Appropå uppväxt och uppfostran.

[Embe]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men sen tror jag att Embre menar att de inte lägger något värdering i VAD barnen väljer att jobba med, om de blir läkare eller sopbilsåkare, och det håller jag också till fullo med om. Alla passar inte som akademiker och vill min pojk gå yrkeshögskola så säger inte jag något om det, bara han hittar ett jobb han trivs med och som kan ge honom en hyfsat trygg försörjning.

Precis så menade jag

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag får vibbar av målningen "Är du lönsam lille vän?" av ditt inlägg. Jag vill inte uppfostra min son till en god löntagare som blint lyder chefen.
Jag vill uppfostra min son till en självständig individ med sunda värderingar och med egna inre förankrade åsikter och som gärna vill arbeta för att göra vår gemensamma planet bättre.
Jag hoppas han kommer att arbeta med det som han verkligen vill göra, skulle inte bli gladare än om han bestämde sig för att bli självförsörjande konstnär t ex.

Som AG anser jag att det är av betydelse att personalen fungerar i verksamheten, vilket i översättning innebär god sammanhållning och lönsamhet.

Det jag ser och oroas för är just nonchalans och lättja, låg arbetsmoral.
Slarv med arbetstider = man försover sig/går hem för tidigt/tar för långa raster.
Ineffektiv arbetstid = man tar alla möjligheter att slippa undan arbete.
Får man inte begärd ledighet beviljad så sjukskriver man sig.
Allsköns krämpor för att sjukskriva sig helt eller delvis = av någon anledning är migrän och maginfluensa en vanlig åkomma.
Måndag/fredagssjuka.
Festivalsjukan.
Nytt-tv-spel-har-släppts-sjukan
Osv
Sedan har vi dessa ungdomar där allt bara flyter, de kan ha höga eller väldigt låga ambitioner, men de har hög arbetsmoral och oavsett vad de anser om arbetet så fullföljer de sitt uppdrag.
De kan komma från olika socialgrupper men det jag tycker mig märka är att där föräldrar kräver motprestation/är fattiga är också arbetshungern högre.
Uppenbarligen finns det en knivskarp skillnad och jag tror, som tidigare nämnts, att det inte handlar så mycket om individen utan om fostran/värderingsgrund. Vi kan ha supertrötta och sega semestervikarier men de gör ändå rätt för sig.

Hade två studerande killar som sökte varsin deltidstjänst under sommaren. Kravet var att man kunde jobba oavbrutet hela sommaren, allt eller inget.
De tackade nej med hänvisning till att de ville ha semester bla åka med till sommarstugor och åka båt.
Det dröjde inte förrän de lite trumpet återkom och i bägge fallen hade deras fäder med skarpt tonläge levererat frågan om hur de kunde tacka nej till arbete? Att det var självklart att man tar chansen när man får dem för de kunde känna sig rökta både på semester och fickpengar så länge som de inte är intresserade av att förtjäna dem.
Detta tyckte jag var intressant och när jag berättat detta irl så är reaktionerna lite blandade. Jag ser personligen inte problemet utan pustade lättat ut åt att det åtminstonde finns två fäder som bryr sig och inte är intresserade av att pynta för sina hemmaboende barn till graven.
Lite vässat från min sida men poängen torde gå fram.

Har ett annat roligt exempel och det är killen jag tog in på samtal för att han inte förmådde infinna sig på arbetet 06:00.
Istället för att skämmas över att övht befinna sig på ett sådant samtal så fick jag svar på tal:
-"Men hallå?! Hur tror du att du hade mått på morgonen om du hade suttit och spelat tv-spel hela natten och druckit fyra lite cola?!".
En av få gånger, jag känt att argumentation varit överflödig.
Spel över TV/nät har fö börjat bli ett ökat problem bland yngre som ger sig tillkänna på arbetet, dels genom förlorad arbetskvalitet samt skulder.
Som förälder hade jag blivit vansinnig av att ha en arbetsför ungdom lira bort tid och be om bidrag istället för att febrilt söka jobb och möjlighet att tjäna sina egna pengar.



Nu tycker jag givetvis att det är trevligt med ungdomar/personal som hugger efter allt och aldrig tvekar på övertid och OB-tider MEN det enda jag begär är att anställda ska göra vad som krävs och förväntas gällande specifik tjänst.
När det gäller vissa är det att begära för mycket.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag är ganska säker på att jag fram till ca 23 års ålder hade stämt in på en eller flera av de problematiska ungdomar du beskriver. Huvudorsaken, från min sida sett, var att de flesta arbeten innehåller oerhört mycket meningslösheter. Det finns en avhandling som visar att bortåt 40% av arbetstiden är vad som där kallas "tom arbetstid", dvs arbetstid som inte kan fyllas med något vettigt.

Min lösning har varit att skaffa mig ett arbete som jag tycker är vettigt, och att styra mina egna arbetsuppgifter så att de förblir vettiga. Det blev möjligt efter utbildning, hade inte varit möjligt innan.

Jag tror nog att många av de eländiga ungdomar du träffar på kommer att lösa problemet på samma vis.

Jag är inte alls säker på att jag tycker att det är önskvärt att en person i tjugoårsålderna är "arbetshungrig". Om någon råkar vara det må det väl vara hänt, men det är inte en egenskap jag ägnat en enda sekund åt att fundera ut hur jag skulle kunna odla i mina barn. Det är lika främmande som försöka att odla fram karriärkåta barn.

 

[mino]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men det är väl iofs inte bara en fråga om attityd i det fall som No1 beskriver? Jag tycker snarare att det visar på en inställning att ingångna avtal får/kan man skita i, där har jag en känsla av att det har skett en förändring. Jag kan tycka att det är helt okej att man är lite sur och inte superkäck när man börjar kl 6 på sitt sommarjobb när man är 20, men därifrån till att helt skita i att gå dit när det inte passar känns det ändå som det är ett par steg.

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Nuförtiden när det inte finns något välfärdssystem att tala om, så har jag märkt att det bland ambitiösa ungdomar handlar om att skaffa sig en utbildning för att få ett jobb. När jag var ung handlade det mer om att skaffa sig bildning och ha roligt (bland de högre samhällsklasserna då). Nu verkar de flesta 20-åringar jag möter "arbetshungriga". Men vad vet jag, det kanske är undantagen.

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag är ganska säker på att jag fram till ca 23 års ålder hade stämt in på en eller flera av de problematiska ungdomar du beskriver. Huvudorsaken, från min sida sett, var att de flesta arbeten innehåller oerhört mycket meningslösheter. Det finns en avhandling som visar att bortåt 40% av arbetstiden är vad som där kallas "tom arbetstid", dvs arbetstid som inte kan fyllas med något vettigt.

Min lösning har varit att skaffa mig ett arbete som jag tycker är vettigt, och att styra mina egna arbetsuppgifter så att de förblir vettiga. Det blev möjligt efter utbildning, hade inte varit möjligt innan.


Jag tror nog att många av de eländiga ungdomar du träffar på kommer att lösa problemet på samma vis.

Precis som Mino touchar så är det inte av betydelse om du gillar jobbet eller inte, du söker - du får det - du tackar ja då skall du svara upp till de förväntningar och kravs som ställs från arbetsgivaren.
Att detta inte görs finner jag allt vanligare och den utvecklingen är intressant. Vad betyder det?
Betyder det att dessa ungdomar inte har några utgifter som de måste finansiera eller betyder det att någon annan redan finansierar deras utgifter.
Pengar har i alla tider varit en morot men nu ställer jag mig tvekande.

Arbetstid som inte går att fylla med något vettigt har aldrig existerat på mina arbetsplatser, det har alltid funnits något att göra.


Bra att du tog ansvar för dina behov, frågan är: vad hade du gjort om du inte hittat ett vettigt arbete?
Valt att vara arbetslös eller utföra arbetsuppgifterna efter eget tyckande?

Jag är inte alls säker på att jag tycker att det är önskvärt att en person i tjugoårsålderna är "arbetshungrig". Om någon råkar vara det må det väl vara hänt, men det är inte en egenskap jag ägnat en enda sekund åt att fundera ut hur jag skulle kunna odla i mina barn. Det är lika främmande som försöka att odla fram karriärkåta barn.

Jag är inte förälder men OM jag hade varit det hade det varit bekymrande om mitt + 18-åriga barn inte hade något intresse av att skaffa sig en inkomst = vad jag menar med arbetshungrig.

 

[escodobe]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag tror jag förstår vad No1 menar, jag har ett exempel i min direkta närhet av två syskon som är nära i ålder. Den ena är en ""normalt" driftig 19-20åring. Har haft ett par jobb tex i fjällen, extrajobb osv. Hittar på olika saker med vänner och jobbar väl mest för att dra in pengar till festande och skoj med kompisarna. Men jobbet verkar han sköta och han kan tjäna in sgi/akassa och få meriter för att söka andra jobb.

Den andre har en fruktansvärd uppgivenhet, personen har aldrig lyckats få och behålla ett arbete. Har personen någon gång fått något kortare inhopp så har det alltid strulat till sig med försovningar, förvirringar och annat i stil med det No1 beskriver som gör att personen blir icke önskvärd och därmed inte får fler chanser. Det hela är ju tragiskt! En dryg tjugoåring som aldrig arbetat, inte orkar plugga och det är alltid "någon annans eller omständigheternas" fel. Personen själv bär inget som helst ansvar. Förresten vill personen inte utbilda sig men inte heller ta vilket "skitjobb" som helst.
Personen vill ju egentligen kunna flytta hemifrån, köpa prylar och göra roliga saker men utan jobb blir det svårt och livet blir djävla trist och innehåller inte mycket annat än WoW på nätterna.
Det blir en ond cirkel av att inte lära sig ta ansvar, bli deprimerad och bara flyta på.

Det värsta är ju att jag inte heller med gott samvete skulle kunna tipsa en chef om att anställa personen. (Inte för att personen kan tänka sig jobba med det jag har haft att erbjuda) Så det blir förre och färre möjligheter för personen att kunna få ett jobb. Vem vill anställa någon som inte gjort något vettigt alls på flera år? Det gör ju att det inte heller är speciellt roligt att söka jobb och bara få avslag.

Jag tror de flesta egentligen vill ha ett jobb, om inte annat bara för att få ihop pengar för att göra något.

Det som står väldigt klart för mig, som står nära, är att det i det här läget handlar både om personlig läggning och uppfostran.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag tycker snarare att det visar på en inställning att ingångna avtal får/kan man skita i, där har jag en känsla av att det har skett en förändring.

Ja, om jag fortsätter att tänka mig mig själv som den där truliga tjugoåringen, så hade jag helt enkelt inte upplevt de ingångna avtalen som avtal, utan mer som beslut under galgen. Därifrån är steget kortare till låg arbetsmoral.

Jag försvarar det inte, men kan lätt känna mig in i det.

När jag var ung handlade det mer om att skaffa sig bildning och ha roligt (bland de högre samhällsklasserna då). Nu verkar de flesta 20-åringar jag möter "arbetshungriga". Men vad vet jag, det kanske är undantagen.

Vad som är vanligast har jag ingen aning om. Jag hör/hörde nog till vad du räknar som de högre samhällsklasserna, och jag ser/såg inget annat skäl att studera än nöjet. Studier är ju oftast roligare än det arbete de ska förbereda för.

Bra att du tog ansvar för dina behov, frågan är: vad hade du gjort om du inte hittat ett vettigt arbete?
Valt att vara arbetslös eller utföra arbetsuppgifterna efter eget tyckande?

Jag hade blivit något i stil med konstnär/författare och levt ett liv med små ekonomiska medel. Det är väl ett sätt att utföra uppgifter efter eget tyckande.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det som står väldigt klart för mig, som står nära, är att det i det här läget handlar både om personlig läggning och uppfostran.

Och hur samhället ser ut, väl? Vi har ju en situation där det faktiskt är svårare än på länge att etablera sig både på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden (i stora delar av Europa inklusive Sverige).

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Och hur samhället ser ut, väl? Vi har ju en situation där det faktiskt är svårare än på länge att etablera sig både på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden (i stora delar av Europa inklusive Sverige).

Ja, en hög ungdomsarbetslöshet inkluderad (<25år), vilken i Sverige pendlar mellan 20-25%.
Borde inte det faktum framkalla en motivation att känna glädje över att tillhöra en av dem som har tur att få jobba - och att sköta sitt åtagande?
Nej, det verkar snarare vara tvärtom, som att det ändå är kört och man kan skita i allt.
Det måste krylla av föräldrar som är lyckliga över att vi i vårt välfärdssystem bakat in att föräldrar för sina barn är försörjningsskyldiga i max 21 år.
Csn är en annan rädddning, fler än någonsin studerar för att ha försörjning.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Eller en känsla av att samhället ändå inte vill ha en?

Jag vet så klart inte. Men det känns inte så konstruktivt att normera känslor; säga vad andra borde känna i olika situationer.

Att försörja sig genom studier är ju ändå något som dels har en ände (man får inte låna av csn hur länge som helst), dels något som rätt troligt leder till ett bättre/annat läge på arbetsmarknaden.

Sen är det också det där med att dagens ungdom är värre än någonsin - jag tycker att det är svårt att tro en på sig själv när man säger så, med tanke på att man sa så redan under antiken.

 

[No1]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Eller en känsla av att samhället ändå inte vill ha en?

Som jag skrev, som att det ändå är kört och man kan skita i allt

Jag vet så klart inte. Men det känns inte så konstruktivt att normera känslor; säga vad andra borde känna i olika situationer.

Det är bara ett konstaterande att det finns ett förhållningssätt som är mer gynnsamt än andra om man vill vara ett med konsumtionssverige, man bör vara lite företagssam.

Att försörja sig genom studier är ju ändå något som dels har en ände (man får inte låna av csn hur länge som helst), dels något som rätt troligt leder till ett bättre/annat läge på arbetsmarknaden.

Ja även om det finns ca 70 000 arbetslösa akademiker i landet så ökar ändå möjligheterna att kunna påverka sin situation något. Det beror lite på vad man väljer att studera.

Sen är det också det där med att dagens ungdom är värre än någonsin - jag tycker att det är svårt att tro en på sig själv när man säger så, med tanke på att man sa så redan under antiken.

Jag är inget fan av uttalandet men konstaterar att jag from förra året anpassade mig efter utbudet och började plocka in arbetslösa +50 åringar istället för ungdomar - samt en pensionär.

 

[escodobe]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Och hur samhället ser ut, väl? Vi har ju en situation där det faktiskt är svårare än på länge att etablera sig både på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden (i stora delar av Europa inklusive Sverige).

Japp, det är tufft som sjutton.

Men jag kan i det här fallet se en betydande skillnad gällande det ansvar för sig själv och andra som de här personerna behövt ta sedan lite innan tonåren och en del år framåt. Den som har fått ta ansvar och därmed litats på är den som klarar sig bättre idag.

Den som blivit curlad och även ganska materiellt bortskämd är den som har det ganska dystert.

Det finns en del saker som nog kan hänvisas till personlig läggning, människor är ju olika, jag misstänker att den sistnämda har en lite mer depressiv läggning naturligt.

Men vissa saker är så vansinnigt tydliga att de har att göra med att den ena förväntades kunna ordna kvällsmat åt sig och föräldern som 14 åring och att den andre inte "kunde" lämnas ensam över en helg som 19åring och som troligen än inte gjort många handtag i köket.

(Med tanke på skillnaden föräldrarnas matlagningsskicklighet så kan jag ha viss förståelse för hur just den här skillnaden uppstod, men det blev ju kontraproduktivt i längden för den som inte lärde sig laga mat av ren självbevarelsedrift. )

Det ligger i "Mitt ansvar" och "någon annans" när det kommer till tex att söka jobb, sköta jobbet, flytta hemifrån osv.

 

[ameo]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

knapplån

Jag känner till viss del igen mig själv i trådstarten.
När jag slutade gymnasiet, som jag gled igenom på en räkmacka (det var först sista terminen när det blev lite mer avancerat som räckmackan slutade glida och då sjönk betygen...) fick jag säsongsjobb på en konservfabrik. Och jag insåg efter ett tag att även om pengarna var trevliga så kände jag gärna efter och stannade hemma om jag hade vrickat ett hårstrå eller fått skoskav... Jag hade nog i snitt en sjukdag i veckan. Jag trivdes nog helt enkelt inte med uppgifterna.
Några år senare började jag köra lastbil och mina sjukdagar totalt på det åkeriet går nog att räkna på fingrarna - på 2½ år... Ett jobb jag trivdes med och därför kunde göra uppoffringar för.

Idag känner jag att jag mycket väl hade kunnat stå på en industri och göra tråkiga uppgifter för att tjäna pengar som jag behöver. Det hade jag inte fixat som nybliven 20-åring.
Idag ser jag mig som en plikttrogen arbetare som gör så gott jag kan - kan inte påstå att det var så när jag var yngre.

Vad gäller våra barn så ser de att jobb kan se väldigt olika ut. Maken jobbar både på kontoret och hemma, jag jobbar med att sälja kläder, fixa hovar och periodvis kör jag lastbil.
Vi har väl ingen uttalad plan för hur de ska bli bra arbetare, utan jag tror att det lite kommer av sig själv utifrån de värderingar vi generellt har hemma hos oss.

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag får vibbar av målningen "Är du lönsam lille vän?" av ditt inlägg. Jag vill inte uppfostra min son till en god löntagare som blint lyder chefen. Jag vill uppfostra min son till en självständig individ med sunda värderingar och med egna inre förankrade åsikter och som gärna vill arbeta för att göra vår gemensamma planet bättre. Jag hoppas han kommer att arbeta med det som han verkligen vill göra, skulle inte bli gladare än om han bestämde sig för att bli självförsörjande konstnär t ex.

Om jag får ta maken som exempel igen
Han hade svårt att komma i tid till jobbet (han var ju trött? ). Kände han sig det minsta dålig (eller trött eller lessen) stannade han hemma. Sa chefen¨åt honom något var det ju CHEFEN som var dum i huvudet och inte förstod.
Detta kommer från att det är så han lärde sig att man betedde sig i skolan. Mamma sa att det var lärarna som inte förstod att han var speciell och utanför mallen, och han skulle vara stolt över att han var så unik (och vad spelade det för roll vad det satts upp för läxor om han inte ville göra dem?).
INGEN tjänade på det här beteendet.

Maken fick ett hårt slag av verkligheten sedan, det tog några år innan han ändrade sig - nu har han inga sådana problem längre .

 

[TinyWiny]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Om jag får ta maken som exempel igen
Han hade svårt att komma i tid till jobbet (han var ju trött? ). Kände han sig det minsta dålig (eller trött eller lessen) stannade han hemma. Sa chefen¨åt honom något var det ju CHEFEN som var dum i huvudet och inte förstod.
Detta kommer från att det är så han lärde sig att man betedde sig i skolan. Mamma sa att det var lärarna som inte förstod att han var speciell och utanför mallen, och han skulle vara stolt över att han var så unik (och vad spelade det för roll vad det satts upp för läxor om han inte ville göra dem?).
INGEN tjänade på det här beteendet.

Maken fick ett hårt slag av verkligheten sedan, det tog några år innan han ändrade sig - nu har han inga sådana problem längre .

Lite Ot men vad skönt att din make insåg vad felet var! De flesta jag känner till som har växt upp så inser aldrig att det kan vara deras eget fel eller att de själva gör något fel och de blir då ganska odrägliga att umgås med. Tyvärr förlorar de ju hemskt mycket själva på det.

Ge din make en kram! Det krävs mod att förändras

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men jag kan i det här fallet se en betydande skillnad gällande det ansvar för sig själv och andra som de här personerna behövt ta sedan lite innan tonåren och en del år framåt. Den som har fått ta ansvar och därmed litats på är den som klarar sig bättre idag.

Den som blivit curlad och även ganska materiellt bortskämd är den som har det ganska dystert.

Jag har båda sorternas ungdomar omkring mig (barnen plus deras kompisar) och jag ser inte direkt så tydliga samband mellan uppfostringsmetoder och hurdana ungarna är runt 20.

De mönster du beskriver förekommer, men motsägs också av andra exempel.

Och det handlar om så unga personer - samtidigt som vi också har en trend med sent vuxenblivande, så man är ung högre upp i åldrarna, så att säga. Jag tror att de flesta blir som sina föräldrar med tiden, nästan oavsett hur det ser ut för dem just nu.

Och så har vi vad jag kan se en trend av att odla lidande bland ungdomen för närvarande. Sådana trender verkar komma och gå, genom historien, ungefär som "utbrändhetstrender" kommer och går.

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Lite Ot men vad skönt att din make insåg vad felet var! De flesta jag känner till som har växt upp så inser aldrig att det kan vara deras eget fel eller att de själva gör något fel och de blir då ganska odrägliga att umgås med. Tyvärr förlorar de ju hemskt mycket själva på det.

Ge din make en kram! Det krävs mod att förändras

Tack vad rar du är . Det tog tid för honom såklart, och lite divalater kan han ha Men han är så generös och ödmjuk som person så oftast märker han det själv .
Han är noga med att inte föra det vidare till dottern, och jag är noga med att inte föra vidare min hemska uppfostran med våld och bråk, så vi båda tassar på okänd mark .

 

[TinyWiny]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Tack vad rar du är . Det tog tid för honom såklart, och lite divalater kan han ha Men han är så generös och ödmjuk som person så oftast märker han det själv .
Han är noga med att inte föra det vidare till dottern, och jag är noga med att inte föra vidare min hemska uppfostran med våld och bråk, så vi båda tassar på okänd mark .

Ja det kan vara jobbigt ibland när man inte har några vettiga referensramar
Jag gjorde tvärtom mot vad mina föräldrar gjorde och det blev ganska bra

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Om jag får ta maken som exempel igen
Han hade svårt att komma i tid till jobbet (han var ju trött? ). Kände han sig det minsta dålig (eller trött eller lessen) stannade han hemma. Sa chefen¨åt honom något var det ju CHEFEN som var dum i huvudet och inte förstod.
Detta kommer från att det är så han lärde sig att man betedde sig i skolan. Mamma sa att det var lärarna som inte förstod att han var speciell och utanför mallen, och han skulle vara stolt över att han var så unik (och vad spelade det för roll vad det satts upp för läxor om han inte ville göra dem?).
INGEN tjänade på det här beteendet.

Maken fick ett hårt slag av verkligheten sedan, det tog några år innan han ändrade sig - nu har han inga sådana problem längre .

Jag förstår inte varför du riktar detta till mig, jag förespråkar inte lathet och slapp moral eller vad man ska kalla det, däremot förespråkar jag att man noga ska tänka över arbetets innehåll och arbetstillfredställelse. Men jag är socialist och det förklarar nog en del. Jag tror på att arbete alienerar människor om vi ska använda fina ord, och skulle alltså bli mer än glad om min son bestämmer sig för att jobba med att förändra den här planeten. Det är min något högtravande version.