Ångest och oro för framtiden

[lillamyggan]

Jag tror jag håller på att bli tokig på mig själv. Jag väntar mitt första barn, är i v 38. Jag vet inte vad som har tagit åt mig. Jag oroar mig för hur jag ska klara detta. Inte förlossningen eller ta hand om mitt barn, det kommer nog gå bra, utan mer hur man ska hinna med allt. Kommer jag hinna med hästen? Kommer vi ha råd? Vi, min man och jag jobbar ju båda heltid och har väl inga miljoner över direkt, tänk om det inte går ekonomiskt. Velig är jag också. Jag står i valet och kvalet över att flytta hästen till ett stall längre bort och hade jag inte varit gravid så hade hästen redan flyttat dit men nu sitter jag här och ältar om det blir för långt att åka. Sen ororar jag mig för när jag ska börja jobba igen. Har pendlat till jobbet i 2 år och det kommer ju inte funka när man har en liten en. Måste m a o söka nytt jobb och hur kommer det att gå. Sen att det är ett år kvar innan jag ens behöver tänka på jobbet igen hjälper inte. Jag funderar på detta hela dagarna.

Vet inte vad jag vill med detta riktigt. Bara höra om det finns fler som håller på att gå sig själv på nerverna där ute.

 

[Druvan]

Sv: Ångest och oro för framtiden

He he, jag hade också sådana panik-tankar sista veckorna. Men nu när bebis väl är född har man lugnat ned sig, saker och ting får lösa sig med tiden. Vi har också hästar, mindre bra ekonomi och pendlar båda till jobbet (5 mil enkel). Hur det kommer fixa sig får man se framöver och lösa problemen då! Ingen idé att gå omkring och oroa sig i förväg, det finns lösningar på allt..

 

[Aningsfull]

Sv: Ångest och oro för framtiden

Här är ännu en som oroar sig. Innan jag fick veta att jag var gravid hann både jag och min sambo säga upp oss från varsin fast anställning och åka till Norge för att jobba. Han vara i Norge i 2 veckor så fick jag veta att jag var gravid.
Så nu sitter vi här. Han arbetslös utan rätt till a-kassa och jag har lyckats få tag i ett extrajobb, och sannorlikheten att få nåt mer än så som gravid är inte så jävla stor.
Jag har i alla fall rätt till a-kassa och har turen att ha föräldrar som ställer upp vid behov. Men det är minst sagt en stressande situation. Även fast sambon inte varit arbetslös mer än 3 veckor känner vi redan paniken. Men förhoppningen är såklart att han ska hunnit få jobb innan bebis tittar ut, det är ju några månader kvar.

Jag vet att jag har fast heltidsjobb så fort jag börjar jobba efter mammaledigheten igen så DET är väl det enda som känns tryggt.

 

[Mammadutt]

Sv: Ångest och oro för framtiden

lugn, en sak i taget. Var här och NU. Sen är sen! Skaffa medryttare/fodervärd... Sök jobb under mammaledigheten.... ta det bara lugnt och prioritera!!!!

 

[pollipop]

Sv: Ångest och oro för framtiden

Precis sådär kände jag också när jag var gravid. Jag var så orolig att jag grät för allt som min fantasi över huvudtaget kunde fundera ut, inklusive arbetslöshet för evigt, trafikolyckor, meteoritnedslag och växthuseffekten. Nu är bebisen ute och snart ett halvår gammal, och jag är världens lyckligaste människa. Allting är så bra och allt kommer att ordna sig. Inget jobb, växthuseffekt och mögligt hus spelar ingen roll. Oron gick bara över, helt enkelt. Jag skyller på hormonerna. Och att man naturligtvis inte kan låta bli att vara toklycklig med en så fin unge som min!