"älskling vi kan inte bli med barn" (Boktråd!)

Sv: "älskling vi kan inte bli med barn" (Boktråd!)

Hej,

Om det är boken Älskling, vi blir inte med barn, som du menar, är det jag som skrivit den. Vad du kanske inte tänker på, är att när jag och min dåvarande kille fick överraskningen, att vi inte kunde bli med barn, var årtalet 1976. Boken utspelar sig mellan 1976 fram till 1993.

Detta ämnet är inte lätt att hantera för många. En del, vågar, andra håller hellre tyst. Jag var aldrig tyst!:rofl:

Min förhoppning är att boken ska, precis som den gör just nu, skapa diskussioner. Detta gladde mig oerhört. Då är ett av mina mål nådda. Om det är någon här på tråden som ska till Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i september, är ni välkomna till mitt seminarium, den 28 september klockan 12.00-12.20. B&B har valt att ta 80:- hela söndagen och att inkludera samtliga seminarier den dagen. Kanske kan vara kul info.

Egentligen är jag deckarförfattare, men det var tack vare att jag skrev Älsklingen, som jag upptäckte hur kul det var att skriva och att det gjorde gott i själen.

Tack till alla er som diskuterar boken. Det kanske kan hjälpa nån, vem vet?
Hälsningar
Ramona Fransson;)
Vad roligt att få svar från författaren! Det är ett intressant ämne att diskutera trots (eller kanske för att?) jag själv planerar att inte skaffa barn.
 
Sv: "älskling vi kan inte bli med barn" (Boktråd!)

Jag håller med.
Allimac>> du har naturligtvis rätt i att mannen BÖR vara med. Och om han är rädd så BÖR han helt enkelt se till att komma över det (med hjälp om så behövs). Men, som cirkus säger: om mannen är jätterädd och blir en belastning vid förlossningen så skulle jag nog hellre vara utan hans närvaro där. Jag skulle inte vilja behöva vara den som ska "lugna" min partner om jag ska ligga där och föda barn. Fast jag kan ärligt erkänna att om han inte klarade av att vara med skulle det ändå kännas som ett slags "svek" mot mig.

Nu är ju detta väldigt länge sedan det skrevs. Men det är snart dags för mig då då, och just det här känns väldigt aktuellt.
Min sambo ska vara med, jag skulle nog inte kunna hålla honom borta ens om jag ville, och det faktum att han är där är den stora tryggheten för mig. Om han inte skulle vilja vara med skulle jag precis som du skriver känna mig sviken. Om han skulle låta rädslan ta överhanden och låta mig genomgå en förlossning ensam skulle det nog kännas som ett svek som du uttrycker det.
Jag har försökt sätta mig in i hur det skulle kännas om han vara så rädd att han blev en belastning, om jag då hellre skulle vilja att han avstod, men det förutsätter ju för det första att han verkligen försökt ta tag i skräcken och fått hjälp precis som en kvinna med förlossningsskräck kan få.
Hurvida han fortfarande skulle hjälpa mig kan jag inte svara på. Spontant känns det som att bara jag vet att han finns där vid min sida hjälper det mig, men någon som varit med om en förlossning med en rädd man kanske bättre kan svara på det. Alla reagerar ju dock inte lika vid rädsla, och mannen borde vara motiverad att jobba på sin rädsla eftersom det faktiskt är det gemensamma barnet som ska födas.
Min slutsats är nog att det är individuellt. Men förlossningsskräck hos mannen bör uppmärksammas, precis som man gör med kvinnan. Att inte vara med ter sig som ett så dåligt alternativ. För bägge två.
 
Sv: "älskling vi kan inte bli med barn" (Boktråd!)

Pappan ska givetvis också få hjälp om han lider av förlossningsskräck men hur ofta erbjuds det? Hur ofta pratas det om vad pappan känner inför förlossningen?

Nu har jag en partner som visserligen är oehört känslig för blod och sprutor, men han tvekar inte en sekund inför att vara med under förlossningen. Hade det däremot varit så att han inte skulle klara av det, inte ens efter professionell hjälp skulle jag nog inte vilja ha honom inne med mig under förlossningen för vad tusan skulle han vara för hjälp/stöd om han ligger avsvimmad i ett hörn? Att vara med bara för sakens skull fyller ingen funktion. Partnern ska ju kunna vara delaktig också.

Men så känner jag. Jag respekterar till fullo att andra kan känna på ett annat sätt inför det hela. Man får helt enkelt anpassa lösningen efter de som ska få barn. ;)

Jag tänker som så att det är ju inte bara för min skull han ska vara med. Även för sin egen skull. Det är ju hans barn också som ska komma till världen. Min sambo är helt lyrisk över att han kommer att vara den som får se barnet FÖRST då det kommer ut. Det är tydligen väldigt märkvärdigt för honom, kanske för att jag fått bära barnet och känna det sparka. Det hade nog han också gärna gjort om det varit möjligt. :D
Kanske är det så att det är dags att männen själva börjar tala om vad de känner? Om man är rädd kanske man behöver säga det så att man kan få hjälp?
Kanske dags att sluta se barnafödandet som kvinnans business? Det är det ju inte. Det råkar bara bara vara vi som biologiskt kan bära och föda ett barn, men det är lika mycket hans barn som mitt.
 
Sv: "älskling vi kan inte bli med barn" (Boktråd!)

Jo, men det vill ju till att någon lyssnar och att stöd finns att få när männen väl talar om eventuella rädslor.

Min partner ser det som en självklarhet att vara med, han vill vara med men hade han varit helt skräckslagen skulle situationen vara en annan. Då skulle vi ha en annan utgångpunkt.
 
Sv: "älskling vi kan inte bli med barn" (Boktråd!)

Jo, men det vill ju till att någon lyssnar och att stöd finns att få när männen väl talar om eventuella rädslor.

Min partner ser det som en självklarhet att vara med, han vill vara med men hade han varit helt skräckslagen skulle situationen vara en annan. Då skulle vi ha en annan utgångpunkt.

Javisst, frågan är väl hur vanligt det är att män talar om vad de känner. Det kan nog kännas lite "omanligt" att ha förlossningsskräck (omanligt är ett så hemskt ord, för alternativet är kvinnligt och att det ska vara negativt gör mig lite arg.) Men första steget är nog i alla fall att mannen vågar tala om hur han känner. Men visst, de uppmärksammas inte lika mycket i hela föda barn karusellen, men för mig är det viktigt att ha honom med och att han känner sig delaktig, så jag har frågat och frågat och frågat. Jag tror också att det hjälper att man pratar om förlossningen, och att mannen förstår att man är beredd på att det kommer att göra förbaskat ont, men att man är okej med det. Kanske det kan göra att även han känner sig tryggare?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp