbetsmarknaden till den grad ska få designa våra liv.

Sextimmarsdag och medborgarlön har jag svårare att förstå poängen med. Jag gillar själv att arbeta, och ser hellre att alla får den glädjen än att de arbetar motvilligt och/eller undslipper arbete. Sen befarar jag att sådana satsningar konserverar könsroller, genom att kvinnorna går ner i tid (och inkomst) "för familjens skull".

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Okej att man drar till Thailand i tre veckor under terminen, det rör mig inte alls, men just detta att man blir förvånad över att det inte går att kompenseras för på nåt smidigt sätt, dvs att läraren kan hitta på extrauppgifter etc, är provocerande och tyder på en naivitet som inte nödvändigtvis har nån koppling till det egensinniga du beskriver.

Det där har jag faktiskt mest tänkt på som omognad, och inte dragit vidare växlar på. Jag har även tänkt att jag själv är extra lättirriterad över just tjugoåringars omognad just nu, pga mina egna barns ålder. Tror du att det är mer än så? Mer än (övergående) omognad, alltså?

Iofs ser man numera samma mönster i grundskolan - familjer som åker bort en månad mitt i terminen. Har vi att göra med en minskande auktoritetstro? Eller har vi nya, andra, auktoriteter än sådant som skolan/lärare/stämpelklockor?

 

[escodobe]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Nja, i det här fallet har jag såpass mycket insyn att jag tror att ansvarsbiten är mer avgörande än personlig läggning. Jag måste ju erkänna att de flesta av oss närstående är tämligen förvånade över utfallet baserat på förutsättningarna från början.

Jag tror att få ta lagom med ansvar under uppväxten är bäst, för att få ansvar visar även att man har fått ett förtroende att man klarar av saker. Det kan kanske bidra till en bättre självkänsla så att man inte bara ger upp.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Nja, i det här fallet har jag såpass mycket insyn att jag tror att ansvarsbiten är mer avgörande än personlig läggning. Jag måste ju erkänna att de flesta av oss närstående är tämligen förvånade över utfallet baserat på förutsättningarna från början.

Jag tror att få ta lagom med ansvar under uppväxten är bäst, för att få ansvar visar även att man har fått ett förtroende att man klarar av saker. Det kan kanske bidra till en bättre självkänsla så att man inte bara ger upp.

Jag instämmer helt med ditt sista stycke. Ingen gång är man väl så värdelös som när man inte är betrodd en endaste uppgift?

Hur skall man som människa (ung eller gammal) kunna lita på sig själv när man utmanas om man aldrig fått lära sig att problem kan lösas, oftast ser det värre ut än det är och människor uppskattar mer när man försökt och misslyckats än när man inte tagit initiativ alls.

Snacka om att bli hämmad och beröva någon möjligheter att själv ta ansvar.

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Ja, jag funderar ofta på detta i samband med att man hör talas om det enorma problemet att få unga vill studera matte och naturvetenskap inkl teknologi, samtidigt som dessa kompetenser är vad arbetsmarknaden sägs ropa efter.

Men om nu ingen (eller få) vill ha sådana utbildningar och jobb, vore det inte trevligare om det fanns andra jobb istället då? En arbetsmarknad som matchar lite mer med invånarna, typ.

Jag medger att jag inte gjort kompletta nationalekonomiska beräkningar över detta, men det är ändå inte självklart för mig att arbetsmarknaden till den grad ska få designa våra liv.".

Men alla ska väl bli ingenjörer för att vi ska öka produktiviteten och för att vi ska få överskott i budgeten? Problemet stavas tron på tillväxt, och den enda tillväxten som mäts är ju den i reda pengar.
På vår förskola har vi ett matte-projekt som är gemensamt för hela kommunen. Redan som 1-åringar ska våra barn stimuleras till teknik och produktion. Det är väl bra på ett sätt, men jag kan tycka att det vore bättre med projekt av typen; hur är man en bra kompis? Önskar jag levde i en annan tid bara.

 

[Litenvit]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Då kanske vi kunde ha ett samhälle där vi får vara som vi är i stället för att rätta in oss i ledet?

Men saken är den att så fort vi måste umgås i grupp så behövs det en viss "rättning in i ledet". Man kan inte alltid tänka på sitt och få sina egna behov och egen vilja tillgodosedd, utan det måste fungera för hela gruppen.

Ju mer individcentrerad tillvaron blir, desto mer tycks folk glömma att vi människor samverkar med varandra och faktiskt måste visa varandra hänsyn och ge avkall på vår egen vilja och lust då och då. För gruppens bästa och för att kunna fungera tillsammans med andra.

 

[Litenvit]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Iofs ser man numera samma mönster i grundskolan - familjer som åker bort en månad mitt i terminen. Har vi att göra med en minskande auktoritetstro? Eller har vi nya, andra, auktoriteter än sådant som skolan/lärare/stämpelklockor?

För egen del tycker jag det är OK med minskande auktoritetstro, men den måste gå hand i hand med personligt ansvar. D v s man kan inte kräva att skolan ska garantera att ens barn får godkända kunskaper i alla ämnen om man själv väljer att låta barnet vara borta från skolan en månad. I så fall får man ta konsekvenserna av detta och antingen hemundervisa under tiden eller acceptera att barnet kommer att ha halkat efter kunskapsmässigt och missat en massa i de sociala sammanhangen inom klassen.

Det är lite för vanligt att man kräver sin rätt, men glömmer sina skyldigheter och sitt eget ansvar för utvecklingen.

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men saken är den att så fort vi måste umgås i grupp så behövs det en viss "rättning in i ledet". Man kan inte alltid tänka på sitt och få sina egna behov och egen vilja tillgodosedd, utan det måste fungera för hela gruppen.

Ju mer individcentrerad tillvaron blir, desto mer tycks folk glömma att vi människor samverkar med varandra och faktiskt måste visa varandra hänsyn och ge avkall på vår egen vilja och lust då och då. För gruppens bästa och för att kunna fungera tillsammans med andra.

Naturligtvis. Men måste alla grupper fungera likadant? En grupp kanske innehåller människor som vill jobba lite friare eftersom det passar dem. Kanske är bra om dessa individer utgör en grupp?

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men saken är den att så fort vi måste umgås i grupp så behövs det en viss "rättning in i ledet".

Det tror jag nog att de flesta som skriver i tråden förstår. Men det betyder ju inte att det sätt som arbetsmarknaden och yrkeslivet nu är organiserade på, är det bästa vare sig för gruppen eller särskilt många individer.

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag känner mig lite främmande för att diskutera specifikt din man , men det är ju inte hugget i sten när det individualistiska går över in absurdum, så att säga.

Om vi ställer upp det hela som ett spänningsfält mellan två poler, så är för mig No1:s resonemang minst lika problematiska som det resonemang som vägrar varje form av anpassning.

Det vore väl ändå betydligt intressantare att åtminstone försöka anpassa yrkeslivet så att det är vettigt för de människor det är till för att försörja, än att medelst olika - ospecifierade - uppfostringsmetoder arbetsmarknadsanpassa barnen? Om den arbetsmarknad som finns verkligen inte passar oss - är det den eller oss det är fel på?

Jag menade inte att vi skulle prata just om honom . Jag ville mest ta honom som exempel. Och båda extremer är såklart just - extremer och inte speciellt optimala. Det bästa är ju alltid när man tillåter lite variation och att individen får plats.
Jag (och han för den delen) har turen att jobba på ställen som är mycket fria i form av arbetstider och annat. Jag kan också ha svårt att 'rätta mig i ledet' men jag kan göra det om det behövs för att jag skall uppnå något jag vill. Men jag mår inte bäst då, och därmed presterar jag inte bäst - så min AG tjänar på att ge mig lite kreativ frihet. Vilket min AG gör, och får ut mycket av mig .

Börjar inte arbetsmarknaden just anpassa sig lite? Eller är jag smalsynt och ser bara hur jag har det?

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men saken är den att så fort vi måste umgås i grupp så behövs det en viss "rättning in i ledet". Man kan inte alltid tänka på sitt och få sina egna behov och egen vilja tillgodosedd, utan det måste fungera för hela gruppen.

Ju mer individcentrerad tillvaron blir, desto mer tycks folk glömma att vi människor samverkar med varandra och faktiskt måste visa varandra hänsyn och ge avkall på vår egen vilja och lust då och då. För gruppens bästa och för att kunna fungera tillsammans med andra.

Det var ungefär det jag ville ha fram också . Det är skillnad på att jobba bäst fritt, och att inte se när det behövs att man jobbar på ett sätt som inte är optimalt för just mig (för det gynnar gruppen i stort). Det är ju något man lär sig att se.

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men alla ska väl bli ingenjörer för att vi ska öka produktiviteten och för att vi ska få överskott i budgeten? Problemet stavas tron på tillväxt, och den enda tillväxten som mäts är ju den i reda pengar.
På vår förskola har vi ett matte-projekt som är gemensamt för hela kommunen. Redan som 1-åringar ska våra barn stimuleras till teknik och produktion. Det är väl bra på ett sätt, men jag kan tycka att det vore bättre med projekt av typen; hur är man en bra kompis? Önskar jag levde i en annan tid bara.

Jag håller med dig om det. De mjuka frågorna skall inte glömmas bort i någon slags teknikdrillningshets. Jag ser dagligen på jobbet att teknik i all ära - men för att få ut det bästa av befintlig teknik/för att effektivast få fram ny teknik så är de mjuka frågorna nyckeln. Att kunna samarbeta och sätta ord på saker.

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag håller med dig om det. De mjuka frågorna skall inte glömmas bort i någon slags teknikdrillningshets. Jag ser dagligen på jobbet att teknik i all ära - men för att få ut det bästa av befintlig teknik/för att effektivast få fram ny teknik så är de mjuka frågorna nyckeln. Att kunna samarbeta och sätta ord på saker.

Du får ursäkta Mitten, men jag gillar bara inte när folk skriver mjuka/hårda frågor, jag får könsvibbar här och mjuk=mesig. I övrigt håller jag helt med dig.