Kalaspinglan
Trådstartare
Varför kan man inte bara få vara glad och lycklig för? Nu har jag börjat lite smått att berätta för de närmsta vännerna om att vi ska ha barn. Och vet ni vad? Utav de som jag berättat för så har över hälften förklarat för mig att de själva fått missfall eller känner andra som fått missfall - och vet ni mer? Flera av dem efter vecka 12…
Jaha? Och? Det var liksom inte därför jag berättade. För jag VET att man kan få missfall. Jag VET att "Lisa", "Lena" och "Louise" fått missfall både tidigt och sent i deras graviditeter. Med all respekt för dem och deras välvilja… Detta handlar om MIG. Det är MIN graviditet. Och den kan gå precis hur bra som helst. Eller hur illa som helst.
Jag har nästan inte alls funderat på risken på missfall, eller i alla fall inte varit orolig. Men nu helt plötsligt börjar jag bli jättenervös och tänker på det hundra gånger per dag.. "Tänk om...", "Tänk om..."
Suck… jag ångrar att jag berättat något alls...
Jaha? Och? Det var liksom inte därför jag berättade. För jag VET att man kan få missfall. Jag VET att "Lisa", "Lena" och "Louise" fått missfall både tidigt och sent i deras graviditeter. Med all respekt för dem och deras välvilja… Detta handlar om MIG. Det är MIN graviditet. Och den kan gå precis hur bra som helst. Eller hur illa som helst.
Jag har nästan inte alls funderat på risken på missfall, eller i alla fall inte varit orolig. Men nu helt plötsligt börjar jag bli jättenervös och tänker på det hundra gånger per dag.. "Tänk om...", "Tänk om..."
Suck… jag ångrar att jag berättat något alls...