- Svar: 11
- Visningar: 1 833
Så dök det då äntligen upp två kallelser till anställningsintervjuer - efter dryga 2 månads jobbsök. Jag ÄLSKAR att gå på anställningsintervjuer! Jag har haft nånstans runt 17 olika jobb i livet, och för varje jobb har jag nog varit på intervju i alla fall två gånger, och dessutom har jag varit på ett otal andra anställningsintervjuer till jobb som jag aldrig fått. Hur många intervjuer jag totalt har varit på i livet har jag ingen aning om, men det är många. Så jag har haft alla möjligheter att öva. And I lööööve it!! 
Dels får jag möjlighet att hälsa på olika verksamheter. För en nyfiken strut som jag så är det jätteroligt att besöka arbetsplatser och sniffa på företagskulturer. Och dels får jag träffa nya spännande människor som är intresserade av bara MIG. Dessutom ställer de i bästa fall en massa kluriga frågor om hur jag tänker och hur jag agerar, så man får alltid en gratis “lära känna sig själv”-kurs och “reflektera över sitt eget beteende”-tillfälle.
Jag har som sagt fått möjlighet att öva mycket på att gå på intervju, och det jag har kommit fram till är absolut viktigast för mig vid varje anställningsintervju är att jag känner att jag har fått möjlighet att vara så ärlig som möjligt med vem jag är, och att jag känner att jag har fått fram min personlighet och mina kunskaper/erfarenheter. För jag vill att de bedömer mig så mycket som möjligt efter vad jag verkligen kan och hur jag verkligen är. Det är möjligt att jag skulle kunna klä upp mig i kläder jag inte brukar gå i och svara på frågorna på det sätt som jag bäst tror skulle kunna ge mig jobbet, men om jag “spelar” för mycket - vem är det då de anställer? Mig, eller den jag låtsades vara?... Nej, det blir bäst för alla parter om de ger mig jobbet för att de vill ha just MIG där.
Och om jag har varit helt ärlig med mig själv och sedan INTE får jobbet, så är det ju nästan en lättnad. För om de har valt bort mig för att jag är den jag är, så var det säkert ändå inte rätt jobb för mig. Arbetsgivaren vet ju trots allt bäst själva vem de behöver till tjänsten.
Jag har faktiskt flera gånger fått feedback om att jag är så lugn och glad och “o-nervös” på intervjuer. Och det är kul tycker jag.
De två intervjuerna jag var på var verkligen olika!
Redan en kort stund in på den ena intervjun så började jag fundera över vad det var som kändes fel. Det var inte otrevligt på något vis, men jag upplevde en stark känsla av att det var arrangerat, på låtsas, inte genuint. Det var i alla fall något som starkt kändes som att det inte stämde. Personen som intervjuade mig kändes inte riktigt närvarande. När jag började fundera över detaljerna så var det flera saker som inte stämde med hur en intervju “brukar” gå till (även om det kan se ut på många olika sätt).
Dels hade jag blivit kallad till intervjun med bara en dags varsel. Dels hade personen som kallade mig redan vid första telefonsamtalet sagt att han inte hade tid att träffa mig mer än 45-50 minuter, och han satt sedan under mötet och tittade på klockan och såg till att avbryta mötet i god tid. Jag fick bara träffa en person, och jag var inte anmäld som besökare i receptionen när jag kom. Jag blev inte erbjuden något att dricka (OK, det säger väl inte så mycket, men jag tycker personligen att det är viktigt när man ska sitta och prata en stund! ). Han berättade knappt alls om tjänsten, och när jag frågade hur många sökande det var visste han inte. Han sa att de hade börjat titta igenom ansökningarna på måndagen, jag hade blivit uppringd på tisdagen, var på intervju på onsdagen och så sa han först att han trodde att de skulle bli klara med “alla intervjuer” så att han kunde lämna mig besked på fredagen (och så fort kan det bara inte gå, om man verkligen har tänkt kalla flera externa...). Dessutom fick jag ingen fråga alls om lönekrav, uppsägningstid, etc.
När jag tillslut ställde frågan om varför de sökte en person och vem som hade tjänsten idag så fick jag reda på att de pga omorganisationer har haft en inhyrd på tjänsten, men att de nu hade beslutat sig för att göra om tjänsten till en “riktig” tjänst med fast anställning.
Jaha. Då kändes det som att jag fick en sannolik förklaring till varför det hade känts så märkligt. Antagligen hade jag bara varit där som en “konkurrensutsättning”. Jag tänkte direkt på att den som är inhyrd på tjänsten idag förmodligen redan är tilltänkt för tjänsten, men att arbetsgivaren är tvungen att tillsätta tjänsten under konkurrens, dvs ta in någon annan sökande för syns skull. Inte konstigt i så fall att det kändes så konstlat! Det här med konkurrensutsättning av tjänst för syns skull har jag varit med om förut, både som arbetsgivare och arbetssökande...
Nåväl - jag kunde i alla fall inte låta bli att tycka att det var roligt att just jag blev utvald som konkurrent, även om jag efter intervjun konstaterade att jag förmodligen hade typ noll chans på jobbet.
Den andra intervjun var nästan raka motsatsen till den jag beskrev ovan. Dels fick jag träffa två representanter från arbetsgivaren, dels tog de sig god tid med mig och intervjuade mig i drygt 1,5 timme, dels hade de ett förberett frågeformulär som de ställde frågor efter och la även tid på att presentera tjänsten för mig. Kändes definitivt seriöst. Dessutom blev jag erbjuden ett glas med vatten!
Och angående det osmickrande jag hade läst om arbetskulturen på ena stället så ställde jag faktiskt frågan under intervjun. Och fick ett jättebra och seriöst svar, som gick ut på att de var medvetna om att det fanns problem, och lite om var i verksamheten det främst förekom, samt om hur de jobbade med problemet och alla insatser de hade tagit till för att förbättra detta. De tog verkligen min fråga på allvar. Jättebra.
Men om frågan ställde till det för mig eller ej återstår att se.
För sen blev det till att vänta. Och vänta. Och vänta.
“Inget är som väntans tider”, sägs det. Och det är i alla fall förbannat olidligt! Jag är så otålig så när jag inte får svar typ på dagen när de har sagt att de tidigast skulle återkomma med svar så blir jag bara “äh, det blev säkert inget - jag skiter i allting!” Samtidigt som jag inte kan släppa den lilla glimten av hopp om att jag nångång ska kunna få mig ett nytt jobb!...
Men ge mig bara ett besked nångång för guds skull, så att jag åtminstone kan släppa och gå vidare!
Sen ringde telefonen tillslut, men då var det det “körda” jobbet där jag var helt övertygad om att jag bara hade varit inkallad som konkurrent, som ville kalla mig till en andra intervju och möta en annan person. Den andra arbetsgivaren, som verkade mer intresserade (och som jag i ärlighetens namn lockas mer av) har jag ännu inte hört något ifrån. Om de hör av sig och säger att jag har gått vidare så vill jag hellre ha det jobbet, men om de dröjer med besked så kanske jag borde "safea" och ta det första jobbet.... För tänk om jag får det ena jobbet men tackar nej till det för att jag hellre vill ha det andra, och så får jag inte det andra...
Vilken thriller det blev!!....
(Jag tycker om när livet har humor! )
Dels får jag möjlighet att hälsa på olika verksamheter. För en nyfiken strut som jag så är det jätteroligt att besöka arbetsplatser och sniffa på företagskulturer. Och dels får jag träffa nya spännande människor som är intresserade av bara MIG.
Dessutom ställer de i bästa fall en massa kluriga frågor om hur jag tänker och hur jag agerar, så man får alltid en gratis “lära känna sig själv”-kurs och “reflektera över sitt eget beteende”-tillfälle. Jag har som sagt fått möjlighet att öva mycket på att gå på intervju, och det jag har kommit fram till är absolut viktigast för mig vid varje anställningsintervju är att jag känner att jag har fått möjlighet att vara så ärlig som möjligt med vem jag är, och att jag känner att jag har fått fram min personlighet och mina kunskaper/erfarenheter. För jag vill att de bedömer mig så mycket som möjligt efter vad jag verkligen kan och hur jag verkligen är. Det är möjligt att jag skulle kunna klä upp mig i kläder jag inte brukar gå i och svara på frågorna på det sätt som jag bäst tror skulle kunna ge mig jobbet, men om jag “spelar” för mycket - vem är det då de anställer? Mig, eller den jag låtsades vara?... Nej, det blir bäst för alla parter om de ger mig jobbet för att de vill ha just MIG där.
Och om jag har varit helt ärlig med mig själv och sedan INTE får jobbet, så är det ju nästan en lättnad. För om de har valt bort mig för att jag är den jag är, så var det säkert ändå inte rätt jobb för mig. Arbetsgivaren vet ju trots allt bäst själva vem de behöver till tjänsten.
Jag har faktiskt flera gånger fått feedback om att jag är så lugn och glad och “o-nervös” på intervjuer. Och det är kul tycker jag.
De två intervjuerna jag var på var verkligen olika!
Redan en kort stund in på den ena intervjun så började jag fundera över vad det var som kändes fel. Det var inte otrevligt på något vis, men jag upplevde en stark känsla av att det var arrangerat, på låtsas, inte genuint. Det var i alla fall något som starkt kändes som att det inte stämde. Personen som intervjuade mig kändes inte riktigt närvarande. När jag började fundera över detaljerna så var det flera saker som inte stämde med hur en intervju “brukar” gå till (även om det kan se ut på många olika sätt).
Dels hade jag blivit kallad till intervjun med bara en dags varsel. Dels hade personen som kallade mig redan vid första telefonsamtalet sagt att han inte hade tid att träffa mig mer än 45-50 minuter, och han satt sedan under mötet och tittade på klockan och såg till att avbryta mötet i god tid. Jag fick bara träffa en person, och jag var inte anmäld som besökare i receptionen när jag kom. Jag blev inte erbjuden något att dricka (OK, det säger väl inte så mycket, men jag tycker personligen att det är viktigt när man ska sitta och prata en stund!
). Han berättade knappt alls om tjänsten, och när jag frågade hur många sökande det var visste han inte. Han sa att de hade börjat titta igenom ansökningarna på måndagen, jag hade blivit uppringd på tisdagen, var på intervju på onsdagen och så sa han först att han trodde att de skulle bli klara med “alla intervjuer” så att han kunde lämna mig besked på fredagen (och så fort kan det bara inte gå, om man verkligen har tänkt kalla flera externa...). Dessutom fick jag ingen fråga alls om lönekrav, uppsägningstid, etc.När jag tillslut ställde frågan om varför de sökte en person och vem som hade tjänsten idag så fick jag reda på att de pga omorganisationer har haft en inhyrd på tjänsten, men att de nu hade beslutat sig för att göra om tjänsten till en “riktig” tjänst med fast anställning.
Jaha. Då kändes det som att jag fick en sannolik förklaring till varför det hade känts så märkligt. Antagligen hade jag bara varit där som en “konkurrensutsättning”. Jag tänkte direkt på att den som är inhyrd på tjänsten idag förmodligen redan är tilltänkt för tjänsten, men att arbetsgivaren är tvungen att tillsätta tjänsten under konkurrens, dvs ta in någon annan sökande för syns skull. Inte konstigt i så fall att det kändes så konstlat! Det här med konkurrensutsättning av tjänst för syns skull har jag varit med om förut, både som arbetsgivare och arbetssökande...
Nåväl - jag kunde i alla fall inte låta bli att tycka att det var roligt att just jag blev utvald som konkurrent, även om jag efter intervjun konstaterade att jag förmodligen hade typ noll chans på jobbet.
Den andra intervjun var nästan raka motsatsen till den jag beskrev ovan. Dels fick jag träffa två representanter från arbetsgivaren, dels tog de sig god tid med mig och intervjuade mig i drygt 1,5 timme, dels hade de ett förberett frågeformulär som de ställde frågor efter och la även tid på att presentera tjänsten för mig. Kändes definitivt seriöst. Dessutom blev jag erbjuden ett glas med vatten!
Och angående det osmickrande jag hade läst om arbetskulturen på ena stället så ställde jag faktiskt frågan under intervjun. Och fick ett jättebra och seriöst svar, som gick ut på att de var medvetna om att det fanns problem, och lite om var i verksamheten det främst förekom, samt om hur de jobbade med problemet och alla insatser de hade tagit till för att förbättra detta. De tog verkligen min fråga på allvar. Jättebra.
Men om frågan ställde till det för mig eller ej återstår att se.
För sen blev det till att vänta. Och vänta. Och vänta.
“Inget är som väntans tider”, sägs det. Och det är i alla fall förbannat olidligt! Jag är så otålig så när jag inte får svar typ på dagen när de har sagt att de tidigast skulle återkomma med svar så blir jag bara “äh, det blev säkert inget - jag skiter i allting!” Samtidigt som jag inte kan släppa den lilla glimten av hopp om att jag nångång ska kunna få mig ett nytt jobb!...
Men ge mig bara ett besked nångång för guds skull, så att jag åtminstone kan släppa och gå vidare!
Sen ringde telefonen tillslut, men då var det det “körda” jobbet där jag var helt övertygad om att jag bara hade varit inkallad som konkurrent, som ville kalla mig till en andra intervju och möta en annan person. Den andra arbetsgivaren, som verkade mer intresserade (och som jag i ärlighetens namn lockas mer av) har jag ännu inte hört något ifrån. Om de hör av sig och säger att jag har gått vidare så vill jag hellre ha det jobbet, men om de dröjer med besked så kanske jag borde "safea" och ta det första jobbet.... För tänk om jag får det ena jobbet men tackar nej till det för att jag hellre vill ha det andra, och så får jag inte det andra...
Vilken thriller det blev!!....
(Jag tycker om när livet har humor!
)
