Appropå uppväxt och uppfostran.

[No1]

Det är inte sällan trådarna på detta forum berör hur man låter sina barn växa upp och hur man uppfostrar dem.

Jag är nyfiken på om ni har någon tanke på hur ni tänkt presentera och förbereda era barn inför det som är a och o för att överleva i vårt samhälle:
Studier/arbete/inkomst.

Jag är nyfiken då jag under de senaste tolv åren, genom mitt arbete, träffat många ungdomar och haft den delikata uppgiften att rekrytera, leda och ansvara för dem.
Det jag noterat är att vissa är "färdiga" dvs artiga och ansvarstagande - visar vilja att jobba samt göra bra ifrån sig.
Andra måste fostras, en del så pass att man undrar om de övht har några föräldrar.
Det jag tycker mig kunna se är att viljan att arbeta/arbetsmoralen, i allt större utsträckning börjar bli en bristvara, medan nonchalansen och lättjan verkar öka.

Är detta något ni övht funderar över?
Efter detta års rekrytering av semestervikarier är det iaf en fråga jag personligen finner intressant.

 

[Skogstrollet]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Ja det står högt på listan över saker vi funderar och pratar om. Arbetsmoral, att förstå värdet av pengar, att göra ett gott intryck på en arbetsplats. Veckopeng, sommarjobb, sparande osv. Hushålla med egen "ekonomi" för att köpa kläder och till nöjen.

Jag tror bristen på sådana saker är ett resultat av en "fri" uppfostran av curlingföräldrar.

 

[Diplomaten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Min dotter fyller 1 år denna månad och ja, jag funderar oerhört ofta på hur jag vill förbereda henne inför vårt samhälle och världen i sig. Det gör att jag observerar människor med barn omkring mig, just för att bilda mig en uppfattning om vad jag skall ta till mig och vad jag ska utesluta.

Ja, det är fruktansvärt viktigt att jag kan uppfostra min dotter till att inse vikten av att " göra rätt för sig". Jag inser att det är ett brett begrepp, men det inkluderar också mycket.

Social kompetens, respekt för sin omgivning & att inse sitt eget värde är; något som jag direkt känner när jag nu skriver, är och kommer att vara a och o för min uppfostran.

Om man sedan skall se på det på en klarare nivå så kommer jag att stampa på om vikten av en bra utbildning (sparar nu t ex på ett "utbildningskonto" för henne). Jag vill ge henne fler delar av världen än Sverige, därav resande. Och jag ser framför mig att hon med stor sannolikhet också i framtiden kommer att få "förtjäna" önskade ting.

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det har varit viktigt för mig hela tiden. Kortsiktigt vill jag hjälpa henne att se hur viktig/rolig skolan kan vara, och långsiktigt hur roligt det kan vara att jobba om man brinner för saken. Att ständigt utvecklas och att kunna ta vara på sig själv är jätteviktigt!

Vi har ju en liten motsättning här hemma eftersom mina svärföräldrar uppfostrat min man extremt fritt. Han har aldrig behövt ta konsekvenser för det har alltid varit alla andras fel. Läraren som kritiserade honom var bara korkad och såg inte hur smart och perfekt han var... ville han måla på väggarna fick han göra det för 'det är ju kreativt'. Ja, ni förstår...

Svärisarna vill gärna umgås massor med dottern och hemma hos dem är det ju deras regler (när vi inte är med) men det är lite tjorvigt ibland . Maken vill inte att dottern skall uppfostras som honom, han säger själv att det gett honom svårigheter i livet och han vill inte göra sin dotter samma otjänst.

 

[Teilani]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Intressant att få en vuxens syn på det hela, har han pratat med sina föräldrar om att han upplevt sig hindrad istället för fri med deras tänk? Kan de då se nackdelarna, eller är det sonen det är fel på som inte förstått hur bra deras metod var? I så fall kanske det inte är den fria delen som är problemet utan bristen på att ta ansvar för det man själv gör.

 

[Embe]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Detta är jätteviktigt för oss, men vi har inte tänkt på det så mycket ännu rent praktiskt gällande sonen (han är 2 år) för vi hoppas att vi förmedlar det per automatik genom våra värderingar och diskussioner här hemma.

Då denna fråga är/har varit så viktigt för oss hela livet, och även för våra föräldrar som uppenbarligen också lyckats förmedla det till oss, så hoppas vi att vi också lyckas genom kreativa diskussioner och bakgrundsförståelse för dessa frågor, med/hos sonen.

Vi har båda läst långa akademiska utbildningar, har bra jobb därefter, och har sommar/extrajobbat sen vi var i yngre tonåren. Det viktigaste för oss, och våra föräldrar, har dock alltid varit ATT vi jobbar och försöker göra vårat bästa, inte VAD vi jobbar med, eller pluggar TILL och det vill vi verkligen förmedla vidare.

Vi kommer inte att ha något "krav" på att sonen skall studera vidare efter gymnasiet (däremot försörja sig på annat sätt då istället, naturligtvis), det måste han få välja helt själv, men vi kommer att ha "krav" (läs uppmuntra honom) på/till att finna saker han finner intressant inom skola (och senare arbete) redan från tidig ålder, och lära honom vikten av pengar samt hur samhällsstrukturen ser ut när han blir gammal nog att förstå sådant.

Och vi kommer att ha krav på oss själva att se till att inte börja curla honom, för är det något vi föraktar (ja faktiskt, och jag skriver "vi" nu för detta är vi fullkomligt på det klara med tillsammans, och har alltid haft samma känsla), så är det nonchalans och lättja.

Det finns bara en "säker" väg. Eget ansvar. Och där måste vi hjälpa sonen längs vägen, så han lär sig det.

Självklart

 

[TinyWiny]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag har haft som röd tråd att mina barn får göra vad de vill så länge det inte skadar dem själva eller någon annan. Det har lett till att de har fått prova och lärt sig konsekvenser av sitt handlande istället för att jag har sagt nej till sådant som inte skulle skada dem men som jag kanske har vetat inte kommer fungera. De har lärt sig att man kommer långt med diplomati, vänlighet och att visa vad man vill på ett ödmjukt sätt.
Det har fått dem att ifrågasätta och ta reda på och det har visserligen lett till att vissa osäkra lärare har tyckt att de har varit jobbiga men det bryr jag mej inte om. En lärare ska kunna svara på en fråga eller ta reda på svaret enligt min mening, inte svara barnet snäsigt.

De har fått veckopeng mot prestation och att hålla iordning och hjälpa till i vårt gemensamma hem har de fått göra efter förmåga och mognad.
De har haft sina ansvarsområde och de har vetat vad som förväntas av dem. Utan deras insats har vårt hem inte fungerat för ingen annan har gjort det som de skulle ha gjort och det lärde de sig snabbt.
De har fått lära sig att pengar växer inte på träd utan vill man ha något så får man spara och försöka hitta extra sysslor eller små jobb som man kan få betalt för utan att för den sakens skull kräva betalt för allt och inget.

Jag har alltid fått beröm för att mina barn är så trevliga och artiga och de av mina bekanta som inte tycker om barn har tyckt om mina eftersom de är som de är. Det har alltid gått att prata och diskutera med mina barn eftersom jag inte har accepterat att de bara har skrikit. De har fått lära sig att vill man något så får man motivera varför och har deras argument varit tillräckligt bra så har de fått sin vilja igenom.

Mina barn är nu 19 och 21. Tjugoettåringen fick sitt drömjobb några månader efter sin student. Företaget sökte inte ens folk men efter att ha fått hans ansökan så ansåg de att de kunde inte låta en sådan tillgång gå till någon annan. Det var verkligen stort, vad jag var glad för hans skull då
(Det stod till och med om honom i lokalblaskan mammahjärtat var stolt då )

Dottern tar studenten nu om en månad, hon har superbetyg precis som sin bror och henne har jag fått försöka dämpa snarare än lägga press på vad gäller skolan. Visst vill jag att de ska lägga ned sin själ i vad de gör men särskilt dottern har lagt en enorm press på sig själv så min roll har mer varit att tala om för henne att hon är bra som hon är utan att prestera hela tiden även om jag på samma gång påtalat att man ju alltid ska göra sitt bästa. Det har fått vara lite balans där.

Dotterns plan är att läsa vidare till hösten och jobba nu under sommaren. Hon har fått tacka nej till flera jobb för hon hinner helt enkelt inte med att jobba mer och då kommer hon ändå att jobba mer än heltid under sommaren eftersom hon inte kunde tacka nej till två av jobben hon blev erbjuden så hon tog båda två. Det känns också väldigt bra

Mina barn har alltid fått vara med, jag har varit ensam med dem under den största delen av deras uppväxt så de har fått lära sig att uppföra sig och föra sig i olika miljöer och tillfällen. De har fått lära sig att ta ansvar för sig själva och sina val och jag tror att de är väl rustade för vuxenlivet.
Det har inte varit ett lätt jobb utan snarare ett riktigt tufft men jag har haft som mål att vi ska ha trevligt ihop och då har jag också kämpat för att nå dit. Det har helt klart varit värt allt slit nu när jag ser resultatet.
Jag vill att de ska ha ett gott självförtroende men ändå vara ödmjuka och det verkar som om jag faktiskt har lyckats.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Det viktigaste för oss, och våra föräldrar, har dock alltid varit ATT vi jobbar och försöker göra vårat bästa, inte VAD vi jobbar med, eller pluggar TILL och det vill vi verkligen förmedla vidare.

I princip tvärtom.

Både genom det jag säger och genom hur jag faktiskt lever mitt liv, så förmedlar jag att det är jätteviktig vad man jobbar med. Att man ska jobba med något som känns personligt angeläget och viktigt.

Sen är det ju så att man inte får sådana jobb som sommarjobb som nittonåring, och det får man hantera efter förmåga, ungefär. Men med lite kreativitet kan man hitta sommarjobb som kräver måttliga mängder av mainstreaming.

Det ena barnet har på detta vis från mycket tidig ålder blivit alla arbetsgivares önskedröm och funkar som fisken i vattnet i organisationer där jag skulle bli galen på nolltid, medan det andra barnet är mer som förväntat utifrån omgivningen och nog kommer att vingla fram mellan underliga extraknäck ett bra tag innan det fastnar för något, som då högst troligt kommer att vara väldigt personligt - antingen personligt angelägna uppgifter, eller en personlig mix av saker, eller båda.

Hela diskussionen om arbete blir lite rubbad när man knappt har en enda person i sin omgivning som har ett "vanligt" arbete. Nästan alla vi känner jobbar med ganska ovanliga saker på ovanliga villkor (många konstnärer, forskare, författare etc). Förklara för ett barn att de vuxna jobbar, när barnet med egna ögon ser att de vuxna bara sitter och skriver.

 

[Calazirya]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag håller med.

För mig är det otroligt viktigt med arbetet. Det är ju trots allt en stor del av livet och då känns det nödvändigt i mitt tycke att man känner att just det arbetet jag har känns viktigt och intressant för mig.

Jag som har ett halvsyskon som är född mer än tio år efter mig ser en stor skillnad på bara dennes umgänge och mitt eget ( i samma ålder ). Genom syskonet så har jag kommit i kontakt med ett skapligt gäng ungdomar och jag blir ofta häpen över deras obrydda sätt att se på framtiden och på livet just nu.

 

[mino]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

För mig är det viktigt att prata med barnen och umgås med dem på riktigt. Jag vill att barnen ska få en känsla för sambanden mellan tex pengar och inköp eller nedskräpning och miljöpåverkan eller vad det nu kan vara. Jag svarar alltid med ett riktigt svar till mina barn när de undrar över något, även om det är anpassat till deras nivå (äldsta är 5). Jag tror att det är något många föräldrar glömmer (mina egna gjorde det tex) att barnen inte bara ska lära sig saker i livet utan även hemma. Vad är det för mening med att samla på sig en massa erfarenhet som vuxen om man inte delar med sig den till barnen?

Vad det gäller specifikt jobb så är det mer besvärligt av samma skäl som Petruska beskriver. Lönearbete kan se ut på lite olika sätt, bara att förklara föräldraledighet och varför det finns som jag gjorde härom veckan var ett samtal i sig. Eller skillnaden mellan en jobbdator och en privat dator. Men jag tror egentligen att problemen som du beskriver med att inte ha förstå hur det funkar på arbetsmarknaden grundar sig i att föräldrarna inte förklarat hur saker funkar för barnen och inte uppmuntrat någon nyfikenhet. De kanske inte själva har tillräcklig erfarenhet från olika positioner för att kunna förstå och förklara konsekvenser av olika agerande.
Sen kan det ju vara så att en ungdom av ett eller annat skäl känner sig pressad att ta ett jobb den inte vill ha och därmed har en attityd som speglar det, men det vanligaste är nog att man inte förstår och kan hantera en sån situation.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

men det vanligaste är nog att man inte förstår och kan hantera en sån situation.

Jag tror inte heller att de ungdomar som verkar behöva uppfostras nödvändigtvis har föräldrar som försummat den saken. Det tar lite olika tid att lära sig olika saker för olika personer. Man kan inte välja vilken produkt man vill att barnen ska bli, och vid vilken tidpunkt, och sedan forma dem utifrån detta. Det funkar inte så.

Man är ju osäker i början av nya saker, som tex vuxenlivet och yrkeslivet. En del lyckas överkompensera med extra trevlighet (som mitt ena barn), andra blir lite introvert truliga (som mitt andra barn). Man kan väl säga att den senare gruppen har mindre tur med sin (mer eller mindre medfödda) personlighet.

 

[mino]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Kanske är det så.
Jag upplever själv att jag har fått gå en onödigt lång omväg för att dra slutsatser och skaffa erfarenheter medan jag kan se att de som hade föräldrar som hjälpte till på den fronten har mycket gratis. Det handlar nog också om vad man tror att ens barn ska få för liv. Mina föräldrar hade nog nån vag föreställning om att de gamla normerna gällde med mössan i hand och skötsamhet på alla fronter. Man fick absolut inte "sticka ut". En extremt oanvändbar kompetens i mitt jobb...

 

[Mabuse]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Fast jag tror att mycket av grundläggande åsikter och värderingar får man med sig hemifrån. Grundläggande inställning till yrkeslivet, t ex, som ett nödvändigt ont för att dra i pengarna som behövs för det riktiga livet när man är ledig, eller väg till utveckling och framgång, eller vad det nu kan vara. Och jag tror dessutom att så blir det, vare sig man vill eller inte som förälder.

Därför tänker jag att vårt barn förmodligen kommer få en liknande inställning till arbete och pengar som vi, av födsel och ohejdad vana, så att säga. När det gäller att kunna hantera pengar och få dem att räcka så brukar studieåren vara en utmärkt skola för det. Har man överlevt på studiemedel i 4-5 år kommer man resten av livet, givet att man inte blir sjuk eller arbetslös, uppfatta sig som förhållandevis rik.

Men i det stora hela - tja, jag misstänker att vårt barn kommer bli ungefär som vi, det brukar bli så. Och jag tror inte det är så jättemycket man kan göra åt det som förälder, barnet får sitt sociala arv oavsett.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Men i det stora hela - tja, jag misstänker att vårt barn kommer bli ungefär som vi, det brukar bli så. Och jag tror inte det är så jättemycket man kan göra åt det som förälder, barnet får sitt sociala arv oavsett.

Jodå, oavsett vad mina föräldrar eventuellt hade för plan för mitt vuxenliv, så är jag precis som de nuförtiden, när det gäller inställning till jobbandet. Jag jobbar mycket och gärna, precis som de. Jag tror på socialisering (av bara farten, så att säga) där, jag tror mindre på resultat av avsiktliga uppfostringsmetoder.

Men jag var inte sådan när jag var i sommarjobbsåldern, och jag hade nog då uppfattats av TS som en av de som behövde uppfostras. Hur man blir som vuxen behöver inte avspeglas särskilt mycket i hurdan man är som 19-23-åring, tänker jag, och behöver inte heller säga särskilt mycket om ens föräldras uppfostringsinsatser, vilket TS verkar tänka sig att det gör.

 

[Skogstrollet]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Både genom det jag säger och genom hur jag faktiskt lever mitt liv, så förmedlar jag att det är jätteviktig vad man jobbar med. Att man ska jobba med något som känns personligt angeläget och viktigt.

Instämmer. Vi hade en intressant diskussion här hemma bara för någon dag sedan där vi båda är nyfikna på att se vilka intressen "grodan" kommer att odla och att vi tacksamma att vi har möjlighet att ge honom utrymme att testa på det han är nyfiken på.

Efter att ha lyssnat på en föreläsning av Deepak Chopra kom sambon hem med frågan som ställts och diskuterats där: "om ditt barn visar musikalisk talang men är svag på matte, vad gör du då?" Min sambos reakton var självklar, "stöttar barnet i matematiken" medan den variant som lades fram snarare var att stötta barnet i dess talang. Vilket har väckt en intressant fråga hos oss båda två.
Uppfostrar vi generalister eller specialister och vilket är egentligen "bäst" sett ur barnet synvinkel...?
(Och då pratar vi inte grundkunskaperna/allmänbildningen som bör finnas, men efter det då.)

Men sen tror jag att Embre menar att de inte lägger något värdering i VAD barnen väljer att jobba med, om de blir läkare eller sopbilsåkare, och det håller jag också till fullo med om. Alla passar inte som akademiker och vill min pojk gå yrkeshögskola så säger inte jag något om det, bara han hittar ett jobb han trivs med och som kan ge honom en hyfsat trygg försörjning.

 

[Mabuse]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jo, fast jag tror det kan ha lite med föräldrarna att göra, hur man är som 19-23-åring tror jag har en del med habitus att göra. Om man anses vara (och själv tycker att man är) färdig och vuxen då, redo för jobb, hus och familjeliv. Eller om man har en tid som halvvuxing framför sig, då det är läge att läsa sånt man tycker är roligt, resa, jobba med diverse jobb som man högst troligt inte kommer jobba med efter 30-årsdagen, osv.

 

[Petruska]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jo, fast jag tror det kan ha lite med föräldrarna att göra, hur man är som 19-23-åring tror jag har en del med habitus att göra. Om man anses vara (och själv tycker att man är) färdig och vuxen då, redo för jobb, hus och familjeliv. Eller om man har en tid som halvvuxing framför sig, då det är läge att läsa sånt man tycker är roligt, resa, jobba med diverse jobb som man högst troligt inte kommer jobba med efter 30-årsdagen, osv.

Ja, med de kategorierna, så, det håller jag med om. Sen verkar detta att vara vuxen öht inte handla så mycket om att ha barn, hus och bil för vissa familjer, medan det är närmast synonymt med att vara vuxen i andra.

Men vi ser ju nu - anses det - en trend där många "blir vuxna" sent. Tex att medelåldern för förstföderskor på Söder lär vara 38 år. Att få barn vid 38 och senare är väl rimligtvis inget som dagens 38-åringar har tagit med sig från sin föräldrageneration som ett gemensamt mönster? Eller att flytta hemifrån så sent, som ungdomarna i hög grad gör nu?

Där spelar ju läget i samhället in, olika vid olika historiska faser.

Hur den unge sedan svarar på tex en kärv arbetsmarknad och en kärv bostadsmarknad, där har säkert föräldrarnas inställning till livet stor betydelse.

Men det jag menade var främst att jag inte tror så mycket på uppfostringsmetoder som man tänker ut, vilket jag fick en känsla av var vad TS frågade efter i sammanhanget. Vilken pedagogisk plan man har för barnens inträde på arbetsmarknaden. Sådant tror jag inte betyder så mycket, utan det som betyder något är hur föräldrarna lever, tänker och pratar.'

Jag har öht aldrig ens tänkt på det i de termer som TS formulerar sig, tex.

 

[Mitten]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Intressant att få en vuxens syn på det hela, har han pratat med sina föräldrar om att han upplevt sig hindrad istället för fri med deras tänk? Kan de då se nackdelarna, eller är det sonen det är fel på som inte förstått hur bra deras metod var? I så fall kanske det inte är den fria delen som är problemet utan bristen på att ta ansvar för det man själv gör.

Nej, han har inte tagit upp det med dem... det skulle göra dem jätteledsna. Och i många år tyckte han att det var super, han var fri till att göra det han ville och hade alltid föräldrarna att falla tillbaka på (när det gällde pengar, skjuts, you name it). Idag kan han se hur många av hans problem har att göra med hans uppfostran dock... och relationen dem emellan är inte speciellt avslappnad, som man skulle kunna tro. Fast hans mamma är övertygad om att de har en 'superkontakt' och alltid varit så nära...

Som jag läste någonstans, är man alltid i centrum är man aldrig en del av gemenskapen.

Problemet som han upplever med det här fria, var att det fanns inga rätt eller fel. Och som liten var han inte redo att sätta alla de här gränserna själv. Han blev stressad i sina ständiga försök att 'läsa av' omgivningen för att klura ut vad som var bra och dåligt, för han fick ju inte höra det i ord från föräldrarna. Så han blev lite paranoid för att han inte visste vad de andra menade/tänkte. Det är lite svårt att förklara, speciellt så här i andra hand .

Och nu är han 40+ och behandlas fortfarande som mindre vetande, vilket retar honom till vansinne. Han försöker uppfostra sin dotter enligt vad han tycker är rätt, men hans mamma tycker att 'du fick göra som du ville och se så perfekt du är'. Typ, vill barnet äta bullar till middag och rita på väggen, låt det göra det. Deras teori är att om barnet får ALLT det pekar på, så kommer det inte att vara lika intressant längre så då slutar de bry sig om prylar... samma sak med TV, dator, läsk, godis.
Maken vill inte att dottern skall ta lika lång tid på sig som han gjorde att växa upp, och han vill inte föra vidare en massa dåliga vanor.

Jag tycker, det är våra regler hos och med oss, men när dottern är hos dem får hon göra precis som de tycker så länge det inte är farligt (och de är väldigt sjåpiga också). Ingen idé att ändra på dem, de vill ju väl .

 

[Kattennizze]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Jag får vibbar av målningen "Är du lönsam lille vän?" av ditt inlägg. Jag vill inte uppfostra min son till en god löntagare som blint lyder chefen. Jag vill uppfostra min son till en självständig individ med sunda värderingar och med egna inre förankrade åsikter och som gärna vill arbeta för att göra vår gemensamma planet bättre. Jag hoppas han kommer att arbeta med det som han verkligen vill göra, skulle inte bli gladare än om han bestämde sig för att bli självförsörjande konstnär t ex.

 

[Embe]

Sv: Appropå uppväxt och uppfostran.

Tro det eller ej men det du skriver är i princip precis vad jag menar men inser att jag måste uttryckt mig väldigt otydligt eftersom mitt inlägg misstolkats så fatalt

Jag menade att vi i min familj blivit uppfostrade att det inte läggs någon värdering i VAD vi pluggar/jobbar med (läs - det spelar ingen roll om vi är konstnärer, läkare, butiksbiträden, lärare, busschaufförer eller what ever, sålänge att vi jobbar med något/pluggar till något, som VI valt, utifrån hjärtat - det har alltså inte legat några värderingar i VAD vi valt, sålänge vi gjort något VI velat).

Men det har också varit viktigt att vi gör NÅGOT och att vi värderar det vi gör/är engagerade i det, när vi gör det oavsett vad det är, och inte sitter nonchalanta på vår bak och väntar på att någon annan skall lösa livet åt oss. Det skapar ingen kreativitet. Vi har fått göra "vad vi vill" hur mycket vi velat, men inte på bekostnad av andra.

Slutsumman till dags dato blev ungefär densamma, och resulterade i långa akademiska utbildningar med div extrajobb under tiden, men vägen dit har sett olika ut för oss i min familj. Gemensamt har vi dock att vi är utåtriktade, är beredda att hugga in i allt som krävs, och har lätt för att anpassa oss i olika sammanhang, vågar jag påstå.

Sen har vi tidigt lärt oss att jobb ser väldigt olika ut utifrån det våra föräldrar jobbat med, och det har till och med min 2-åring börjat förstå så smått, på sitt eget sätt Att mamma och pappa jobbar lite när som helst, och antingen hemma eller "på jobbet" och att tex busschaufförerna i bussarna utanför fönstret jobbar när de åker förbi i sina bussar (Vilket han naturligtvis inte kan förstå fullt ut, men han frågar om det för tillfället).

Jag tycker Mino gjort jättebra inlägg i debatten här, för dig Mino!