Sv: Älskar ni barnen lika mycket?
Jag älskar mina barn obegränsat! Varje dag får de höra att "jag älskar dig" samt andra saker direkt ur hjärtat som "vad du är fin" , "jag tycker om dig" samt även tala om att jag som förälder är stolt över min barn. Jag blir även glad och mår bra av mina barn. De ger så mycket att få förmånen att vara förälder dessutom....
Själv är jag äldst av 7 syskon och kan tyvärr inte säga att jag känt mig lika mycket älskad som mina mindre syskon. Kanske det beror på att jag är särkullbarn? Jag som störst fick alltid ta mycket ansvar och fick sällan beröm eller värmande ord av mina föräldrar.
Fick mest känslan av att man aldrig var bra nog.
Min mamma har haft det väldigt tufft då dels min ena bror har ADHD i ordentlig version om jag uttrycker det så, samt mina minsta syskon som är tvillingar och varit väldigt sjuka sedan födseln där redan en av dom var nära att få sätta livet till.
Ska kanske tillägga att syskonen är mellan 6-17 år yngre än mig.
Vet också att ekonomin var väldigt skral och man skulle vara tacksam för att man fick kläder etc. Om det satt bra och skönt var av mindre betydelse.
Idag är deras ekonomi betydligt bättre och endast de tre minsta bor hemma. Ofta får de vad de vill ha i klädväg . Även mycket grejer.
Jag har 4 barn, syrran 2 och brorsan 1 . Det konstiga är att mamma handlar nästan uteslutande åt brorsans barn. ( allt från kläder, skor, leksaker, barnvagn och bilstol. Själv har inte mina barn fått mer än nåt litet då och då, typ tablettask. Värst var nu på rean, då sprang jag på morsan i affären med små flickkläder i famnen, det var ju till brorsans, helt plötsligt tar hon fram en hundring så jag kan köpa nåt till Smilla, vår dotter som är jämngammal med brorsans barn. Det kändes som hon köpte sitt samvete fritt liksom. För hon hade inte nåt till mina eller syrrans barn i famnen och stod i kassakön... )
För det äär sååå synd om honom för de har så dåligt med pengar.
Hon vill inte gärna vara barnvakt etc. Jag frågar bara om det är akuta saker ex. med hästarna. Då vill hon alltid veta om det tar lång tid. Alltså mer än en timme. Mina barn är inga bråkstakar utan vi får ofta beröm av helt främmande människor över att vi har så skötsamma barn..(de är med dit vi ska till 99.9%)
Mest synd är det egentligen om syrran som bor 34 mil bort. För nähä, de åker inte och hälsar på för det är dyrt och långt!!! Tror de varit dit tre gånger på 5 år. Då inkluderat ett barndop och en vigsel.
Nåväl, ibland får jag känslan av att mamma har dåligt samvete för att brorsan har ADHD, som om det vore hennes fel. Visst han kräver en hel del stöttning. Men för min del anser inte jag att man stöttar sitt barn till självhjälp om man betalar dess räkningar etc. bara för att vederbörande inte ska hamna hos kronofogden. (vill även påpeka att brorsan blivit mycket bättre. Men få ett lockerbjudande med posten om att låna snabbt så nog tusan gör han det och då köper något onödigt...)
Det som sårar mig och syrran mest är att om vi sitter och snackar med mamma så kan hon säga typ: nä så är det inte med mina barn! Vaddå, vi är ju också hennes barn. För jätteofta kommer hon på sig och rättar sig med följande: jag menar de tre som bor hemma....
Kontentan av detta är att jag och syrran känner oss som nåt andra klassens barn medan de tre yngsta åker gräddfilen och ADHD brorsan är 1a klass. Vår andra brorsa är även han särkullbarn, men då till min styvfar. Han flyttade tidigt till Sthlm och har nästan bara kontakt med pappa. Vi träffas oftast bara kort vid jul och ev. på sommaren. Han har ju haft sin biologiska mamma hela tiden, vilket motsvarande pappa har jag och syrran inte haft.
Jag vill inte påstå att jag är direkt avundsjuk, utan förundras mer hur man kan särbehandla sina barn på detta viset. Såväl med tid och engagemang som med saker.
Något jag bär med mig och grunnar mycket på, är att ofta, mycket oftare än man tror tar man samma beteende som sina föräldrar.
Jag vill för allt i världen inte behandla min äldste son på detta viset. Eller något av mina barn för den delen.
Men eftersom jag är medveten om det hela så har jag ju möjligheten att inte falla i gropen.
Ser jag på min mammas uppväxt så är det på detta viset hon är uppfostrad, dock var hon mellanbarn med en mamma som var sjuk långa perioder.(så pass att fosterhemsplacering tidvis var lösningen).
ÄNDÅ måste jag berömma min mamma, för jag älskar
henne och beundrar henne något enormt. Att kunna ta sig dit hon nu är och bli den hon blivit är för mig lite av ett under, om jag ser på hur hennes uppväxt faktiskt var. För den som trodde att "självskadande" tjejer är ett nytt påfund så kan jag påpeka att detta förekom redan under 60-talet. Men vad vet jag -min mamma kanske var en dålig trendsättare?! För så som hennes handleder ser ut........ HUA, ja detta betende har då jag inte ärvt iallafall, barn gör ju inte som föräldrar säger -utan som föräldrar gör. Och turligt nog hade hon slutat med detta när jag kom till världen.
Gira
*funderar vidare* ..........