Sv: Anledningar till avlivning
Jag har tagit beslutet tre gånger.
Första gången, 2008, var med min första ponny som jag hade haft i lite mer än sju år. Jag var nitton, han sjutton, och han dog i galopperande cancer, på tre veckor gick han från frisk till död. Det fanns inte så mycket att välja på i det fallet, han skulle dö i vilket fall, så det jag hade att välja på var hur snabbt han skulle få slippa lida. Det kom ganska chockartat, och det tog lång tid innan jag återhämtade mig, men det har alltid känts som rätt beslut. Han avlivades hemma på gården, med spruta och begravdes också där. Jag var inte med just när det hände, men före och efter. Det gjorde jättemycket att se honom efteråt.
Andra hästen kom bara ett halvår senare, 2009. Det var "sällskapshästen" jag skaffade för att min kvarvarande häst inte skulle bli ensam. Jag/vi gjorde det idiotiska misstaget att skaffa vad vi då trodde var en "billig" häst (en f.d. travare som gått som ridhäst några år), men travet och den före detta ägaren hade skadat hästen så mycket både fysiskt och psykiskt att vi efter ett halvårs behandlingar med veterinärer, equiterapeuter, specialskor och sadelutprovare tog beslutet att låta henne somna in. Det kändes aldrig hemskt, det var bara en lättnad för både hennes egen och vår skull. Avlivades på klinik, jag var inte med.
Tredje hästen var i september i år. Det är med lätthet det vidrigaste jag har gjort i mitt liv. Trots att hon var 26 år, och hade varit svårt sjuk i fång flera gånger de senaste åren, kom det som en blixt från en klar himmel, jag har ridit henne fram till i våras och hon har varit still going strong. Men nu på sensommaren började hon falla ur trots stödfodring, och började halta upprepade gånger utan direkt anledning. Jag hade haft henne i elva år, och att ta beslutet att nu får hon inte leva längre, det är omänskligt. Jag tog beslutet att min bästa vän i världen skulle få slippa lida och få sluta sina dagar innan hon hann bli för dålig, och äntligen få återförenas med sin kompis som hon saknat i fem år, och beslutet var rätt för henne, absolut. Men jag har inte alls tagit det bra. Sista veckan hon levde grät jag bara jag såg henne, och efteråt har jag vägrat inse att hon verkligen är död. Hon bultades, och jag såg henne inte efteråt, mitt sista minne av henne är att hon levde, och det är det hjärnan har så svårt att förstå. Jag letar fortfarande mer eller mindre omedvetet efter henne i hagen när jag kommer till stallet, och det känns så fel att det inte står en liten vit ponny tillsammans med de andra längre.
Men man får försöka bortse från sina egna känslor. Du har gjort det rätta valet för hästens skull, och det är det viktigaste. Jag beklagar verkligen sorgen.